Ridhandboken Del 9 - Om övergångar

Övergång betyder förändring

Jag minns hur jag i den yngre tonåren kämpade med att försöka förstå skillnaden mellan en rörelse och en övergång. En dag stod det klart för mig:

  • En rörelse är något ihållande du gör under längre tid
  • En övergång är när du byter från något till något annat

Det råder, som med allt annat inom ridningen, viss begreppsförvirring om övergångar. Ofta används ordet övergång om när man växlar tempo inom en gångart, men lika ofta används det om alla anda förändringar. Att träna övergångar betyder oftast att rida i olika tempon, men kan även betyda att man till exempel rider skänkelvikning och direkt ur den rider en volt.

För mig är övergångarna en av de viktigaste sakerna med dressyr. Att hästen när som helst kan växla till vad som helst är målet med vår dressyr-ridning. Därför blir övergångarna krångligare ju svårare tävlings-program du rider. I de lätta programmen kommer övningarna i en ordning så det är lätt för hästen att göra dem, men i de svårare programmen har man lagt dem så hästen behöver koncentrera sig lite mer för att klara övergången. Ett tydligt exempel är att i de första programmen gör man halt ur trav, men redan från LA förväntas man kunna göra halt från galopp. Det senare är en svårare övergång än det förra.

Att öva övergångar – förändra, förändra och förändra igen – är en viktig sak för att skapa en gymnastisk och alert häst. Att göra samma sak länge ger inte samma utdelning som att ofta byta övning. Om hästen vet att snart skall jag göra något annat väljer hästen själv att behålla balansen och vara alert. I den där 30 meter långa sidvärtsrörelsen längs medellinjen behövs ju inte det på samma sätt.

Byta gångart

I de flesta fall är ett gångarts-byte inget märkvärdigt. Man ber hästen göra det – och hästen gör det. Det är först när man vill krångla till det och göra ”finare” eller knepigare byten av gångart som det kräver mer av ryttaren.

Vi är alla införstådda med att de olika gångarterna har olika grund-tempo: Galopp går fortare än trav, som går fortare än skritt. Byter vi gångart måste vi därför ta med denna tempo-växling i beräkningen.

Oftast löser hästen tempo-ändringen med några ”mellansteg” i den lägre gångarten. Ber vi den skrittande hästen att trava, brukar den ta några snabba skrittsteg och byta till trav när den nått ett tillräckligt tempo för detta. Vi vet också alla att hästen gärna travar iväg med några snabba steg innan den börjar galoppera. Det brukar kallas att hästen springer in i galoppen och är något som mången rynkar på näsan åt. Vi kan fundera en bra stund varför det anses som en sådan nesa. Jag vet inte. Hästen gör ju likadant i hagen och om inte hästen skäms behöver inte vi heller göra det.

Samma sak har vi när vi byter till en lägre gångart. Då vill hästen oftast ”springa iväg” med några raska steg i den nya lägre gångarten innan den där vackra och bekväma rörelsen kommer. Även detta kan vi i de allra flesta sammanhang låta hästen göra. Så gör varje hoppryttare efter avslutat ritt. Så gör vi efter en härlig galopp i skogen. Så gör vi många andra gången också. Fortsätt att göra så. Det är inte fel.

Byter vi till en högre gångart väljer alltså hästen att först öka farten och sedan byta gångart. Byter vi till en lägre gångart väljer hästen att först byta gångart och sedan minska tempot. Hästen väljer alltså ofta att byta gångart i den högra gångartens tempo.

Men många av oss är ju dressyrnördar och vill göra tjusigare övergångar. Av oklar anledning betyder det att vi vill byta gångart i den lägre gångartens tempo. Har man upplevt sådana övergångar är det lätt att förstå varför man vill det: Det är bekvämare för oss ryttare.

För att klara det behöver vi först lära hästen en sak: Att röra sig långsammare i de olika gångarterna. Hästen måste till exempel kunna galoppera i normalt travtempo för att vi skall kunna byta från galopp till trav eller tvärt om utan att få de där stora travstegen.

