Markus blogg : Den lilla ytans lek?

«Föregående - Nästa»
Markus 1 maj 2017

Jag sadlade Escyro och red ut honom på vårt 3 hektar stora nya fält för att rida dressyr. Trots att jag hade 30.000 kvadratmeter på mig, använde jag bara några hundra. Dressyr handlar ju väldigt mycket om att göra något – svänga - göra något nytt – svänga igen o.s.v. När jag märkte hur jag höll på slog mig en tanke så stor att jag fick stanna och tänka den färdigt.

Tänk om dressyr är tillkommen för att ha något att göra på en liten yta? Platsbrist är ju vanligt för ryttare, och har alltid varit. Ridlektioner är svåra att hålla någon annan stans än på en begränsad yta, och många gånger är det behändigt att rida på en liten yta, som när det är dåligt väder och man vill vara inomhus.

Tänk om de övningar vi gör i dressyren är tillkomna bara för att vi skall ha något att göra när vi rider på en liten yta? Om detta stämmer, förstår jag mycket som händer inom ridvärlden mycket bättre.

Ända sedan jag läste min första ridhandbok någon gång runt 1970, alltså innan jag första gången satt på en häst, har jag tänkt på dressyr som ett genomtänkt sätt att utbilda en häst, ja, som det mest genomtänkta. Därför har det alltid förvånat mig att så få rider dressyr, och att till exempel inte hoppryttare använder mera tid åt att dressyrutbilda sina hästar så de blir lydiga, välgymnastiserade och angenämare att rida, som det står i dressyrreglementets inledning. Tänk om jag har haft fel i alla år! Tänk vad mycket gallimatias jag i så fall har spridit omkring mig.

Tänk om tävlingsryttaren har rätt! Tänk om syftet med en galopp-piruett inte är att förbättra din häst, utan bara har som syfte att ni skall se snofsigare ut än andra?

Jag stod stilla en bra stund och funderade på detta. Escyro tycker om att stå still så han var nöjd. Sedan tränade jag galopp-piruetter i alla fall. Men tills för en halvtimma sedan trodde jag att piruettens syfte var att skapa en bättre ridhäst. Det tog mer än 45 år att komma till insikt. Detta kommer ta tid att bearbeta.

1 maj 2017

intressant tanke! Dressyrövningens idé och logik skulle alltså kunna tolkas som ett adekvat sätt att rida under omständigheter där det råder platsbrist. Det är ju inte omöjligt. Och naturligtvis uppstår frågor om hur man då tränar en häst under motsatta omständigheter (gott om plats) : hur man får den att bli följsam och lyhörd är en grundförutsättning för all ridning. Utan följsamhet kan man ju inte rida på ett öppet fält... (gäller iaf många hästar). Kanske kan man vända sig till exv de nordsamerikanska indianerna (som lär ha ridit en hel del utan en massa utrustning och ändå fått till stånd tillräcklig lyhördhet för att kunna rida på slätter...). Vi tränar våra övningar på banan, men det är väl egentligen lyhördheten, kommunikationen, följsamheten, ömsesidigheten, förtroendet vi vill komma åt genom att träna? Du tänkte en stor tanke! Jag tar den med mig. To be continued!

 

Markus 1 maj 2017

Som motsats tänker jag mig den engelska jakthästen. Kanske är det denne och inte dressyrhästen som är mest användbar. I äldre litteratur nämns ofta att dressyren inte får försämra hästens brukbarhet. Det är denna brukbarhet, vad det nu är, jag vill åt.

1 maj 2017

Alltid intressanta tankar Markus...

Kommentera