* Runt är också en form *

Del 8 - Om böjande, balans och övergångar

Bokens delar
  1. «Föregående - 
  2. 1 - Ett litet förord
  3. 2 - Om ridning, säkerhet och hästhantering
  4. 3 - Om dressyrens grundtankar
  5. 4 - Om ryttarens och hästens språk
  6. 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer
  7. 6 - Om ryttarens inverkan
  8. 7 - Om hästens form
  9. 8 - Om böjande, balans och övergångar
  10. 9 - Om rörelserna
  11. 10 - Om vändningar och ryggning
  12. 11 - Sidvärtsrörelser
  13. 12 - Galopparbete
  14. 13 - Utrustning
  15. 14 - Osorterbart
  16. 15 - Unghästen
  17. 16 - Longering
  18. 17 - Arbete för hand
  19. 18 - Pilararbete
  20. 19 - Piaff
  21. 20 - Övningar
  22. 21 - Video
  23. 22 - Ridhandbokens bilder
  24. Nästa»
Kapitel i del 8:

Vi vet alla att hästarna är sneda, och alla har nog hört många förklaringar på vad snedheten beror på. Det första jag lärde mig, var nog att hästarna var starkare i ena sidan än den andra. Nästa sak jag hörde var att hästarna hade lättare att böja sig åt ena hållet än det andra, eftersom de var stelare i ena sidan än i andra. Eric Lette skriver kort och gott att hästarna har en konvex och en konkav sida.

Det vore dumt av mig att tror att jag har det fullständiga svaret på vad hästarnas snedhet beror på och består av och hur vi skall lösa detta problem, men jag kan åtminstone ge er min tolkning av det

Oliksidighet mellan kroppshalvorna finns hos alla hästar, och även hos oss. Den som någon gång sett en hund komma travande mot en, kan konstatera att de flesta hundar travar i en slutaliknande rörelse, med ett bakben tydligt åt sidan. Så tror jag att även våra hästar rör sig, om än inte lika tydligt. Detta är en naturlig form, ett naturligt rörelsemönster som inte är något större problem för den fria hästen.

Samma oliksidiga rörelsemekanik kan vi säkert hitta även hos människor. På mig, med min felvridna högerfot, blir det ju extra tydligt. Och på samma som sätt de flesta av oss är bättre på att göra saker åt ena hållet än åt andra, är hästen det.

Tänker man på vår egna tillkortakommanden, kan vi snabbt konstatera att det inte är styrka, stelhet och liknande, som är orsaken till att vi är oliksidiga. Inte blir vi till exempel bättre på att skriva med vänster hand, för att vi blir starkare i vänster hand. Och inte är det för att vi är svaga på något speciellt sätt, som det är svårt att mocka med grepen åt fel håll, eller leda cykeln på fel sida om oss, eller, o hemska tanke, kliva på cykeln från fel håll.

Min hypotes är, att det helt enkelt är dålig koordination, som gör att vi och våra hästar är oliksidiga.

Jag tror, att hästar har ett diagonalt benpar som de gärna balansera på, och ett diagonalt benpar som de hellre sätter lite bredvid tyngden, som ett par snedstöttor, en åt varje sida.

I sidvärtsrörelserna blir detta tydligt. På bilden till vänster ser vi hur Blixten har ytter bak och inner fram på samma linje som tyngdpunkten. Dessa ben balanserar Blixten på. Det andra benparet, inner bak och ytter fram, är ute på sidorna och stöttar i sidled. De flesta hästar har höger bak som bär-ben, och vänster bak som stötteben. Stöttebenen fungerar på samma sätt som våra kryckor gör när vi har en fot i gips, eller som slalomåkarens stavar: De stöttar i sidled och hjälper oss om vi tappar balansen.

Varför är det så då? Ja, det vet man nog inte ännu. Det har säkerligen med hur hjärnan fungerar, och att vi, och hästarna, redan från start är predestinerade att använda kroppshalvorna till olika saker.

Om man studerar hästarna noga, skulle man nog kunna se denna snedhet långt ner i små detaljer. Säkerligen börjar hästarna alltid att trava med samma bakfot, på samma sätt som jag föreställer mig att vi själv alltid börja springa med samma fot eller alltid stampar av med samma fot när vi skall hoppa över ett litet dike. Unghästar har oftast svårare att lyfta ena bakbenet än andra, vilket alla hovslagare känner till. Att lyfta stöttebenet är inte svårt, men att lyfta bär-benet vill de oftast inte.

Har denna snedhet någon betydelse för hästens ridbarhet? Det beror ju på vad vi menar med ridbarhet.

En normal promenadhäst, och många andra hästar också, klarar sig alldeles utmärkt med denna naturliga snedhet. Under 1800-talet menade Caprilli att man i princip inte alls skulle styra hur hästen använde sin kropp, så länge den löste den uppgift vi ställde den inför. Det tycker jag är en sympatisk inställning. I första hand skall vi se till att hästen kan använda den potential den redan har, trots att vi rider den. I näste steg vill vi ju så klart ge våra hästar hälsosam gymnastik, och ge dem möjlighet att använda hela sin kropp. Det är här som mycket av dressyrarbetet kommer in.

Det första vi gör, är att försöka få hästen att "byta sida" och använda den andra diagonalen som bär-ben. Det vill de oftast inte. Det känns osäkert och vingligt. De vågar inte riktigt försöka, rädda att trilla. Vi kan jämföra det med en del enkla experiment vi kan göra själva. Att hjula åt andra hållet, är en bra sak. De som kan hjula, brukar alltid göra likadant, och sätta ner vänster hand först, sedan höger hand. Att göra åt andra hållet, törs mången inte. Kan ni inte hjula, kan ni säkert hitta på andra spegelvända övningar att göra.

Så vi måste få hästen att lita på sin balans, även när fel diagonal bär. Dessutom skall hästen få rutin på att använda det andra benparet som stötteben. Det är detta vi tränar, när vi rider sidvärtsrörelserna åt andra hållet.

Att kunna balansera lika bra på båda diagonalerna, dock inte samtidigt, är ett tecken på en liksidig häst! Detta är en av anledningarna till att sidvärtsarbetet är så grundläggande för att gymnastisera en häst. Vi skall öva upp hästens koordination så den blir lika bra på att koordinera sin kropp "åt båda hållen". Då har vi den fina sidoeffekten att medan vi tränar koordinationen, väljer hästen strax att bli mer avslappnad eftersom det är lättare att koordinera utan en massa spända muskler. Efter hand som man liter på sin kropp och balans, törs man också slappna av. Med koordinationen kommer också styrkan. Att kunna samordna sina olika muskler är en viktigare källa till styrka, än stora strandraggarmuskler (Det är därför som strandraggarna är så dåliga på att slänga upp höbalar på ett loft: De är bara vana att hantera tyngder som sitter fast, och som man gör enkla moment med.)

Ju mer hästen får vara sned av naturen, desto mer blir nog denna snedhet befäst, vilket i sin tur säkert leder till att musklerna på ena sidan blir större och kortare och lederna mindre rörliga, än på andra sidan. Så i det läger stämmer ju det mesta av det som sägs, även om det inte säger något om orsaken.

Grunden till det hela, heter koordination!

28 april 2009

Jag är helt övertygad om att du har rätt i att det handlar om koordination. Visst kan det finnas fysiska orsaker också, men i vanliga fall tror jag på koordinationen,. Det är ju bara att gå till sig själv (som du också skriver) Det är jättesvårt att göra något på ett sätt som man inte är van.
Jag försöker träna mig själv i vardagen. Borsta tänderna med vänster hand tex. Det är inte alls helt enkelt. När jag mockar växlar jag hand hela tiden. Om man tänker efter lite går det att komma på hur många situationer som helst där man gör saker av gammal vana. Det sitter i ryggmärgen och blir väldigt konstigt när man försöker göra på ett annat vis. Kroppskontrollen fungerar liksom inte.
Ju mer man gör som man brukar och inte försöker förändra det invanda, ju mer anpassad blir ju kroppen efter det mönstret. Muskler osv får jobba oliksidigt och allt bara förstärks.
Det blir ju samma sak med våra hästar.
Det ÄR svårt att få en häst liksidig, (om det ens är helt möjligt)men när man är medveten om oliksidigheten är man i alla fall en bit på väg.
Med genomtänkt träning och stor variation i träningen märker jag hur "snedheten" har blivit mindre.Både på mig och hästen. Så liksidig som möjligt strävar jag efter. (och jag och Sawanna har lååångt kvar)
/Biggan

[ 1 kommentar | Upp ]

Dölj kommentarer

Som alltid rör vi oss med begrepp som många har olika åsikter om vad de egentligen betyder. Det är svårt att få alla att enas om begreppen, varför jag återigen tänker ta äldre litteratur till hjälp, för att se hur uttrycvken används.

