* För mycket och för lite skämmer allt *

Del 6 - Om ryttarens inverkan

Bokens delar
  1. «Föregående - 
  2. 1 - Ett litet förord
  3. 2 - Om ridning, säkerhet och hästhantering
  4. 3 - Om dressyrens grundtankar
  5. 4 - Om ryttarens och hästens språk
  6. 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer
  7. 6 - Om ryttarens inverkan
  8. 7 - Om hästens form
  9. 8 - Om böjande, balans och övergångar
  10. 9 - Om rörelserna
  11. 10 - Om vändningar och ryggning
  12. 11 - Sidvärtsrörelser
  13. 12 - Galopparbete
  14. 13 - Utrustning
  15. 14 - Osorterbart
  16. 15 - Unghästen
  17. 16 - Longering
  18. 17 - Arbete för hand
  19. 18 - Pilararbete
  20. 19 - Piaff
  21. 20 - Fristående artiklar
  22. 21 - Övningar
  23. 22 - Video
  24. 23 - Ridhandbokens bilder
  25. Nästa»
Kapitel i del 6:

När skall vi ge en hjälp?

Svaret på denna kan fråga tyckas självklar: Vi skall ge en hjälp när vi vill hästen något. Det är också helt riktigt, men det är alltför lätt att ge hjälper för ofta, och oklart vad som menas med att vi vill hästen något. Ett mycket vanligt exempel är att många av oss i början tror att hästen går i skänkelvikning så länge som vi petar på den med en sidförande skänkel, och att signalen till "skänkelvikning upphör!" är att vi tar bort den sidförande skänkeln.

Låt oss jämföra detta med hur vi alla fattar galopp. När vi skall fatta, ger vi en hjälp, och när hästen väl galopperar, slutar vi med den hjälpen. Ingen försöker att göra en galoppfattning i varje språng under galoppen, men många ger en sidförande hjälp i varje steg i skänkelvikningen. Likadant vet vi att signalen till att avsluta galoppen är en förhållning och inte att vi slutar med galoppfattnings-hjälperna.

Det som framstår som självklart vid det ena tillfället, gör det inte vid det andra. Rätt gör vi i galoppen. En hjälp skall vara en signal till en förändring. När hästen väl har förstått vad den skall göra, slutar vi med hjälpen och låter hästen knata på så som vi just bett om. Om den gör fel, eller av någon anledning "tröttnar", ger vi hjälpen igen, och då den hjälp som behövs för att reparera rörelsen, vilket inte tvunget är densamma som den initiala hjälpen. Kyra Kyrklund jämför det i sin eminenta bok med att åka spark. Vi glider lugnt och stilla så länge vi har fart, och när vi behöver mera fart sparkar vi till en gång.

När vi vill avsluta övningen ger vi en ny hjälp som talar om vad det nya hästen skall göra är. Har vi ridit skänkelvikning, trycker vi till exempel tillbaks bakdelen mitt bakom hästen och styr dit vi vill. Har vi galopperat, bryter vi av. Det är viktigt att vi meddelar hästen vad den skall göra istället, och inte bara slutar att rida när övningen är färdig. Det är rätt vanligt faktiskt, att man pustar ut efter en övning istället för att tala om för hästen vad det nya är. Man ser det väldigt ofta när folk har ridit en ökning.

Som instruktör är det väldigt enkelt att tala om vilka hjälper som man skall använda till vad. Tyvärr har många instruktörer, bland andra jag, missat att tala om att större delen av ridtiden använder man ingen hjälp alls, eftersom ju hästen faktiskt under största tiden gör det den skall.

Kapten Koch i Partille tittade förvånat på mig när jag 16 år gammal en gång frågade honom var skänkeln skulle användas i skänkelvikningen; framförd eller tillbakaförd. Hans svar har jag aldrig glömt: "Skänkeln skall användas där den behövs." Denna inställning har sedan blivit mycket av en ledstjärna för mig. Istället för att kunna rabbla vad vilken hjälp skall göra och när, provar man sig fram i de olika situationerna. Det fungerar mycket bättre.

Viktigt att komma ihåg är, att en hjälp är en förändring. Det är när något förändras, som hästen märker att vi vill den något. Att sitta stilla med handen är alltså ingen hjälp, oberoende av hur mycket vi spänner handen eller drar i hästens mun. Det är samma sak med skänkeln. Den skall komma övergående intill hästen. Hjälper inte detta får vi förstärka hjälpen. Att bli sittande kvar med skänkeln tryckandes efter sidan märker inte hästen som en hjälp. Det är detta som är grundtanken bakom de ofta förekommande orden "ta och ge efter". Det är förändringen som gäller.

Av samma anledning är det viktigt att vi, när vi inte vill hästen något (vilket ju är den största tiden vi sitter i sadeln), inte rör oss mer än nödvändigt. Om det hela tiden sker förändringar hos ryttaren, förändringar som inte betyder något, är det ju svårt för hästen att skilja de förändringar som betyder något från dem som inte betyder något. Det är därför ryttarna med den bästa sitsen har den lydigaste hästen: Den häst som har en balanserad ryttare märker bättre och tydligare när denne vill något.

Vad skall hända när vi ger en hjälp?

Svaret kan tyckas självklart: Ger vi en hjälp skall hästen göra det vi ber den om. Emellertid finns det all anledning att diskutera detta ytterligare. Jag vill hävda att en hjälp skall åtföljas av en förändring hos hästen som är så stor att den är tydligt märkbar.

Detta är ju självklart när man fattar galopp: Före fattningen - annan gångart, efter fattningen - galopp. En liknande tydlighet bör vi eftersträva varje gång vi ger en hjälp. Om vi svänger skall vi ju konstatera en tydlig riktningsförändring hos hästen och lägger vi till en sidförande skänkel skall rumpan flytta sig så mycket i sidled att alla runtom märker det.

Jag brukar säga att hästen skall leverera så mycket som möjligt. Det betyder inte att hästen skall skena varje gång vi ber den att galoppera, utan att den skall leverera så nära som möjligt av det vi bad om vad gäller t. ex. tempo och riktning.

En av de vanligaste bristerna hos ryttare är att de nöjer sig med ett för litet svar från hästen. Hästar är smarta djur. De försöker såklart att leverera så enkelt som möjligt och undersöker, just som tonårsbarn, hur lite man kan göra för att ryttaren skall bli nöjd. Detta är förvisso en god egenskap, mycket enklare att hantera än hästen som tar i så den spricker varje gång vi ber om något. Ändå måste vi vara vaksamma så vi inte nöjer oss med ett svar från hästen som är mindre än det vi önskade, för gör vi det får vi strax en häst som vi alltid måste övertala och som vi alltid behöver använda stora hjälper på, och det är ingen rolig ridning.

Generellt kan vi hävda att hästen kan ge oss tre olika svar när vi ber den om något:

1) Hästen börjar göra det vi vill

Här finns ingen anledning till annat än glädje. Vi har en samarbetsvillig häst och vi har lyckats förmedla oss på ett tydligt sätt så hästen förstod oss.

2) Hästen börjar göra något annat än det vi vill

Här kan vi diskutera länge - och skall diskutera länge - varför svaret inte blev det rätta: Det finns många anedningar till det, och jag skall skriva mer om det längre ned. Emellertid är detta sällan anledning till oro.

3) Hästen fortsätter att göra det den redan gjorde

Det vill säga: Hästen reagerade inte på hjälpen. Detta är ett betydligt större fel än hästen som svarar fel, för hästen som inte förändrar sig har inte alls lytt hjälpen. Det kan bero på ovilja, men det kan också bero på det betydligt vanligare att hästen inte begrep att det vi gjorde var en hjälp, eller inte begrep vad hjälpen betyder. Här har vi det som hindrar de flesta från att utveckla sina hästar och sin ridning. Även detta skall jag diskutera mer om längre ned.

Grundhjälper och tilläggshjälper

Jag hörde en gång en vits om en man, som för att vänja sin hund vid gevärsskott, smällde av ett skott varje gång hunden fick en sockerbit. Detta ledde till att hunden slutade att äta socker. Han skulle ha gjort tvärt om: smälla av ett skott och sedan ge hunden socker. Då hade hunden upplevt skottet som nåt positivt. Det är viktigt är att man gör även små saker i rätt ordning, och detta är viktigt att komma ihåg när vi diskuterar hjälpgivning.

Hur man ger en hjälp, och med vilken styrka, varierar inte mellan olika hästar. En hjälp skall byggas upp som en trappa, där vi börjar med den finaste hjälpen, och slutar med den grövsta. Det som skiljer sig mellan olika hästar, är var i trappan vi får gensvar. Ta som exempel att du vill driva, kan du:

  1. Driva med sätet. Får du ingen reaktion skall du
  2. Smacka, eller mjukt lägga skänkeln intill hästen, som man lägger armen om den man tycker om, inte mer än så. Händer inget i detta steg så
  3. Använder du sporren. Har du ingen sporre skrubbar du hästen med skänkeln,  eller liksom knacka med skänkeln, ungefär som när man knackar på en dörr. Händer fortfarande inget så
  4. Använder du spöet. Hur mycket och hårt, beror på hur hästen lyder, och det är möjligt att man får använda spöt flera gånger och med varierande hårdhet innan man uppnår sitt mål.

