* Sapere audi (Våga vara vis!) *

Del 7 - Om hästens form

Bokens delar
  1. «Föregående - 
  2. 1 - Ett litet förord
  3. 2 - Om ridning, säkerhet och hästhantering
  4. 3 - Om dressyrens grundtankar
  5. 4 - Om ryttarens och hästens språk
  6. 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer
  7. 6 - Om ryttarens inverkan
  8. 7 - Om hästens form
  9. 8 - Om böjande, balans och övergångar
  10. 9 - Om rörelserna
  11. 10 - Om vändningar och ryggning
  12. 11 - Sidvärtsrörelser
  13. 12 - Galopparbete
  14. 13 - Utrustning
  15. 14 - Osorterbart
  16. 15 - Unghästen
  17. 16 - Arbete för hand
  18. 17 - Pilararbete
  19. 18 - Piaff
  20. 19 - Övningar
  21. 20 - Video
  22. 21 - Ridhandbokens bilder
  23. Nästa»
I del läser du följande kapitel:
Kapitel i del :

Vad är rätt form?

Ofta ser det dock ut så här. Hästen går med nacken högt och näsan hålls in med en bakåtsträvande ryttarhand. Då sänks ryggen och bakdelen kan inte bära upp hästen.
En balanserad häst med högt huvud , näsan väl framme, rak rygg och bakbenen väl under sig. Detta är den form vi skall rida honom i.
En snarlik form väljer hästen även med ryttare på, om den ges möjlighet.

Se på hästar som busar i hagen. De springer, vänder, står på bakbenen, springer igen, vänder helt om i full fart mm. Det är detta vi vill att hästen skall åstadkomma även när vi sitter på ryggen på dem, och vi vill att de skall kunna göra det direkt på vårt kommando.

Med ryttare på ryggen verkar många hästar klumpiga och oviga. Detta beror dels på att ryttaren och hästen tillsammans utgör en annan enhet, en annan "kropp", än vad bara hästen gör. Ryttaren ger dels en extra vikt, och att extra vikt påverkar förmågan att balansera och röra sig vigt vet många av oss människor helt av egen erfarenhet. Men ryttaren ger inte bara extra vikt, ryttaren flyttar också hästens tyngdpunkt vilket betyder att hästen inte längre kan balansera sig som den är van vid. Med tyngdpunkten på ett nytt ställe krävs det en delvis annan koordination för att kunna balansera sig. Det vet alla som har burit en tung ryggsäck, eller en havresäck för den delen, eller skjutsat någon på sin cykel.. Man kan ta sig framåt, men det är klumpigt och ovigt, och inte vill man göra några avancerade rörelser.

Vår utmaning som ryttare består främst i att få hästen att vara lika vacker som i hagen, trots att vi rider på den.

En orsaken till att hästar blir oviga med ryttare på ryggen är också att det är så väldigt enkelt att störa hästen och försvåra för den. Det vanligaste misstaget ryttare gör är att sträcka tygeln så mycket att hästen inte längre kan använda halsen att balansera med och därför inte vågar röra sig fritt och otvunget. Att lära sig att inte vara i vägen för hästen är nog en av de största utmaningarna för en ryttare, lika stor som pakethållarens åkare att inte vara i vägen för cyklisten.

En stor del av vårt dressyrarbete handlar om att lära hästen att kompensera för ryttarens extra vikt och den flyttade tyngdpunkten så hästen med sin ryttare blir lika rörlig och balanserad som hästen är utan ryttare.

Dessutom skall vi lära och träna hästen att använda hela sin potential att röra sig. Likt oss människor kan hästar med en del träning bli mycket bättre atleter än vad man först tror.

Relaterade kapitel:
Samling

[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Gå på tygeln

Som jag hatar detta uttryck! Det är ett uttryck som vi möter tidigt i vår ridkarriär, och det blir tidigt en viktig statusmarkör huruvida hästen går på tygeln eller inte. Därmed blir det såklart stigmatiserande när hästen inte går på tygeln. Detta föder såklart en vilja hos den oerfarna ryttaren att få hästen att gå på tygeln, och här tror jag vi helt i onödan skapar en massa missförstånd och dålig ridning.

Jag träffar ofta ryttare som anstränger sig för att hästen skall gå på tygeln och använder en hel hög med ”gå på tygeln-hjälper”. Dessa består ofta av för hästen irriterande tygeltag som gör att hästen släpper bettet och vinklar in näsan. Här vore allt frid och fröjd om detta hade skapat en bättre häst, men det gör det inte. Hela gå på tygeln-konceptet är en bluff.

När det på ridskolorna pratas om gå på tygeln, så diskuteras oftast hästens huvudställning. Det är rätt självklart eftersom huvudställningen är tydlig och lätt att se, även för ett otränat öga. Tyvärr blir det ju därför att den oerfarne ryttaren fokuserar på hästens huvudställning, och det är där det blir fel.

Hur hästen håller sitt huvud är i grunden oviktigt så länge hästen är glad under ridpasset och för övrigt gör det ryttaren ber om; samarbetar. Saken är dock den, att den häst som samarbetar håller sitt huvud på ett, inom rimliga intervall, visst sätt: Den håller huvudet som när den rör sig fritt i hagen!

Och här har vi hela grejen: Får vi hästen att göra det vi vill, och samtidigt undviker att vara i vägen med en överbelastad tygel eller i dålig balans, så håller hästen huvudet på ett naturligt sätt – går på tygeln.

Detta är ena delen av att gå på tygeln: Få hästen att trivas under dig.

Nästa del om att gå på tygeln handlar om att engagera hästen så den vill samarbeta med dig. Då väljer hästen att sträcka tygeln lagom mycket för att känna efter vad du vill.

Dessa två komponenter kan kanske sammanfattas som att hästen går på tygeln, men kan även kallas för saker som att gå i form, vara lösgjord, söka kontakt, ha stöd på tygeln med mera. De flesta av dessa begrepp hittar ni beskrivna här i min bok.

