* För mycket och för lite skämmer allt *

Del 6 - Om ryttarens inverkan - Handen och tygeln

Handen

Fel. Tygelnändan sticker rakt upp ur handen. Tummen gör ingen nytta alls här. Handen och underarmen spänns för att hålla fast tygeln.
Rätt. Här har ryttaren flyttat ut tygeln längre ut på pekfingret, och håller fast den med tummen. Se vad hela armen ser avslappnad ut. På båda bilderna är tygeln ordentligt inskjuten längst in under ringfingret, och tygeländan hänger innanför tygeln.

Handen och tygeln har en mycket större och varierande användning än vad många ryttare utnyttjar. Man kan ta tygeltagen uppåt, bakåt, inåt eller utåt, och får olika reaktion från hästen beroende på vilket man tar. För enkelhetens skull förutsätter mitt resonemang här att vi rider på ett tränsbett, för det är bara med ett sådant som vi kan ta alla tygeltagen.

Beroende på i vilken riktning vi för handen när vi tar ett tygeltag, påverkar vi antingen lanen, tungan, mungipan eller halsens sida. Alla tygeltag påverkar alltså inte hästen enbart via bettet. Vid det trängande tygeltaget påverkar tygeln även hästhalsen. Ett tygeltag som skall påverka lanen oxh tungan går i riktning mot ryttarens midja, medan ett tygeltag som skall påverka mungipan skall gå uppåt, mot ryttarens haka. Ju mer hästen kör upp huvudet, desto mera påverkas mungipan.

Det är alltför vanligt att tygeltagen tas med hela armen; att handen går nedåt-bakåt. Detta ger dålig effekt och kräver stor muskelanspänning från ryttaren beroende på den långa hävstången som vi åstadkommer med ett sådant tygeltag. Vid alla tygeltag skall ryttaren samtidigt böja på armbågen. På det viset får vi en kortare hävstång, och kan effektivt utnyttja de stora överarmsmusklerna och muskulaturen i skuldrorna till tygeltaget. Att vi använder stora starka muskelgrupper betyder att vi kan klara oss med endast en liten del av muskelns totala kraft, och på det viset kan vi variera tygeltaget mera (bli känsligare).

Alla tygeltag, förutom det ledande, skall tagas i riktning mot ryttarens överkropp. Om vi fortsätter rörelsen, skall handen landa på ryttaren, någonstans ovanför midjan.

Armarna och händerna bärs ungefär som när vi är ute och joggar, lätt böjda i armbågen. Idealet är att vi i utgångsläget, dvs. när vi inte tar ett tygeltag, har armbågen rakt under axeln eller lite framför detta läge. Det är aldrig bra att ha handen så långt bak att armbågen hamnar bakom lodlinjen genom axeln. Dels ger det ryttaren sämre balans, och dessutom finns det inte så mycket plats på att ta tygeltagen förrän magen är i vägen. Framför allt i den lätta sitsen är det viktigt för ryttarens balans att handen kommer långt fram. Även här skall överarmen hänga rakt ned, inte följa överkroppen. Detta ger automatiskt att man, när man reser sig till fältsits, måste korta upp tygeln.

Hur högt handen skall hållas varierar. Ett normalt utgångsläge är att den skall vara på en linje mellan hästens mun och armbågen, för då tar man alla tygeltag i tygelns förlängning. Det finns emellertid många olika situationer när detta inte gäller. Till exempel så har jag oftast handen liggande på manken när jag rider riktigt unga hästar. I de flesta fall skall vi emellertid ha handen där vi annars har den i allt handerbete; när vi stickar, skalar potatis, tittar på klockan eller sms-ar: framför magen.

Vi måste kunna ta ett tygeltag utan att ändra vår sits, balans och kroppshållning.

Det är väldigt vanligt att ryttare istället för att röra på handen, spänner den. Detta märker hästen inte som annat än att ryttarens hand blir stum. Det åstadkommer ingen rörelse i bettet och då kan inte hästen förstå det som en hjälp.

Mera om handen

När Blixten var tre år tog jag med honom på en liten svampplockarpromenad. Jag satte på honom en repgrimma och ledde honom i ett av de fem meter långa rep som jag har och tycker är utomordentliga att hantera hästar i. Vi lommade ut i skogen med svamphinken. Och under promenaden märkte jag inte av min lilla häst. Han gick strax bakom mig. När jag gick, gick han. När jag stannade, stannade han. Jag provade för skojs skull att springa några steg, och då sprang min lille Blixt bakom mig. Han uppförde sig så underbart den dagen.