Arméns ridhanbok (skriven av OS-ryttaren Bertil Sanddahl) skriver kort och gott att hästen inte är rakriktad när den mot ryttarens vilja går på dubbla spår. Samma sak kan vi läsa hos Guériniére och Steinbrecht, även om de uttrycker det på andra sätt. Märkväl att ingen av dessa hävdar att rakriktning är liktydigt med en uppofrån sett uträtat ryggrad, utan endast att hästen går på samma spår med framben som med bakben. Således kan hästen vara rakriktad även om den är böjd!

Det svåra ordet rakriktning betyder alltså att hästen kan röra sig helt utan de kryckor som nämns i föregående kapitel, och balanserar på båda bakbenen, med dessa lika mycket under magen så att inget sticker mer åt sidan än det andra. Frambenen skall då även de sättas rakt ner, lika mycket på var sin sida av vikten, så inget av dem spretar åt sidan. Det är svårt.

Den uträtade formen finns inte i naturen, lika lite som räta linjer finns i natruen. På samma sätt som att vi alltid belastar vår kropp osymmetriskt (sitter du till exempel lika mycket på båda sittbenen när du läser det här? Knappast va?), så gör hästen det. Det är lättare att åstadkomma en assymetrisk kroppshållning än en symmetrisk. Dressyrträningen av hästen och det rakriktande arbetet handlar om att lära hästen att växla från höger till vänster kroppsform och tvärt om. Den skall, lite tillspetsat uttryckt, lära sig att skriva med båda händerna.

Då kommer den känsliga frågan om vi alls skall räta ut hästen. Jag tycker vi kan göra det, men vi skall veta att en uträtad häst (alltså en häst som dels är rakriktad och dessutom inte ställd eller böjd åt något håll) sällan är så rak och rät som vi tror. Även den uträtade hästen väljer ofta att gå med någon liten krycka. Detta kan man se i lägre dressyrklasser när ryttare vänder upp på medellinjen och försöker ha halsen mitt framför sig. Då åker ofta någon bakfot åt sidan istället.

Till sist: När under utbildningens gång skall vi räta ut hästen? Därom tvistas det. Jag tror inte att vi tränar hästens muskler bättre genom att räta ut den unga hästen än genom att hålla den böjd, men säkerligen kan man genom att räta ut hästen träna hans koordination på att vara just uträtad.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Att böja en häst är svårt.  Jag tycker att man skall vänta att lära in detta hos ryttaren, tills denne har förstått och kan utföra de andra grundkommandona. Det är omöjligt att böja en häst, om man inte kan styra den. På ridskolor lärs böjandet ut väldigt diffust, och eftersom det lärs ut i samband med svängandet, är det många ryttare och hästar som inte kan särskilja hjälperna för böjande och svängande. Det "evinnerliga" tjatandet om att hästar skall ställas och böjas vid varje hörnpassering har lett till att de flesta svenska hästar svängs med ett dragande tag i innertygeln, medan ryttaren tror att den böjer halsen. Det viktigaste för mig, både på oerfarna hästar och för oerfarna ryttare, är att kunna rida hästen vart som helst med rak hals, högerböjd eller vänsterböjd hals, allt efter behag. Hästen skall inte blanda ihop böjande hjälper med styrande hjälper. Därmed är det även viktigt för mig att jag ger olika hjälper för styrning och för böjning. Vill jag styra med hjälpa av tygeln, använder jag ett ledande eller trängande tygeltag. Vill jag böja/ställa, tar jag handen mot min navel.

I hästens utbildning skall dock böjandet komma in tidigt, helst innan vi börjar rida den, så den får lära sig inte bara framåtdrivande och förhållande hjälper från markan, utan även ställande, böjande och sidförande. Dock är det lika viktigt att hästen lär sig skillnad på böjning och vändning. Att böja en häst som inte går att styra, är omöjligt.

Vi böjer hästen i gymnastiserande syfte. Böjningen sker genom att yttersidans muskler i överlinjen slappnar av. Då blir yttersidan längre, och hästen böjs. På den korrekt böjda hästen ligger ryggkotorna, sett uppifrån, i en lång båge, ungefär som i ett brospann. Där är hästens rygg i tryggt förvar, och det är liten risk för styva muskler eller andra krämpor.

Står vi på marken, kan vi konstatera när hästen blir böjd i hela sin längd. Det ser vi dels på att den själv tar över böjandet, dvs. slutar att belasta inner tygel, och på att inner höft i det läget går framåt. Då slappnar hästen av i sin ytter sida.

Man kan även tydligt konstatera, att den böjda hästens mage putar ut på yttersidan, vilket lär bero på att hästen vrider ryggen i sidled och just putar ut med magen på utsidan. Då kan hästen böja sig genom att svanka lite med den böjda ryggen. Samma sak gör vi själva när vi måste böja oss. Detta känner ryttaren som att hästen blir lägre på innersidan. Som ryttare lär vi oss erfarenhetsmässigt att känna när hästen böjer sig riktigt, främst genom att hästen i böjd form kan ges fri inner tygel utan att den rätar ut sig. Om hästen håller emot i inner tygel, gör den ju detta med någon muskel på yttersidan av halsen, varför den ju då inte är helt avslappnad i yttersidan.

Åt vilket håll hästen böjer sig har inget samband med färdriktningen. Vi kan böja hästen och fortsätta att rida rakt fram. Det gör vi ju till exempel i öppna och sluta. Vi  kan ha hästen ställd åt vilket håll som helst, oberoende av vilket varv vi rider i, även om vi rider rakt fram.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Den lösgjorda hästen sträcker sina framben långt framåt

Om vi pratar om hästens muskulära avslappning, vilket är den avslappning som oftast avses, menas inte att hästen skall lägga sig och sova. Det har i vissa kretsar även framförts att avslappning och avspänning inte är samma sak, men det är mera en lek med ord och revirmarkering än ett konstruktivt formulerande. Med muskulär avslappning menar vi att muskeln är i ett tillstånd där den kan förändras; den kan längas ut och den kan kortas. Den kan bli kort och stark eller lång och ”slapp”. Förmågan att variera muskelns längd är nog en av de saker som det lösgörande arbetet skall åstadkomma.

En avslappnad muskel kan förändra sin längd. Den avslappnade muskeln kan dels länga ut sig och dels tryckas ihop. En muskel behöver inte vara uttänjd för att vara avslappnad. Däremot kan en stel eller spänd muskel inte länga ut sig. Ett säkert tecken på att muskeln är avslappnad är alltså att den låter sig sträckas ut.

Muskelns förmåga att länga ut sig är en av de saker som behövs för att hästens rörelser skall kunna bli stora och graciösa. Det är också en av förutsättningarna för att hästen skall kunna utföra de rörelser där det behövs kvicka eller stora rörelser.

Om hästen är avslappnad kan hästen ta yviga steg. Detta är en av de saker som böjningen skall hjälpa oss att åstadkomma.

När jag på mina föreläsningar numera skall demonstrera böjning, brukar jag försöka att själv sträcka min ena hand så långt upp som möjligt. När jag sträckt den så långt upp som möjligt, försöker jag att sträcka den lite till upp i skyn. Jag märken då själv att för att kunna tänja ut min högersida, så åker så klart höger axel med upp i luften. Detta leder till att vänster axel sjunker, men även till att vänster höft åker uppåt för att på det viset lyfta bäckenets centrum och göra mig längre. När jag försöker att göra min högersida lång, böjer jag mig alltså åt vänster.

Detta är en av de grundläggande egenskaperna hos den böjda hästen. Den skall böja sig i försök att länga ut sin yttersida, viket kräver att hästen kan och törs slappna av i sina muskler på utsidan. Detta böjande leder alltså till att inner höft åker framåt. Det har vi alla lärt oss sedan lång tid. Men det skall även leda till att ytter bog åker fram vilket leder till att ytter framfot når än längre framåt!

Ett sätt att känna igen den avslappnade hästen är alltså att han tar långa steg med ytter fram

Böjandet handlar alltså om att få hästen att länga ut sig. Jag tittar mer och mer på hästens rörelseförmåga i ytter fram när jag bedömer hur lösgjord en häst är. Hästen skall kunna sträcka ytter fram ordentligt framåt, men även kunna före den åt sidan, in framför hästen så som hästen gör i bakdelsvändningar och piruetter. Även här skall vi ha ytter fram så långt fram som möjligt, inte nödvändigt åt sidan. Vi skall förvisso komma ihåg att olika hästar har olika ”bogfrihet” (som inte beror på olika rörelseförmåga i bogleden utan i armbågsleden), varför alla hästar ser olika ut i sina gymnastiska övningar.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Alla kan rabbla den gamla utantilläxan, att hästen är ställd när man kan skymta ena ögonbågen och näsvingen. Den saken är inte bara svår att kontrollera (vem har nånsin letat efter en näsvinge där vi skumpar fram i traven?), den är också rätt oexakt.

Vad är det då som är rätt när vi ställer? Jo, att hästen vrider halsens översta del, dvs. nacken. Så sägs också i de flesta böcker, men det brukar bli bortglömt. Det är enklare att kontrollera detta genom att titta på ganaschen än att titta på ögonbågen. Om ganaschen har krupit in under hästhalsen är hästen ställd. Om det är fullt med skrynklor vid i gropen mellan inner ganasch och halsen, är hästen oftast ställd.