På detta viset lär sig hästen att efter hårda skänkeln kommer spöet, bäst att lyda hårda skänkeln, och den kommer ju efter den där smekningen, då kan jag ju lyda smekningen. Nu har han blivit lydig, plötsligt, och du kan sluta med de stora hjälperna. Men ta alltid till dem ifall han skulle glömma...

Vid förhållning gör du på samma sätt

  1. Bak med din kroppsvikt
  2. Krama i tygeln
  3. Belasta tygeln
  4. Ta ett eller två snabba tag i tygeln
  5. Tett så rejält tag i ena tygeln, att han måste snurra runt eller stanna. Förmodligen behöver du inte ta i så mycket att hästen verkligen hamnar "på ändan", utan kan oftast nöja dig med ett snällt grovt tag.

Så fort hästen har förstått hjälpen och gör det vi ber om skall du sluta använda hjälpen. När hästen väl gör det du vil finns det ingen anledning att fortsätta att be den om att göra det. Det skall vara en ordentlig skillnad på hjälp och inte hjälp. Man måste vara uppmärksam på när hästen lyder hjälpen. Om man inte avbryter sin hjälpgivning då, får hästen ju ingen positiv reaktion på det han gör, och han har inte lärt sig något. Tvärtom har han blivit förvirrad. Trots att han gjorde rätt, fortsätter vi att tjata på honom.

Denna trappa Vikt-skänkel-sporre-spö eller vikt-hand-mera hand, gäller vid varje situation. Det gäller att vara så observant när vi rider, att vi märker när hästen lyder, men också när han inte lyder. Det är alltid fel att förutsätta att hästen är olydig och att därför hoppa över de finaste hjälperna. Gör man det, har ju hästen ingen möjlighet att lära sig dem heller.

Varför är det då så viktigt att hästen lyder de små hjälperna? Dels tror jag att det är behagligare för hästen, om man slipper rida med kraft, och dessutom är det bekvämare och behagligare för ryttaren att kunna använda de små hjälperna. Dessutom är det en viktig säkerhetsaspekt i detta. Om vi i normalsituationen kan få hästen att lyssna på den lilla hjälpen, har vi god marginal att ta till i kritiska situationer.

Det kan vara svårt att förstå hur små hjälper hästen kan lyda. När jag rider mina erfarna hästar tänker jag sällan på att ge hjälper. Hästen gör liksom saken ändå. På något sätt har jag lyckats förmedla till hästen vad jag vill utan att involvera händer och fötter och utan att tänka på hur jag flyttar kroppen och använder vikten. Så fungerar det för det mesta när vi gör saker själva: Vi tänker inte på hur vi rör oss när vi går. Vi bara går. Enda sättet att få hästen att lyda de minsta hjälperne är emellertid att förnärmat förstärka dem den gången hästen inte lyder. Att tillåta olydnad är det bästa sättet att förlora lydnaden.

Viktshjälper i sidled

 Ryttaren vill lägga sin vikt åt höger. Hon flyttar in sin överkropp, men flyttar samtidigt, omedvetet, höften utåt. Resultat blir alltså noll. Vikten är kvar mitt i sadeln. Detta, som man ser mycket ofta, kallas för att ryttaren viker sig i livet.
Gör man rätt, är axlar och höfter parallella och kvar i samma höjd. Rätar man ut sin innersida, kommer vikten rätt. Tänk gärna att inner axel skall upp åt det håll du skall

I vikten har vi en hjälp som det är naturligt för hästen att lyda. Flyttar vi vår vikt åt sidan måste hästen följa efter för att inte tappa balansen. Vikten är en av de första hjälperna vi använder på en unghäst. Erfarna lektionshästar kan i vissa fall lära sig att bortse från viktshjälper i och med att de ju, om uttrycket ursäktas, får lära sig att balansera med det mesta på ryggen.

Min uppfattning är att hästen strävar att vara under ryttarens vikt, på samma sätt som våra ben springer in under vår kropp om vi tappar balansen. I många kretsar anses det omvända: flyttar jag vikten åt höger förväntas hästen flytta sig åt vänster. Jag har aldrig fått det att fungera. Det festliga är, att om jag byter häst med en ryttare som tycker annorlunda än jag, fungerar våra hästar ändå som vi önskar. Troligen kombinerar vi vår vikt med något annat som ingen av oss ännu vet.

Med en viktsförskjutning åt sidan får man hästen att flytta sig åt samma håll som min vikt mot vikten och alltså vända. Det är nog det vanligaste sättet att använda vikten.

Hur vi skall få vår vikt mer på ena sidan än på andra finns det också många idéer om. Jag arbetar med två modeller:

Skall jag vara länge i samma varv, sätter jag mig bredvid mitten i sadeln. Byter jag varv reser jag mig och sätter mig åt det nya hållet. Jag har inget emot att sitta en decimeter bredvid mitten av sadeln och hästens rygg, om detta gör att jag får ut det jag vill.

Finstämdare viktshjälper åstadkommer jag genom att lyfta upp det sittben jag vill avlasta, ur sadeln. Vill jag ha vikten åt vänster, lyfter jag alltså upp höger sittben. Detta kombinerar jag ofta som finjustering tillsammans med min ovan nämnda snedsittning. Tidigare har jag med samma resultat föreställt mig att jag sänker det inre knäet. Det fungerar det med. Det viktiga är inte vilken tankekonstruktion man använder, utan att man får vikten dit man vill. Resultatet märks i att hästen gör det man förväntat sig.

För att förstå hur viktshjälpen fungerar kan man göra ett enkelt test där man ställer sig på golvet med fötterna 50 cm isär. Nu skall vi flytta kroppsvikten till ena sidan, dvs. till den ena foten, och att vi har lyckats med det, bekräftar vi genom att lyfta den andra foten. Ställ dig gärna upp och prova detta innan du läser vidare.

Jag skulle tro att du löste problemet genom att hålla överlivet rakt och helt enkelt flytta hela kroppen åt sidan. Det är så man brukar göra när man ställer sig på ett ben. Gör nu om försöket, lyft höger ben först efter att du har böjt dig åt vänster. Det blir betydligt svårare och du måste böja dig rätt så rejält åt sidan för att kunna lyfta foten. Böjer vi oss inåt när vi försöker använda vikten blir ofta resultatet att vi flyttar höften utåt, och håller alltså ändå vikten kvar mitt på hästen. Det är till och med möjligt att vi på detta sätt får vikten utåt istället.

Hur skall vi nu omsätta detta till ridning? Jo: håll dig rak i kroppen och låt inte ditt "experimenterande" med vikten ta din balans ifrån dig. Vi kan aldrig göra något bra, om vi inte sitter avslappnat och i balans.

Vikten är rätt om du har mer belastning på inner stigbygel än på ytter. Det kan du kontrollera genom att försöka lyfta upp fötterna ur stigbygeln, en i taget. Inner stigbygel skalld et vara svårt att släppa medan yttar skall dans ganska fritt under foten.

Viktshjälpen påverkar mest hästens framdel. Lägger jag vikten åt vänster flyttar hästen bogen åt vänster och baken följer strax efter. Det betyder att en oavsiktlig viktshjälp, dvs. att ryttaren hamnar snett i sadeln, kan försvåra för hästen att utföra det den skall eftersom den inte kan ha kvar bogpartiet mitt framför baken. I många rörelser där bara ena skänkeln skall användas, är det mycket vanligt att vikten åker ned på den sida som vi använder skänkeln på. I många rörelser, t ex sluta och bakdelsvändning, omöjliggör detta för hästen att utföra rörelsen.

Mer om viktshjälper

Den sista tiden har jag vid flera gånger puttat ryttaren snett i sadeln, för att bevisa att hästen svänger om vi använder våra viktshjälper. Varje gång får jag samma fråga: Skall man göra så mycket?

Detta är en intressant fråga, som jag vill ge mitt standardsvar på: Det som fungerar är alltid rätt! Om vi med en viktsförflyttning får hästen att göra det vi vill, kan ju det vi gjorde knappast vara fel!

Intressant är att åskådarna sällan verkar tycka att de jag knuffat snett sitter särdeles underligt efter min knuff. Nu är ju åskådarna kanske inte så benägna att säga emot mig eftersom de ju alltid är mina elever som tittar på. Jag hoppas att de är ärliga. Jag har nog i alla fall ännu inte sett en elev med för stora viktshjälper.

Det är helt OK att flytta sig en decimeter i sidled i sadeln. Om det är detta som krävs för att få hästen att följa vikten, så är det naturligtvis rätt. Hästar som är vana att lyssna på och följa ryttarens vikt lyder vikten tidigare och man hamnar inte en decimeter fel i sadeln. På lektionshästar, som liksom är vana att parera ryttarens underliga vikt-skutt snarare än att följa dem, kan däremot kräva att man flyttar sig rätt bra i sidled innan de känner sig tvungna att följa med vikten. Att klara av att gå rakt fram trots att ryttaren sitter snett är en av de saker som lektionshästar måste lära sig.