Men: Hästen blir inte mera avslappnad och kontaktsökande för att vi talar om för den hur den skall hålla huvudet, vilket alla som försöker få hästen att gå på tygeln gör. Kom ihåg att hästens huvudställning är ett resultat av hur din ridning påverkar hästen. Din ridning blir inte bättre av att du övertalar hästen att hålla huvudet på ett visst sätt. Överlåt detta åt hästen, så vet du hur hästen uppfattar dig.

Begreppet ”gå på tygeln” används i stort sett inte utanför ridskole-miljön.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Stöd på tygeln

När hästen sträcker fram huvud och hals för att hålla dig i handen, då har du stöd på tygeln.

Vi rör oss återigen med ett begrepp som ofta får en felaktig betydelse. Stöd på tygeln är hästens vilja att hålla ryttaren i handen. Initiativet till denna kontakt måste tas av hästen. Det är en mycket fin, sensibel kontakt, så liten att det är svårt att förklara. Jag brukar jämföra med hur lätt ett litet barn håller oss i handen när man är ute och går. Det vet alla som har upplevt det. Det är en mjuk, avslappnad förbindelse, mycket lätt lätt.

Ofta ser man att ryttare håller mycket hårt i tygeln, ungefär som man håller fast sig i en stolpe de gånger man måste stå på bussen. Detta är inte stöd på tygeln, det är på sin höjd en dragkamp.

Ryttaren kan erbjuda hästen att hålla i tygeln genom att gå fram med handen. Om hästens mun då mjukt följer med framåt, då har vi det stöd på tygeln som är eftersträvansvärt.

Det finns en liten övning som kan åskådliggöra det hela:

Ställ er mitt emot en kamrat, och håll händerna framför er i brösthöjd så fingertopparna precis har kontakt. Därefter blundar båda. Nu skall den som spelar ryttare börja att lugnt röra på händerna. Först samstämmigt, sedan oregelbundet. Den andra personen, i detta fall "hästen", skall kunna följa med i rörelserna med sina händer. Detta kräver avslappning, koncentration och en mycket lätt kontakt. Med spända muskler håller man emot och kan inte känna den andras rörelser. Har man en gång upplevt denna känsla förstår man bättre hur kontakten med hästens mun skall vara.

Om man eftersträvar att tygeln alltid skall dallra lite grand, hittar man ganska rätt.

Stöd på tygeln är att kärleksfullt hålla varandra i händerna, inte att hålla fast varandra. Stöd på tygeln är att föra damen i buggen; avslappnat, mjukt och kärleksfullt.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Över tygeln

Unga hästar hamnar gärna över tygeln och drar emot när de inte förstår tygeltagen.
Nej, Pirre går inte över tygeln. Han går i en avslappnad fri form i början på ridpasset.
Över tygeln: Missförstånd i stundens hetta.
Över tygeln: Har ingen lust att minska tempot

Detta begrepp möter vi tidigt i vår rid-karriär. Det betyder kortfattat att hästen lyfter upp huvudet, har nosen långt fram och pannan således mera horisontell än vertikal.

Vi använder flera uttryck för detta fenomen, som alla betyder samma eller snarlika saker:

  • Över tygeln
  • Mot tygeln
  • Mot handen
  • Mot bettet
  • Stjärnkikare
  • mm

Med ovana ryttare väljer mången häst att gå över tygeln och det får nog betraktas som den vanligaste felaktiga formen.

Att hästen går över tygeln är oftast ett tecken på att samarbetet med ryttaren inte är det bästa. Oftast beror det på att hästen drar emot i tygeln istället för att följa med tygeln. För lektionshästen eller andra hästar som är vana vid att ryttaren håller fast sig i tygeln är detta en klok sak. Vi skall därför inte tycka illa om lektionshästen som väljer att gå mot handen.

De flesta hästar går över tygeln kortare stunder av ridpasset, när det uppstår ett tillfälligt missförstånd, en tillfällig protest, att ryttaren tillfälligt tappar balansen eller liknande.

Att den kloke hästen väljer att gå över tygeln för att spara sin mun, är nog en av anledningarna till att mången ryttare anstränger sig med en massa sågande tygeltag för att få hästen att ”gå på tygeln”.

Vad skall vi då göra om vår häst gör över tygeln? Det beror lite på varför. Om det är en tillfällig sak, kanske som följd av ett missförstånd eller kraftig förhållning, behöver vi inte bekymra oss. Då går hästen strax fint igen.

Av hästar som genomgående går över tygeln finns det några olika typer.

Hästens som håller hårt i bettet för att skona sin mun och därför inte klarar att lyda tygeln. Där måste vi som ryttare lära oss att ge efter, rida mycket på hängande tygel och däremellan se till att hästen lyder tygeln istället för att dra emot. Arbeten med många förändringar och övergångar är bra medicin. Om hästen vet att det snart kommer att hända något väljer den snart att slappna av i munnen och lyssna så den är med på noterna när det väl händer.

Sedan finns det hästar som konstant går med hängande tygel och ändå liksom gör över tygeln. Även detta är ett ryttarfel och hänger ofta ihop med en oengagerad ryttare som inte ger signaler som hästen behöver lyda. Även här är lösningen en engagerat och variationsrik ridning.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Bakom hand

Vi använder flera uttryck för detta fenomen, som alla betyder samma eller snarlika saker:

  • Under tygeln
  • Hästen överbetslar sig
  • Bakom tygeln
  • Hästen krullar ihop sig
  • Hästen drar sig undan stödet
  • Går med nosen i bringan
  • Går med nosen mellan knäna
  • Mm

Att hästen går bakom hand betyder att näsborrarna är längre bak än vad ögonen är. Man kan läsa många krångliga beskrivningar om var näsan skall vara, och de flesta handlar om att näsborrarna skall vara längst fram. Detta är ju hästens naturliga sätt att vara, och ofta finns det ingen anledning att rida annorlunda.

Men alla våra hästar hamnar bakom hand ibland. I vissa tider och kulturer anses detta näst intill som en dödssynd, men ibland är det liksom modernt att ha hästen bakom hand. Alla har vi sett hoppryttare som rider med graman och näsan långt ner och långt in. Motiveringen brukar handla om att ge hästen en bättre bärteknik och bla bla bla, men jag vågar hävda att det mera är ett sätt att följa modet, än ett genomtänkt val.