Man kan även titta på¨hästens öron. Om ytterörat "sitter fast" längre fram än inner, är hästen ställd.

Står man på marken framför den ställda hästen, kan man titta utmed inre genaschen. Är hästen stäldd i nacken ser man då ut framför den ytter bogen. detta gäller oberoende av hur böjd hästen är i halsen.

Att man alls pratar om hästens nacke och att ställa hästen är för att den inte automatiskt böjer sig i nacken bara för att resten av den böjer sig. Det är först om nacken är med i böjningen, alltså om hästen är ställd, som vi kan få den genomgående böjningen. Är inte nacken med, är det säkerligen även någon annan del av hästen som inte är med.

På en väl gymnastiserad häst, kan man se att svansen följer med i böjandet. Är hästen böjd åt vänster hänger svansen åt vänster. Är hästen böjd åt höger, hänger svansen åt höger. På de flesta hästar får vi dock konstatera att svansen bara är med ibland.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

För att hästen skall kunna forma sig under oss krävs att vi har en hyfsad balans. Sitter vi allt för snett, vilket jag gjorde tidan innan jag fick min höftprotes, blir det betydligt svårare förhästen att utföra de gymnastiska övnignar vi vill.

På den oerfarna hästen böjer vi genom att ta inner hand rakt bakåt. Det är då viktigt att vi lärt hästen att styra genom att flytta våra händer i sidled, så inte hand bakåt ibland betyder sväng och ibland betyder böj. det blir aldrig bra. Närvi böjer tar vi i grundläget vår innerhand mot naveln. Tar vi det böjande tygeltaget rakt bakåt, blir det tydligt att det är böja vi vill. I vissa situationer kan vi behöva ta det böjande tygeltaget mot ytter eller inner höft (ryttarens höft) istället. Det gör vi om vi har flyttat händerna åt sidan för att styra. Om hästen tränger inåt, håller vi händerna vid ytter höft. Tränger hästen utåt, håller vi händerna vid inner höft.

Det böjande tygeltaget bygger på det vanliga undan för tryck-tänkandet. Ryttaren belastar tygeln, vilket bör leda till att hästen avlastar den, och därmed böjer sig. Om vi tar inner hand mot naveln, och hästen "kämpar emot", dvs. belastar tygeln, har vi ett utmärkt redskap i det ledade tränsbettet, där vi ju kan röra en del i taget. Om vi i detta läge skakar på innerhanden får vi oftast önskad effekt. "Vispa grädde" eller "knacka på en dörr" brukar jag kalla det. Överste Podhajskiy jämför det med att krama vatten ur en svamp. Den vibration som vi uppnår, försvårar för hästen att belasta inner tygel, och han väljer oftast att lätta på den och således böja sig.. Vi kan konstatera detta genom att det blir lätt i inner tygel. När det blir det, är grädden färdigvispad och vår hand skall bli stilla och gå lite framåt.

Det är först när hästen lättar på inner tygeln ch låter den vara ifred som den är böjd. Så länge inner tygel är belastad "kämpar" hästen emot och har alltså inte böjt sig.

Vi kan även böja med skänkeln, och då främst med innerskänkeln. Jag har hört teorier om att skänkeln skall flytta ut bogen för att på det viset böja, eller att skänkeln skall flytta ut hästens mage. Idag tror jag mer på att inner skänkel driver inner bakben farmåt-inåt, dvs in under hästen. Enklaste sättet för hästen att sätta inner bak längre fram under magen är att föra fram inner höft. Går inner höft framåt, måste ytter höft gå bakåt eftersom de ju är stelt förenade med varandra. För att få ytter höft bakåt måste hästen länga ut musklerna på yttersidan, varmed hela hästen blir böjd. Vi har ju sådan tur att det i stort sett är samma muskelpaket som löper längs hela hästens rygg och hals, så får vi avslappning i ryggens muskler på utsidan böjer sig hela hästen.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Det är svårt att säga vad som är rätt och fel vad gäller böjning och vad som är lagom, och jag tror egentligen inte heller att det är utrett hur mycket vi skall böja våra hästar, eller varför.

Många har en rädsla att böja för mycket. Man är rädd att böjer man för mycket tappar man ytterbogen, och att hästen skjuter ut bogen är en fasa som beskrivs även i arméns ridinstruktion.

Jag tror inte att det finns ett samband mellan att hästen skjuter ut bogen och för mycket böjning. Den berömda tappade bogen tror jag snarare komer av att vi inte är tillräckligt någa med hur vi styr hästen och drar inåt i innertygel istället för att styra hästen med två tyglar. Bogproblemet kan ses som att hästen har missuppfattat våra styrande och böjande hjälper. Skjuter hästen ut bogen går den inte längre dit vi vill och vi har alltså tappat bjudningen.

Slutligen skall vi komma ihåg, att ju mer liksidigt avslappnad hästen är, desto mindre blir dess självvalda böjning. Är en sida kort och stel och en lång av avslappnad, blir såklart böjningen stor, men är hela hästen avslappnad är skillnaden i längd mindre, varför vi säger att den skolade hästen väljer att räta ut sig. Och skriver jag det, skapar jag såklart en risk att ryttare försöker räta ut hästen för att visa hur skolad den är…

Vi bör vara logiska när vi ber om böjning, inte extrema åt något håll.

Min grundtanke är att så länge hästen går dit jag vill i den rörelse jag vill bryr jag mig inte om böjnignen utan låter hästen böja sig. Hur hästen böjer sig är ett kvitto på hur avslappnad den är och hur väl den utför rörelsen. 

Det primära syftet med böjningen är ju att hitta den lösgjorda, avslappnade hästen, och jag tror inte hästen blir mer lösgjord eller avslappnad för att vi talar om hur mycket eller lite den skall vara böjd. Det vet den nog bäst själv. När hästen väl har hittat avslappningen i sin kropp, kan vi gå vidare och utforska böjningen.

I öppna och framdelsvändning brukar böjningen sällan vara problem. Där kommer den av sig självt, men när vi rider sluta och bakdelsvändning, som stretchar yttermuskulaturen, brukar hästen åtminstone initialt tycka att det är bättre att inte böja, eller att böja åt andra hållet. Initialt är detta logiskt. I kontraböjning kan hästen klara rörelsen utan att stretcha muskulaturen, vilket ju kan verka vettigt. Där kan vi behöva reglera böjningen och hjälpa hästen att behålla den för att få rätt träningseffekt. Men när vi rider rörelsen fullt ut, har rörelsen sådana kvalitéer att hästen finner det enklast att böja åt rätt håll. Detta handlar om att hästen måste vara rättböjd för att kunna sträcka ytterbogen tillräckligt mycket för att kunna utföra rörelsen rätt, men det skall jag försöka beskriva i ett annat kapitel

Det finns naturligtvis en övre gräns för hur mycket en häst kan böja sig samtidigt som den utför en rörelse, och denna gräns får vi såklart inte överstiga. Var den gränsen går, vet jag inte. Det finns ingen anledning att alltid rida med maximal böjning, ens i träningssyfte. Den stora böjningen är extrem stretching och man kan ta till den då och då under ridpasset, som gymnastisk övning och som kontroll.

Tyvärr ser man ofta att det rids med en sträckt, dragande innertygel. Så länge innertygeln är mera sträckt och belastad än yttertygeln, har vi ingen böjning. Den översträckta innertygeln är ett tecken på att hästen inte godtar övningen och inte slappnar av och länger ut yttermuskulaturen; inte böjer sig, kort och gott. Kom ihåg att alltid och ofta kontrollera böjningen genom att gå fram med innertygeln. Om böjningen förblir densamma även med en hängande innertygel kan vi vara nöjda och åter låta hästen hålla i vår innerhand. Om böjningen däremot minskar när innerhanden går fram, kan vi konstatera att vi har en dragkamp och inte en avslappning.

Jag önskar att man på dressyrtävlingar i varje moment skulle visa under cirka tre steg att man kan ha en hängande innertygel. Då skulle vi få bättre ridna hästar, och bättre förståelse för ridningen. Det skulle vara pedagogiskt.

Vi lär oss på ridskolorna att yttertygeln reglerar böjningen, och det är helt riktigt. Det betyder att längden på yttertygeln avgör hur stor böjningen skall vara. Böjer hästen mindre än vi vill, skall alltså yttertygeln hänga och lämna plats åt mer böjning. För vi är väl alla överens om att när hästen böjer sig, länger den ut sin utsida? Den reglerande yttertygeln skall alltså oftast ge mer plats, inte ta.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Efter 37 år som ryttare har jag äntligen kommit på hur man böjer hästen med innertygeln, och vad som egentligen händer när man använder innertygeln. Jag skriver här om en mycket enkel, första böj-övning.