Därför kräver snygga övergångar att vi kan variera tempot i de olika gångarterna. Ofta tänker man på att kunna öka när man pratar tempo-växling, men det är alltså lika viktigt att tidigt träna dressyrhästen på att kunna minska tempot i bibehållen gångart. Den behöver inte kunna gå länge i det låga tempot, bara tillräckligt länge för att kunna bryta av.

Relaterade kapitel:
Reglera takten

Gångartsbyte utan tempoväxling

När vi börjar leka med mer avancerade växlingar av gångart märken vi snart hur viktigt det är att lära hästen skillnad på kommandona för tempo och för gångart. Ofta driver vi med skänklarna i skritt för att få hästen att trava. Även driver vi med skänklarna när vi vill få hästen att länga på stegen i skritt. Jag tror det är därför man ser så många hästar som börjar takta i fria skritten på dressyr-tävlingar. Oftast när skänkeln kommer på betyder det att hästen skall trava, och hästen vet inte att klockan elva på söndagar betyder det annorlunda om jag har flätor, då förväntas jag länga på stegen i skritt istället.

Vi har även det omvända: Vi minskar galoppen och hästen börjar trava. De flesta gånger betyder ju förhållningen just det.

Vi måste hitta olika kommando för tempo-växling och gångartsbyte. Hur man väljer att göra det är oviktigt så länge häst och ryttare förstår varandra. En bra grundtanke är att försöka använda hjälperna i den takt man vill att hästen skall röra fötterna. Vill du att hästen skall börja trava, var kvick i dna benrörelser och kvick i dina höfter. Då signalerar du kvickare benrörelser = trav. Vill du att hästen skall länga på benen i en ökad skritt blir du istället lugnare och ”längre” i din rörelse, och driver med skänkeln i den takt hästen skall flytta sina fötter.

Samma sak har vi i minskningar och avbrott till lägre gångart: Vill du att hästen skall fortsätta trava fast i ett lägre tempo – var ”trav-aktiv” i din kropp. Vill du att hästen skall skritta istället – bli avslappnad, lugn och långsam.

Med dessa enkla åtgärder kan vi växla från långsam galopp till stor trav, från stor skritt till mellantrav, och många fler roligare övergångar. I något av de svårare programmen skulle man för något tiotal år sedan växla från mellantrav till mellangalopp. Jag tycker det är tråkigt att sådana kul övningar försvinner.

Halt

Att göra halt och att stanna är inte samma sak. När jag är på promenad och skall över vägen, då stannar jag för att se mig för. På dressyrbanan gör jag halt. Skillnaden mellan dessa situationer är mycket stor.

I skogen, eller annars också när jag bara stannar, har jag bara ett krav på hästen: Att han håller sig stilla tills han får en ny signal. Om han vilar på någon fot, kliar sig på magen eller tittar på utsikten bryr jag mig inte om. Det viktiga är att jag kan lita på att han blir där jag ställt honom. I dessa lägen har jag alltid lång tygel. Det är inte så noga om jag måste "väcka" honom när det är dags att röra på sig igen.

En halt under ett dressyrpass är en helt annan sak. Där skall hästen stå stilla, helt koncentrerad på mig. Han skall lyhört vänta på nästa signal och vara beredd att när som helt göra vad som helst. Jag skall, med en enda hjälp, kunna förvandla honom till en galopperande häst, piafferande häst, framdelsvändande häst eller ryggande häst, för att ta några exempel.

Därför skall hästen i halten stå jämt, dvs. med framfötterna bredvid varandra, och med bakfötterna bredvid varandra och rakt under höften eller ännu hellre med bakfötterna framför höften. Bara då kan han direkt fatta vilken galopp som helst eller vända åt valfritt håll. Att hästen står jämt visar också att han har gått fint in i halten, dvs. varit i balans innan han stannade.

Det som formar halten är hur hästen går in i den. Även om idealet är att kunna gå direkt från en gångart till halt utan några steg i mellanliggande gångarter bör vi på träning, framför allt på oerfarna hästar, ofta göra halter med några steg i mellanliggande gångarter. Då undviker vi att hästen lär sig att tvärnita. Jag gör ofta så, och mina elever får göra likadant, att jag från trav skrittar ett bestämt antal steg, oftast fem, innan jag "parkerar".

