Den norska ryttarinnan Cecilie Hatteland rappade sin häst flera gånger med uppvinklat spö i trekombinationen på Nations cup i Falsterbo. Hon gjorde det i båda rundorna.

Detta har såklart väckt ont blod, och det skall det göra. Jag tänker inte försvara henne. Hon gjorde fel och publiken gjorde rätt som buade ut henne. Emellertid tycker jag illa om drevet som är igång. Naturligtvis är många av kommentarerna man läser på Facebook och ... Läs mer

Jag hittade min gamla ryktborste i en låda på vinden. Den fick jag av mina föräldrar i julklapp 1975. Jag hade fått en annan borste tidigare och den ryktade jag min första sköthäst med den första tiden, men alla sade att man skulle ha en JH-borste för det var kvalitet och ryktade bättre. Så visade de upp sina gamla borstar och visade att de fortfarande funkade trots att de var si och så gamla. Lyckan var därför stor när jag fick denna borste och ... Läs mer

Det finns ett TV-program som heter plus. Där kan folk beklaga sig över dumma företag. Jag önskar mig ofta ett program där vi handlare ges rätten att beklaga oss över dumma kunder.

Det händer allt emellanåt att kunder efter flera betalningspåminnelser skickar ett surt mail och berättar att de fått ett bett i fel storlek, eller liknande, och därför inte alls har lust att betala fakturan. När jag försöker tala om att de bryter vår ... Läs mer

Jag minns hur jag i början av 80-talet försökte förklara för ridskoleryttarna i Avesta att det viktigaste med en ökning var inte att ta sig fortare fram utan att få hästen att ta längre steg. Det födde så klart motfrågor som ”skall det inte gå fortare?” med svaret ”Jo, men det är inte skälet att vi gör dem”.

I mycket stämmer det fortfarande – på dressyrbanan. Detta bryderi om hur hästen skall ... Läs mer

Långfredagen 1995, möjligen 1994, vaknade jag på sjukhus. Jag hade hopptränat vårt avelssto, och det hade tydligen inte gått så bra. Jag hade ramlat av och fått min tredje hjärnskakning.

Efter det har jag inte hoppat, mer än små stockar. Jag blev egentligen inte rädd för att hoppa, det är mera att möjligheten aldrig har dykt upp. Jag red mest ensam och hade inga hinder under lång tid efter det, så det blev aldrig ... Läs mer

Jag följer tidningen Hippson på Facebook, och där har de rätt ofta artiklar om hur man skall sitta till häst. Någon sjukgymnast eller annan fint betitlad person berättar hur vi skall göra. Det är lätt att som gammal man säga ”inget nytt under solen”. Det som skrivs i dessa artiklar är sådant jag lärde mig redan som barn.

Skillnaden mellan nu och då är såklart att flera generationer ryttare har vuxit upp däremellan, ... Läs mer

Det senaste halvåret har förändrat mig.

Det började med mitt försök att tävla igen. Jag har ju i Bugatti en häst som ser ut som en ridhäst, rör sig som en ridhäst, har ett användbart temperament och dessutom låter sig lastas och transporteras. Då föddes en längtan av att vara delaktig i ridsports-Sverige, att ta mig hemifrån och rida med andra. Det alternativ som kändes genomförbart var att åka på någon ... Läs mer

Titta på bilden nedan. Vad ser ni? Jag gissar att ni ser en avslappnad och glad gubbe som ler mot kameran. Det ser jag med, och det gillar jag inte.

För när Ingela tog bilden sträckte jag upp mig allt jag klarade, med min krumma nacke, för att försöka se rak och stolt ut på min lille häst. Bättre än så här blev det alltså inte.

Jag har ju länge vetat att jag har blivit krum i ryggen, men att det ser ut så här illa när jag ... Läs mer

När Strömsholmstävlingarna fyllt 100 år och just är avklarade, minns jag första gången jag kom i kontakt med dem. Det var 1981 och jag hade arbetat ett halvår på den lilla ridskolan i Orsa – mitt första jobb – och även börjat min utbildning till ridlärare. Detta år gick jag första kursen, i folkmun kallad Valla-kursen eftersom den var förlagd till valla folkhögskola i Linköping. Det var en teoretisk kurs där vi ... Läs mer

Den sista veckan av Strömsholmskurserna var mest programmridning och banhoppning. Istället för att lära oss saker skulle vi dels rida ”avslutningstävlingar”, som ordnades på Strömsholm främst för oss kursare, dels rida interna tävlingar. På dressyrhästarna var det programridning för de dåvarande ryttarmärkena, och på hopphästarna hittade vår hopplärare Pelle Fresk på egna små roliga tävlingar. Han tyckte ... Läs mer

Jag var nog 10 år när Pappa började bära hem hästböcker till mig. Det var Första ponnyboken, Första ridhanboken och liknande saker. Det var stillbilder och dressyr är rätt svårt att förklara i stillbild. Därför tog det rätt lång tid innan jag liksom begrep vad dressyr var. Detta var ju innan jag började på ridskola så min hästerfarenhet inskränkte sig till de få gånger det var en häst på ... Läs mer