Rid på en volt, cirka 15 meter, med en lätt hängande, overksam yttertygel och använder innertygeln till att styra hästen; med ledande tygeltag om vi skall inåt och trängande om vi skall utåt. Skall vi reglera tempot (bromsa) kan vi göra även det med enbart innertygeln. Var mycket noggrann med styrningen. Sikta på nya tuvor eller märken i marken hela tiden, så du är noggrann med var hästen går och tydligt märker om den inte följer det tänka spåret.

Om hästen låter sig styras på detta sättet, kan du vara rätt säker på att den inte är lösgjord i sin muskulatur. Det kan antingen bero på en ovilja till samarbete och att hästen "spänner emot", eller på en stel muskulatur. Orsaken är inte så viktig, vi får samma effekt av rörelsen ändå.

Snart tycker hästen att innertygeln är lite besvärande och väljer att "dra sig undan den", det vill säga slappna av och böja sig. Genom att använda innertygeln till pragmatisk ridning, får vi den alltså att böja hästen. Tricket är att lämna så mycket plats på yttertygeln att denna är helt overksam och kontaktlös.

När hästen väljer att böja sig, "släpper den taget" om innertygeln och vi kan inte längre använda denna innertygelridning. På den lösgjorda hästen behöver vi två tyglar för att styra och stanna. Men det är egentligen först då, när hästen slappnar av och böjer sig, som vi har nytta av yttertygeln. Innan dess finns det i princip ingen yttertygel. Yttertygeln är den tygel som den böjda hästen väljer att söka kontakt på. Den stela hästen söker inte kontakt på någon tygel, varför vi inte har någon nytta av vår yttertygel. Det är först på den lösgjorda hästen som det finns en böjning att reglera, och ett stöd på yttertygeln.

Det böjande tygeltaget med innertygeln handlar alltså om att reglera hästen med innertygeln. Oberoende av åt vilket håll vi tar tygeltag med innertygeln, är de böjande. De är dock aldrig enbart böjande. beroende på vilken riktning vi för handen, får vi antingen en styrande, uppresande eller bromsande effekt. Det är dessa effekter vi använder oss av, för att förmå hästen att böja sig för innertygeln.

Vill vi använda tygeln i böjande syfte, gör vi det enklast med en direktverkande tygel, alltså en "tränstygel" som sitter i ett tränsbett, en bridong eller överst på ett pelham eller stångbett. Förvisso är även en stångtygel i viss mån böjande, men eftersom det är svårare att styra med en stångtygel blir effekten inte lika tydlig för hästen.

Så vad hände då med det böjande tygeltaget, som jag envist lärt ut att det skall gå rakt bakåt, mot naveln? Det finns så klart kvar. Det är det neutrala böjande tygeltaget som inte samtidigt påverkar styrningen och låter sig användas den stund hästen är på våg åt rätt håll. Vad som nog egentligen händer, är att innerhanden bromsar hästens inre framben vilket leder till böjning.

Markus 29 maj 2009

Sammanfattningsvis kan man säga:

- Vill du öka böjningen styr och stannar du med endast innertygeln och låter yttertygeln hänga.

- Vill du minska böjningen, styr och stannar du med endast yttertygeln och låter innertygeln hänga.

- Är du nöjd med hästens böjning och avslappning, använder du båda tyglarna.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Detta kan ses som en variant på ovanstående övning. Den rids i samma syfte: att lära hästen att slappna av för inner tygel. En del hästen är för oförstående för tygelns inverkan för att Första böjande övningen skall fungera, och då får vi bete oss annorlunda.

Vi tänker oss nu en häst som är ganska vanligt förekommande: En häst som svänger inåt när vi sträcker inner tygel. Om vi vänjer hästen vid det, försitter vi de flesta möjligheter till finstämd ridning. Det är viktigt att hästen förstår skillnaden i böjande tygeltag och "styrande tygeltag". Går handen bakåt, skall hästen förstå att den skall böja sig. Går handen i sidled skall hästen förstå att den skall följa handen i sidled, alltså svänga.

Nåväl: Vi sträcker innertygeln och hästen svänger inåt samtidigt som den belastar innertygeln (går mot handen). Om metoden i Första böjande övningen inte fungerar, får vi istället sitta stilla med vår innerhand, som ju hästen drar i, och samtidigt styra hästen utåt med ledande tag på ytter tygel.

Risken är att vi då vill lätta på innerhanden, men gör vi det går ju övningen förlorad. Jag brukar trycka fast innerhanden mot hästens manke. Då blir den stilla och stadig utan att dra.

Om vi lyckas styra hästen på volten med vår yttertygel, trots att den trycker inåt som (felaktigt) svar på den böjande innertygeln, brukar hästen strax böja sig inåt och slappna av i munnen. Det är behagligare att slappna av än att spänna sig. Det vet hästen - egentligen. Vi skal bara ge den en övning där den vill - och törs - böja sig.

När hästen väl böjer sig upplever vi samma effekt som i Första böjande övningen: Vi får styra hästen med två avslappnade händer.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Begreppen kontraböjning, motställt och förvänt betyder alla samma sak; att man rider åt ena hållet med en häst som är böjd åt andra hållet. Detta ser man rätt sällan, men jag tror att man borde ägna sig mer åt det.

Under min tid på Strömsholm red vi mycket med kontraböjning. Det var småövningar som att passera hörn med motställda hästar, öka volten med motställda hästar och liknande saker. Säkerligen vred och vände vi på hästarna i skänkelvikningen också. Därefter har jag inte ägnat mig mycket åt det men har de senaste åren börjat förstå vitsen med dessa övningar.

Motställda övningar år inget onaturligt för hästen. De gör det regelbundet i hagen i de flesta gångarter och krumelurer. Dock stöter man snart på patrull när man försöker rida kontraböjt. Man måset kunna använda böjande och styrande hjälper på ett sådant sätt att de inte tar ut varandra. Det går inte längre att styra med dragande tygel eftersom hästen ju då böjer om sig.

Därför är den kontraböjda ridningen ett underbart sätt att träna såväl ryttarens hjälpgivning som hästens hjälpförståelse. Om vi tänker oss att kontraböjning betyder att vi svänger utåt, så blir det ganska enkelt att förstå. Då blir det också förståeligt varför konventionen påbjuder att man låter hästens böjning, inte riktningen, avgöra vad som benämns som yttersida och innersida. Är hästen böjd, kan man antingen svänga åt det håll hästen böjer sig, inåt, eller åt andra hållet, utåt.

Vi kan alltså inte styra med dragande innertygel. Den böjande tygeln får gå någonstans i riktning mot ryttarens motsatta höft och blir böjande och trängande, och yttertygeln (den dit vi svänger), leder.

Så länge hästen är högerböjd, skall vi sitta till höger om ryggraden. Dock kan vi röra oss åt olika håll på denna sida av hästen och på det viset anpassa oss efter riktningen och rörelsen, Vi behöver ju inte sitta så långt till höger som möjligt. Vanligt är att ryttaren sätter sig i rörelseriktningen. Detta underlättar inte för hästens böjning.

I galopp rider man ofta kontraböjt. Det kallas förvänd galopp. Det är bra att öva kontraböjningen redan i skritt och trav, så blir det enkare med den förvända galoppen. Förvänd galopp är i sin tur viktig för att kunna få bra galoppombyten, och få dem där man vill.

Ingela 21 januari 2011

Den övningen tilltalade mig, får bli när snö och is försvunnit. :)


[ 1 kommentar | Upp ]

Dölj kommentarer

Att rida motställt är bra koordinationsövningar för såväl ryttare som häst. Här följer några tips på övningar man kan roa sig med:

  • Dela in volten i fyra delar och böj om vid varje ”delpunkt”
  • Böj om efter bestämt antal steg
  • Rid bågar eller serpentiner utan att böja om hästen
  • Rid igenom hörnen med motställd häst
  • Vänd igenom volten utan att böja om, så nya varvet blir motställt
  • Rid motställt och vänd igenom volten, så nya varvet blir rättställt
  • Rid förvänd öppna och förvänd sluta på volten
  • Vänd rätt upp, och böj om några gånger på medellinjen, utan att hästen vinglar

En del av övningarna ovan lämpar sig även att öva i galopp. Man kan böja om hästen även i galopp, även om det länge kan diskuteras ifall hästen blir helt rätt böjd då. Det blir den måhända inte, men att titta åt höger och svänga åt vänster klarar en normal häst i galopp, oberoende av vilken galopp den går i. Om inte annat är det bra övningar för ryttaren att inför galoppombyten kunna förändra hästens böjning även i galopp.