I dressyrkretsar pratas det ju nu om rollkur, där man medvetet drar in näsan på hästen för att stretcha en massa muskler lite till och få en större rörlighet. Det är möjligt att detta fungerar – om det görs rätt - men jag betvivlar det. Lika galet, vågar jag hävda, är det att aldrig låta hästen ha näsan bakom lodplanet. Ibland krävs det att vi vågar ha det så.

Att hästen har näsan bakom lod beror alltid på att den vill undvika bettet och det kan det finnas flera anledningar till.

Den anledning som ofta nämns är att hästen inte trivs med bettet och försöker undvika det. Den hästen har oftast dålig bjudning och vågar inte gå fram. Om man då tycker att bettet är otäckt, så drar man såklart in näsan för att slippa trycket/kontakten med bettet.

Andra hästar drar in näsan för att slippa lyda ett bett, kanske för att slippa lyda en förhållning. Dessa hästar drar in näsan som ett sätt att protestera, att inte vilja lyda. De har alltså inte problem med bettet i sig, utan problem med lydigheten och samarbetsviljan.

En tredje häst kan dra in näsan för att den inte förstår bettets verkan och således tycker sig ha hittat ett bra sätt att slippa ”dragandet”.

Hur skall vi då, som ryttare agera när vår häst hamnar bakom hand? Först av allt: Det är ingen större anledning till oro om det händer då och då. Det händer de allra flesta och det händer ofta. Om vi rider som vi skall, alltså med en lätt eller ingen kontakt i handen, kan det hända att hästen, av någon av ovanstående anledningar hamnar bakom han när vi vill använda tygeln. Om så sker, skall vi likväl se till att få igenom de tygeltag som vi avsåg, för att sedan släppa fram näsan igen.

Det viktigaste för att slippa en häst som ständigt går bakom hand är att vi ger hästen all frihet att röra sig och bära sig själv den stunden vi inte vill inverka. Detta är ju faktiskt den största delen av ridpasset. Det finns, i de allra flesta fall, ingen anledning att avbryta ett tygeltag för att hästen hamnar bakom hand. Bättre är att långsamt men ihärdigt lära hästen vad tygeltagen betyder så den kan lyda dem istället för att dra in näsan. Annars är det lätt hänt att hästen drar in näsan istället för att lyda tygeln, och då är vi värre ute.

Jag tror inte på att aktivt korrigera hur hästen håller huvudet. Rätt huvudhållning kommer när hästen trivs med uppgiften, förstår tygeln och vi har hittat ett bett som hästen trivs med.

Varför anses det då så fel, att hästen är bakom hand? Det finns två huvudskäl till detta. Är hästen bakom hand, bär den sig inte längre på ett vettigt sätt utan får för mycket vikt på sina framben och kan inte längre röra sig naturligt. Att tvinga in näsan bakom lodplanet är således ett sätt att systematiskt förstöra sin häst. Men lika viktigt är att hästen med näsan bakom lodplanet inte har någon bjudning och inte är beredd att utföra något uppdrag. Den kan inte hoppa ett hinder, springa fort, vända direkt eller vad vi kan tänka oss eftersom den varken är i balans eller ser vart den skall. En häst som rids bakom hand är inte ”mellan hjälperna”.

Går hästen för mycket och för ofta bakom hand kan vi fundera på om bettet är det rätta eller om vi använder vår hand på ett felaktigt sätt. Men att näsan hamnar bakom hand lite då och då, det skall vi inte bry oss om.

10 augusti 2009

Hej och tack för att du delar med dig av dina tankar.
 
Jag har en häst som gärna hamnar bakom hand, mest när jag rider honom på banan. Samtidigt sänker han huvudet. Han vill gärna gå med huvudet lågt. Det känns omöjligt att rida så och jag får gärna lite "panik" och försöker lyfta upp huvudet på honom. Han gör såhär oavsett vilket bett jag rider på. Har du några tips till mig? Det skulle också vara intressant att höra dina funderingar kring kontakten med hästens mun. Hur mycket kontakt/stöd bör man ha? Jag har fått höra att jag snarare har för lätt än för mycket kontakt.

Mvh Johanna.
Markus 10 augusti 2009

Hej Johanna!

detta är omöjligt att svara på såhär per mail. Om hästen vill gå lågt och fortfarande lyder dig, ser jag inget problem med att han gör det. Då kan han få få lågt.

Om hästen går bakom hand är det viktigt att du ger honom full frihet när han väl lyder dig. Se mina hängande tyglar på Robusten ovan. Det blir lite mer pillande att rida sådana hästar eftersom man måste sträcka tygeln - ta tygletaget - släppa ut tygeln igen. Men det måste göras.

Det kan ju faktiskt hända att det låga huvudet på hästen beror på att du rider honom med för lång tygel och att det låga huvudet beror på att han vill hålla dig i handen, dvs. sträcka tygeln. Detta är emellertid ett problem som jag inte kan minnas att jag har sett bland speciellt många ryttare. Vanligare är att ryttarens hand begränsar hästen och "är ivägen". Då drar såklart hästen in näsan.

Betänk att största delan av livet klarar sig hästen helt utan ryttarens tyglar och kan ensam i hagen, utan stöd på yttertygeln, utföra de mest häpnadsväckande trick. Vi vill ju att hästen skall vara lika vig och vacker när vi rider, så vi gör nog bäst i att inte begränsa honom.

Ett sätt at få upp din hästs huvud och få en mer användbar form, kan vara att ge honom intressantare updprag. Ge hästen en ny övning i var 7-10 steg, så har du snart en alert och bärig häst. Man är alltför duktig att rida 7 varv på volten utan att det händer så mykcet. Då somnar såklart hästen.

Stödet skall man erbjuda hästen, dvs det skall finnas en hand där, ifall han vill sträcka tygeln och hålla oss i handen. Det skall vara en kärleksfull kontakt där man kan kjänna vad hästen gör med sin mun och tunga. är tygeln för sträckt och "kontakten" för hård, känner man ingenting.

