Del 6 - Om ryttarens inverkan - Spöt

Hur man använder spöet beror till en del på hur spöet ser ut. Det finns ju "hoppspön" och "dressyrspön". Hoppspöt är max 75 cm långt och dressyrspöt 90-130 cm. Detta gör att hoppspöt är mera lättrörligt medan dressyrspöt når längre och kan användas utan att man behöver släppa tygeln.

Rider jag unghästar eller i terrängen (eller hoppar för den delen) använder jag alltid ett kort spö (hoppspö). Det spöt kan jag enkelt använda över hela hästen, och det är mycket lätt att byta hand på det. Med ett kort spö kan man enkelt peta till hästen på bogen, vilket oftast är en utmärkt hjälp för att liva upp en slö häst. Vill jag använda hoppspöt bakom skänkeln måste jag ta båda tyglarna i ena handen, och hålla spöt i den andra, medan jag använder det.

Rider jag med hoppspö, händer det rätt ofta att jag vinklar upp det. Uppvinklat spö betyder att man håller spöt "upp och ned" i handen, dvs. som man håller en mattpiska. Det är förbjudet att hålla spöet så på tävling, men att detta skulle medföra nån större brutalitet än ett nedvinklat spö, vilket ofta framförs, kan jag inte hålla med om.

Man kan använda uppvinkat spö med stor kraft, men för att man vinklar upp det behöver man ju inte slå allt man orkar. Jag vinklar ofta upp spöet därför att jag då har större möjlighet att använda det på olika delar av hästen. Man kan putta på hästen lite överallt, tom på andra sidan om man sträcker armen framför sig och ned på andra sidan. Med ett uppvinklat spö kan man också vina i luften, vilket kan vara bra ibland. Det går inte med ett nedvinklat spö. Inom galoppen rider man i stort sett enbart med uppvinklat spö, och där använder man det så att man först sträcker fram det för att visa det för hästen. Reagerar den inte då, "slår" man. Detta klarar du inte heller med ett nedvinklat spö.

Dressyrspöet däremot, har ett helt annat användningsområde. Det fungerar dåligt att använda det på bogen. Min erfarenhet är att det bara känns klumpigt att göra det. Däremot kan man tack vare spöets längd använda det bakom skänkeln utan att släppa tygeln. För man bara handen lite åt sidan, når man utmärkt hästen. Sedan kan man variera hur långt bak man vill använda det.

Vrider man det rakt ned så når det hästen nära skänkeln, och lägger man det mera horisontellt så når det hästen längre bak. Man kan även använda det uppe på hästens bak, och då får man arbeta uppifrån och ned med det.

När skall man då använda spöt? Som grund kan man väl säga att det fungerar som en förstärkning av skänkeln. Spöt är en grov och klumpig hjälp och skall därför huvudsakligen användas i tydliga situationer. Finlir får man göra med sporren. Spöt kan även förstärka en sidförande skänkel, men eftersom samma spöhjälp även används som en förstärkning av en framåtdrivande skänkel kan hästen lätt missuppfatta signalen när man försöker sidföra med spöet, och istället ge sig av framåt.

När spöt inte används skall det hållas fast mellan tumme och pekfinger och peka bakåt i handen. Det hamnar då högt upp på låret och hindrar handens rörelser minimalt. När jag vill använda det tar jag bättre grepp om det för att sedan, när jag har använt det, lägga tillbaks det i viloläge.

Allt för många håller fast spöt med lill-och ringfinger när de inte använder det. Då pekar spöt rakt ned och ligger mot bogen på hästen. Inte nog med att det stör hästen, det är även farligt mycket i vägen för at kunna använda händerna på ett bra sätt. Ryttare som håller spöt så får öven svårt att ändra och hålla tygeln på ett bra sätt. Jag ser ofta ryttare som har tygeln mellan ring- och långfinger i spöhanden, alltså ett finger högre upp än normalt. Detta vet de oftast inte om själva. Så öva på att hålla spöt med tumme och pekfinger. Allt blir så mycket enklare då.

Vad jag tidigt försöker få mina elever att sluta med är att krångla på sig den lilla öglan vid handtaget. Den är säkert jättebra för små barn som lätt tappar spöet, eller om man skall rida fälttävlan med oväntade situationer. Skall man rida ett normalt pass på ridbanan är den emellertid mest ett hinder. För det första är det krångligt att byta hand på spöet, och dessutom kan man inte sträcka spöet nedåt, som man ofta vill.