En del av övningarna ovan kan man öva i förvänd galopp. Och andra som övergång från rättvänd till förvänd galopp eller omvänt.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Ökad galopp. Yttre bak skjuter på långt bak och inre bak har inte nått marken än . Inre fram har en bra bit kvar att gå innan den når marken.
På väg in i mellantrav. Märk hur långt bakåt han skjuter på med sitt bakben som ännu står stadigt i marken. Foto: P Holst
Jämför arbetstraven med mellantraven ovan. Bakbenet som skjuter på har ungefär samma placering på dessa bilder, men här i arbetstraven är det redan på väg att lämna marken och det andra bakbenet redan på väg att sättas ned. Så mycket kortare är alltså steget i arbetstrav. Påskjutet är mindre, bärigheten större. Foto: P Holst
Unge Chaplin länger ju steget rätt bra, men har inte lärt sig att ta i med muskulaturen ännu och tippar lite framåt. Det är mycket kvar att ge i den hästen. Här i en LC tidigt som 5-åring. Foto: P Holst

Tempoväxling betyder att vi byter "hastighet" utan att byta gångart. Man brukar lite grovt säga att det inom varje gångart finns fyra tempon: Samlad- arbets- mellan- och ökad. Genom åren har man bytt namn på tempona. Det som förr hette kort, kallas idag för arbets-, och det som förr hette vanlig (innan dess manöver-) heter idag mellan-. Således pratar vi om arbetstrav eller mellangalopp, för att ta två exempel. Faktiskt pratar man av någon underlig anledning aldrig om arbetsskritt, åtminstone inte på tävling. Istället finns där ett tempo som heter "något förhållen skritt". Logiken runt detta har jag inte förstått.

Syftet med att rida olika tempon är att få hästen att sträcka på benen och kroppen olika mycket, och att träna påskjut och retardation, vilket är bra muskel- och balansövningar för hästen.. På en hopphäst i en omhoppning, eller en travhäst på upploppet, finns ju inget gymnastiskt mål med tempoförändringen utan bara en strävan efter högre hastighet. När vi rider dressyr är ju vårt syfte att gymnastisera vår häst, och därför har vi några ytterligare krav på tempoväxlingen. Det är till och med så att hastighetsändringen bara är en bi- effekt. Det vi vill åt vid en tempoväxling är just det gymnastiska arbetet i hästen, dvs. att han sträcker ut och skjuter på med ben och rygg eller "drar ihop sig" och bär.

Låt oss säga att vi har hittat grundtempot på vår häst och nu vill ge honom mera träning genom att be honom gå i ett annat tempo. Oftast brukar det vara enklast för hästen att till en början träna ett långsammare tempo. Vi minskar alltså farten. Nu skall hästen, trots tempoförändringen, ta lika snabba steg som han gjorde förut, dvs. behålla takten. Tänk att vi har en metronom på ridbanans staket som tickar i takt med hästens steg. Den takten skall alltså behållas oberoende av tempot.

När vi börjar att träna tempoväxlingar skall vi bara variera tempot lite. Det är så enkelt att vi travar på en volt, och när hästen är i balans minskar vi tempot. När han åter är i balans här, ökar vi igen för att strax minska lite igen, eller öka något. Bara små variationer till en början. Det finns hur många möjligheter som helst att hitta olika ridbara tempon.

När vi rider en ökning eller minskning skall vi bestämma hur mycket vi skall öka och nöja oss när vi når den längning vi ville ha. Det är så lätt att man driver i varje steg och försöker öka lite till, och lite till. Om man vänjer sig vid att rida olika tempon blir det självklart att man är aktiv som ryttare i ökningen och i minskningen. Det är vanligt att ryttare ökar snyggt, för att sedan när det är dags att avsluta ökningen, slappnar av och pustar ut. Innan vi pustar skall vi aktivt minska tempot igen. När hästen är i det tempo vill ville växla till kan vi pusta ut, men inte istället för att minska. Samma sak händer ofta när jag på lektioner ber ryttare minska tempot. De kämpar på med sin långsamma trav, för att sedan, när jag säger "öka till arbetstrav" (eller hur jag uttrycker det just då), bara slappna av och låter hästen trilla iväg, istället för att rida tempoväxlingen.

När hästen lärt sig att behålla balansen i olika tempon, kan vi börja att använda tempoväxlingar till muskelträning. Då är det inte ridningen i de olika tempona som är viktiga, utan förändringen av tempo.

Om vi rider i arbetstrav och ber hästen öka tempot, måste den under några steg öka muskelarbetet i bakbenen och skjuta på mer än den gjorde nyss. När den har nått det önskade högre tempot, har han inte längre samma muskelarbete. Det kräver mindre arbete att behålla ett högt tempo än att ta sig dit.

  • Tempoökningen tränar hästens påskjut.

När vi vill minska tempot igen, måste hästensätta in bakbenen under magen och bromsa med dem. Då använder han inte bakbenen till påskjutande arbete, utan enbart till bärande. Att kunna bära med bakdelen istället för att skjuta på kallas för samling.

  • Tempominskningar tränar hästens bärighet

Det finns ingen gräns för hur långsamt en häst kan skritta, trava eller galoppera. I piaff och piruetter travar respektive galopperar ju hästen, fast utan att ta sig framåt. Jag brukar tidigt öva tempominskningar med mina elever därför att det kräver en hel del koncentration från ryttaren för att klara det. Hästen har ju lärt sig att om den travar och vi ber den minska, skall den skritta. Det är ju också ett rätt logiskt resonemang från hästen; skritta är ju det enkla, energisnåla sättet för hästen att förflytta sig långsamt. Helt plötsligt har vi alltså problemet att både säga långsamt och trava till hästen. Det är då väldigt viktigt att ryttaren själv fortsätter att trava och hålla takten med sin egen kropp (jämför att driva med sätet). Här märker vi för första gången hur viktigt det är att skilja mellan taktförändring eller tempoförändring. Vi skall be hästen att behålla travtakten (det gör vi med vår egen takt i rumpan, och med takten i skänkelhjälperna), samtidigt som vi vill åstadkomma ett litet tempo (Det gör vi genom att gå bak med vikten och bromsa). Man märker snart en gräns hos hästen som han upplever som det långsammaste han kan trava. Det är en stor upplevelse att lyckas ta hästen igenom den gränsen och få honom att trava ännu långsammare. Det går oftast med lite träning och övertalning. I detta nya, långsammare tempo känner vi helt plötsligt hur hästen måste ta i för att hålla balansen, och hur han börjar lyfta och röra benen mera taktfast för att alls kunna trava så långsamt. Detta är en god bit på väg mot samling. Samma sak gäller när man försöker galoppera långsamt. Det är vanligt att hästen istället börjar trava. Då är det bara att fatta galopp igen och träna vidare. Det är fel att bestraffa hästen. Han försökte bara hitta ett sätt att lyda ryttaren, och det skall aldrig bestraffas.

Ofta finns det dessutom en spärr hos ryttaren mot att skritta/trava/galoppera långsamt. Det känns konstigt och fel helt enkelt, och ovant naturligtvis, att hästen inte kommer nånstans när den rör sig, utan att det går - långsamt. Det är lätt hänt att man börjar driva hästen framåt till ett högre tempo samtidigt som man ber den att minska, vilket inte är så lyckat.

I de långsamma tempona är det rätt när hästen går kvar i det tempo vi har valt, även när vi lättar på tygeln.

När vi ökar tempot är det viktigt att hästen får använda hals och huvud att balansera med. Det finns ett gammalt uttryck som säger att hästen aldrig sätter ned framfoten framför sin näsa. Tänker man så förstår man vad viktigt det är att hästen har stor frihet från tygeln. Ju mer ryttaren stör hästen i munnen, desto sämre blir ökningen. Naturligtvis skall vi även i de högre tempona fortsätta att rida och då skall vi ju använda tygeln till om det behövs.

Det är också viktigt att vi kan be hästen att länga på steget utan att jäkta den. Ofta ser jag mina elever få bråttom och jaga på hästarna när de skall öka, speciellt i skritt. Det är nästan än viktigare i de höga tempona att vi kan rida lugnt och noggrant, så att hästen känner att han vågar sträcka på benen och ta ut steget. Känner han sig jäktad försöker han istället att pinna på med korta steg.

Öka aldrig tempot mer, än att hästen fortfarande kan balansera . Om man upplever att man direkt, helst med en enkel sitshjälp, kan göra halt, är hästen kvar i balans. När man överskrider denna punkt, tappar hästen balansen och belastar sina framben för mycket.

Har hästen problem att komma till mellan- och ökade tempon, förbättrar man inget genom att träna i höga tempon. Oftast beror detta på att hästen är för spänd i sin rygg och hals, för att kunna utföra dessa extremgångarter. Rätt övningar här är då istället att träna hästen balans (med skolor), avslappning i överlinjen (genom böjning) och bärförmåga (genom skolor och piaff).

För att hästen i minskningen skall kunna skjuta bakbenen under sig är det viktigt att ryttaren kan vara lätt i handen under minskningen. Ju mer vi måste bromsa med tygeln, desto mer måste hästen hålla emot ryttarens hand med ryggmusklerna vilket gör att den inte kan sätta in benen under magen. Istället måste den skjuta fram frambenen. Hästen använder då frambenen till att bromsa med istället för bakbenen, och syftet med övningen går förlorat samtidigt som risken att hästen tar skada är stor.

