Vi som upplevde 80- och 90-talen minns polishästen Utter. Han är troligen Sveriges mest kända polishäst och var ett användbart PR-vapen för polisen. Han var en av världens bästa polishästar, och var dessutom hästen som vägrade dö. 27 år gammal arbetade han fortfarande hos polisen, men blev då pensionerad hos sin ryttare Ulla-Carin Lindkvist. Utter fortsatte att göra uppvisningar flera år till, men dog till slut 31 år gammal.

I helgen ... Läs mer

Långfredagen 1995, möjligen 1994, vaknade jag på sjukhus. Jag hade hopptränat vårt avelssto, och det hade tydligen inte gått så bra. Jag hade ramlat av och fått min tredje hjärnskakning.

Efter det har jag inte hoppat, mer än små stockar. Jag blev egentligen blev rädd för att hoppa, det är mera att möjligheten aldrig har dykt upp. Jag red mest ensam och hade inga hinder under lång tid efter det, så det blev aldrig ... Läs mer

Jag följer tidningen Hippson på Facebook, och där har de rätt ofta artiklar om hur man skall sitta till häst. Någon sjukgymnast eller annan fint betitlad person berättar hur vi skall göra. Det är lätt att som gammal man säga ”inget nytt under solen”. Det som skrivs i dessa artiklar är sådant jag lärde mig redan som barn.

Skillnaden mellan nu och då är såklart att flera generationer ryttare har vuxit upp däremellan, ... Läs mer

Det senaste halvåret har förändrat mig.

Det började med mitt försök att tävla igen. Jag har ju i Bugatti en häst som ser ut som en ridhäst, rör sig som en ridhäst, har ett användbart temperament och dessutom låter sig lastas och transporteras. Då föddes en längtan av att vara delaktig i ridsports-Sverige, att ta mig hemifrån och rida med andra. Det alternativ som kändes genomförbart var att åka på någon ... Läs mer

Titta på bilden nedan. Vad ser ni? Jag gissar att ni ser en avslappnad och glad gubbe som ler mot kameran. Det ser jag med, och det gillar jag inte.

För när Ingela tog bilden sträckte jag upp mig allt jag klarade, med min krumma nacke, för att försöka se rak och stolt ut på min lille häst. Bättre än så här blev det alltså inte.

Jag har ju länge vetat att jag har blivit krum i ryggen, men att det ser ut så här illa när jag ... Läs mer

När Strömsholmstävlingarna fyllt 100 år och just är avklarade, minns jag första gången jag kom i kontakt med dem. Det var 1981 och jag hade arbetat ett halvår på den lilla ridskolan i Orsa – mitt första jobb – och även börjat min utbildning till ridlärare. Detta år gick jag första kursen, i folkmun kallad Valla-kursen eftersom den var förlagd till valla folkhögskola i Linköping. Det var en teoretisk kurs där vi ... Läs mer

Den sista veckan av Strömsholmskurserna var mest programmridning och banhoppning. Istället för att lära oss saker skulle vi dels rida ”avslutningstävlingar”, som ordnades på Strömsholm främst för oss kursare, dels rida interna tävlingar. På dressyrhästarna var det programridning för de dåvarande ryttarmärkena, och på hopphästarna hittade vår hopplärare Pelle Fresk på egna små roliga tävlingar. Han tyckte ... Läs mer

Jag var nog 10 år när Pappa började bära hem hästböcker till mig. Det var Första ponnyboken, Första ridhanboken och liknande saker. Det var stillbilder och dressyr är rätt svårt att förklara i stillbild. Därför tog det rätt lång tid innan jag liksom begrep vad dressyr var. Detta var ju innan jag började på ridskola så min hästerfarenhet inskränkte sig till de få gånger det var en häst på ... Läs mer

Någon gång i början av 90-talet fick den lilla ridklubb jag var medlem i för sig att vi skulle ha ett dressyr-lag i dressyrallsvenskan. Vilken division å så minns jag inte, troligen lägsta. Det är inte omöjligt att det var min närvaro i klubben som triggade idén om ett dressyr-lag. Folk har av konstiga anledningar ofta trott att jag är duktig på att rida och många trodde nog att Kalle och jag var bra på detta med tävling. På ... Läs mer

Jag fick i går lust att känna mig lite dressyrig så jag längde stiglädren ett hål. Redan på väg till ridbanan började jag fundera på vad jag vann på att länga dem. Det enda jag egentligen märkte var att jag inte nådde fram till vulstren i min allroundsadel. Det stör mig inte särdeles. Under mina akademiska år red jag ju för jämnan i sadlar utan vulster så det är OK.