På samma sak kan jag be mina elever att ur halten skritta fem steg, och det sjätte skall vara trav eller galopp. Om jag sedan kortar ned detta till först tre steg och sedan ett kan jag långsamt vänja hästen vid att göra snygga halter. Det viktigaste är att det blir det antal mellanliggande steg som jag bestämt. I lätt klass ser man sällan hästar som gör halt utan steg i mellanliggande gångart. I dessa klasser kan det ändå bli ett högt betyg på halten. Viktigt är att man rider dessa steg, inte bara bromsar. Likadant kan man i lätt klass tillåta sig några skrittsteg efter halten, fast inte så många som fem.

Ju mindre vi måste använda tygeln för att stanna hästen, desto bättre blir halten. Hästen måste ha friheten att balansera sig när den går in i halten, och det gör den ju med hals och huvud. Om vi håller för mycket och för länge i tygeln blir det att hästen stannar med fram- och bakben för långt från varandra. Den ställer sig som en gunghäst, om man uttrycker det grovt. En häst som står på det viset (med bakbenen bakom sig) kan inte lyda ryttaren längre. Innan han rör sig måste han först ställa in bakbenen under sig, för att sedan fatta galopp eller vända runt framdelen. Om vi lättar på tygeln när hästen har förstått att den skall stanna, ger vi den goda möjligheter att ställa sig rätt. Hur rätt det blir beror mycket på hästens vakenhet och rakhet. En lat häst är inte så noga med att strax kunna lyda, och bekymrar sig därför inte like mycket om hur han står. Likadant kan en sned häst inte stanna rakt och fint. På det viset är halten en utomordentlig värdemätare på hästens rakhet och lydighet (dvs. hur alert den är).

När vi nu står där i halten skall vi alltså hålla hästen vaken. Det bästa sättet att göra det är att inte stå för länge. Om vi stannar och hästen lär sig att strax händer det något annat, håller han sig vaken. Variera igångsättandet. Ibland det ena sättet, ibland det andra sättet. Hästen skall lyssna efter ryttarens signal, och lyda den när den kommer, inte regelmässigt börja trava.

Det är föga lönt att rätta benen på hästen om den ställer upp ojämnt. Halten blir inte bättre för det. En ojämn uppställning är endast ett tecken på att hästen inte har gått jämnt in i halten. Har hästen varit lyhörd och gått in i halten avslappnat och för små hjälper utan att tvärnita, då står den också jämnt och snyggt.

Relaterade kapitel:
Reglera takten

Övning: Andra lydighetsövningen - exakta övergångar

Om vi har en häst som okomplicerat låter sig ridas och vi har gått några år på ridskola så att vi kan följa hästen i de olika gångarterna, har vi ett läge där vi alla varit någon gång. Det första vi då kan ägna oss åt för att bli en bättre ryttare är enkla lydighetsövningar. Sådana övningar gör dels att hästen blir bättre på att lyda oss, men också att vi blir bättre på att kontrollera vad hästen gör.

De lägsta dressyrprogrammen, LC, kan betraktas som renodlade sådana lydighetsövningar. Dessa övningar behöver vi inte någon ridbana till; de kan tränas lika bra på grusvägen eller i skogen. Enkelt är att träna övergångar, där övergång betyder att vi förändrar något och således tydligt kan märka om hästen har lytt oss eller inte.

Typiska övergångar är att växla mellan halt och skritt. Vi kan då till en början hitta olika ställen att göra halt vid. På ridbanan har vi bokstäver, staketstolpar eller gamla hovspår att stanna vid. På grusvägen har vi lyktstolpar eller snöpinnar och i skogen har vi stubbar och träd. Övningar blir alltså att få hästen att stanna där vi hade tänkt oss, i den riktning vi hade tänkt oss och att stå still så länge vi hade tänkt oss. Oftast brukar vi prata om att ryttaren skall vara vid den punkten vi skall stanna vid, inte hästens näsa eller bak. Vi kan naturligtvis även bestämma att hästens näsa eller bak skall vara vid bokstaven, men det blir svårare att bedöma.