Det fascinerar mig alltid att ryttare kan uppleva det som att det som inte fungerar nog är rätt ändå. Vi har alla hört att viktshjälper skall vara så små så små. Vi har hört att alla hjälper skall vara små. Detta krav på små hjälper föder att många hjälper inte fungerar eftersom de blir för små. Ofta blir tygeltag och skänklar hårda och stumma i sin strävan efter att vara osynliga. Jag undrar om man till exempel i den fritt gestikulerande italienska kulturen är lika orolig för att hjälperna skall synas. Vi kan mycket väl tillåta oss mer gestikulerande hjälper. Dessa blir inte lika stumma, dragande, irriterande och förstörande. Så länge vi gestikulerar långsamt och mjukt är det helt OK. Om vi blir stora, snabba och hårda är det naturligtvis lika fel som att vara osynlig och hård.

Det är så lätt att det blir fel, detta med vikten. Ofta hör jag prat om att man skall luta sig hit eller dit, eller till och med böja sig hit eller dit. Man skall varken luta sig eller böja sig. Man skall sitta vid sidan av mitten. Vår tyngdpunkt finns någonstans inne i bäckenet och vi får alltså bäst resultat med minsta rörelsen om vi kan flytta vårat bäcken i sidled. Vi kan fortfarande ha raka ryggar och axlarna mitt över höfterna.

En mindre viktshjälp är ju att vi lyfter upp ena sittbenet ur sadeln och balanserar oss mitt över det andra. Detta är den finare modellen, som man snabbare kan ta sig till och från och som är den sits vi bäst använder oss av om vi ofta och snabbt vill byta sida, som till exempel vid galoppombyten och byten mellan olika skolor. Oberoende av vilken av dessa sätt vi använder får de betraktas som grovinställning av vikten, och med överkroppen kan vi sedan finjustera den.

Jag använder mig av båda dessa modeller. När jag i vardagsridningen gymnastiserar min häst och vet att jag skall bli i ena böjningen en stund, säg 20 sekunder, väljer jag den förstnämnda. Vill jag leka med omböjningar väljer jag den sistnämnda.

Att driva

Vi kan driva hästen med rösten, med vikten eller med skänkeln.

Rösten är oftast en smackning.

Med vikten skall vi dels gå framåt med kroppen, och dels bli mer energiska i vår rörelse, så vi höjer vår energinivå och förstärken hästens egna rörelser.

Vad man skall göra med skänklarna är att försiktigt lägga dem efter hästens sidor. Inte mera. Om hästen inte reagerar för denna hjälp skall vi förstärka den. Detta finns en del olika sätt för, och vilket vi använder beror på vilken häst vi sitter på. På en erfaren häst som förstår innebörden av skänkeln kan vi i detta läge lägga till skänkeln lite hårdare. Vi skall inte lägga den kloss intill och klämma, utan skänkeln skall hastigt tryckas mot hästen för att direkt lätta igen, ungefär som när man klappar händerna. Detta gör vi bäst genom att, med skänkeln intill, kvickt lyfta hälarna uppåt. Detta kan man göra två gånger snabbt efter varandra, och då menar jag snabbt, lika snabbt som man säger tadam, eller knackar på den dörr. På en unghäst som inte har lärt sig att förstå skänkeln, får vi inte förstärka den utan får driva med smackning, röst eller spö.

Vanligt är att ryttare flyttar bak skänkeln om hästen inte lyder den första hjälpen. Det finns det ingen anledning till. Hästen är ungefär lika känslig efter hela sidan. Om han inte lyder skänkeln beror det inte på att han inte känner den. Det kan bero på att han inte förstår den, eller inte har lust. Vilket det är får man försöka klura ut, men det är bättre att utgå från att hästen inte har förstått. Då är det i alla fall ingen risk att man förstör något för sig.

Mer om drivning

Återigen kommer jag tillbaka till hur lätt det är att missförstå ord. Vi använder gärna rid-termerna på det sättet vi en gång lärde oss som barn. Att driva hästen brukar därför betyda att få den att öka farten. Ofta skapar ordet drivning därför gärna en tanke på att tvinga hästen till något. Jag tror vi skall försöka se ordet ur en annan synvinkel.

Låt mig ta ett exempel. Ingelas arab Escyro är en herre som gärna tar det lugnt. Jag tror inte han har tyckt att dressyr-övningar varit speciellt roliga. Men så kom Ingela på att Escyro tyckte om att trava iväg i en ökad "arabtrav" med flaxande ben. Han blev strax gladare, om han fick göra lite ökningar på diagonalerna. Det räckte i stort sett, för att Escyro tyckte det var roligt att gå ner på ridbanan, Nu fick han ju vara vacker, och känna sig duktig, när han var där. Nu gick han och längtade efter att få tjusa iväg på diagonalen.

Därmed hade vi löst en stor knut. Nu kunde vi få en mer rörlig Escyro som inte vara like strakbent och lat. Därmed kunde vi också engagera honom i den vanliga traven. Vi gjorde helt enkelt som så, att vi talade om för honom att "var beredd, snart får du öka". Detta gjorde vi på kortsidan. Escyro förberedde sig fint för att vara beredd på ökningen. Därmed fick vi en mycket bättre trav. När Escyro väntade, längtade, efter ökningen, klev han fint in under kroppen med vinklade bakben. Detta sätt att röra sig, den samlade gången, är hästens "färdigställning" som den spontant intar om den vet att det strax händer något.

Denna uppmaning till rörelse, "snart får du - snart skall, vi", är det som vi skall kalla drivning. Ingela behövde inga stora skänklar, inget spö, inte ens en smackning. Jag vet inte hur Escyro fick klart för sig att "snart får jag öka", men han visste om det. Har man en häst som är lydig i handen, kan man leka mycket med detta.

Med tiden kan man sedan rida längre och längre i "vänteläge". Samling handlar om att förbereda hästen för rörelse, förbereda hästen för energi. Ju mer vi kan få hästen att längta framåt, desto mer kan vi samla den. Vi får inte glömma av att låta hästen göra det roliga, det han längtar efter. I Escyros fall handlar det alltså om att då och då, innan han slutar längta, låta honom trava iväg med hans stora vackra flaxande steg.

En bra kontroll på att hästen har "tagit drivningen" får vi om vi går fram med handen och ger hästen mer plats. Om hästen då spontant fyller upp tygeln och ger sig iväg med större steg, då har vi bjudning. Hästen har tagit drivningen. Det behöver inte blir några stora flotta tävlingsmässiga ökade gångarter, det räcker att hästen visar rörelseglädje.

Med Blixten lekar jag ibland en rolig lek. Jag står still med hängande tygel och smackar. Då skrittar Blixten iväg. Jag stannar igen,  har kontakt med tygeln och smackar. Då börjar Blixten piaffera. Smackningen, drivningen, skapar rörelse och storleken på ramen avgör hur fort det går.

Om vi kan använda ordet drivning som ett ord för att skapa vilja till rörelse, är det lättare att förstå det gamla uttrycket att hästen skall drivas in i piaffen.

Att driva med sätet

Att driva med sätet är lätt att säga, och alla har hört att man skall göra det Men sedan brukar det bli väldigt tyst när man frågar nån hur man driver med sätet.

Vikt- och säteshjälper är de finaste hjälper vi har, och de som är bekvämast att använda. Problemet är bara att man aldrig kan förstärka en säteshjälp som man kan med t ex skänkel (ta i hårdare helt enkelt).

Hur gör man då? Jo, om jag skrittar och vill få min häst att trava, gungar jag till lite i sadeln. Jag så att säga börjar trava själv och hoppas att hästen också gör det då, och min gamle dressyrhäst gör det. Om hästen inte lyder direkt är det ingen ide att försöka gunga jättemycket eller nåt annat konstigt, utan då får jag istället lägga till skänkeln.

På samma sätt när jag t ex tränar samlad trav och piaff mm. Då är det viktigt att jag själv fortsätter att trava och håller takten med sitsen.

Vill jag bryta av från trav till skritt slutar jag trava med kroppen (sjunker ned och slappnar av = andas ut). Då slutar den erfarne hästen också att trava. Om jag vill från galopp till trav börjar jag trava med kroppen. Men kom ihåg: om detta inte funkar direkt, dvs i nästa steg, skall nästa hjälp (skänkel eller tygel) till.

Vill jag fatta galopp skall jag göra mig oliksidig. Står jag i fältsits ställer jag mig på inner stigbygel och smackar. Det kan jag göra även om jag sitter i sadeln. Mera finkänsligt så spänner jag inner lår. Oftast räcker det för att få en van häst att galoppera.

Om jag sätter mig stilla i sadeln och rätar upp mig, stannar hästen. På en häst som rör sig kan man ju inte sitta stilla, trots att alla säger det. För hur sitter man stilla på något som hela tiden rör sig upp och ned? Nä, man får allt se till att själv röra sig upp och ned. Har man balans och tro på sig själv så kan man istället för att följa med i hästens tempo se till att hästen rör sig i ens eget tempo. Det är det som är säteshjälper

Gör ett litet experiment nästa gång du rider: sätt dig ned lite långsammare i sadeln än du brukar när du rider lätt. Du kommer att märka att hästen blir hängande litet i steget och känns mycket stadigare. Detta är också en säteshjälp.