Nå, hur ser då hjälpgivningen ut, när man vill ändra tempot? Vill vi öka tempot, för vi fram handen och går fram med vår tyngdpunkt. Lutar oss lite framåt, helt enkelt. Hästen ökar då, för att inte tappa balansen när ryttaren går fram med vikten. Den friare formen, som den framåtgående handen ger, gör det möjligt för hästen att skjuta på mer, och vi har fått en ökning. Är man noga med sitt kroppsspråk, räcker denna enkla hjälp för att åstadkomma ett högre tempo. Vill jag öka mer, kan det behövas att skänkeln hjälper till. Då driver man i takt med hästens steg, så tar den oftast i lite mer och det blir en bra ökning. Använd små och finstämda hjälper, det är lätt att man själv får en adrenalinkick när man skall öka tempot, och det blir inte rörelsen bättre av.

Minskning av tempot går till på samma sätt men tvärt om: Vi går bak med vår egen tyngdpunkt och följer med bakåt med handen. Den uppmärksamma hästen minskar då tempot. Viktigt är att vi håller oss avslappnade. Spänner man sig, är det lätt att hästen väljer att öka än mer, eftersom ju ryttaren signalerar energi. Räcker det inte att räta upp överlivet. Enklare på en oerfaren häst är dock att vi helt enkelt förhåller med handen. Förhållningen måste vara mild och fin, så hästen inte hindras att balansera sig med sin hals.

Slutligen: träna inte för mycket i de höga tempona. Det finns få anledningar att rida mellan- och ökade gångarter. Hästen skall vara mycket stark och balanserad för att klara detta utan att utsättas för onödigt slitage.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Att göra halt och att stanna är inte samma sak. När jag är på promenad och skall över vägen, då stannar jag för att se mig för. På dressyrbanan gör jag halt. Skillnaden mellan dessa situationer är mycket stor.

I skogen, eller annars också när jag bara stannar, har jag bara ett krav på hästen: Att han håller sig stilla tills han får en ny signal. Om han vilar på någon fot, kliar sig på magen eller tittar på utsikten bryr jag mig inte om. Det viktiga är att jag kan lita på att han blir där jag ställt honom. I dessa lägen har jag alltid lång tygel. Det är inte så noga om jag måste "väcka" honom när det är dags att röra på sig igen.

En halt under ett dressyrpass är en helt annan sak. Där skall hästen stå stilla, helt koncentrerad på mig. Han skall lyhört vänta på nästa signal och vara beredd att när som helt göra vad som helst. Jag skall, med en enda hjälp, kunna förvandla honom till en galopperande häst, piafferande häst, framdelsvändande häst eller ryggande häst, för att ta några exempel.

Därför skall hästen i halten stå jämt, dvs. med framfötterna bredvid varandra, och med bakfötterna bredvid varandra och rakt under höften eller ännu hellre med bakfötterna framför höften. Bara då kan han direkt fatta vilken galopp som helst eller vända åt valfritt håll. Att hästen står jämt visar också att han har gått fint in i halten, dvs. varit i balans innan han stannade.

Det som formar halten är hur hästen går in i den. Även om idealet är att kunna gå direkt från en gångart till halt utan några steg i mellanliggande gångarter bör vi på träning, framför allt på oerfarna hästar, ofta göra halter med några steg i mellanliggande gångarter. Då undviker vi att hästen lär sig att tvärnita. Jag gör ofta så, och mina elever får göra likadant, att jag från trav skrittar ett bestämt antal steg, oftast fem, innan jag "parkerar".

På samma sak kan jag be mina elever att ur halten skritta fem steg, och det sjätte skall vara trav eller galopp. Om jag sedan kortar ned detta till först tre steg och sedan ett kan jag långsamt vänja hästen vid att göra snygga halter. Det viktigaste är att det blir det antal mellanliggande steg som jag bestämt. I lätt klass ser man sällan hästar som gör halt utan steg i mellanliggande gångart. I dessa klasser kan det ändå bli ett högt betyg på halten. Viktigt är att man rider dessa steg, inte bara bromsar. Likadant kan man i lätt klass tillåta sig några skrittsteg efter halten, fast inte så många som fem.

Ju mindre vi måste använda tygeln för att stanna hästen, desto bättre blir halten. Hästen måste ha friheten att balansera sig när den går in i halten, och det gör den ju med hals och huvud. Om vi håller för mycket och för länge i tygeln blir det att hästen stannar med fram- och bakben för långt från varandra. Den ställer sig som en gunghäst, om man uttrycker det grovt. En häst som står på det viset (med bakbenen bakom sig) kan inte lyda ryttaren längre. Innan han rör sig måste han först ställa in bakbenen under sig, för att sedan fatta galopp eller vända runt framdelen. Om vi lättar på tygeln när hästen har förstått att den skall stanna, ger vi den goda möjligheter att ställa sig rätt. Hur rätt det blir beror mycket på hästens vakenhet och rakhet. En lat häst är inte så noga med att strax kunna lyda, och bekymrar sig därför inte like mycket om hur han står. Likadant kan en sned häst inte stanna rakt och fint. På det viset är halten en utomordentlig värdemätare på hästens rakhet och lydighet (dvs. hur alert den är).

När vi nu står där i halten skall vi alltså hålla hästen vaken. Det bästa sättet att göra det är att inte stå för länge. Om vi stannar och hästen lär sig att strax händer det något annat, håller han sig vaken. Variera igångsättandet. Ibland det ena sättet, ibland det andra sättet. Hästen skall lyssna efter ryttarens signal, och lyda den när den kommer, inte regelmässigt börja trava.

Det är föga lönt att rätta benen på hästen om den ställer upp ojämnt. Halten blir inte bättre för det. En ojämn uppställning är endast ett tecken på att hästen inte har gått jämnt in i halten. Har hästen varit lyhörd och gått in i halten avslappnat och för små hjälper utan att tvärnita, då står den också jämnt och snyggt.

29 april 2014

Jag kännner en ponny som alltid går jämnt in i halten, och stannar jämt. Men efter en halv sekund fäller den ut bakbenen och ställer sig som den skulle kissa. Vad kan man göra åt det? 

Markus 1 maj 2014

Det kan finnas många orsaker till det. Jag har träffat hästar, främst ponnyer, som ideligen ställer sig i kissa-ställning under ridpasset. orsaken till det, som jags er det, är att det är ett inlärt beteende. När hästen vill kissa, lär vi oss att sluta rida, ställa oss upp och vänta tills kissandet är färdigt. Påd et viset vänjer sig hästen vid att nr de ställer sig så, upphör hjälpgivningen. Ryttaren slutar liksom tjata. Därmed upplever hsten att ryttaren är nöjd, och beteendet blir befäst.

Kanske är det samma sak med poonyn du nämner? Den kanske tror att det skal vara så? Det bästa är nog då att ställa in benen på ponnyn igen.

Det kan också beror på att eftergiften inte kommer när hästen har stannat, och hästen därför är tvungen att ställa bak benen för att hålla balansen.

Något bra svar kan jag inte ge förrän jag sett problemet live


[ 2 kommentarer | Upp ]

Dölj kommentarer

Det är inte helt lätt och självklart varken för häst eller ryttare att kunna behålla balansen när man byter gångart. Tänk hur det oftast är: Man skrittar fint och skall trava. Innan hästen börjar trava så tar den några (3-4) snabba skrittsteg, liksom balanserar om sig, och travar efter det. Vid de här snabba stegen kör hästen ofta upp huvudet.

Samma sak är det ofta med galoppfattningar, speciellt från trav. Hästen tar ett par större travsteg innan den fattar galoppen. Vi låter den alltså gå ifrån sitt fina grundtempo och balans för att sedan börja galoppera.

Anledningen till de ovanstående problemen bottnar ofta i att vi glömmer att lära våra hästar skillnad mellan förändring i tempo och i gångart. Kommandot till trav är ofta att vi ber hästen öka tempot. Samma sak med galoppen. Denna bristande skillnad i hjälpgivning och hjälpförståelse ser man tydligt när man försöker att rida fortare men i bibehållen gångart. Tänk på hur vanligt det är att hästar börjar att takta i skrittökningen eller börjar galoppera i travökningen. Orsaken till detta är ofta att finna i inkonsekvent hjälpgivning.

Vi skall komma ihåg, att byte av gångart inte tvunget betyder byte av tempo/hastighet. Vi skall kunna få vår häst att trava i samma tempo som han nyss skrittade i, eller galopperade i för den delen.

Tanken bör vara, att frekvensen i skänkeln eller ryttarens rumpa, skall motsvara frekvensen i hästens ben. Enkelt uttryckt: Vill du trava skall du inte "klämma till" med skänkeln utan gunga på med hela dig, gärna inklusive stövelskaften, i den travtakt du vill att hästen skall inta. Vill du istället öka skritten, blir det ett lugnare gung i skrittakt.

Unga hästar kan ibland uppfatta förhållningen före ett byte av gångart som att han skall stanna. Återigen beror detta ofta på att hästen var i obalans och fick för stora hjälper. Möjligheten finns också att han har svårt att bryta av på grund av en svag rygg eller något, och därför tycker att det är besvärligt att utföra övergången bra. Viktigt är då att man i den nya gångarten rider framåt, dvs. driver på hästen efter avbrottet, så att han börjar gå fram och balansera sig igen. Jag hade ett liknande problem med min gamle Kalle och gjorde konsekvent så ett tag att jag minskade tempot så mycket i traven att övergången till skritt snarare var en tempoökning. Då lärde han sig strax att kliva på i skritten.