De allra flesta som tror att de rider med "stöd på tygeln" håller för fårt i hästen med en dragande tygel. Kanske är det därför som folk tycker att du håller för lite? Kontrollera hästens vilja till stöd på tygeln genom att ge honom en något längre tygel. Om han då följer med framåt-nedåt med munnen, vill han hålla dig i handen. Ett svårare prov är att korta upp tygeln och känna att hästen håller lika avslappnat och kärleksfullt i den kortare tygeln, då i en mer upprest och samlad form. Om ändrad tygellängd ändrar kontakten, har du inget stöd på tygeln, bara en "dragkamp".

Vi kan aldrig tvinga en häst till ett stöd. Stödet bygger på förtroende. Tänk själv hur otrevligt det känns att hålla fel person i handen. Vi får se till att hästen vill hålla oss i handen, vänta tills han gör det och acceptera hans kärleksförklaring när den kommer.

Resten av tiden rider vi med hängande tygel, såvida vi inte är i färd med ett tygeltag.

12 augusti 2009

Tack för svaret! Här kommer några tankar från mig.

Jag provade pållens vilja till stöd på tygeln. Det är inget problem att få honom följa framåt och nedåt, däremot vill han gärna "hänga sig på" om jag kortar upp tygeln. Jag försökte då pillra lite med bettet och det funkade ganska bra.
 
Bra tips också att lägga in nya övningar hela tiden. Jag vet ju om att det är bra men sen glömmer jag.
 
Jag vill gärna rida med hängande tygel men har då fått höra att jag "överger hästen". Jag har också hört att hästen inte "får" gå så lågt med huvudet eftersom den då automatiskt hamnar på bogarna.

Det känns som att det här med att hästen dyker är ett ganska ovanligt problem, de flesta har problem med att hästen drar upp huvudet.

Jag försöker nu tänka på att jag ska "hålla hästen i handen" på ett så trevligt sätt som möjligt.

Mvh Johanna.

16 augusti 2009

Hej igen. En till undran, bör jag rida med samma kontakt/stöd oavsett om jag rider på tränsbett eller stång (jaktkandar)? /Johanna.
Markus 17 augusti 2009

Jag förstår din fråga, men som du ställer den verkar den bygga på en vanlig men felaktig tanke. Stödet innebär inte att du skall hålla si och så mycket, stödet innebär att du skall låta hästen ta kontakt med din hand, för att kunna känna vad du vill.

Man tror lätt, att ”stödet” blir mindre med ett stångbett än med ett tränsbett eftersom man hör så mycket om stångbettets hävstångsfunktion, men det är där den felaktiga tanken är. Kontakten är i båda fallen så subtil, att den blir svår att mäta.

Vi kan jämföra med den ”kraft” man håller någon i handen med, på en kärleksfull promenad, eller när man dansar. Inte ändras den kontakten, beroende på ifall partnern är stark eller svag?

Du skall inte välja stöd. Du skall se till att hästen vill hålla dig i handen, och att han subtilt försöker känna vad din hand gör. Om du kan känna vad hästen gör med tungan, är kontakten hyfsad. Är tygeln för sträckt, känner du inte det.

Om ryttaren väljer at sträcka tygeln, är det nog mången häst som håller emot. Tänk själv hur otrevligt det är at hålla fel person i handen. Antingen blir man för stum eller också försöker man dra sig undan. Så fungerar ofta hästen, i förhållande till vår hand. Därför är det så viktigt att vi får hästen att vilja hålla oss i handen. Det gör vi bäst genom att vara tydlig med våra tygelhjälper, men att däremellan låta hästen vara fri och inte tvinga fram en kontakt.

Låt hästen hålla dig i handen. Fundera inte på vikter hit och dit.

Ett bra sätt att kontrollera om det är ett ärligt stöd, är at gå fram med handen några centimeter och konstatera att hästen längre fram näsan för at ha fortsatt kontakt, men för övrigt inte förändrar form, väg eller tempo. Då är det et positivt stöd. Om hästen i detta läge istället släpper tygeln, kör upp näsan eller ökar farten, kan vi konstatera att vi inte hade ett positivt stöd utan en dragkamp. Vad dragkampen beror på, kräver mer utredning.

17 augusti 2009

Tack för svaret! Jag brukar göra en övning så att jag rider i skritt och försöker att ömsom länga ömson korta tygeln medan hästen går kvar i samma tempo, takt och med samma kontakt. Däremot måste han väl ändra form, eller?/Johanna.

Markus 18 augusti 2009

Ja, då skall han ändra form. Det låter som en vettig övning.

[ 7 kommentarer | Upp ]

Dölj kommentarer


Över och under tygeln

Så här ser det ofta ut när man rider, speciellt på en orutinerad häst. Arrtalo kom nyligen från galoppen och har inte förstått alla nya kommandon. När han inte förstår hamnar han ibland under och ibland över tygeln. Det är inget att bry sig om. Efter hand som han lär sig vad vi vill kommer formen bli stadigare.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Samling, påskjut, på bogarna

Om bakbenens medelvärde är bakom höftelden, går hästen på bogarna med för mycket vikt på frambenen och för lite på bakbenen. Om detta händer då och då skall du inte vara orolig. Om detta är normalläget är det inte så bra.
När hästen samlar sig hamnar medelvärdet av fötterna framför höftleden. Den bär mer än den skjuter på.
I höga tempon kan hästen behöva skjuta på långt bak, och får den arbeta i fred kliver den långt fram för att bära med det andra bakbenet. Även här skall alltså hästen bära lika mycket som den skjuter på. Kroppsvikten och farten skall fångas upp med bakbenet, inte med frambenet.
Här har vi normalläget. Hästen har ett ben framåt och det andra lika mycket bakåt. Det ena bär lika mycket som det andra skjuter på.
När bakbenen är mittför varandra, är de oftast mitt under höftleden. 
I låga tempon, som här en piaff, är båda bakbenen hela tiden framför höftleden, och bär alltså hela tiden. i låga tempon behövs ju inget påskjut. Märk att hästen på den här bilden bär med det bakersta benet. trots att det bärande bakbenet är så långt fram, kliver den framåt med det fria benet.