Någon gång i början av 90-talet fick den lilla ridklubb jag var medlem i för sig att vi skulle ha ett dressyr-lag i dressyrallsvenskan. Vilken division å så minns jag inte, troligen lägsta. Det är inte omöjligt att det var min närvaro i klubben som triggade idén om ett dressyr-lag. Folk har av konstiga anledningar ofta trott att jag är duktig på att rida och många trodde nog att Kalle och jag var bra på detta med tävling. På ... Läs mer

Jag fick i går lust att känna mig lite dressyrig så jag längde stiglädren ett hål. Redan på väg till ridbanan började jag fundera på vad jag vann på att länga dem. Det enda jag egentligen märkte var att jag inte nådde fram till vulstren i min allroundsadel. Det stör mig inte särdeles. Under mina akademiska år red jag ju för jämnan i sadlar utan vulster så det är OK.

Hade jag haft dressyrsadel, det har jag ingen ... Läs mer

Bilden nedan visar Mrs Edwards från Northwood Trekking Centre på palomino-hingsten Caledon Thelwell. Mrs Edwards drev en gård med bland annat ridläger där Ingela var på språkresa i slutet av 60-talet. Vi hittade bilden bland Ingelas gamla foton. På bilden har Mrs Edwards gjort sig fin för att visa upp sig för fotografen och naturligtvis intagit sin bästa sits så allt skall vara så stiligt som möjligt.

Så varför sitter hon som hon ... Läs mer

Det anses som tecken på dålig ryttare när benen åker upp. Till viss del stämmer det. Att benen åker upp är ett tecken på att vi har tappat balansen – men också på att vi anstränger oss att hitta balansen.

Vi människor verkar ha en gammal ap-gen som gör oss lämpliga att klättra träd. Därför vill vi, när vi tappar balansen, göra oss krokiga. Tänk att vi faller i ett träd. Böjer vi armar och ben ... Läs mer

Det finns några saker som ryttare tidigt vill åstadkomma, eftersom de är så tydliga. Är det tydligt blir det viktigt för den okunnige. Dit hör att hästen går på tygeln och att hälen är sänkt. Därför finns det mängder med ful-knep att försöka få en sänkt häl, och de flesta missar vad den sänkta hälen visar och skapar.

Genom mitt liv har jag hört många krystade förklaring till varför ... Läs mer

Ryttaren skall vara avslappnad, dvs sitta bekvämt. Det görs ofta försök att tvinga in ryttaren i en förbestämd mall: "Så här skall det se ut". Ofta leder detta till att ryttaren får spänna en massa muskler för att kunna sitta "rätt". Det vanligaste felet här är trampet i stigbygeln. Hälen skall inte tryckas ned, den skall "trilla" ner som följd av ryttarens avslappnade ben. Ett annat vanligt fenomen är att ryttaren försöker - eller ... Läs mer

Knäslut är ett omtalat och missuppfattat begrepp. Knäslut betyder, där det omtalas i äldre litteratur, att knäet skall ligga nära sadeln. Att det skall klämmas med knäna är en missuppfattning. Det leder till att man låser fast skänkeln och inte längre kan använda den speciellt bra.

I "speciella situationer", som vid klättring eller om hästen står på bakbenen eller hittar på något annan hyss, klämmer man med ... Läs mer

Passa på nästa gång du klättrar upp för en stege att känna efter var under foten du sätter stegpinnarna. Du har den inte på tårna och inte i hålfoten, utan någon stans där emellan. Du har dem antingen på fotens bredaste del, fotpbladet, alltså den främre trampdynan, eller strax bakom fotbladet. Det kvittar egentligen var du har den. Det enda du behöver veta är att samma ställe är bäst att ha stigbygeln på.

Du ... Läs mer

Tygeln hålls oftast längst in mellan lill- och ringfinger. Då kan vi använda stora muskler till att hålla tygeln, och blir mjuka i handen. Vidare skall tygeln ligga på pekfingrets mellersta del, och ovanför denna skall tummen ligga platt och hålla fast tygeln ("nyckelgreppet". Om vi håller fast tygeln med tummen blir vi mera avslappnade i handen, vilket bidrar till en mjukare hand. Om man håller tygeln rätt kan man snurra runt med handen, som när man vispar ... Läs mer

Sally Swift skriver att man skall hålla i tygeln som om man höll en fågelunge i varje hand. Det är en mycket bra jämförelse. Om det hade varit praktiskt genomförbart hade jag låtit mina elever hålla ett ägg i varje hand medan de red. Så skall man hålla i tygeln.

Tygeländan skall löpa fram mellan tumme och pekfinger, över pekfingrets första led och skall vid tvåhandsridning fortsätta ned mellan tygeln och hästhalsen. Enligt ... Läs mer

Inför finalen i Mästarnas mästare pratade Peter Forsberg inspirerat och nöjt i TV-rutan om de underliga tävlingarna han skall ta sig igenom dagen efter. Jag har varit förvånad över att dessa idrotts-stjärnor så med hull och hår tar sig an de underliga tävlingarna i Mästarnas mästare. Jag har haft svårt att hitta någon mening i dem. Det känns som hitte på-tävlingar mera skapade för att vara bra TV än för att vara bra ... Läs mer