Vi kan till en början ge oss godkänt om vi hamnar inom en halv meter från den punkt vi bestämde oss för. Tänk då inte bara på längdriktningen utan även att vi i sidled är så långt från punkten vi hade tänkt oss. Om man kan ta på trädet man tänkte stanna vid, är det OK.

Vill vi utöka svårigheten i denna övning kan vi bestämma oss för hur länge vi vill stå still vid punkten. 5 eller 10 sekunder blir bra. Man skall akta sig för att vara noga med detta med oroliga hästar, men med hästar som tycker det är OK att stå still kan man vara noggrann även här.

Därefter kan vi leka vidare med halten, och istället trava fram till halten. Vi kan vi ju tillåta hästen att skritta 2-3 steg före och efter halten. Fortfarande skall vi sakteligen öka precisionen så att halten blir där vi tänkt oss.

Går detta bra kan vi ju istället leka med enbart övergångar mellan skritt och trav . Hästen skall börja trava exakt vid den gamla stubben, inte två meter bakom den.

En annan halt-övning, som alla mina elever råkar ut för, är att vi räknar antalet steg mellan halterna. Min vanligaste övning är att kunna skritta fem steg mellan halterna,. Jag brukar då nöja mig med att räkna frambenen.

Alla de ovan nämnda övningarna blir bra först när vi lär oss hur vi skall planera vår ridning. Vi måste lära oss hur långt före halten vi måste börja bromsa för att halten skall bli på rätt ställe.

Var noga med att hitta olika punkter att öva vid. Gör vi alltid halt vid samma lyktstolpe blir det en vana för hästen att stanna där, inte en lydighet för ryttarens signaler.

Nu kan vi gå vidare och leka med antalet steg i skritt, trav och halt

  • Halt. skritta fem steg (bara fem skrittsteg, inte 6 eller 7) och därefter trav
  • Från trav: skritta fem steg och gör sedan halt.
  • Trava- skritta fem steg - trava
  • Skritta - trava 10 steg - skritta

Är man duktig leker man även in galoppen i övningarna.

Är man flitig med dessa enkla övningar blir hästen rätt snart medveten om att ryttaren strax vill något och blir då mer lyssnande efter våra signaler. Ett som det är upptäcker vi att hästen visste vad vi ville, vilket endast är ett tecken på att vi har använt så små signaler att vi själva inte visste om dem.

Jag är säker att ni alla med lite uppfinningsrikedom kan hitta många fler varianter kring dessa teman.

Halvhalt

Halvhalt är ett uttryck som mången använder, men det är svårt att hitta en förklaring till vad som menas med det. Jag tog en snabbtitt i några av böckerna i min bokhylla; Arméns ridinstruktion, Eric Lette och Müseler, i hopp om att någon av dem hade en förklaring, men det hade de inte. Dock används uttrycket i alla tre böckerna.

Problemet med begreppet halvhalt är, att alla verkar använda det på olika sätt, och många använder det utan att ha en uppfattning om vad de menar med det.  Uttrycket är så urvattnat att det egentligen inte är värt att använda.

Vad skrev då ovannämnda böcker om halvhalten? De använde uttrycket i samband med tempominskningar, även om ingen av böckerna var konsekvent med  begreppet. Det är väl emellertid den uppfattningen som de flesta av oss har om halvhalten; den har med tempominskning och förhållning att göra, på något sätt.

Eftersom halvhalten är så odefinierad, är det festligt att alla pratar så mycket om den. Jag har läst ryttare skriva att man skall göra 1000 halvhalten per ridpass (rider man en timma blir det mer än en halvhalt var fjärde sekund). Alla har vi hört att man skall göra en halvhalt före varje hörn, men ingen har sagt varför. Eller har de?

Så. Vad menar då jag med en halvhalt? Kan vi kanske hitta en gemensam nämnare för alla underliga förklaringar? Jag använder helst inte ordet, men skall ändå försöka mig på en förklaring om hur jag i alla fall funderar runt begreppet.