Hästens lydighet för hjälperna är mycket viktig för att få en bra övergång. Ju mindre man måste använda tygeln, desto bättre kan hästen balansera sig och alltså göra en bra övergång. Idealet är att man kan lätta lite på tygeln när man bromsar så att hästen har god rörelsefrihet genom hela avsaktningen/övergången. Titta någon gång på en häst i frihet som bromsar snabbt. Det brukar synas när flocken kommer rusande mot staketet i full fart. Se hur hästen kör in bakbenen, sänker huvud och hals och höjer upp manken. Vill vi få ett bra avbrott/en bra avsaktning, måste vi ge hästen tillräcklig frihet för att kunna röra sig på det viset. Om vi behöver ta i tygeln för att sakta av, gäller det att vi kan lätta igen så snart som hästen har förstått hjälpen. Vi skall inte vänta tills han utfört uppgiften, det gör han strax ändå

Att ta sig från skritt till trav (eller galopp) behöver ju inte alltid betyda att man samtidigt ökar tempot. Tänk, som ett tydligt exempel, när man skall påbörja en piaff från skritt. Hästen skall trava, men faktiskt trava långsammare än han nyss skrittade. Här är det viktigt att man kan få hästen att trava utan att den tror att den samtidigt skall öka tempot.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Om vi har en häst som okomplicerat låter sig ridas och vi har gått några år på ridskola så att vi kan följa hästen i de olika gångarterna, har vi ett läge där vi alla varit någon gång. Det första vi då kan ägna oss åt för att bli en bättre ryttare är enkla lydighetsövningar. Sådana övningar gör dels att hästen blir bättre på att lyda oss, men också att vi blir bättre på att kontrollera vad hästen gör.

De lägsta dressyrprogrammen, LC, kan betraktas som renodlade sådana lydighetsövningar. Dessa övningar behöver vi inte någon ridbana till; de kan tränas lika bra på grusvägen eller i skogen. Enkelt är att träna övergångar, där övergång betyder att vi förändrar något och således tydligt kan märka om hästen har lytt oss eller inte.

Typiska övergångar är att växla mellan halt och skritt. Vi kan då till en början hitta olika ställen att göra halt vid. På ridbanan har vi bokstäver, staketstolpar eller gamla hovspår att stanna vid. På grusvägen har vi lyktstolpar eller snöpinnar och i skogen har vi stubbar och träd. Övningar blir alltså att få hästen att stanna där vi hade tänkt oss, i den riktning vi hade tänkt oss och att stå still så länge vi hade tänkt oss. Oftast brukar vi prata om att ryttaren skall vara vid den punkten vi skall stanna vid, inte hästens näsa eller bak. Vi kan naturligtvis även bestämma att hästens näsa eller bak skall vara vid bokstaven, men det blir svårare att bedöma.

Vi kan till en början ge oss godkänt om vi hamnar inom en halv meter från den punkt vi bestämde oss för. Tänk då inte bara på längdriktningen utan även att vi i sidled är så långt från punkten vi hade tänkt oss. Om man kan ta på trädet man tänkte stanna vid, är det OK.

Vill vi utöka svårigheten i denna övning kan vi bestämma oss för hur länge vi vill stå still vid punkten. 5 eller 10 sekunder blir bra. Man skall akta sig för att vara noga med detta med oroliga hästar, men med hästar som tycker det är OK att stå still kan man vara noggrann även här.

Därefter kan vi leka vidare med halten, och istället trava fram till halten. Vi kan vi ju tillåta hästen att skritta 2-3 steg före och efter halten. Fortfarande skall vi sakteligen öka precisionen så att halten blir där vi tänkt oss.

Går detta bra kan vi ju istället leka med enbart övergångar mellan skritt och trav . Hästen skall börja trava exakt vid den gamla stubben, inte två meter bakom den.

En annan halt-övning, som alla mina elever råkar ut för, är att vi räknar antalet steg mellan halterna. Min vanligaste övning är att kunna skritta fem steg mellan halterna,. Jag brukar då nöja mig med att räkna frambenen.

Alla de ovan nämnda övningarna blir bra först när vi lär oss hur vi skall planera vår ridning. Vi måste lära oss hur långt före halten vi måste börja bromsa för att halten skall bli på rätt ställe.

Var noga med att hitta olika punkter att öva vid. Gör vi alltid halt vid samma lyktstolpe blir det en vana för hästen att stanna där, inte en lydighet för ryttarens signaler.

Nu kan vi gå vidare och leka med antalet steg i skritt, trav och halt

  • Halt. skritta fem steg och därefter trav (bara fem skrittsteg, inte 6 eller 7)
  • Från trav: skritta fem steg och gör sedan halt.
  • Trava- skritta fem steg - trava
  • Skritta - trava 10 steg - skritta

Är man duktig leker man även in galoppen i övningarna.

Är man flitig med dessa enkla övningar blir hästen rätt snart medveten om att ryttaren strax vill något och blir då mer lyssnande efter våra signaler. Ett som det är upptäcker vi att hästen visste vad vi ville, vilket endast är ett tecken på att vi har använt så små signaler att vi själva inte visste om dem.

Jag är säker att ni alla med lite uppfinningsrikedom kan hitta många fler varianter kring dessa teman.

5 januari 2011

Har hört detta i andra hand men det var en clinic för Ron McLoughlin där han fick frågan hur man ska få hästarna att inte gena i hörnen. Det är hur enkelt som helst sa han!

Det eleverna fick göra var att gå i olika tempon på fyrkantspåret och de som inte kunde nå staketet med handen när Ron sa "STOPP" fick hoppa av hästen och sen upp igen.

Det är klart man ser till att styra hästen ut i hörnen då...haha!

/Mvh Anna


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Halvhalt är ett uttryck som mången använder, men det är svårt att hitta en förklaring till vad som menas med det. Jag tog en snabbtitt i några av böckerna i min bokhylla; Arméns ridinstruktion, Eric Lette och Müseler, i hopp om att någon av dem hade en förklaring, men det hade de inte. Dock används uttrycket i alla tre böckerna.

Problemet med begreppet halvhalt är, att alla verkar använda det på olika sätt, och många använder det utan att ha en uppfattning om vad de menar med det.  Uttrycket är så urvattnat att det egentligen inte är värt att använda.

Vad skrev då ovannämnda böcker om halvhalten? De använde uttrycket i samband med tempominskningar, även om ingen av böckerna var konsekvent med  begreppet. Det är väl emellertid den uppfattningen som de flesta av oss har om halvhalten; den har med tempominskning och förhållning att göra, på något sätt.

Eftersom halvhalten är så odefinierad, är det festligt att alla pratar så mycket om den. Jag har läst ryttare skriva att man skall göra 1000 halvhalten per ridpass (rider man en timma blir det mer än en halvhalt var fjärde sekund). Alla har vi hört att man skall göra en halvhalt före varje hörn, men ingen har sagt varför. Eller har de?

Så. Vad menar då jag med en halvhalt? Kan vi kanske hitta en gemensam nämnare för alla underliga förklaringar? Jag använder helst inte ordet, men skall ändå försöka mig på en förklaring om hur jag i alla fall funderar runt begreppet.

Vi lär oss ju att varje kommando till hästen skall inledas med en halvhalt. Varje hörnpassering, skänkelvikning, galoppfattning med mera skall förberedas genom en halvhalt. Det finns en förklaring till detta, om vi ser lite till i vilka sammanhang dessa instruktioner skrevs.

Instruktionen om den ständiga inledande halvhalten kommer från fältridningen. Ponera att vi har travat rakt fram i fritt tempo två kilometer och får för oss att ni skall vi istället galoppera eller svänga tvärt vänster, eller hoppa över ett dike, eller vad det nu kan vara. Efter två kilometer trav rakt fram har de flesta hästar så klart, hamnat i en trav där de balanserar sig genom farten. De har just ingen samling utan bara lufsar på, vilket är helt rätt beteende i en sådan situation.

I det läget är det så klart befogat att först balansera upp hästen. Vi sänker tempot något, ser till att få en lite mer samlad form och framför allt ser till att hästen är uppmärksam för hjälperna. Mycket sådant kan – och skall – gå förlorat under en fri landsvägsmarsch.

Där har vi en sorts halvhalt. Vi ”återinför” dressyrridningens krav på hästen.