Detta är en bra grundidé om hur våra hjälper skall fungera. Blixten relaterade hela tiden till mig och följde mig med samma hastighet som jag förflyttade mig.

När jag tömkör hästar (eller arbetar dem i långa tyglar, som ju den akademiska termen lyder), försöker jag att begära samma sak av hästarna, och det är tämligen enkelt. Relationen mellan mig och hästen blir ju lite annorlunda eftersom hästen går före mig och inte efter. Men om jag minskar tempot, förväntar jag mig att hästen minskar tempot, och om jag ökar tempot, förväntar jag mig att hästen ökar tempot. Stannar jag, brukar hästen också stanna. Ibland behöver man naturligtvis lite proande och smackande, men i de ideala situationerna relaterar hästen så bra till tygeln och bettet, att han följer detta som den lille Blixten följer mig.

Om man går bakom hästen och tömkör, får vi ett enkelt tankekoncept. Om jag minskar tempot, minskar bettet tempot vilket leder till att hästen minskar tempot. Ökar jag tempot får hästen pinna på för att nå fram till bettet, och tempot ökas. På samma sätt blir det lätt att förstå att om bettet blir helt stilla, så stannar hästen kvar bakom bettet.

Här kan vi nu överföra tanken till vad som händer när ryttaren sitter i sadeln. Vi får försöka att ha samma tanke med vår hand, som om vi fortfarande gick bakom hästen och tömkörde. Vi får försöka att reglera tempot på bettet lika tydligt som vi gjorde när vi gick bakom och tömkörde. Om ryttarens hand rör sig framåt i samma tempo som hästen, har vi ett normalläge där ryttaren sitter stilla med handen. Om nu handen istället rör sig långsammare framåt än vad hästen gör, förväntar vi alltså att hästen minskar tempot. Ryttaren upplever detta som att handen rör sig bakåt, mot ryttarens midja. Hästen upplever att bettet rör sig långsammare framåt och försöker förhoppningsvis att följa bettet genom att minska tempot.

Hänger ni med på denna tanke?

Vi får alltså försöka att reglera vår hands hastighet i förhållande till i vilket tempo vi vill rida i, och föra handen, och om möjligt hela oss, i detta nya tempo. Beroende hur hästen uppfattar detta blir det antingen en förhållning, en stilla hand eller en eftergift.

Om vi går bakom hästen märker vi tydligt om hästen försöker att gå fortare än oss. Det blir en farlig dragkamp om bettet, en dragkamp som ingen uppskattar. Samma dragkamp får vi även om hästen försöker att går fortare än vad vi vill, när vi sitter i sadeln. Vi kallar det för att hästen går mot handen.

Jag har av erfarenhet märkt att många ryttare tror att det är normalt att det blir tungt i handen när man minskar farten, gör halt eller eljest gör en förhållning. Blir det tungt i handen i dessa situationer har hästen uttryckt att den inte har lust att lyda ryttarens förhållning. Ofta sätts detta i system, där såväl häst som ryttare förutsätter en dragkamp. När ryttaren sträcker tygeln drar hästen regelmässigt emot. Lydig är hästen när belastningen i handen är lika mjuk hela förhållningen igenom, och kanske till och med blir lättare. På samma sätt som att jag förväntar mig att hästen stannar när jag stannar vid tömkörning, utan att diskutera med en dragkamp, förväntar jag mig att hästen håller sig ”bakom bettet” när jag rider honom. Hästen skall inte motbelasta och diskutera. Om det blir diskussion om halten, kan jag ofta vara så övertydlig att jag backar tillbaka till den punkt där jag hade tänkt mig att stanna.

Jag har även gjort det omvände experimentet med Blixten, nu från sadeln. Med hängande tygel har jag smackat på honom, och märkt att han skrittar iväg. När jag i halten smackar på honom med sträckt tygel blir det istället ett piaffliknande arbete, artigt utan att belasta handen.

Detta är samma princip som pilar-arbetet bygger på. Där är grimman och de sträckta grimskaften den främre begränsningen, som det förväntas att hästen håller sig bakom, eller helst ”på”, dvs. att han sträcker grimskaften för att känna efter var de är.

På samma sätt är hästen ”på tygeln” när han mjukt sträcker tygeln för att känna var ryttarens hand är. Den sträckta tygeln skall vara hästens sätt att söka kommunikation.

Vi kan här fortsätta att diskutera ryggningen, även den från tömkörar-perspektivet. Om jag börjar röra mig bakåt, skall ju hästen följa med bettet bakåt. Samma sak gäller från ryggen.

Även fungerar resonemanget vid vändande och ledande tygeltag. Flyttar jag bettet åt sidan, vill jag att hästen följer med bettet åt sidan.

Vad Steinbrecht skrev om handen

Den tyska mästaren Seinbrecht skrev på 1800-talet en bok som med tiden blev tyska arméns ridinstruktion. Det är en av de viktigatse skrifterna i nordeuropeisk ridning. Hans skriver mycket intressant om handen. Här får ni ett litet utdrag. Hans bok är ganska omfattande och innehåller mycket långa meningar. Meningar inom parantes är mina anmärkningar

Steinbrecht skriver:

Ju mer som ryttarens och hästens tyngdpunkter flyttas bak över bakbenen, måste stödet i tygeln bli mindre för att ge hästen möjlighet att på ett mer finstämt sätt lyda ryttarens signaler. Man pratar därför allmänt om tre stadier av kontakt, nämligen:

Lätt hand- för samling och högre skolan

Vid den lätta handen är tygellängden som längst och anspänningen i tygeln (kontakten med hästens mun) skall vara så liten som möjligt. Handen kan vara nära midjen eftersom dess små rörelser inte behöver större plats. Handen är halvöppen så att endast tumme och pekfinger håller om tygeln (tygeln passerar de andra tyglarna utan att de håller fast om den). Denna öppna hand har de två fördelarna att den i sitt svaga avslappnade läge inte kan ta hårt och att ryttaren genom att öppna och stänga de nedersta fingrarna kan få en mycket fin inverkan på hästen utan att flytta handen eller handleden.

Mjuk hand - för balanserad ridning på ridbana och i fält

Den mjuka handen har en kortare tygel och ett något kraftigare tag om bettet. Ryttaren är fortfarande i lodrät sits med handen en handsbredd framför midjan för att få tillräckligt utrymme för större tygeltag. Handen är fortfarande likadant formad som vid den lätta handen.

(Detta är den hand jag försöker få er att rida med)

Fast hand - för jakt- och fältridning i höga tempon

Den faste handen kräver den kortaste tygeln dels eftersom ryttarens överliv är mer framåtlutat (avlastnings- eller fältsits), dels efter hästens kraftigare tag i tygeln gör att handen måste vara mera borta från kroppen. Vid lätt och mjuk hand kan ryttarens underarm ligga an mot kroppen men i de högre gångarterna måste överarm och armbåge ha en stadigare kontakt med kroppen för att ge den framåt ivrande hästen tillräckligt motstånd. Därför måste handen vara ordentligt sluten med ett stadigt tag om tygeln.

Denna fasta hand kan även tillfälligtvis användas som hjälp eller straff på den unga hästen

(Efter lite längre utläggning om hur engelsmän och olika bett skriver Steinbrecht:)

Ryttare som med hjälp av dessa medel inte kan arbeta sin häst på ett förståndigt sätt, gör bäst i att överge ryttarfacket och syssla med något annat där han inte genom oskicklighet eller olämpligt temperament inte förstör en så ädel varelse som hästen.

Förhållning

Detta är den första hjälpen vi tränar på en häst (liksom  drivning), och får, tillsammans med några till, betraktas som en av de viktigaste hjälperna inom ridningen. Många hjälper kan man klara sig med att hästarna inte förstår eller bryr sig om, men en häst som inte har stor respekt för en förhållning är rent farlig att rida. Kanske inte så mycket det, att den i vissa situationen kan "sticka" med sin ryttare, som att den ibland inte kan stanna på kommando när det krävs precision. Jag brukar ta exemplet när man skall över riksvägen. Där måste hästen lyda sin ryttare precist och omedelbart. Att stanna en meter för sent där kan vara skillnad mellan liv och död.

Förhållningen kan göras på tre sätt: Med rösten, med vikten eller med handen.

Röstkommandot är väl oftast ett "pro".

Viktshjälpen handlar inte om att sätta sig stadigare och luta sig bakåt och liknande saker, utan främst om att sänka sin egen energinivå och alltså bli lugnare och mer avslappnad i hela kropen. Vi andas ut, känner oss nöjda, slappnar av i kroppen och liksom rinner nedåt i sadeln.

En förhållning med tygeln tas med båda händerna mot ryttarens midja. Det betyder att vi skall böja på armbågen när vi förhåller. Om vi har en häst som inte lyssnar på en normal förhållning får vi förtydliga för honom genom att rikta oss mer mot mungipan än mot lanen. Det gör vi genom att ta förhållningen mer uppåt med ena eller båda tyglarna.