Låt oss titta på hur hästen oftast rör sig. När den skrittar eller travar pendlar den jämt med båda bakbenen. Detta ger oss en god möjlighet at se var medelvärdet av pendeln är. Vi tänker oss en linje från höftlden till punkten mitt emellan hästens bakben, sett från sidan. Normalt har hästen den ena bakhoven lika mycket bakom höften som den andra är framförd.När benen möts, alltså är bredvid varandra, är båda hovarna rakt under höftleden.

Den del av steget som benet är bakom höftelden skjuter det på. Den del det är framför höftleden bär det upp hästen.

Detta förhållande gäller oberoende av tempo, och oberoende var i stegets fas vi tittar.

Om hästen drar en plog eller vagn förändras detta. Då behöver den ha bakbenen bakom höften, för när den drar skjuter den sin kropp framåt med bakbenen. Det är som när vi försöker att knuffa loss en bil ur en snödriva. Då lutar vi oss mot bilen, och sätter fötterna bakom oss. Försviner bilen trillar vi eftersom våra ben inte bär oss utan lutar oss mot bilen. När draghästens bakben är bredvid varandra, är de bakom höftleden. Så kan det även se ut när ridhästen accelererar.

Om ridhästen rör sig framåt med bakbenen lika långt bak som draghästen, skulle den också trilla ifall den inte hade haft några framben. Är bakfötterna för långt bak ökar belastningen på frambenen. Vi säger att hästen går på bogarna. Detta kan hända då och då under ett ridpass, till exempel när hästen eccelererar, eller om den tillfälligt tappar balansen. Om hästen går på detta vis under större delen av ridpasset skall vi ana oro. Orsaken till att hästen går på bogarna beror oftast på en för sträckt tygel.

Vill hästen lyfta upp kroppen lite extra när den är ute och går, måste den hålla bakbenen längre in under magen. Annars trillar ju kroppen ner på frambenen igen. Det vill hästen rätt ofta, som när de busar i hagen med varandra, är beredd på en snabb föränding eller blir skrämd. I det läget är hästens bakben framför höftleden när de är mitt för varandra. Vi kallar det för att hästen är samlad.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Lösgjordhet

Hur kan vi vilja att en atlet, en häst i arbete, skall kunna slappna av? Det beror på vad man menar med begreppet avslappning. Jag tror att man i alla sporter står och ropar "slappna aaaav" till varandra, säkerligen även inom tyngdlyftningen. Detta kan låta konstigt, tills man förstår att det är i de muskler som man inte använder, som man skall slappna av.

Gör ett experiment: Böj din arm. För att böja armen behöver man onekligen låta muskeln på armens framsida, biceps. dra ihop sig. Dock kan fortfarande den muskeln som sträcker armen, triceps, vara avslappnad. När vi gör så, använder vi minsta möjliga muskelspänning för att böja armen. Detta gör vi även när vi lyfter något tyngre, t ex en stor tekopp. Då måste förvisso biceps spännas mer, men triceps kan fortfarande vara avslappnad.

Gör nu nästa experiment: Böj på armen igen, och spänn alla musklerna. Då upptäcker du säkerligen att du inte längre kan röra armen. Dessutom får man ganska snart ont av mjölksyran som bildas. Gör man detta med en tekopp i handen, blir det omöjligt att föra den till munnen eftersom alla muskler motverkar varandra.

Alla leder i hästens, och vår egen, kropp har denna typ av motsatt-verkande muskler. Ena muskeln sträcker, medan den andra böjer. Det är ytterst sällan som man behöver båda sakerna samtidigt.

Alla vet vi hur trött och öm man blir i armarna av att göra ovana, pilliga saker, som till exempel den första virkningen eller stickningen. Denna ömhet beror just på att vi spänner för många och motverkande muskler i armarna. När vi däremot är vana vid övningen, kan vi göra den avslappnat och bra, med minsta möjliga muskelansträngning.

Att få hästen att arbeta med minsta möjliga muskelspänning, dvs. avslappnad, är en nödvändighet för att den skall kunna utföra sitt arbete som ridhäst. Ju minde onödig musklespänning, desto rörligare häst.

Hur känner man igen en häst som arbetar med minsta möjliga muskelanspänning? Man kan titta på hästens muskler på halsen och i ryggen. En avslappnad muskel rör sig, bubblar liksom, medan en spänd muskel är hård. Detta syns väldigt tydligt på halsens sidor. och man kan även se det bakom sadeln. På den avslappnade hästen vickar korset från sida till sida i takt med stegen. När hästen lyfter sitt högra bakben, faller högra korshalvan nedåt eftersom inget bär upp den längre. En spänd muskel är tjock, en avslappnad muskel är smal. Är hästens hals avslappnad, upplever ryttaren den som smal.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Undertramp

Rejält undertramp i skritt ...
... i trav ...
... och i galopp

Till skillnad från påskjut och samling kan vi bara se hur mycket hästen trampar under sig i den del av steget där den sätter ned ena bakfoten.

I frihet sätter de allra flesta hästar ned sina bakfötter under sin tyngdpunkt, alltså ungefär där ryttaren sitter. Det skiljer sig lite åt hur hästen är byggd, och kan såklart se annorlunda ut på en häst med mycket lång rygg och korta ben, men normalt så sätter alltså hästen ned bakfötterna mitt under ryttaren.

Detta är mycket lätt att förhindra om man rider tillräckligt illa. Rider man med för sträckt tygel, med för mycket drag i handen eller eljest hittar på något som gör det svårt för hästen att balansera, når den inte så långt fram med sin bakfot.

Jag ser ofta hästar som inte når fram till flanken med hoven innan den sätts i backen. När jag lärt ryttaren att rida på en friare tygel brukar detta snabbt bli bättre. Jag brukar vara nöjd med mina elevers ridning om hästens bakfot når fram till vojlockskanten men blir än gladare när hästen trampar så långt under sig att foten hamnar mitt under ryttaren.