Hade jag haft dressyrsadel, det har jag ingen ... Läs mer

Bilden nedan visar Mrs Edwards från Northwood Trekking Centre på palomino-hingsten Caledon Thelwell. Mrs Edwards drev en gård med bland annat ridläger där Ingela var på språkresa i slutet av 60-talet. Vi hittade bilden bland Ingelas gamla foton. På bilden har Mrs Edwards gjort sig fin för att visa upp sig för fotografen och naturligtvis intagit sin bästa sits så allt skall vara så stiligt som möjligt.

Så varför sitter hon som hon ... Läs mer

Det anses som tecken på dålig ryttare när benen åker upp. Till viss del stämmer det. Att benen åker upp är ett tecken på att vi har tappat balansen – men också på att vi anstränger oss att hitta balansen.

Vi människor verkar ha en gammal ap-gen som gör oss lämpliga att klättra träd. Därför vill vi, när vi tappar balansen, göra oss krokiga. Tänk att vi faller i ett träd. Böjer vi armar och ben ... Läs mer

Det finns några saker som ryttare tidigt vill åstadkomma, eftersom de är så tydliga. Är det tydligt blir det viktigt för den okunnige. Dit hör att hästen går på tygeln och att hälen är sänkt. Därför finns det mängder med ful-knep att försöka få en sänkt häl, och de flesta missar vad den sänkta hälen visar och skapar.

Genom mitt liv har jag hört många krystade förklaring till varför ... Läs mer

Ryttaren skall vara avslappnad, dvs sitta bekvämt. Det görs ofta försök att tvinga in ryttaren i en förbestämd mall: "Så här skall det se ut". Ofta leder detta till att ryttaren får spänna en massa muskler för att kunna sitta "rätt". Det vanligaste felet här är trampet i stigbygeln. Hälen skall inte tryckas ned, den skall "trilla" ner som följd av ryttarens avslappnade ben. Ett annat vanligt fenomen är att ryttaren försöker - eller ... Läs mer

Knäslut är ett omtalat och missuppfattat begrepp. Knäslut betyder, där det omtalas i äldre litteratur, att knäet skall ligga nära sadeln. Att det skall klämmas med knäna är en missuppfattning. Det leder till att man låser fast skänkeln och inte längre kan använda den speciellt bra.

I "speciella situationer", som vid klättring eller om hästen står på bakbenen eller hittar på något annan hyss, klämmer man med ... Läs mer

Passa på nästa gång du klättrar upp för en stege att känna efter var under foten du sätter stegpinnarna. Du har den inte på tårna och inte i hålfoten, utan någon stans där emellan. Du har dem antingen på fotens bredaste del, fotpbladet, alltså den främre trampdynan, eller strax bakom fotbladet. Det kvittar egentligen var du har den. Det enda du behöver veta är att samma ställe är bäst att ha stigbygeln på.

Du ... Läs mer

Tygeln hålls oftast längst in mellan lill- och ringfinger. Då kan vi använda stora muskler till att hålla tygeln, och blir mjuka i handen. Vidare skall tygeln ligga på pekfingrets mellersta del, och ovanför denna skall tummen ligga platt och hålla fast tygeln ("nyckelgreppet". Om vi håller fast tygeln med tummen blir vi mera avslappnade i handen, vilket bidrar till en mjukare hand. Om man håller tygeln rätt kan man snurra runt med handen, som när man vispar ... Läs mer

Sally Swift skriver att man skall hålla i tygeln som om man höll en fågelunge i varje hand. Det är en mycket bra jämförelse. Om det hade varit praktiskt genomförbart hade jag låtit mina elever hålla ett ägg i varje hand medan de red. Så skall man hålla i tygeln.