Vi lär oss ju att varje kommando till hästen skall inledas med en halvhalt. Varje hörnpassering, skänkelvikning, galoppfattning med mera skall förberedas genom en halvhalt. Det finns en förklaring till detta, om vi ser lite till i vilka sammanhang dessa instruktioner skrevs.

Instruktionen om den ständiga inledande halvhalten kommer från fältridningen. Ponera att vi har travat rakt fram i fritt tempo två kilometer och får för oss att ni skall vi istället galoppera eller svänga tvärt vänster, eller hoppa över ett dike, eller vad det nu kan vara. Efter två kilometer trav rakt fram har de flesta hästar så klart, hamnat i en trav där de balanserar sig genom farten. De har just ingen samling utan bara lufsar på, vilket är helt rätt beteende i en sådan situation.

I det läget är det så klart befogat att först balansera upp hästen. Vi sänker tempot något, ser till att få en lite mer samlad form och framför allt ser till att hästen är uppmärksam för hjälperna. Mycket sådant kan – och skall – gå förlorat under en fri landsvägsmarsch.

Där har vi en sorts halvhalt. Vi ”återinför” dressyrridningens krav på hästen.

Jag har därför ibland hävdat att halvhalten är ett fattigdomsbevis. Att vi på ridbanan behöver en halvhalt är ett tecken på att hästen har förlorat balansen och ”ridbarheten”. Under dressyrpasset, på ridbanan, är det ett rimligt och eftersträvansvärt att hästen håller sig i en sådan balans att den hela tiden direkt kan svara på hjälperna och företa en förändring. Ur det perspektivet är halvhalten före varje hörn omotiverad. Den visar bara att man förutsätter att hästen går ur handen under de 40 meter man rider rakt fram före hörnet. Nej, den grundidén gillar jag inte. För stridshingsten eller tjurfäktningshästen är det livsviktigt att den är i balans hela tiden och aktivt lyssna på ryttaren. Där har man inte tid med halvhalter. Att öva hästen på att behålla koncentrationen i fredliga och sansade former på en ridbana utan fientlig tjur, tror jag är en utmärkt idé.

Ett annat sammanhang där man pratar om halvhalt, är för att kontrollera om hästen är lydig för handen och hjälperna, Om vi med handen kan få hästen att förbereda sig för att stanna, har vi också gjort en halvhalt.  Mina elever får ibland leta efter känslan att hästen, i skritt eller trav, är beredd att stanna i nästa steg och liksom aktivt inväntar förhållningen men utan att stanna eller minska. Det är ungefär så som arméns ridinstruktion använder halvhalten. Den häst som är i balans för att stanna, är också i balans för att till exempel öka, fatta galopp eller röra sig sidvärts. Hästen intar en ”färdigställning” och är beredd att agera. Idealet är så klart att dressyrhästen är i detta färdigläge hela ridpasset igenom, men ibland måste man ju slappna av och pusta och vila hjärnan en stund. Man kan pusta i trav och galopp också, och efter pustpausen behöver hästen in i balansen igen, och där kommer då halvhalten igen. Vi sätter oss tillrätta, ”sträcker” tygeln och ser till att hästen återigen intar ”färdigställning”.

Men så finns det då en tredje halvhalt, som mera handlar om det samlande arbetet, och det är väl så den oftast används i dressyrkretsar idag.

Det finns två sätt att minska tempot. Vi kan minska tempo och samtidigt minska energin. Det gör vi tydligast när vi gör halt och helt enkelt förväntar oss att hästen skall sluta röra sig. Så gör vi även oftast när vi byter från trav till skritt, eller minskar tempot i någon gångart.

Men ibland vill vi kunna minska tempot utan att hästen minskar energin. Det är så vi samlar hästen. Vi sträcker tygeln och ger hästen en mindre ram. Minskar vi samtidigt vår energi saktar hästen bara farten eller stannar. Men om vi samtidigt hejar på hästen kan vi, om hästen har tillräcklig förståelse för tygeln, känna hur hästen lättar på tygeln i en kortare form och liksom kryper ihop under oss. Samtidigt blir tempot oftast lägre och rörelserna yvigare. Vi har helt enkelt samlat hästen.