Detta fungerar dock inte i de riktigt långsamma tempona. Om hästen skulle piaffera med bakbenen mitt under ryttaren skulle den snart få dålig balans. Där väljer hästen oftast att ha fötterna mitt under flanken.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Framåtbjudning

Detta är ett av alla dessa begrepp som sällan blir förklarade. Därmed blir begreppet ofta missuppfattat. Den vanligaste missuppfattningen är nog att en "het" och svårriden häst har mer bjudning än en loj häst, men det stämmer inte. Vi kan heller aldrig få mer bjudning genom attt försöka rida fortare. Många har provat det - ingen har lyckats.

Framåtbjudning kan nog delas upp i många små beståndsdelar:

  • Hästens vilja att ta sig till ett visst mål. Den häst som inte vill röra sig, har ingen bjudning.
  • Hästens samarbetsvilja, vilket kan beskrivas som hästens vilja att ta över ansvaret för den uppgift den åläggs.

Framåtbjudning kräver att det finns ett "framåt". Därför får vi ofta bättre bjudning där det finns en tydlig riktning framåt, som vid hoppning. Mången ryttare är allt för dåligt med att på ridbanan ge hästen en tydlig väg att gå, en tydlig riktning. Har inte vi sagt vart framåt är, kan hästen inte bjuda framåt.

En samarbetsvillig häst är koncentrerad. Den har sin koncentration riktad mot ryttaren och ger ett alert intryck.

Den samarbetsvillige hästen tar över ansvaret för det vi ber den att göra. För mig är detta den tydligaste förklaringen av framåtbjudning.

Mången ryttare är dåliga på att på ridbanan tala om vart hästen skall utföra övningen, alltså att ange en riktning, det vi normalt kallar för att styra. När jag får mina elever att noggrannt styra på ridbanan och inte tillåta att hästen går en halvmeter bredvid den tänkta linjen, är bjudningen strax bättre. Detta är orsaken till att man i de lätta dressyrprogrammen tittar extra på hur noggrannt ryttaren rider angivna vägar. Om vi inte kan tala om för hästen vart framåt är, alltså ange en riktning eller väg, kan inte hästen bjuda framåt eftersom det inte finns något "framåt" angivet.

Samtidigt måste hästen naturligtvis känna sig fräsch i kroppen för att kunna utföra allt, men det handlar mera om att som ryttare kräva rätt sak. En häst som har ont någonstans försöker naturligtvis att "smita". Likadant gör en häst som är kissnödig, rädd, trött mm. En del ryttare tycker/hävdar att bjudningen är bättre i slutet av ridpasset än i början. Det kan nog till viss del bero på att vi som ryttare då lyckats att förmedla det vi vill, dvs fått hästen att förstå. Jag har aldrig märkt någon sådan återkommande bjudningsförbättring under ridpassen att jag kan hålla med om det.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Mer om framåtbjudning

Har man väl upplevt en sann framåtbjudning är det lätt att veta vad det är, men vad hjälper det en instruktör? Min uppgift är att förklara så ryttarna själva kan notera när de har lyckats. Att i efterhand tala om vad ryttaren har lyckats med överlåter jag åt åskådare och domare.

Framåtbjudning är som så många andra saker i ridningen ofta förklarade med negationer. Alla vet att framåtbjudning inte är detsamma som fart, eller att hästen springer eller vad det nu är som framåtbjudning inte är. Men vad är det då?

Innan jag satte mig att skriva detta letade jag i arméns ridinstruktion efter vad där är skrivet om framåtbjudning. Till min förvåning fanns inte begreppet med i registret. Detta beror nog på att man ”förr” använde andra ord för samma sak. I en del äldre böcker kan man läsa att hästen skall vara väl framme för hjälperna, vilket förmodligen betyder samma sak.

En anledning till att begreppet är så svårförklarat är nog för att det finns kulturella skillnader i betydelsen och användandet av det. Med kulturer menar jag då våra olika riddiscipliner. Jag skulle tro att hoppryttaren, jockeyn, distansryttaren och dressyrryttaren använder ordet på olika sätt och därför ju faktiskt menar olika saker med det.

Som instruktör har jag ofta irriterat mig på att begreppet är så svårdefinierat och svårförklarat. Det har alltid varit svårt för mig att även få bildade och intelligenta ryttare att först vad bjudning är, och lika svårt är det att få den ovana ryttaren att uppbringa framåtbjudning. Vi har alltså de två angenäma bekymren att dels försöka definiera begreppet och dels att berätta hur man åstadkommer framåtbjudningen.

Låt oss då äntligen komma till saken. Jag tror att framåtbjudning består av flera olika saker och att begreppet inkluderar många av de andra begrepp vi använder oss med.

Det första som ingår i framåtbjudningen är hästens lydighet. Framåtbjudning innebär att hästen villigt gör det ryttaren ber den om. Men det innebär också en annan lika viktig sak: Att hästen samtidigt lyssnar på ryttaren för att ta reda på vad denne strax vill. Medan hästen gör det vi ber den om, skall den aktivt vänta på nästa kommando.

Att hästen gör det vi ber den om betyder att hästen tar över ansvaret för det den förväntas göra. Vid hoppning är detta enkelt. När hästen beslutar sig för att hoppa hindret framför oss och tar över ansvaret för att komma dit på rätt sätt, ja då har vi framåtbjudning. När ryttaren blir en passagerare på den häst som gör det vi vill, då har vi bjudning! När ryttaren inte längre behöver lägga sig i, då har vi bjudning! Även i dressyrarbetet skall vi känna att vi som ryttare på detta sätt blir överflödiga och att vi kan hålla oss passiva och njuta medan vår häst gör det vi ber den om.

En annan enkel situation med bra bjudning är när vi travar rakt fram på en grusväg. Hästen fattar enkelt instruktionen: Följ vägen i detta tempo. Det är enkelt att utföra och lätt för hästen att förstå. Då är det enkelt med bjudning.

På ridbanan blir det raskt svårare, och detta oftast för att situationen blir otydligare där. Efter staketet är likheten med grusvägen slående. Att trava med bjudning efter staketet är också rätt enkelt. Men om vi ger oss in på medellinjen blir det genast svårare eftersom vägvalet inte är lika tydligt. Ofta är ryttare dåliga på att förmedla till hästen vilken punkt man är på väg mot. Hästarna förstår nog dåligt att det är skylten på det motsatta staketet den skall till. Om väl ryttaren märker att hästen inte är på väg mot rätt ställe är det lätt att instruktionen blir vänster-höger-höger-vänster-höger-vänster istället för att vi försöker förmedla ”rakt fram”.