Vill jag öka farten får jag själv öka farten. det gör jag genom att rotera framåt med kroppen. Det skall ske ände nerifårn höften! Inte bli kutryggiga. Ju fortfare jag vill att det skall gå, ju mera framåt skall min kropp vara. I riktigt höga tempon blir det fältsists. På upplopet mer eller mindre ligger jockeyn på hästhalsen.

Vill jag minska tempot, till exempel samla hästen, roterar jag istället kroppen bakåt. Då sätter jag mig mera på sittbenen ochd en mjuka delen av rumpan och lättar framtill så det blir luft undertill. Inte luta bakåt genom att svanka, kom ihåg att vår tyngdpunkt sitter i bäckenet. Även i fältsits kan jag flytta mig bakåt genom att flytta bak knäna i sadeln därmed få balansen längre bak.

Handen

Fel. Tygelnändan sticker rakt upp ur handen. Tummen gör ingen nytta alls här. Handen och underarmen spänns för att hålla fast tygeln.
Rätt. Här har ryttaren flyttat ut tygeln längre ut på pekfingret, och håller fast den med tummen. Se vad hela armen ser avslappnad ut. På båda bilderna är tygeln ordentligt inskjuten längst in under ringfingret, och tygeländan hänger innanför tygeln.

Handen och tygeln har en mycket större och varierande användning än vad många ryttare utnyttjar. Man kan ta tygeltagen uppåt, bakåt, inåt eller utåt, och får olika reaktion från hästen beroende på vilket man tar. För enkelhetens skull förutsätter mitt resonemang här att vi rider på ett tränsbett, för det är bara med ett sådant som vi kan ta alla tygeltagen.

Beroende på i vilken riktning vi för handen när vi tar ett tygeltag, påverkar vi antingen lanen, tungan, mungipan eller halsens sida. Alla tygeltag påverkar alltså inte hästen enbart via bettet. Vid det trängande tygeltaget påverkar tygeln även hästhalsen. Ett tygeltag som skall påverka lanen oxh tungan går i riktning mot ryttarens midja, medan ett tygeltag som skall påverka mungipan skall gå uppåt, mot ryttarens haka. Ju mer hästen kör upp huvudet, desto mera påverkas mungipan.

Det är alltför vanligt att tygeltagen tas med hela armen; att handen går nedåt-bakåt. Detta ger dålig effekt och kräver stor muskelanspänning från ryttaren beroende på den långa hävstången som vi åstadkommer med ett sådant tygeltag. Vid alla tygeltag skall ryttaren samtidigt böja på armbågen. På det viset får vi en kortare hävstång, och kan effektivt utnyttja de stora överarmsmusklerna och muskulaturen i skuldrorna till tygeltaget. Att vi använder stora starka muskelgrupper betyder att vi kan klara oss med endast en liten del av muskelns totala kraft, och på det viset kan vi variera tygeltaget mera (bli känsligare).

Alla tygeltag, förutom det ledande, skall tagas i riktning mot ryttarens överkropp. Om vi fortsätter rörelsen, skall handen landa på ryttaren, någonstans ovanför midjan.

Armarna och händerna bärs ungefär som när vi är ute och joggar, lätt böjda i armbågen. Idealet är att vi i utgångsläget, dvs. när vi inte tar ett tygeltag, har armbågen rakt under axeln eller lite framför detta läge. Det är aldrig bra att ha handen så långt bak att armbågen hamnar bakom lodlinjen genom axeln. Dels ger det ryttaren sämre balans, och dessutom finns det inte så mycket plats på att ta tygeltagen förrän magen är i vägen. Framför allt i den lätta sitsen är det viktigt för ryttarens balans att handen kommer långt fram. Även här skall överarmen hänga rakt ned, inte följa överkroppen. Detta ger automatiskt att man, när man reser sig till fältsits, måste korta upp tygeln.

Hur högt handen skall hållas varierar. Ett normalt utgångsläge är att den skall vara på en linje mellan hästens mun och armbågen, för då tar man alla tygeltag i tygelns förlängning. Det finns emellertid många olika situationer när detta inte gäller. Till exempel så har jag oftast handen liggande på manken när jag rider riktigt unga hästar. I de flesta fall skall vi emellertid ha handen där vi annars har den i allt handerbete; när vi stickar, skalar potatis, tittar på klockan eller sms-ar: framför magen.

Vi måste kunna ta ett tygeltag utan att ändra vår sits, balans och kroppshållning.

Det är väldigt vanligt att ryttare istället för att röra på handen, spänner den. Detta märker hästen inte som annat än att ryttarens hand blir stum. Det åstadkommer ingen rörelse i bettet och då kan inte hästen förstå det som en hjälp.

Mera om handen

När Blixten var tre år tog jag med honom på en liten svampplockarpromenad. Jag satte på honom en repgrimma och ledde honom i ett av de fem meter långa rep som jag har och tycker är utomordentliga att hantera hästar i. Vi lommade ut i skogen med svamphinken. Och under promenaden märkte jag inte av min lilla häst. Han gick strax bakom mig. När jag gick, gick han. När jag stannade, stannade han. Jag provade för skojs skull att springa några steg, och då sprang min lille Blixt bakom mig. Han uppförde sig så underbart den dagen.

Detta är en bra grundidé om hur våra hjälper skall fungera. Blixten relaterade hela tiden till mig och följde mig med samma hastighet som jag förflyttade mig.

När jag tömkör hästar (eller arbetar dem i långa tyglar, som ju den akademiska termen lyder), försöker jag att begära samma sak av hästarna, och det är tämligen enkelt. Relationen mellan mig och hästen blir ju lite annorlunda eftersom hästen går före mig och inte efter. Men om jag minskar tempot, förväntar jag mig att hästen minskar tempot, och om jag ökar tempot, förväntar jag mig att hästen ökar tempot. Stannar jag, brukar hästen också stanna. Ibland behöver man naturligtvis lite proande och smackande, men i de ideala situationerna relaterar hästen så bra till tygeln och bettet, att han följer detta som den lille Blixten följer mig.

Om man går bakom hästen och tömkör, får vi ett enkelt tankekoncept. Om jag minskar tempot, minskar bettet tempot vilket leder till att hästen minskar tempot. Ökar jag tempot får hästen pinna på för att nå fram till bettet, och tempot ökas. På samma sätt blir det lätt att förstå att om bettet blir helt stilla, så stannar hästen kvar bakom bettet.

Här kan vi nu överföra tanken till vad som händer när ryttaren sitter i sadeln. Vi får försöka att ha samma tanke med vår hand, som om vi fortfarande gick bakom hästen och tömkörde. Vi får försöka att reglera tempot på bettet lika tydligt som vi gjorde när vi gick bakom och tömkörde. Om ryttarens hand rör sig framåt i samma tempo som hästen, har vi ett normalläge där ryttaren sitter stilla med handen. Om nu handen istället rör sig långsammare framåt än vad hästen gör, förväntar vi alltså att hästen minskar tempot. Ryttaren upplever detta som att handen rör sig bakåt, mot ryttarens midja. Hästen upplever att bettet rör sig långsammare framåt och försöker förhoppningsvis att följa bettet genom att minska tempot.

Hänger ni med på denna tanke?

Vi får alltså försöka att reglera vår hands hastighet i förhållande till i vilket tempo vi vill rida i, och föra handen, och om möjligt hela oss, i detta nya tempo. Beroende hur hästen uppfattar detta blir det antingen en förhållning, en stilla hand eller en eftergift.

Om vi går bakom hästen märker vi tydligt om hästen försöker att gå fortare än oss. Det blir en farlig dragkamp om bettet, en dragkamp som ingen uppskattar. Samma dragkamp får vi även om hästen försöker att går fortare än vad vi vill, när vi sitter i sadeln. Vi kallar det för att hästen går mot handen.

Jag har av erfarenhet märkt att många ryttare tror att det är normalt att det blir tungt i handen när man minskar farten, gör halt eller eljest gör en förhållning. Blir det tungt i handen i dessa situationer har hästen uttryckt att den inte har lust att lyda ryttarens förhållning. Ofta sätts detta i system, där såväl häst som ryttare förutsätter en dragkamp. När ryttaren sträcker tygeln drar hästen regelmässigt emot. Lydig är hästen när belastningen i handen är lika mjuk hela förhållningen igenom, och kanske till och med blir lättare. På samma sätt som att jag förväntar mig att hästen stannar när jag stannar vid tömkörning, utan att diskutera med en dragkamp, förväntar jag mig att hästen håller sig ”bakom bettet” när jag rider honom. Hästen skall inte motbelasta och diskutera. Om det blir diskussion om halten, kan jag ofta vara så övertydlig att jag backar tillbaka till den punkt där jag hade tänkt mig att stanna.

Jag har även gjort det omvände experimentet med Blixten, nu från sadeln. Med hängande tygel har jag smackat på honom, och märkt att han skrittar iväg. När jag i halten smackar på honom med sträckt tygel blir det istället ett piaffliknande arbete, artigt utan att belasta handen.

Detta är samma princip som pilar-arbetet bygger på. Där är grimman och de sträckta grimskaften den främre begränsningen, som det förväntas att hästen håller sig bakom, eller helst ”på”, dvs. att han sträcker grimskaften för att känna efter var de är.

På samma sätt är hästen ”på tygeln” när han mjukt sträcker tygeln för att känna var ryttarens hand är. Den sträckta tygeln skall vara hästens sätt att söka kommunikation.