Jag har därför ibland hävdat att halvhalten är ett fattigdomsbevis. Att vi på ridbanan behöver en halvhalt är ett tecken på att hästen har förlorat balansen och ”ridbarheten”. Under dressyrpasset, på ridbanan, är det ett rimligt och eftersträvansvärt att hästen håller sig i en sådan balans att den hela tiden direkt kan svara på hjälperna och företa en förändring. Ur det perspektivet är halvhalten före varje hörn omotiverad. Den visar bara att man förutsätter att hästen går ur handen under de 40 meter man rider rakt fram före hörnet. Nej, den grundidén gillar jag inte. För stridshingsten eller tjurfäktningshästen är det livsviktigt att den är i balans hela tiden och aktivt lyssna på ryttaren. Där har man inte tid med halvhalter. Att öva hästen på att behålla koncentrationen i fredliga och sansade former på en ridbana utan fientlig tjur, tror jag är en utmärkt idé.

Ett annat sammanhang där man pratar om halvhalt, är för att kontrollera om hästen är lydig för handen och hjälperna, Om vi med handen kan få hästen att förbereda sig för att stanna, har vi också gjort en halvhalt.  Mina elever får ibland leta efter känslan att hästen, i skritt eller trav, är beredd att stanna i nästa steg och liksom aktivt inväntar förhållningen men utan att stanna eller minska. Det är ungefär så som arméns ridinstruktion använder halvhalten. Den häst som är i balans för att stanna, är också i balans för att till exempel öka, fatta galopp eller röra sig sidvärts. Hästen intar en ”färdigställning” och är beredd att agera. Idealet är så klart att dressyrhästen är i detta färdigläge hela ridpasset igenom, men ibland måste man ju slappna av och pusta och vila hjärnan en stund. Man kan pusta i trav och galopp också, och efter pustpausen behöver hästen in i balansen igen, och där kommer då halvhalten igen. Vi sätter oss tillrätta, ”sträcker” tygeln och ser till att hästen återigen intar ”färdigställning”.

Men så finns det då en tredje halvhalt, som mera handlar om det samlande arbetet, och det är väl så den oftast används i dressyrkretsar idag.

Det finns två sätt att minska tempot. Vi kan minska tempo och samtidigt minska energin. Det gör vi tydligast när vi gör halt och helt enkelt förväntar oss att hästen skall sluta röra sig. Så gör vi även oftast när vi byter från trav till skritt, eller minskar tempot i någon gångart.

Men ibland vill vi kunna minska tempot utan att hästen minskar energin. Det är så vi samlar hästen. Vi sträcker tygeln och ger hästen en mindre ram. Minskar vi samtidigt vår energi saktar hästen bara farten eller stannar. Men om vi samtidigt hejar på hästen kan vi, om hästen har tillräcklig förståelse för tygeln, känna hur hästen lättar på tygeln i en kortare form och liksom kryper ihop under oss. Samtidigt blir tempot oftast lägre och rörelserna yvigare. Vi har helt enkelt samlat hästen.

Där har vi grunden till det så missuppfattade ”driv och håll emot”. Vi sträcker upp tygeln något och försöker få hästen att kliva framåt med bakbenen trots att handen är ivägen och bromsar upp kroppen. Den välskolade hästen klarar det, men alltför många hästar har för dåliga munnar. Har man inom några steg inte fått en eftergift och samling, kan man konstatera att övningen var för svår. Viktigt är att man känner när hästen lättar och då sitter nöjd med en lättare kontakt. Den ovane ryttaren märker inte detta utan backar med handen och driver vidare. Där har vi grunden till många förstörda framben.

I vår nordeuropeiska ridtradition, som bygger på fältridningen, har man alltid varit rädd att samling skall förstöra en god ridhäst. Därför predikades vikten av att kontrollera att man efter den samlande halvhalten återigen kunde rida framåt med god fart Därför beskrivs ibland halvhalten som en övergående samling med bibehållen bjudning. Det nämns aldrig att man även kan kontrollera att man kan vara kvar i samling.
16 juni 2009

Tack snälla Markus för det utförliga svaret!!! Du är min idol :)
Jenny 24 juni 2009

Så här har jag lärt mig att man ska göra en halvhalt:
Sjunk ned djupare i sadeln, sträcka upp sig, ta ett lite kraftigare tag i tygeln samtidigt som man håller om mer med skänkeln. (Inte helt ordagrant med hur jag lärde mig.)
Jag har (som tur är) aldrig hört att man ska göra 1000 halvhalter per ridpass, men däremot att man ska göra det vid varje hörn.
Jag också fått lära mig att en halvhalt inte alls behöver vara förhållande, men att den ska vara samlande.

Så här lär jag ut halvhalter:
Tag ett djupt andetag, ända ner till tårna, när man släpper ut luften sjunker man (faktiskt rätt automatiskt genom att man slappnar av) ner i sadeln. Lägg till skänklarna lite kraftigare mot hästen, samt ta ett litet fastare tag i tyglarna. Allt detta ska ju ske på en utandning så det rör sig om några hundradels sekunder.
Olika hästar behöver olika sorters halvhalter, en häst som inte går på så mycket behöver kanske mer skänkeltryck än tygeltag och tvärt om.
Jag ser halvhalten som en "väckarklocka" här kommer något man måste vara uppmärksam på!
Vi människor kan hålla oss fullt koncentrerade, med lite träning, i ca 10 sekunder!!! Nästan ingen tid alls, hur länge djur kan hålla sig koncentrerade vet jag inte men jag antar att det inte är lika länge som människan. Så jag ser en halvhalt som ett sätt att få oss och hästen att koncentrera oss. Själv användet jag det också som ett sätt att stämma av, "var är jag" och "var har jag hästen"?

Eftersom en halvhalt är rätt svårt rent koordiantionsmässigt är det inget jag drar upp i början, jag pratar lite om det då och då, men inte så ingående om ingen frågar.
Det intressanta är att vissa ryttare gör det här alldeles självmant utan att ha lärt sig, helt plötsligt kommer de så långt i sin ridning att de känner att de måste göra avstämmingar med sin häst och så gör de en halvhalt! Har jag pratat med ryttaren om halvhalter tidigare brukar jag passa på att be dem känna efter vad de just gjorde eftersom de gjorde en halvhalt!

14 juli 2009

En tränare jag red för kallade det för "tillsittning" Bra ord tycker jag....
19 juli 2009

Det finns tre olika halvhalter; den Baucheristiska, Steinbrechtska och den Gueriniereska.

Enligt Gueriniere är halvhalten något som görs med bara handen genom att handens höjs och syftet är att samla hästen. Man kan tänka sig att han hade välskolade hästar som genom den höjda handen självmant trampade in med bakbenen och samlade sig. Det behövdes helt enkelt ingen skänkel.

Baucher byggde på Guerinieres beskrivning genom att lägga till eftergiften. Det innebär först en höjning av handen. När rektionen kommit förs handen rakt ner. Hans beskrivning vände sig antagligen till ryttare med hästar som inte nått en lika hög grad av utbildning.

Steinbrechts utförs genom en höjning av handen och tillbakasittande. Kommer ingen reaktion så läggs en skänkel till, inner först sedan ytter om det fortfarande inte kommit någon reaktion. Här ber man alltså hästen att aktivera bakbenen.

Så vilken halvhalt man använder sig av beror på din hästs utbildningsgrad.

/ Ida

Markus 19 juli 2009

Ida, om du lyssnar omkring dig. kommer du att upptäcka att det finns många fler halvhalter. Vi kan inte ge de tre herrar du nämner ensamrätt eller tolkningsföreträde på begreppet, då alla ryttare verkar ha olika uppfattningar om det. Diskutera halvhalten med, till exempel, en westerntyttare, en engelsk rävjägare och en hoppryttare, och du kommer att få betydligt fler beskrivnignar än dem ovan. Roa dig gärna med att fråga dem när de använder den guerinierska resp. den baucheriska halvhalten, och de kommer att titta på dig som levande frågetecken eftersom de begrepp du använder inte är allmänt vedertagna. Det är till exempel första gången jag hör dem, trots att jag läst såväl Guèriniére som Steinbrecht.

Att herrarna du nämner beskriver saken olika, visar bara på att det inte finns någon konsensus varken om begrepet som sådant eller vad man skall ha halvhalten till. Att föra in nya begrepp brukar sällan heller förklara något, utan mera förvirra. Ej heller gör vi oss någon tjänst om vi inför en speciell betydelse av begreppet inom den akademiska världen. Ett sådant tilltag skulle bara skapa än mer förvirring istället för att föra ridningen framåt.

Ditt inlägg visar endast att begreppsförvirringen är betydande, även om jag tycker det du skriver är intressant! En ordentlig utredning om vad som är sagt om halvhalten genom seklerna vore onekligen intressant läsning, så har du fler exempel på fler herrars åsikter om saken, läser jag det gärna. Risken är emellertid att vi får en lång och förvirrande lista istället för en förklaring.

16 augusti 2009

Det finns nog lika många varianter på halvhalter som det finns ryttare...
Markus 16 augusti 2009

Ja, och det är problemet! Vi hör tidigt pegreppet halvhalt och bildar oss med våra små nybörjarkunskaper en (miss-)uppfattning om vad det är. Alla har alltså en egen uppfattning om vad en halvhalt är, varför alla hela tiden pratar förbi varandra.


[ 7 kommentarer | Upp ]

Dölj kommentarer