Rakt fram har vi heller ingen bra hjälp för. Alla former av drivning är vettiga, men jag brukar föredra smackningen.

Detta visar också, att hästen endast kan bjuda framåt om ryttaren har talat om var ”framåt” är någonstans. Bristande styrning är oftast ett tecken på dålig bjudning, samtidigt som dålig styrning leder till bristande bjudning.

Framåtbjudning kan alltså förklaras med att hästen har förstått vilken punkt den skall färdas mot och på vilket sätt den skall färdas ditåt och då tar över ansvaret för att lyckas med detta, samtidigt somden är lyhörd på vår vilja. Här måste vi komma ihåg att bjudning handlar om att ta sig TILL något, inte bort från något. Hästen som på skogsturen glatt går hemåt har bjudning. Hästen som springer bort från den farliga vad-det-nu-är har ingen bjudning. Bort från något finns det många riktningar. Till något finns det bara en riktning. Detta har också alla som försökt att tömköra hästar bakifrån märkt. Det blir ofta mycket vingligt den första tiden eftersom hästen inte vet vart den skall. Det är enklare att få hästen att följa oss än att gå framför oss, och enklare för oss att tala om vart hästen skall när den är bakom oss än framför oss.

Här har hoppryttaren återigen en fördel eftersom hindrena är tydliga saker att ta sig till och enkla att förmedla till hästen. I det mer diffusa dressyrarbetet blir ofta styrandet lidande, men det är lika viktigt här som i hoppningen att hästen verkligen vet vart den skall.

Om vi nu då lyckas få vår häst att ta över ansvaret för att ta sig längs den väg ryttaren har bestämt i sin outgrundliga vishet, kan vi kontrollera del två av framåtbjudningen; lyhördheten. Om vi utan större åthävor kan byta uppgift för hästen och få den att villigt ge sig i kast med en ny uppgift, ja då har vi det som framåtbjudning nog är.

I mellantempon är framåtbjudning en enkel sak. I extrema tempon är det svårare. Till exempel är det omöjligt för hästen som springer det fortaste den kan att ta emot en hjälp att öka tempot. Det upplever nog varje jockey på upploppet. Den andra ytterligheten har vi i rörelser på stället, där väl piaffen är den tydligaste. Att få hästen att förstå vitsen med att röra på benen när den inte skall någonstans är en sann utmaning.

Vi kan således med visst fog säga, att hästens utbildning handlar om att kunna behålla bjudningen i allt svårare situationer. På den oerfarna hästen rider vi enkla övningar där det är lätt att hålla isär begreppen. På den utbildade hästen kan vi rida svårare övningar och svårare kombinationer med tätare övergångar. Försöker vi det sistnämnda på den unga hästen upplever vi att hästen inte längre vill. Detta gäller även hopphästen som i början av sin karriär får hoppa hinder det är lätt att ta sig över, medan den på toppen av sin karriär förväntas att med glädje hoppa de mest underliga saker som dessutom står ”på fel ställe”. Den välutbildade hästen klarar det.

Det finns en del enkla sätt att kontrollera bjudningen.

1 Ta bort alla hjälper. Fortsätter hästen gör det den skall, har du bjudning. Behåll dock din sits! Den får du inte ”ta bort”.

2 Blunda en stund. Om hästen efter tre sekunder är kvar på samma linje, har du bjudning

3 Byt övning. Om hästen villigt ger sig i kast med det nya, har du bjudning

Det är som sagt lättare att tala om vad bjudning är, än hur man åstadkommer den. Några enkla övningar att skapa bjudning kan jag dock försöka att ge er.

1 Jag ber ibland mina ryttare att på den travande hästen förbereda en halt. Då utför ryttarna en rad åtgärder och har strax en häst med bjudning. Be alltså din häst att vara beredd att strax göra något annat, men låt den vänta en stund med själva utförandet

2 Variera övningar ofta. Ibland ger jag mina elever i uppgift att byta övning var sjunde steg, och det är svårt. Man kan nöja sig med att byta övning vid varje bokstav eller var tionde sekund, Hästen håller sig hellre lyhörd om den vet att det snart kommer en ny uppgift, en ny instruktion. Det skall finnas en anledning att lyssna.

3 Var noga med belönandet av hästen. När den gör rätt skall den märka att du är nöjd. Bästa sättet är att ta bort alla onödiga hjälper, sluta ”tjata” och verkligen känna sig nöjd med hela hjärtat när hästen gör rätt.

4 Styr styr styr! Var noga med att alltid ha en bestämd punkt eller väg som du färdas på. Kontrollera ofta att hästen har förstått vilken vägen är!

Ingela 12 mars 2011

Om man får tala om känslan så känns ridningen som en underbar lätthet, som när du släppt handbromsen, hästens öron spelar, lyssnar på dig varje sekund.

Mot hindret känner du att hästen suger tag i det, allt flyter på i den takt du bestämt.

Men för att allt detta ska infinna sig är det viktigaste att du och din häst har respekt, tillit och framförallt roligt tillsammans. ;) LEV VÄL MED DIN HÄST

 

Jenny 14 mars 2011

En enkel beskrivning?

"Gräsbjudningar" har vi väl alla råkat ut för, visst finns inte ryttarens åsikter med i det hela, men den där känslan "NU GÅR JAG DIT (för där är det gräs)! är på sätt och vis samma. Eller?

Sedan tycker jag att den där "Vad vill du att jag ska göra?" -känslan borde uppmärksammas mera i ditt resonemang om bjudning. För visst måste den vara viktig? Uppfattar det som att den är med lite i resonemanget.
Tyvärr är det är ju inte så ofta man råkar ut för den, ivarjefall inte jag men nu vet jag ivarjefall vad jag letar efter! :-)

Markus 14 mars 2011

Ja, det har du rätt i. Lite kortfattat kan man dela upp framåtbjudningen i två delar.