Där har vi grunden till det så missuppfattade ”driv och håll emot”. Vi sträcker upp tygeln något och försöker få hästen att kliva framåt med bakbenen trots att handen är ivägen och bromsar upp kroppen. Den välskolade hästen klarar det, men alltför många hästar har för dåliga munnar. Har man inom några steg inte fått en eftergift och samling, kan man konstatera att övningen var för svår. Viktigt är att man känner när hästen lättar och då sitter nöjd med en lättare kontakt. Den ovane ryttaren märker inte detta utan backar med handen och driver vidare. Där har vi grunden till många förstörda framben.

I vår nordeuropeiska ridtradition, som bygger på fältridningen, har man alltid varit rädd att samling skall förstöra en god ridhäst. Därför predikades vikten av att kontrollera att man efter den samlande halvhalten återigen kunde rida framåt med god fart Därför beskrivs ibland halvhalten som en övergående samling med bibehållen bjudning. Det nämns aldrig att man även kan kontrollera att man kan vara kvar i samling.

Tempoväxlingar

Ökad galopp. Yttre bak skjuter på långt bak och inre bak har inte nått marken än . Inre fram har en bra bit kvar att gå innan den når marken.
På väg in i mellantrav. Märk hur långt bakåt han skjuter på med sitt bakben som ännu står stadigt i marken. Foto: P Holst
Jämför arbetstraven med mellantraven ovan. Bakbenet som skjuter på har ungefär samma placering på dessa bilder, men här i arbetstraven är det redan på väg att lämna marken och det andra bakbenet redan på väg att sättas ned. Så mycket kortare är alltså steget i arbetstrav. Påskjutet är mindre, bärigheten större. Foto: P Holst
Unge Chaplin länger ju steget rätt bra, men har inte lärt sig att ta i med muskulaturen ännu och tippar lite framåt. Det är mycket kvar att ge i den hästen. Här i en LC tidigt som 5-åring. Foto: P Holst

Tempoväxling betyder att vi byter "hastighet" utan att byta gångart. Man brukar lite grovt säga att det inom varje gångart finns fyra tempon: Samlad- arbets- mellan- och ökad. Genom åren har man bytt namn på tempona. Det som förr hette kort, kallas idag för arbets-, och det som förr hette vanlig (innan dess manöver-) heter idag mellan-. Således pratar vi om arbetstrav eller mellangalopp, för att ta två exempel. Faktiskt pratar man av någon underlig anledning aldrig om arbetsskritt, åtminstone inte på tävling. Istället finns där ett tempo som heter "något förhållen skritt". Logiken runt detta har jag inte förstått.

Syftet med att rida olika tempon är att få hästen att sträcka på benen och kroppen olika mycket, och att träna påskjut och retardation, vilket är bra muskel- och balansövningar för hästen.. På en hopphäst i en omhoppning, eller en travhäst på upploppet, finns ju inget gymnastiskt mål med tempoförändringen utan bara en strävan efter högre hastighet. När vi rider dressyr är ju vårt syfte att gymnastisera vår häst, och därför har vi några ytterligare krav på tempoväxlingen. Det är till och med så att hastighetsändringen bara är en bi- effekt. Det vi vill åt vid en tempoväxling är just det gymnastiska arbetet i hästen, dvs. att han sträcker ut och skjuter på med ben och rygg eller "drar ihop sig" och bär.

Låt oss säga att vi har hittat grundtempot på vår häst och nu vill ge honom mera träning genom att be honom gå i ett annat tempo. Oftast brukar det vara enklast för hästen att till en början träna ett långsammare tempo. Vi minskar alltså farten. Nu skall hästen, trots tempoförändringen, ta lika snabba steg som han gjorde förut, dvs. behålla takten. Tänk att vi har en metronom på ridbanans staket som tickar i takt med hästens steg. Den takten skall alltså behållas oberoende av tempot.