Vi kan här fortsätta att diskutera ryggningen, även den från tömkörar-perspektivet. Om jag börjar röra mig bakåt, skall ju hästen följa med bettet bakåt. Samma sak gäller från ryggen.

Även fungerar resonemanget vid vändande och ledande tygeltag. Flyttar jag bettet åt sidan, vill jag att hästen följer med bettet åt sidan.

Vad Steinbrecht skrev om handen

Den tyska mästaren Seinbrecht skrev på 1800-talet en bok som med tiden blev tyska arméns ridinstruktion. Det är en av de viktigatse skrifterna i nordeuropeisk ridning. Hans skriver mycket intressant om handen. Här får ni ett litet utdrag. Hans bok är ganska omfattande och innehåller mycket långa meningar. Meningar inom parantes är mina anmärkningar

Steinbrecht skriver:

Ju mer som ryttarens och hästens tyngdpunkter flyttas bak över bakbenen, måste stödet i tygeln bli mindre för att ge hästen möjlighet att på ett mer finstämt sätt lyda ryttarens signaler. Man pratar därför allmänt om tre stadier av kontakt, nämligen:

Lätt hand- för samling och högre skolan

Vid den lätta handen är tygellängden som längst och anspänningen i tygeln (kontakten med hästens mun) skall vara så liten som möjligt. Handen kan vara nära midjen eftersom dess små rörelser inte behöver större plats. Handen är halvöppen så att endast tumme och pekfinger håller om tygeln (tygeln passerar de andra tyglarna utan att de håller fast om den). Denna öppna hand har de två fördelarna att den i sitt svaga avslappnade läge inte kan ta hårt och att ryttaren genom att öppna och stänga de nedersta fingrarna kan få en mycket fin inverkan på hästen utan att flytta handen eller handleden.

Mjuk hand - för balanserad ridning på ridbana och i fält

Den mjuka handen har en kortare tygel och ett något kraftigare tag om bettet. Ryttaren är fortfarande i lodrät sits med handen en handsbredd framför midjan för att få tillräckligt utrymme för större tygeltag. Handen är fortfarande likadant formad som vid den lätta handen.

(Detta är den hand jag försöker få er att rida med)

Fast hand - för jakt- och fältridning i höga tempon

Den faste handen kräver den kortaste tygeln dels eftersom ryttarens överliv är mer framåtlutat (avlastnings- eller fältsits), dels efter hästens kraftigare tag i tygeln gör att handen måste vara mera borta från kroppen. Vid lätt och mjuk hand kan ryttarens underarm ligga an mot kroppen men i de högre gångarterna måste överarm och armbåge ha en stadigare kontakt med kroppen för att ge den framåt ivrande hästen tillräckligt motstånd. Därför måste handen vara ordentligt sluten med ett stadigt tag om tygeln.

Denna fasta hand kan även tillfälligtvis användas som hjälp eller straff på den unga hästen

(Efter lite längre utläggning om hur engelsmän och olika bett skriver Steinbrecht:)

Ryttare som med hjälp av dessa medel inte kan arbeta sin häst på ett förståndigt sätt, gör bäst i att överge ryttarfacket och syssla med något annat där han inte genom oskicklighet eller olämpligt temperament inte förstör en så ädel varelse som hästen.

Förhållning

Detta är den första hjälpen vi tränar på en häst (liksom  drivning), och får, tillsammans med några till, betraktas som en av de viktigaste hjälperna inom ridningen. Många hjälper kan man klara sig med att hästarna inte förstår eller bryr sig om, men en häst som inte har stor respekt för en förhållning är rent farlig att rida. Kanske inte så mycket det, att den i vissa situationen kan "sticka" med sin ryttare, som att den ibland inte kan stanna på kommando när det krävs precision. Jag brukar ta exemplet när man skall över riksvägen. Där måste hästen lyda sin ryttare precist och omedelbart. Att stanna en meter för sent där kan vara skillnad mellan liv och död.

Förhållningen kan göras på tre sätt: Med rösten, med vikten eller med handen.

Röstkommandot är väl oftast ett "pro".

Viktshjälpen handlar inte om att sätta sig stadigare och luta sig bakåt och liknande saker, utan främst om att sänka sin egen energinivå och alltså bli lugnare och mer avslappnad i hela kropen. Vi andas ut, känner oss nöjda, slappnar av i kroppen och liksom rinner nedåt i sadeln.

En förhållning med tygeln tas med båda händerna mot ryttarens midja. Det betyder att vi skall böja på armbågen när vi förhåller. Om vi har en häst som inte lyssnar på en normal förhållning får vi förtydliga för honom genom att rikta oss mer mot mungipan än mot lanen. Det gör vi genom att ta förhållningen mer uppåt med ena eller båda tyglarna.

Som grundregel brukar jag tjata på mina elever att "får du inte stopp på hästen, vänder du den om" Då menar jag inga vackra ledande tygeltag, utan ett så rejält tag i ena tygeln rakt bakåt med hög hand, att hästen inte har något annat val än att snurra runt eller sätta sig ned på ändan. Det är ren säkerhet att kunna klara detta. Alla kommer förr eller senare till en situation där detta är nödvändigt. När hästen har lytt, släpper man tygeln igen.

Det är nog rätt sällan vi lyckas bromsa lika mycket med båda tyglarna, och rent ridmässigt är det frågan om ifall det är eftersträvansvärt. Tränsbettet fungerar bäst om man använder en halva i taget. Inom western finns en beteckning som heter "one hand stop", och jag undrar ibland om det inte är så vi alla gör, utan att vara medvetna om det.

Relaterade kapitel:
Reglera tempot
Handen

Vända och leda

Ledande tygeltag

Med tygeln kan vi flytta hästens framdel åt sidan. Gör vi inget annat samtidigt, följer strax bakdelen efter, och vi har svängt. Det vanligaste sättet att svänga, och det som fungerar bäst på unghästar, är det ledande tygeltaget. Ett ledande tygeltag skall gå utåt-bakåt med handen. Bäst effekt får man om man håller kvar armbågen vid midjan och låter handen röra sig utåt på en cirkelbåge. Försöker man ta det ledande tygeltaget med "armbågen först" får man dålig effekt i det. Lika dålig effekt blir det om man försöker att ta det utåt-framåt på nåt sätt. Det ledande tygeltaget måste tas med auktoritet. Detta tygeltag är, tillsammans med vikten, första sätt vi styr en unghäst på. Det är en hjälp som det är naturligt för hästen att lyda.

Ibland när jag har undervisade barn på ridskola har jag bett någons pappa på läktaren gå och hämta bogserlinan. Sedan får han ställa sig framför mig med fötterna ihop, och båda händerna om linans mitt, tillsammans mitt framför magen. Sedan brukar jag under flitigt pratande visa att om jag, som håller i linans ändar som om det vore två tyglar, tar ett tag mot mig i ena tygeln, händer ingenting med pappan. Om jag däremot tar ett snabbt och kraftigt tag åt sidan i den ena brukar pappan får ta ett steg åt sidan för att hålla balansen. Så fungerar det ledande tygeltaget. Hästen måste ta ett steg åt sidan för att hålla balansen. Störst effekt får det på pappan om jag håller ett jämt stöd på den andra tygeln.

Tänk dig att båda dina underarmar skall peka mot den punkt du vill vända mot. Då får du en naturlig rörelse och behöver inte fundera hur du skall parera eventuella missförstånd från hästen. Oberoende av vad hästen gör ser du till att dina underarmar pekar mot den punkt du siktar mig, och snart märker du att hästen är på väg dit.

Generellt kan man säga att för att det ledande tygeltaget skall fungera, måste yttertygeln vara så sträckt att vi inte bara åstadkommer att hästen böjer halsen, utan att det verkligen är hästens framparti (=bogarna) som vi flyttar åt sidan. Yttertygeln fungerar då samtidigt som en trängande tygel.

Innan vi alls vänder, är det klokat att bestämma vart vi vill vända. Den första hjälpen för en sväng är alltså att vår blick fokuserar på det vi vill rida till. Många gånger räcker detta, eftersom vår kropp då följer vår tanke och tar sig dit vi vill varvid hästen följer med, men ibland behövs det tydligare instruktioner. Utöver ovannämnda tygelhjälper, är det klokat att ha vikten med; att vi själva liksom tar oss dit vi vill. Det gör vi på samma sätt som när vi åker slalom, eller skateboard: Genom att dels vrida om axklarna så vår kropp är mot nya hållet och dels genom att flytta höften dit vi vill. Vi sjunker framåt-inåt-nedåt med innerhöften och får mer vikt i inner stigbygel.

Ledande tygeltag - the movie

På denna lilla filmsnutt från 2008 kan ni se mig flitigt använda det ledande tygeltaget på min då unge och svårstyrda Robust. När min hand går i sidled ser ni hur snabbt och fint han svänger.

Trängande tygeltag

Trängande inner tygel
Trängande ytter tygel

Inom westernridning (i alla fall i USA) kallas det neck reining. Vad man gör är att man låter ena tygeln trycka mot hästhalsen och på det viset få hästen att kliva åt andra hållet med framdelen. Detta kräver en hel del träning, och på den ovana hästen är det viktigt att man hjälper till med andra hjälper, såsom ledande innertygel, vikt och skänkel. Inte alla samtidigt, dock.

Det trängande tygeltaget är en underbar uppfinning och en nödvändighet vid all ridning på en hand. Det har funnits med inom skolridningen under århundraden och har försvunnit först under de senaste årtiondena, när ridning på en hand inte längre anses vara comme il faut.

Tidigare var ju ridningen på en hand en nödvändighet, eftersom högerhanden skulle användas till sabel eller pistol (eller, för att citera Branderup, till det jag föredrar: ett sherryglas).

När strid till häst inte längre var förekommande fick de beridna svenska förbanden en order att lämna in alla stångbett och sablar. Det skedde så sent som under andra världskriget. Hädanefter kunde det ridas på två händer, så stångbettet behövdes inte längre. Därmed försvann även det trängande tygeltaget. Dock behölls det inom westernridning och klassisk ridkonst, där det ju fortfarande rids på en hand.

Ett trängande tygeltag är en av de hjälper som inte går att förstärka. Har inte hästen lytt det direkt, kan man inte få lydighet genom att försöka tränga med en sträckt och belastad tygel. Så fungerar det inte.

Vi kan jämföra det med att vi har en repögla runt halsen på hästen. Om jag står bredvid hästen, och drar repet emot mig i,  flyttar hästen sig därför att repet trycker på andra sidan (går bort från tryck). På samma sätt fungerar det trängande tygeltaget. Ett lätt tryck (snarare en berörring) med ena tygeln, får hästen att flytta sig åt andra hållet.

Lyftande tygeltag

Om vi vill lyfta upp hästens huvud gör vi det genom att ta ena eller båda händerna rakt uppåt. När hästen har lyft huvudet, sänker vi handen igen. Det är inte ryttarens höga hand som lyfter huvudet, utan det är medan vi för handen uppåt som tygeltaget verkar. För att få effekt i tygeltaget måste man göra det ganska raskt. Om vi inte får effekt i tygeltaget är det ingen idé att lyfta handen mera, utan man gör samma sak en gång till, fast man lyfter handen lite raskare den andra gången.

Att lyfta på ett effektivt sätt kan vara svårt att lära sig. De flesta gör det emellertid helt korrekt om hästen kör ner huvudet för att beta, eller om hästen börjar bocka. Det finns ingen anledning att dramatisera tygeltaget mer än så. Får man upp hästens huvud har man lyckats med det. Om man istället för att lyfta uppåt för handen för mycket bakåt, vilket är lätt hänt, kröker man in hästens huvud mot bringan istället för att få det uppåt.

Eftergift

Ett tygeltag måste ju ha sin början och sitt slut. Så fort hästen har förstått tygeltaget skall vi lätta på tygeln igen. Det är det vi kallar för att ge efter eller eftergift. Båda dessa begrepp används även om hästens sätt att hantera tygeln.

Det är ofta till och med så att vi måste upphöra med tygeltaget för att det skall vara möjligt för hästen att utföra det vi vill. I en avsaktning vill hästen kunna balansera med huvud och hals, nicka ned och sedan upp igen. Med tygeln sträckt är detta omöjligt. Om inner tygel stramar för mycket kan hästen inte svänga. Den glider obönhörligen utåt även om den har förstått vad som förväntas. När vi ger efter kan hästen balansera sig och svänger ofta fint. Man skall alltså ta ett tygeltag och sedan lätta på tygeln för att se vad som händer. Händer inget tar vi ett nytt tygeltag. Att bli sittande kvar i tygeltaget bara försvårar för hästen.

När vi ger efter på tygeln skall vi i första steget mjukna i handen, och sedan oftast gå framåt med handen. Enklast är det att ge efter om vi låter handen löpa efter mankammen, dvs. gå i riktning mot hästens öron. På det viset räcker ryttarens armar till för att kunna åstadkomma en stor eftergift. Om vi i stället låter handen gå mot hästens mun, vilket är det klassiska sättet, är det svårt för ryttare med korta armar att åstadkomma en bra eftergift som blir tillräckligt stor plus att det påverkar ryttarens balans negativt att flytta handen i den riktningen. Det är lätt att kroppen åker med framåt, och så tappar vi balansen. Låter vi i stället handen gå mot hästens öron är det enklare att bibehålla balansen.

Ibland ser man att ryttare när de skall ge efter för handen framåt-uppåt. Man försöker ge efter utan att tygeln blir hängande. Detta är naturligtvis ingen eftergift, man bara lurar sig själv. Jag skulle tro att man gör så om man känner sig osäker på vad som händer om tygeln får hänga en stund.

Skänkeln

När skänkeln inte används skall den hänga ned på ett för ryttaren bekvämt sätt. Det finns ingen anledning att vara för bokstavs-troende angående den lodräta sitsen eller andra sitsar. Det viktigaste är att ryttaren sitter bekvämt och avspänt, för först då kan hon använda sina hjälper på ett bra sätt.

Naturligtvis har även skänkeln många funktioner. Den kan driva, flytta bakdelen åt sidan, eller böja. Det är vanligt att man ser att ryttaren drar bak skänkeln för mycket. Ofta sker detta i samband med att ryttarens överliv fälls framåt. Jag har ibland hört sägas att hästen är känsligare längre bak, men det har jag svårt att tro. Om så är fallet, finns det ändå ingen anledning till att alltid använda skänkeln där. Det är ju bättre att spara det känsliga stället tills det verkligen behövs. Hur skall vi då göra, för att få hästen att förstå att det är bakdelen det gäller?

En normal skänkelhjälp ger vi genom att böja på knäet. För att detta skall fungera gäller det att ryttaren kan vinkla ut tårna och därmed knäna så mycket att benen inte bara far fram och tillbaka efter hästens sida, utan verkligen flyttar sig bakåt-inåt när knäet böjs. I trav och galopp rör sig skänkeln av sig själv utåt-inåt eller uppåt-nedåt. Man upplever det olika. Om ryttaren ser till att förstora dessa rörelser när hon vill driva, hamnar skänkelhjälpen i rätt moment.

På en lydig häst behöver man inte använda skänkeln med kraft. Tänk på att en häst märker om en fluga sätter sig på den. På samma sätt märker den även den allra lättaste beröring av skänkeln. Det som skiljer en lydig häst från en mer olydig är bara om den bryr sig om att lyssna på den lilla signalen, och om den alls uppfattar det som en signal. Det är en mycket angenäm överraskning när man första gången uppfattar för hur små skänkelhjälper man verkligen kan rida. En normal skänkelhjälp ges med samma kraft som man håller armen om sin älskade.

Sidförande skänkel

När vi pratar om sidförande skänkel handlar det om att flytta hästens bakdel åt sidan. Framdelen flyttar vi åt sidan med ledande eller trängande tygel och med vikten. Vi behöver inte flytta tillbaka skänkeln. Hästen skall lära sig att en skänkel på alltid betyder att rumpan skall åt andra hållet. Vi skall bara använda den ena skänkeln. Vill vi flytta baken åt höger använder vi alltså vänster skänkel. Högerskänkeln skall i det här fallet inte flyttas eller användas, utan hänger på sin vanliga plats. 

Om hästen inte förstår den sidförande skänkeln vinner vi inget på att flytta tillbaka den. Det är bättre att förstärka den. Det gör vi antingen genom att vi förstärker skänkeln på samma sätt som vid drivning, eller att vi förstärker med sporre eller spö.

Smackning

När jag var ridskoleelev på 70-talet fick jag lära mig att det var mycket ofint att smacka. En gång i tiden lär man ha blivit utesluten från dressyrtävling om man smackade, liksom man länge blev det om man red in med spö på banan. Idag smackar jag själv ofta och mycket, och känner mig varken som dålig ryttare eller dålig människa för det.

Jag har funderat mycket över varför smackning ansågs så obildat, och det finns faktiskt en del vettiga anledningar till att man ibland skall vara försiktig med att smacka. Inom armén kan ju smackandet dels röja en ryttare för fienden, men framför allt är smackningen och till viss del rösten en hjälp som påverkar inte bara den egna hästen, utan även alla andra hästar runt omkring en. Vi är många som på framridning eller hemma på ridbanan har fått "problem" med vår egen häst när ryttaren bakom smackar. På det viset är det ett oskick, men det finns en väldig massa tillfällen där det är bra att smacka.

Först bara ett litet påpekande: Många många många smackar rutinmässigt varje gång de skall driva, oftast utan att veta om det. Den smackningen tjänar inget syfte och skall alltid arbetas bort.

Så till smackandets fördelar då. Det är en hjälp som hästen har lätt att lära sig. Vi börjar att träna den redan när vi lär hästen att gå fot, och sedan följer den med hela vägen. Det är också en hjälp som ryttaren använder utan att behöva röra sig. Det kan i många situationer vara bra att kunna driva utan att behöva använda kroppen eller ändra balansen. Till exempel om många hjälper redan är engagerade i en krånglig övning eller om vi hänger om hästens hals i en brant uppförslutning.

Det normala är att vi använder smackningen som en förstärkning av skänkeln. Därför skall vi aldrig smacka och använda skänkeln samtidigt. OCH: Smackning är endast drivande. Man kan inte förstärka en sidförande skänkel med att smacka.