1) Hästen utför den uppgift vi har ålagt den, och

2) lyssnar samtidigt efter nya instruktioner, beredd att byta uppgift.

Det sista är det di beskriver med vad vill du jag skall göra-frågan.

Detta sista är också viktigt för att skapa god balans hos hästen. Så länge hästen håller sig beredd att förändra sig, behåller den sin balans eftersom den utan balans inte kan förändra sig.

Ingela 14 mars 2011

Jenny, det var vad jag försökte förmedla, att när hästen viker bak örat och lyssnar på dig får du en kontakt och då brukar framåtbjudningen komma, men jag kanske inte var tillräckligt tydlig.


[ 4 kommentarer | Upp ]

Dölj kommentarer


Framåt nedåt

Framåt-nedåt
Framåt-nedåt
Framåt-nedåt

Vi använder flera uttryck för detta fenomen, som alla betyder samma eller snarlika saker:

  • Lång och låg
  • Lägga ned hästen
  • mm

När vi har fått hästen att gå med minska möjliga muskelspänning, dvs. fått den att slappna av, kan vi få hästen att länga på halsen genom att gå framåt med vår hand så avståndet till bettet blir längre. Denna eftergift i tygeln är den bästa kontrollen på att hästen är avslappnad och bär oss på ett riktigt sätt. Vi kallar det även för att hästen söker efter bettet, dvs. försvinner bettet vill hästen leta rätt på det igen, så att han mjukt kan hålla ryttare i handen.

Den form vi då får, en form med lång hals och ett lågt huvud, är en kontrollform som vi när som helst skall kunna få hästen till, och även den första form vi ber vår häst att inta när den är ung. Så fort hästen har förstått att det är tillåtet, ja till och med önskvärt, att slappna av, skall ridningen sträva efter en annan form, som vi kallar för framåt - uppåt.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Samling

En stillastående vilande häst har ca 60% av sin kroppsvikt på frambenen, och 40% på bakbenen. Detta förhållande kan hästen ändra när som helst. Ungefär lika enkelt som det är för oss att växla mellan att bära mest vikt på höger eller vänster ben, är det för hästen att växla mellan att bära mest vikt på fram- eller bakben. Det finns många tillfällen när hästen minskar vikten på frambenen för att bära mer vikt på bakbenen. Detta gör hästen när den vill röra sig, och när den vill vara beredd att ändra riktning, hastighet, gångart eller något annat. För att erhålla denna ökade balansen och rörligheten sätter hästen bakbenen närmre sin tyngdpunkt (= längre fram).

Studerar man hur hästar rör sig, så kan man notera att varje riktnings, hastighets- eller gångartsförändring inleds med att hästen sätter sina bakfötter mitt under sin tyngdpunkt. Får hästen välja, så bromsar den inte med frambenen utan med bakbenen.

Med samling menas att hästen rör sig med större del av steget i bärområdet, och med väldigt lite påskjut.

För den fria hästen är detta enkelt och självklart, men med ryttare på ryggen kan det bli lite knepigare. Till stor del beror det på att det som ryttare är väldigt lätt att hindra hästen i att använda sin kropp på rätt sätt. Att hålla för mycket i en tygel, att sitta snett i sadeln, att röra sig för mycket, för lite eller fel; allt detta påverkar och försvårar hästens möjlighet att balansera sig.

Samlande rörelser och övningar är alltså övningar som lär hästen att på kommando sätta ned sina bakben under tyngdpunkten, men de är även styrketränande övningar som stärker hästens "bärapparat".

När hästen bär mer vikt på sina bakben, blir det ju automatiskt mindre vikt på frambenen (eftersom ju den sammanlagda vikten är konstant). Med mindre vikt på frambenen blir det lättare för hästen att lyfta runt framdelen. Det kallas för lätthet i framdelen. Med mindre belastning på framdelen, blir rörelserna i framdelen högre. Den samlade hästen lyfter, enkelt uttryckt, frambenen högre.

Det är också nu, när vi börjar att prata om samling, som vi skall ta hästens ryggmuskler i bruk. För att kunna lyfta upp framdelen (och därmed belasta bakdelen), måste hästen använda de muskler som ligger ovanpå ryggraden. Den samlade hästen får därför även en högre huvudhållning.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Mer om samling

Samling innebär förvisso att hästen rör sig med bakbenen mera under kroppen, så som jag redan beskrivit, men samlingen har också en mental egenskap som skiljer den från andra rörelsemönster.

I naturen samlar sig hästen när de förbereder sig för något, och när den vill hålla sig beredd på att något oväntat skall hända. Hästarna samlar sig när de busar med varandra i hagen; tvärvänder och snor runt. Strax springer de iväg tillsammans, helt utan samling för att strax återigen stanna och börja fäktas och busa med varandra.

Under dessa korta bus- och fäktnings-stunder håller sig hästen samlad. Den samlar sig för att den i samling är beredd att sätta fart åt vilket håll som helst; framåt, åt sidan bakåt eller uppåt. I den samlade formen är det också lättare att snabbt vända, vilket hästen oftast väljer att göra på ett bakdelsvändningsliknande sätt.

Hästen samlar sig alltså, när den vill hålla sig beredd. Hästen samlar sig när den är extra vaken och alert och och strax skall förflytta sig på ett oväntat sätt.

Denna mentala del av samling är nog så viktig att tänka på när vi rider.

Istället för att tråkigt säga till hästen hur den skall flytta sina fötter, kan vi uppmuntrande säga "Var beredd, snart händer det något spännande", och får då, om hästen är med på noterna, en häst som samlar sig helt själv och intar den position vi önskade, utan att vi behöver detaljstyra det. För ingen häst blir mer alert för att vi talar om var den skall sätta bakbenen. Men vi kan tvärtom få den att använda bakbenen och resten av kroppen på ett samlat sätt om vi ger den en förvarning och målbild av att strax krävs det action!

Och vi gör bäst i att se till att det strax kommer action! Annars skapar vi ett vargen-kommer-syndrom och hästen tror inte på våra "varningar" om att det snart händer något och samlingen uteblir.

Så ett säkert och enkelt sätt att få en samlad häst är att hålla igång hästens hjärna.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer