Markus blogg : Anlaie

«Föregående - Nästa»
Markus 20 december 2009

Min pappa red på Göteborgs ridhus på 40-talet. Han berättade en del roliga minnen därifrån. Bland annat berättade han hur olika ryttare åkte spårvagn på olika sätt. Han menade attd et fanns två sorters ryttare på ridhuset; de som hade sporrarna på sig när de åkte dit och tog av sig dem när de kom fram, och så de som åkte dit utan sporrar och satte på dem när de kom fram.

Och så berättade han om Anlaie. Anlaie var en av lektionshästarna som, åtminstone i pappas grupp, alltid reds av samma ryttarinna. Inget anmärkningsvärt med det; sådant händer ju på alla ridskolor. Men historiens knorr var hur ryttarinnan en dag, efter att ha ridit Anlaie åtskilliga gånger, plötsligt såg at Anlaie hade en stor vit fläck på höger sida. Hon hade aldrig varit på Anlaies höger sida.

På oss låter detta högst märkvärdigt, men då var det helt normalt. Hästarna sadlades av personalen och leddes ut i ridhuset till eleverna. Idag kan vi förfasa oss över att eleverna på detta viset inte fick lära sig hästvård och –vett. Men så var det då.

På den tiden var ju ridning fortfarande något som utövades av bemedlade. Det var vuxna människor som red på ridskolorna. Barnlektioner, stallmaffior och liknande var inte uppfunnet än. Inte heller förväntades det att man ville lära sig sådant som att borsta och sadla. Sådant gjordes av personalen.

Varför var det så då? På den tiden, framför allt i städerna på den tiden, var det mycket ovanligt att man hade egen häst. Ridskolan behövde inte utbilda folk till sådant. De som red, hyrde en häst på något stall. Och om man på den tiden hade egen häst, ja då hade man den oftast på ett sätt så man slapp sköta den själv. Även privathästarna kom sadlade till ägaren, när denna skulle rida.

Här kan man förfasa sig och tycka att folk på den tiden inte var kloka, Att de var bortskämda, hade en opersonlig relation till sin häst och en farlig massa annat. Men hur ser det ut idag? Vi behöver inte titta speciellt långt över vår egen vardagshorisont för att fortfarande se detta. Om vi ser på alla professionella och duktiga, så är det fortfarande ytterst vanligt att de får en sadlad häst att sitta upp på, och har folk om mockar åt dem.

Men där tycker jag på många sätt det gamla systemet med anställda hästskötare var bättre, än det sätt som många professionella idag föder sig på att unga flickor mockar deras stallar och borstar deras hästar – gratis.