Relaterade kapitel:
Reglera tempot

Rösten

Många tycker att det är underligt att jag inte räknar in smackningen bland röst-hjälperna. Jag har helt enkelt en gång lärt mig att skilja på dem, och jag skulle tro att man skiljer på det eftersom smackningen bildas på ett sätt som är främmande för vårt språkbruk. Till rösthjälperna räknar jag alla de kommandoord som vi lär våra hästar och använder främst vid longering. Dessa är fortfarande väldigt viktiga på den unga hästen, men behövs sedan mindre och mindre efter hand som hästen lär sig att förstå de andra hjälperna.

Rösten kan alltid användas som förstärkning. Det är mycket vanligt att man t ex ropar "galopp" till hästen som inte vill fatta galopp. På samma sätt gör man vid avsaktningar. När jag longerar använder jag ofta ordet "sakta" till hästen, men det kanske mest vanliga sättet, och det sätt som man flitigast använder rösten, är att proa.

Pro!

Proandet skall verka lugnande på hästen och det är därför viktigt att vi "säger" det på ett lugnt sätt. Försök att använda så djup röst som möjligt. Alla har hört en skrämd häst "knorra" för att varna andra, och det är viktigt att vi inte får hästen att tro att det är något sådant vi försöker förmedla. Lyssna istället på hur ett sto brummar lugnande till sitt föl. Det är så vi skall låta.

Relaterade kapitel:
Reglera tempot

Sporren

Sporren är ett precisionsinstrument som vi använder för att förstärka och förtydliga skänkeln. Med sporren kan vi få effekt utan att behöva röra benet för mycket, vilket gör att vi kan använda sporren snabbt, och vi kan använda den utan att påverka vår sits eller balans.

När sporren används skall den inte, som många tror, petas utifrån och in i hästen, utan den skall arbeta nedifrån och upp och alltså glida efter sidan på hästen. Detta åstadkommes genom att ryttaren lyfter lite på hälen för att direkt sänka den igen. Att man använder skänkeln, som ju arbetar utifrån och in, betyder alltså inte automatiskt att man använder sporren, och inte tvärtom heller för den delen. På en häst i rörelse används sporren liksom skänkeln oftast i takt med hästen, så ryttaren bara förstärker det naturliga gunget i skänkeln som åstadkoms genom hästens rörelse. När ryttaren rider med skänkeln i normalläge skall alltså sporren vara en bit ifrån hästen, och hur långt avståndet skall vara beror på hur snabb verkan man vill ha av sporren

Sporren har samma användningsområde som skänkeln.

Vad Steinbrecht skrev om sporre och stigbygel

Den tyska mästaren Seinbrecht skrev på 1800-talet en bok som med tiden blev tyska arméns ridinstruktion. Det är en av de viktigatse skrifterna i nordeuropeisk ridning. Hans kommentar om stigbygeln, som blev en riktig aha-upplevelse för mig.

Efter en lång harang om olämpligt användande av olämpliga sporrar, kommer ett och annat klokord. Han inleder med att tala om självklarheten att sporren kan användas på olika sätt och förklarar därefter de olika sätten:

Sporrstöten är den kraftigaste sporrhjälpen. Den skall komma mer med fotleden än med knäleden. Ryttaren skall höja hälen och därmed rikta sporren mot hästen så att ryttaren under sporrstöten trycker foten mot stigbygeln. Det är fel när ryttaren lyfter underskänkeln framåt eller utåt för att genom en svingande underskänkel hugga in sporren. Detta är fel bland annat eftersom ryttaren då förlorar sin goda sits och balans i ett läge när han måhända som bäst behöver den.

Inget nytt så långt.

Sporrsticket är en finare hjälp och skiljer sig gentemot ovanstående genom att ryttaren här bibehåller sitt lätta stöd i stigbygeln. Ryttaren behöver detta stöd för foten på samma sätt som konstnären behöver stöd för handen för at kunna föra penseln lätt och elegant.

Här är det intressanta! Steinbrecht beskriver hur stigbygeln är betydelsefull för ett väl fungerande sporr- och skänkelarbete!

En förfinad variant av sporrsticket är när sporrens sida berör hästen och endast håren blir berörda. Detta har samma funktion som sporrsticket, beroende på hästens temperament och vilja att lyda.

Ju mindre, finare hjälp man vill använda, desto mer behöver man stigbygelns stöd för foten, så att foten skall få en vilopunkt som sporrens arbete kan utgå från.

När man läste dessa rader blir det plötsligt uppenbart varför det oftast blir lite klumpigare vid barbackaridning eller vid stigbygel-lös ridning. Ofta när jag ser ryttare rida utan stigbyglar så slår det mig också att tårna ju då hänger nedåt. Det skall de också göra när fötterna hänger fritt. Att försöka att lyfta tårna när man sitter utan stigbyglar skapar bara en massa onödiga spänningar hos ryttaren. Men med den hängande foten, får man en sporre som pekar rakt upp, och man får ingen möjlighet att med stigbygeln som stöd höja hälen.

Ser man gamla grekiska avbildningar av barbackaryttare ser man också att dessa har helt andra sporrar än vad vi är vana vid. De använder mycket korta sporrar, och sådana kan nog fylla sin funktion även på barbackaryttare med hängande fötter. Emellertid får man inte samma finstämda funktion.

Ha i minnet att jag här har citerat Steinbrecht mycket löst. Boken är på 1800-talstyska och inte helt lätt i sin snirkliga meningsbyggnad. När man läser Steinbrechts bok, likväl som när man läser all gammal hästlitteratur, får man komma ihåg att vi alla är barn av vår tid. Man måste läsa dessa böcker med omsorg, vilket man ju även skall med modern litteratur. Man skall sortera bort allt som mera är en produkt av tidens språkbruk och föreställningsvärd, än av gott hästkunnande. Jag sorterar bort alla rader där Steinbrecht beskriver den positiva effekten av stjärnsporrar där dessa gör hål på hästen vid sporrstöt vilket har den fördelen att hästen då blir sårig och inflammerad i sporr-läget vilket ökar hans känslighet…

När man läser sådant undrar jag ifall detta verkligen var något han tyckte, eller om det mera var ett prat som var allmänt förekommande. Även Steinbrecht borde ha märkt, att en häst som har ont går det inte att rida alls! Vi kan ju även idag hitta saker som alla säger men ingen gör (rida ut i hörnen, till exempel).

I all äldre litteratur pratas mycket om hur hästen skall bestraffas, men jag tror inte det beror på att man bestraffade hästen oftare än nu utan mer på att alla förväntade sig att sådan kunskap skulle spridas. Även dagens ridlitteratur innehåller många självklarheter eftersom  vi förväntar oss att det står där.

Spöt

Hur man använder spöet beror till en del på hur spöet ser ut. Det finns ju "hoppspön" och "dressyrspön". Hoppspöt är max 75 cm långt och dressyrspöt 90-130 cm. Detta gör att hoppspöt är mera lättrörligt medan dressyrspöt når längre och kan användas utan att man behöver släppa tygeln.

Rider jag unghästar eller i terrängen (eller hoppar för den delen) använder jag alltid ett kort spö (hoppspö). Det spöt kan jag enkelt använda över hela hästen, och det är mycket lätt att byta hand på det. Med ett kort spö kan man enkelt peta till hästen på bogen, vilket oftast är en utmärkt hjälp för att liva upp en slö häst. Vill jag använda hoppspöt bakom skänkeln måste jag ta båda tyglarna i ena handen, och hålla spöt i den andra, medan jag använder det.

Rider jag med hoppspö, händer det rätt ofta att jag vinklar upp det. Uppvinklat spö betyder att man håller spöt "upp och ned" i handen, dvs. som man håller en mattpiska. Det är förbjudet att hålla spöet så på tävling, men att detta skulle medföra nån större brutalitet än ett nedvinklat spö, vilket ofta framförs, kan jag inte hålla med om.

Man kan använda uppvinkat spö med stor kraft, men för att man vinklar upp det behöver man ju inte slå allt man orkar. Jag vinklar ofta upp spöet därför att jag då har större möjlighet att använda det på olika delar av hästen. Man kan putta på hästen lite överallt, tom på andra sidan om man sträcker armen framför sig och ned på andra sidan. Med ett uppvinklat spö kan man också vina i luften, vilket kan vara bra ibland. Det går inte med ett nedvinklat spö. Inom galoppen rider man i stort sett enbart med uppvinklat spö, och där använder man det så att man först sträcker fram det för att visa det för hästen. Reagerar den inte då, "slår" man. Detta klarar du inte heller med ett nedvinklat spö.

Dressyrspöet däremot, har ett helt annat användningsområde. Det fungerar dåligt att använda det på bogen. Min erfarenhet är att det bara känns klumpigt att göra det. Däremot kan man tack vare spöets längd använda det bakom skänkeln utan att släppa tygeln. För man bara handen lite åt sidan, når man utmärkt hästen. Sedan kan man variera hur långt bak man vill använda det.

Vrider man det rakt ned så når det hästen nära skänkeln, och lägger man det mera horisontellt så når det hästen längre bak. Man kan även använda det uppe på hästens bak, och då får man arbeta uppifrån och ned med det.