Som grundregel brukar jag tjata på mina elever att "får du inte stopp på hästen, vänder du den om" Då menar jag inga vackra ledande tygeltag, utan ett så rejält tag i ena tygeln rakt bakåt med hög hand, att hästen inte har något annat val än att snurra runt eller sätta sig ned på ändan. Det är ren säkerhet att kunna klara detta. Alla kommer förr eller senare till en situation där detta är nödvändigt. När hästen har lytt, släpper man tygeln igen.

Det är nog rätt sällan vi lyckas bromsa lika mycket med båda tyglarna, och rent ridmässigt är det frågan om ifall det är eftersträvansvärt. Tränsbettet fungerar bäst om man använder en halva i taget. Inom western finns en beteckning som heter "one hand stop", och jag undrar ibland om det inte är så vi alla gör, utan att vara medvetna om det.

Relaterade kapitel:
Reglera tempot
Handen

Vända och leda

Ledande tygeltag

Med tygeln kan vi flytta hästens framdel åt sidan. Gör vi inget annat samtidigt, följer strax bakdelen efter, och vi har svängt. Det vanligaste sättet att svänga, och det som fungerar bäst på unghästar, är det ledande tygeltaget. Ett ledande tygeltag skall gå utåt-bakåt med handen. Bäst effekt får man om man håller kvar armbågen vid midjan och låter handen röra sig utåt på en cirkelbåge. Försöker man ta det ledande tygeltaget med "armbågen först" får man dålig effekt i det. Lika dålig effekt blir det om man försöker att ta det utåt-framåt på nåt sätt. Det ledande tygeltaget måste tas med auktoritet. Detta tygeltag är, tillsammans med vikten, första sätt vi styr en unghäst på. Det är en hjälp som det är naturligt för hästen att lyda.

Ibland när jag har undervisade barn på ridskola har jag bett någons pappa på läktaren gå och hämta bogserlinan. Sedan får han ställa sig framför mig med fötterna ihop, och båda händerna om linans mitt, tillsammans mitt framför magen. Sedan brukar jag under flitigt pratande visa att om jag, som håller i linans ändar som om det vore två tyglar, tar ett tag mot mig i ena tygeln, händer ingenting med pappan. Om jag däremot tar ett snabbt och kraftigt tag åt sidan i den ena brukar pappan får ta ett steg åt sidan för att hålla balansen. Så fungerar det ledande tygeltaget. Hästen måste ta ett steg åt sidan för att hålla balansen. Störst effekt får det på pappan om jag håller ett jämt stöd på den andra tygeln.

Tänk dig att båda dina underarmar skall peka mot den punkt du vill vända mot. Då får du en naturlig rörelse och behöver inte fundera hur du skall parera eventuella missförstånd från hästen. Oberoende av vad hästen gör ser du till att dina underarmar pekar mot den punkt du siktar mig, och snart märker du att hästen är på väg dit.

Generellt kan man säga att för att det ledande tygeltaget skall fungera, måste yttertygeln vara så sträckt att vi inte bara åstadkommer att hästen böjer halsen, utan att det verkligen är hästens framparti (=bogarna) som vi flyttar åt sidan. Yttertygeln fungerar då samtidigt som en trängande tygel.

Innan vi alls vänder, är det klokat att bestämma vart vi vill vända. Den första hjälpen för en sväng är alltså att vår blick fokuserar på det vi vill rida till. Många gånger räcker detta, eftersom vår kropp då följer vår tanke och tar sig dit vi vill varvid hästen följer med, men ibland behövs det tydligare instruktioner. Utöver ovannämnda tygelhjälper, är det klokat att ha vikten med; att vi själva liksom tar oss dit vi vill. Det gör vi på samma sätt som när vi åker slalom, eller skateboard: Genom att dels vrida om axklarna så vår kropp är mot nya hållet och dels genom att flytta höften dit vi vill. Vi sjunker framåt-inåt-nedåt med innerhöften och får mer vikt i inner stigbygel.

Trängande tygeltag

Trängande inner tygel
Trängande ytter tygel

Inom westernridning (i alla fall i USA) kallas det neck reining. Vad man gör är att man låter ena tygeln trycka mot hästhalsen och på det viset få hästen att kliva åt andra hållet med framdelen. Detta kräver en hel del träning, och på den ovana hästen är det viktigt att man hjälper till med andra hjälper, såsom ledande innertygel, vikt och skänkel. Inte alla samtidigt, dock.

Det trängande tygeltaget är en underbar uppfinning och en nödvändighet vid all ridning på en hand. Det har funnits med inom skolridningen under århundraden och har försvunnit först under de senaste årtiondena, när ridning på en hand inte längre anses vara comme il faut.