När vi börjar att träna tempoväxlingar skall vi bara variera tempot lite. Det är så enkelt att vi travar på en volt, och när hästen är i balans minskar vi tempot. När han åter är i balans här, ökar vi igen för att strax minska lite igen, eller öka något. Bara små variationer till en början. Det finns hur många möjligheter som helst att hitta olika ridbara tempon.

När vi rider en ökning eller minskning skall vi bestämma hur mycket vi skall öka och nöja oss när vi når den längning vi ville ha. Det är så lätt att man driver i varje steg och försöker öka lite till, och lite till. Om man vänjer sig vid att rida olika tempon blir det självklart att man är aktiv som ryttare i ökningen och i minskningen. Det är vanligt att ryttare ökar snyggt, för att sedan när det är dags att avsluta ökningen, slappnar av och pustar ut. Innan vi pustar skall vi aktivt minska tempot igen. När hästen är i det tempo vill ville växla till kan vi pusta ut, men inte istället för att minska. Samma sak händer ofta när jag på lektioner ber ryttare minska tempot. De kämpar på med sin långsamma trav, för att sedan, när jag säger "öka till arbetstrav" (eller hur jag uttrycker det just då), bara slappna av och låter hästen trilla iväg, istället för att rida tempoväxlingen.

När hästen lärt sig att behålla balansen i olika tempon, kan vi börja att använda tempoväxlingar till muskelträning. Då är det inte ridningen i de olika tempona som är viktiga, utan förändringen av tempo.

Om vi rider i arbetstrav och ber hästen öka tempot, måste den under några steg öka muskelarbetet i bakbenen och skjuta på mer än den gjorde nyss. När den har nått det önskade högre tempot, har han inte längre samma muskelarbete. Det kräver mindre arbete att behålla ett högt tempo än att ta sig dit.

  • Tempoökningen tränar hästens påskjut.

När vi vill minska tempot igen, måste hästensätta in bakbenen under magen och bromsa med dem. Då använder han inte bakbenen till påskjutande arbete, utan enbart till bärande. Att kunna bära med bakdelen istället för att skjuta på kallas för samling.

  • Tempominskningar tränar hästens bärighet

Det finns ingen gräns för hur långsamt en häst kan skritta, trava eller galoppera. I piaff och piruetter travar respektive galopperar ju hästen, fast utan att ta sig framåt. Jag brukar tidigt öva tempominskningar med mina elever därför att det kräver en hel del koncentration från ryttaren för att klara det. Hästen har ju lärt sig att om den travar och vi ber den minska, skall den skritta. Det är ju också ett rätt logiskt resonemang från hästen; skritta är ju det enkla, energisnåla sättet för hästen att förflytta sig långsamt. Helt plötsligt har vi alltså problemet att både säga långsamt och trava till hästen. Det är då väldigt viktigt att ryttaren själv fortsätter att trava och hålla takten med sin egen kropp (jämför att driva med sätet). Här märker vi för första gången hur viktigt det är att skilja mellan taktförändring eller tempoförändring. Vi skall be hästen att behålla travtakten (det gör vi med vår egen takt i rumpan, och med takten i skänkelhjälperna), samtidigt som vi vill åstadkomma ett litet tempo (Det gör vi genom att gå bak med vikten och bromsa). Man märker snart en gräns hos hästen som han upplever som det långsammaste han kan trava. Det är en stor upplevelse att lyckas ta hästen igenom den gränsen och få honom att trava ännu långsammare. Det går oftast med lite träning och övertalning. I detta nya, långsammare tempo känner vi helt plötsligt hur hästen måste ta i för att hålla balansen, och hur han börjar lyfta och röra benen mera taktfast för att alls kunna trava så långsamt. Detta är en god bit på väg mot samling. Samma sak gäller när man försöker galoppera långsamt. Det är vanligt att hästen istället börjar trava. Då är det bara att fatta galopp igen och träna vidare. Det är fel att bestraffa hästen. Han försökte bara hitta ett sätt att lyda ryttaren, och det skall aldrig bestraffas.