Tygeländan skall löpa fram mellan tumme och pekfinger, över pekfingrets första led och skall vid tvåhandsridning fortsätta ned mellan tygeln och hästhalsen. Enligt ... Läs mer

Inför finalen i Mästarnas mästare pratade Peter Forsberg inspirerat och nöjt i TV-rutan om de underliga tävlingarna han skall ta sig igenom dagen efter. Jag har varit förvånad över att dessa idrotts-stjärnor så med hull och hår tar sig an de underliga tävlingarna i Mästarnas mästare. Jag har haft svårt att hitta någon mening i dem. Det känns som hitte på-tävlingar mera skapade för att vara bra TV än för att vara bra ... Läs mer

Jag red Pirre själv på vår lilla terrängbana. Det är ännu ett mål mot att komma tillbaka till den ryttare jag vill vara, viket innefattar att kunna göra allt jag vill med mina hästar. Sådant jag inte vill tänker jag hoppa över.

Hinderbanan ligger ju i den hage Pirre gått hela vintern, så för honom är ju det hemma. Jag var mest nyfiken på vad han skulle tycka om att vara ensam där. Förra gången jag var där hade ... Läs mer

Jag följde med Ingela på gångartstest för arabhästar. Det var ett litet evenemang med 13-14 hästar i Skåne, det första gångartstestet i Sverige för araber. Eva-Karin Oscarsson och någon mer dömde.

Som föreställning, vi satt ju på läktaren, var det ju sådär småsömnigt och enformigt som de flesta häst-evenemang är. Det kom in två hästar, red runt en stund – och gick ut. Och så dags ... Läs mer

Lisen Bratt ”flaggade” nyligen för att börja tävla igen, och beskrev hur hon längtade efter att åka iväg tidigt själv med en häst till en tävling.

Det verkar som om mycket av det man förväntas gilla med att tävla var allt sådant som jag inte tyckte om med tävlandet.

Tävling börjar alltid i svinottan. Egentligen börjar det redan kvällen före med tråkjobb som att packa bilen, fläta hästen, ... Läs mer

Ingela och jag hade tänkt rida på ”terrängbanan” igår igen, men fick nog av värmen och undvek ridningen. Istället red vi dit idag på förmiddagen, när det åtminstone höll sig under 25 grader. Vi bytta som planerat hästar idag, Ingela på Bugatti och jag på Pirre.

När jag borstade kände jag den där känslan inom mig som jag nu vet är rädsla. Det går inte att beskriva hur den känns, men jag har ... Läs mer

Både Ingela och jag får ju lätt en knut i magen när vi tänker på ridning numera. Ändå kändes det idag rätt att sadla på våra fuxar och rida ned dem till ”terrängbanan”. Att kunna rida mina unga hästar där, har varit en av mina mål med året.

Terrängbanan är en av våra hagar där vi har lite stockar liggande, och ett lite högre hinder som är två stockar högt. Jag har skrivit om den ... Läs mer

Ni vet den där lilla öglan som finns på nästan alla sadelkåpor, som det är tänkt att man skall fästa överblivet stigläder, flärpen, i? Använder ni den? Jag gör det nästan aldrig.

Kanske är det gammal ohejdad vana som gör att jag inte petar in stiglädret i den. Någon av de första instruktionerna jag fick på ridskolan i Partille 1972, förmodligen från någon liten stallflicka två år äldre ... Läs mer

I strålande sol och underbar värme har vi haft kurs här i fyra dagar.

Mina cirklar växer efter hand som rädslan mildras. Idag var det så äntligen dags att rida Bugatti på gräsbanan. Det är ett av mina delmål i år, en av de saker jag vill våga.

Och det gick bra! Han tittade lite på hindren och annat, men hade en mycket trevligare framåtbjudning än hemma på grusbanan. Trots att han hittade spöken så vågade jag fortsätta ... Läs mer

Den lilla Pay and Jump vi var på fick mig att minnas mina tävlingsår. Det dök upp gamla minnen och känslor som legat undanstoppade i 20 år. När vi kom hem därifrån kände jag mig nöjd och avslappnad. Så kan jag inte minnas att jag kände det efter en dressyrtävling. Då var det trötthet, utmattning, besvikelse (det gick ju sällan bra) och funderingar på hur jag borde gjort istället och om jag verkligen skall bry mig om det ... Läs mer

Ingela och jag lastade våra fyra-åringar och åkte på en liten Pay and Jump som vår kamrat Cia ordnade hemma hos sig under det blygsamma namnet Björryd Grand Prix. Vi funderade fram och tillbaka, men valde att göra det enklaste enkla och var med i klassen ”bom på marken för hand”. Vi ledde alltså runt våra små hästar över bommar på banan och fick rara applåder av den lilla publiken.

Det är 20 år sedan jag senast ... Läs mer