När skall man då använda spöt? Som grund kan man väl säga att det fungerar som en förstärkning av skänkeln. Spöt är en grov och klumpig hjälp och skall därför huvudsakligen användas i tydliga situationer. Finlir får man göra med sporren. Spöt kan även förstärka en sidförande skänkel, men eftersom samma spöhjälp även används som en förstärkning av en framåtdrivande skänkel kan hästen lätt missuppfatta signalen när man försöker sidföra med spöet, och istället ge sig av framåt.

Så håller du spöt

När spöt inte används skall det hållas fast mellan tumme och pekfinger och peka bakåt i handen. Det hamnar då högt upp på låret och hindrar handens rörelser minimalt. När jag vill använda det tar jag bättre grepp om det för att sedan, när jag har använt det, lägga tillbaks det i viloläge.

Allt för många håller fast spöt med lill-och ringfinger när de inte använder det. Då pekar spöt rakt ned och ligger mot bogen på hästen. Inte nog med att det stör hästen, det är även farligt mycket i vägen för at kunna använda händerna på ett bra sätt. Ryttare som håller spöt så får öven svårt att ändra och hålla tygeln på ett bra sätt. Jag ser ofta ryttare som har tygeln mellan ring- och långfinger i spöhanden, alltså ett finger högre upp än normalt. Detta vet de oftast inte om själva. Så öva på att hålla spöt med tumme och pekfinger. Allt blir så mycket enklare då.

Vad jag tidigt försöker få mina elever att sluta med är att krångla på sig den lilla öglan vid handtaget. Den är säkert jättebra för små barn som lätt tappar spöet, eller om man skall rida fälttävlan med oväntade situationer. Skall man rida ett normalt pass på ridbanan är den emellertid mest ett hinder. För det första är det krångligt att byta hand på spöet, och dessutom kan man inte sträcka spöet nedåt, som man ofta vill.

Vilken hand man skall hålla spöt i finns det inga fasta regler för. Man lär sig på ridskolorna att alltid hålla det i innerhanden, men jag har aldrig förstått varför man skall göra det (och jag kan tala om att det för en instruktör ibland kan vara tålamodsprövande att se alla småttingar på en lektion mödosamt krångla spöt från ena handen till den andra när man tränar ridvägar). Spöet förvarar man i den hand där man trivs bäst med att ha det. Oftast stör der minst i ytterhanden. När man sedan skall använda det, har man det i den hand där man behöver det. Det är inte fel att träna på att byta spöhand snabbt och lätt.

Att rida med spö

Spöet förvaras enkalt på låret, när det inte används. Där stör det inte hästen. Det fungerar både vid enhands- och tvåhandsridning.

Det  dyker ständigt  upp debatter om vilka hjälper och hjälpmedel som är dåliga eller "hästplågande". Det finns ingenting som det är omöjligt att misshandla en häst med. Det avgörande är aldrig vilka saker vi rider med, utan framför allt hur vi rider med dem.

Att man har ett spö i handen bevisar ingenting. Det visar inte att jag tänker använda det, eller att jag har använt det, eller att jag behöver använda det. Tyvärr bevisar det inte heller att jag som ryttare vet hur man använder det. Det enda som det visar är att jag är beredd att använda det. Jag är uppvuxen i en anda där det ansågs som farligt att rida ut i skogen utan spö. Det ansågs vara för stor risk för en ovan ryttare att inte få tillräckligt kommando över hästen i en svår situation, om inte spöet kunde tas till. Detta tycker jag är en mycket bra grundtanke.

Tyvärr är få hästar så lydiga att man alltid kan lita på att klara dem utan spö. Ta till exempel om det dyker upp något otäckt just när vi skall passera stora vägen. I det läget handlar det om att få hästen att gå vidare, trots att den har tappat en stor del av sin uppmärksamhet. Här kan vi prata hur länge som helst om vilket fint samspel det skall vara, men att göra något åt det när hästen har vuxit fast på riksvägen är en annan sak.

När jag rider dressyr, har jag en begränsad räckvidd på armar och ben. Jag når inte hela hästen. Med ett långt spö i handen har jag en mycket större möjlighet att lägga en hjälp där jag vill ha den, och på det viset vara tydlig i mitt språk till hästen. Ett spö används ju inte i mera tvingande syfte än andra hjälper. Spöt är en tydlig, och lättförståelig hjälp som är underbar att ha till hands när man utbildar hästar. Att aldrig rida med spö, ens när det är befogat, tyder på okunskap.

Spöt skall användas mjukt och försiktigt, på samma sätt som alla andra hjälper. Man behöver inte "klatscha" med spöet, som det så käckt hette när jag växte upp, eller använda det hårt, snärtigt eller hur man nu skall beteckna det. Man kan lägga spöt mot hästen, lika mjukt som man lägger skänkeln mot hästen. Det behöver inte smälla, inte svida, inte vara otäckt.

Spöt kan användas till att flytta hästens framdel i sidled, alltså att förstärka den trängande tygeln. Alla känner igen hur vi använder spöt på bogen. Min erfarenhet är att ju längre fram vi använder spöt, desto enklare blir det för hästen att förstå. Jag är inte rädd för att lägga spöt parallellt med tygeln.

Spöt används också till att kommendera hästens bakdel. Beroende av var på hästens bakkropp jag använder spöet, kan jag ge den olika signaler.

Relaterade kapitel:
Ridspöts balans

Uppvinklat spö

Uppvinklat spö

Uppvinklat spö är, att man håller spöt "upp och ned" i handen, dvs. som man håller det som en mattpiska eller metspö.

Man kan använda uppvinkat spö med stor kraft, men för att man vinklar upp det behöver man ju inte slå allt man orkar. Jag vinklar ofta upp spöet, därför att jag då har större möjlighet att använda det på olika delar av hästen. Man kan putta på hästen lite överallt, tom på andra sidan. Med ett uppvinklat spö kan man också vina i luften, vilket kan vara bra ibland. Det går inte med ett nedvinklat spö. Inom galoppen rider man i stort sett enbart med uppvinklat spö, och där använder man det så, att man först sträcker fram det för att visa det för hästen. Reagerar den inte då, så "slår" man. Detta klarar du inte heller med ett nedvinklat spö.

Ser man på bilder av ryttare från barocken och renässansen, rider de med spöt rakt upp. Jag tror att spöt här främst är en symbol för värjan, men rider man med tyglarna i en hand, så som dessa herrar gjorde, får man en helt annan rörlighet i sitt spö med den fattningen. Man kan använda det på valfri sida av halsen, eller visa det för hästens öga på vilken sida man vill. Man kan nå hela högersidan, och hela vänstersidan. Vill man nå bakkroppen på höger sida, ändrar man fattningen och vinklar ned det. Med nedvinklat spö kan man, om man tar armen bakom ryggen, även nå andra sidans bakkropp.

Lär dig att använda det uppvinklade spöt, och använd det sedan med omdöme när det är befogat.

Kommentarer

22 december 2008

Mycket bra skrivet! Jag hoppas verkligen att jag får möjlighet att ta mig upp till dig för träning med P i vår/sommar, det hade varit SÅ kul!!!

Igår red jag ut på gamla Chirrelin, hon gick långsamt och segade sig fram, jag satt lätt framåtlutad för det kändes som att hon skulle stanna hela tiden. Så på något ställe efter att vi vänt hemåt, fick jag nog och rätade upp ryggen och satte mig ordentligt i sadeln. TJOFF sa det, så hade jag en häst som var full av energi och bus - hela vägen hem!!! Insåg direkt att det var min "smygsits" som hade gjort att hon inte vågade bjuda - hon undrade väl varför jag satt så försiktigt och lätt framåtlutad i sadeln - det gjorde ju jag för att det kändes som om vi skulle stanna annars... Lite ologiskt kanske, då man tänker att framåtlutad bör ge en häst som går ifatt tyngdpunkten, men så var det inte här i alla fall.

Mvh Sayonarah

[ Svara ]

Markus 22 december 2008

Ja, det är ologiskt, men man kan ju fråga sig om logiken är rätt, när hästen gör tvärtemot den. Mången häst tycker illa om när ryttaren hamnar för långt fram. Escyro, som jag nämer ovan, kunde man knappt stå i fältsits på ett tag, eftersom han tvärstannade så fort ryttaren kom för långt fram.

Det är möjligt att vår logik bara förklarar en del av verkligheten, och att det finns en än större logik som än så länge bara hästarna förstår och som förklarar varför en del häster otrivs när ryttaren kommer fram.

Om logiken och verkligheten inte stämmer överens, gör vi bäst i att lita mer på verkligheten än på logiken.

[ Svara ]

22 december 2008

Jisses... den som hade DET problemet, med sin gamla häst - får LÅNGSAMT tempo... =)

Markus, när kommer nästa kapitel? - Minskning?

=)

I och för sig tror jag inte att det hjälper på Timsan, även om jag läser HÖGT för henne.

[ Svara ]

23 december 2008

Förhållning, kanske är lämpligare... Jag ska ut och träna i em, med stallkompisens gamling i em kanske. R 27 o Fatima 24... pensionärsligan på utflykt... Håll i hatten!

Men det är nog så, att jag har för drivande säte och VAD gör man med det? Vad är det jag gör? Jag vet inte att jag "tänker drivning"...?

[ Svara ]