Tidigare var ju ridningen på en hand en nödvändighet, eftersom högerhanden skulle användas till sabel eller pistol (eller, för att citera Branderup, till det jag föredrar: ett sherryglas).

När strid till häst inte längre var förekommande fick de beridna svenska förbanden en order att lämna in alla stångbett och sablar. Det skedde så sent som under andra världskriget. Hädanefter kunde det ridas på två händer, så stångbettet behövdes inte längre. Därmed försvann även det trängande tygeltaget. Dock behölls det inom westernridning och klassisk ridkonst, där det ju fortfarande rids på en hand.

Ett trängande tygeltag är en av de hjälper som inte går att förstärka. Har inte hästen lytt det direkt, kan man inte få lydighet genom att försöka tränga med en sträckt och belastad tygel. Så fungerar det inte.

Vi kan jämföra det med att vi har en repögla runt halsen på hästen. Om jag står bredvid hästen, och drar repet emot mig i,  flyttar hästen sig därför att repet trycker på andra sidan (går bort från tryck). På samma sätt fungerar det trängande tygeltaget. Ett lätt tryck (snarare en berörring) med ena tygeln, får hästen att flytta sig åt andra hållet.

Lyftande tygeltag

Om vi vill lyfta upp hästens huvud gör vi det genom att ta ena eller båda händerna rakt uppåt. När hästen har lyft huvudet, sänker vi handen igen. Det är inte ryttarens höga hand som lyfter huvudet, utan det är medan vi för handen uppåt som tygeltaget verkar. För att få effekt i tygeltaget måste man göra det ganska raskt. Om vi inte får effekt i tygeltaget är det ingen idé att lyfta handen mera, utan man gör samma sak en gång till, fast man lyfter handen lite raskare den andra gången.

Att lyfta på ett effektivt sätt kan vara svårt att lära sig. De flesta gör det emellertid helt korrekt om hästen kör ner huvudet för att beta, eller om hästen börjar bocka. Det finns ingen anledning att dramatisera tygeltaget mer än så. Får man upp hästens huvud har man lyckats med det. Om man istället för att lyfta uppåt för handen för mycket bakåt, vilket är lätt hänt, kröker man in hästens huvud mot bringan istället för att få det uppåt.

Eftergift

Ett tygeltag måste ju ha sin början och sitt slut. Så fort hästen har förstått tygeltaget skall vi lätta på tygeln igen. Det är det vi kallar för att ge efter eller eftergift. Båda dessa begrepp används även om hästens sätt att hantera tygeln.

Det är ofta till och med så att vi måste upphöra med tygeltaget för att det skall vara möjligt för hästen att utföra det vi vill. I en avsaktning vill hästen kunna balansera med huvud och hals, nicka ned och sedan upp igen. Med tygeln sträckt är detta omöjligt. Om inner tygel stramar för mycket kan hästen inte svänga. Den glider obönhörligen utåt även om den har förstått vad som förväntas. När vi ger efter kan hästen balansera sig och svänger ofta fint. Man skall alltså ta ett tygeltag och sedan lätta på tygeln för att se vad som händer. Händer inget tar vi ett nytt tygeltag. Att bli sittande kvar i tygeltaget bara försvårar för hästen.

När vi ger efter på tygeln skall vi i första steget mjukna i handen, och sedan oftast gå framåt med handen. Enklast är det att ge efter om vi låter handen löpa efter mankammen, dvs. gå i riktning mot hästens öron. På det viset räcker ryttarens armar till för att kunna åstadkomma en stor eftergift. Om vi i stället låter handen gå mot hästens mun, vilket är det klassiska sättet, är det svårt för ryttare med korta armar att åstadkomma en bra eftergift som blir tillräckligt stor plus att det påverkar ryttarens balans negativt att flytta handen i den riktningen. Det är lätt att kroppen åker med framåt, och så tappar vi balansen. Låter vi i stället handen gå mot hästens öron är det enklare att bibehålla balansen.

Ibland ser man att ryttare när de skall ge efter för handen framåt-uppåt. Man försöker ge efter utan att tygeln blir hängande. Detta är naturligtvis ingen eftergift, man bara lurar sig själv. Jag skulle tro att man gör så om man känner sig osäker på vad som händer om tygeln får hänga en stund.

Ledande tygeltag - the movie

På denna lilla filmsnutt från 2008 kan ni se mig flitigt använda det ledande tygeltaget på min då unge och svårstyrda Robust. När min hand går i sidled ser ni hur snabbt och fint han svänger.

Kommentarer