Vilken hand man skall hålla spöt i finns det inga fasta regler för. Man lär sig på ridskolorna att alltid hålla det i innerhanden, men jag har aldrig förstått varför man skall göra det (och jag kan tala om att det för en instruktör ibland kan vara tålamodsprövande att se alla småttingar på en lektion mödosamt krångla spöt från ena handen till den andra när man tränar ridvägar). Spöet förvarar man i den hand där man trivs bäst med att ha det. Oftast stör der minst i ytterhanden. När man sedan skall använda det, har man det i den hand där man behöver det. Det är inte fel att träna på att byta spöhand snabbt och lätt.

Det  dyker ständigt  upp debatter om vilka hjälper och hjälpmedel som är dåliga eller "hästplågande". Det finns ingenting som det är omöjligt att misshandla en häst med. Det avgörande är aldrig vilka saker vi rider med, utan framför allt hur vi rider med dem.

Att man har ett spö i handen bevisar ingenting. Det visar inte att jag tänker använda det, eller att jag har använt det, eller att jag behöver använda det. Tyvärr bevisar det inte heller att jag som ryttare vet hur man använder det. Det enda som det visar är att jag är beredd att använda det. Jag är uppvuxen i en anda där det ansågs som farligt att rida ut i skogen utan spö. Det ansågs vara för stor risk för en ovan ryttare att inte få tillräckligt kommando över hästen i en svår situation, om inte spöet kunde tas till. Detta tycker jag är en mycket bra grundtanke.

Tyvärr är få hästar så lydiga att man alltid kan lita på att klara dem utan spö. Ta till exempel om det dyker upp något otäckt just när vi skall passera stora vägen. I det läget handlar det om att få hästen att gå vidare, trots att den har tappat en stor del av sin uppmärksamhet. Här kan vi prata hur länge som helst om vilket fint samspel det skall vara, men att göra något åt det när hästen har vuxit fast på riksvägen är en annan sak.

När jag rider dressyr, har jag en begränsad räckvidd på armar och ben. Jag når inte hela hästen. Med ett långt spö i handen har jag en mycket större möjlighet att lägga en hjälp där jag vill ha den, och på det viset vara tydlig i mitt språk till hästen. Ett spö används ju inte i mera tvingande syfte än andra hjälper. Spöt är en tydlig, och lättförståelig hjälp som är underbar att ha till hands när man utbildar hästar. Att aldrig rida med spö, ens när det är befogat, tyder på okunskap.

Spöt skall användas mjukt och försiktigt, på samma sätt som alla andra hjälper. Man behöver inte "klatscha" med spöet, som det så käckt hette när jag växte upp, eller använda det hårt, snärtigt eller hur man nu skall beteckna det. Man kan lägga spöt mot hästen, lika mjukt som man lägger skänkeln mot hästen. Det behöver inte smälla, inte svida, inte vara otäckt.

Spöt kan användas till att flytta hästens framdel i sidled, alltså att förstärka den trängande tygeln. Alla känner igen hur vi använder spöt på bogen. Min erfarenhet är att ju längre fram vi använder spöt, desto enklare blir det för hästen att förstå. Jag är inte rädd för att lägga spöt parallellt med tygeln.

Spöt används också till att kommendera hästens bakdel. Beroende av var på hästens bakkropp jag använder spöet, kan jag ge den olika signaler.

Uppvinklat spö är, att man håller spöt "upp och ned" i handen, dvs. som man håller det som en mattpiska eller metspö.

Man kan använda uppvinkat spö med stor kraft, men för att man vinklar upp det behöver man ju inte slå allt man orkar. Jag vinklar ofta upp spöet, därför att jag då har större möjlighet att använda det på olika delar av hästen. Man kan putta på hästen lite överallt, tom på andra sidan. Med ett uppvinklat spö kan man också vina i luften, vilket kan vara bra ibland. Det går inte med ett nedvinklat spö. Inom galoppen rider man i stort sett enbart med uppvinklat spö, och där använder man det så, att man först sträcker fram det för att visa det för hästen. Reagerar den inte då, så "slår" man. Detta klarar du inte heller med ett nedvinklat spö.

Ser man på bilder av ryttare från barocken och renässansen, rider de med spöt rakt upp. Jag tror att spöt här främst är en symbol för värjan, men rider man med tyglarna i en hand, så som dessa herrar gjorde, får man en helt annan rörlighet i sitt spö med den fattningen. Man kan använda det på valfri sida av halsen, eller visa det för hästens öga på vilken sida man vill. Man kan nå hela högersidan, och hela vänstersidan. Vill man nå bakkroppen på höger sida, ändrar man fattningen och vinklar ned det. Med nedvinklat spö kan man, om man tar armen bakom ryggen, även nå andra sidans bakkropp.

Lär dig att använda det uppvinklade spöt, och använd det sedan med omdöme när det är befogat.