Ofta finns det dessutom en spärr hos ryttaren mot att skritta/trava/galoppera långsamt. Det känns konstigt och fel helt enkelt, och ovant naturligtvis, att hästen inte kommer nånstans när den rör sig, utan att det går - långsamt. Det är lätt hänt att man börjar driva hästen framåt till ett högre tempo samtidigt som man ber den att minska, vilket inte är så lyckat.

I de långsamma tempona är det rätt när hästen går kvar i det tempo vi har valt, även när vi lättar på tygeln.

När vi ökar tempot är det viktigt att hästen får använda hals och huvud att balansera med. Det finns ett gammalt uttryck som säger att hästen aldrig sätter ned framfoten framför sin näsa. Tänker man så förstår man vad viktigt det är att hästen har stor frihet från tygeln. Ju mer ryttaren stör hästen i munnen, desto sämre blir ökningen. Naturligtvis skall vi även i de högre tempona fortsätta att rida och då skall vi ju använda tygeln till om det behövs.

Det är också viktigt att vi kan be hästen att länga på steget utan att jäkta den. Ofta ser jag mina elever få bråttom och jaga på hästarna när de skall öka, speciellt i skritt. Det är nästan än viktigare i de höga tempona att vi kan rida lugnt och noggrant, så att hästen känner att han vågar sträcka på benen och ta ut steget. Känner han sig jäktad försöker han istället att pinna på med korta steg.

Öka aldrig tempot mer, än att hästen fortfarande kan balansera . Om man upplever att man direkt, helst med en enkel sitshjälp, kan göra halt, är hästen kvar i balans. När man överskrider denna punkt, tappar hästen balansen och belastar sina framben för mycket.

Har hästen problem att komma till mellan- och ökade tempon, förbättrar man inget genom att träna i höga tempon. Oftast beror detta på att hästen är för spänd i sin rygg och hals, för att kunna utföra dessa extremgångarter. Rätt övningar här är då istället att träna hästen balans (med skolor), avslappning i överlinjen (genom böjning) och bärförmåga (genom skolor och piaff).

För att hästen i minskningen skall kunna skjuta bakbenen under sig är det viktigt att ryttaren kan vara lätt i handen under minskningen. Ju mer vi måste bromsa med tygeln, desto mer måste hästen hålla emot ryttarens hand med ryggmusklerna vilket gör att den inte kan sätta in benen under magen. Istället måste den skjuta fram frambenen. Hästen använder då frambenen till att bromsa med istället för bakbenen, och syftet med övningen går förlorat samtidigt som risken att hästen tar skada är stor.

Nå, hur ser då hjälpgivningen ut, när man vill ändra tempot? Vill vi öka tempot, för vi fram handen och går fram med vår tyngdpunkt. Lutar oss lite framåt, helt enkelt. Hästen ökar då, för att inte tappa balansen när ryttaren går fram med vikten. Den friare formen, som den framåtgående handen ger, gör det möjligt för hästen att skjuta på mer, och vi har fått en ökning. Är man noga med sitt kroppsspråk, räcker denna enkla hjälp för att åstadkomma ett högre tempo. Vill jag öka mer, kan det behövas att skänkeln hjälper till. Då driver man i takt med hästens steg, så tar den oftast i lite mer och det blir en bra ökning. Använd små och finstämda hjälper, det är lätt att man själv får en adrenalinkick när man skall öka tempot, och det blir inte rörelsen bättre av.

Minskning av tempot går till på samma sätt men tvärt om: Vi går bak med vår egen tyngdpunkt och följer med bakåt med handen. Den uppmärksamma hästen minskar då tempot. Viktigt är att vi håller oss avslappnade. Spänner man sig, är det lätt att hästen väljer att öka än mer, eftersom ju ryttaren signalerar energi. Räcker det inte att räta upp överlivet. Enklare på en oerfaren häst är dock att vi helt enkelt förhåller med handen. Förhållningen måste vara mild och fin, så hästen inte hindras att balansera sig med sin hals.

Slutligen: träna inte för mycket i de höga tempona. Det finns få anledningar att rida mellan- och ökade gångarter. Hästen skall vara mycket stark och balanserad för att klara detta utan att utsättas för onödigt slitage.

Kommentarer