*Tänk så som stora ryttare har tänkt, men upphör ej att tänka själv.*

Del 5 - Ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer

Bokens delar
  1. «Föregående - 
  2. 1 - Ett litet förord
  3. 2 - Om ridning, säkerhet och hästhantering
  4. 3 - Dressyrens grundtankar
  5. 4 - Om ryttarens och hästens språk
  6. 5 - Ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer
  7. 6 - Ryttarens inverkan
  8. 7 - Om hästens form
  9. 8 - Om böjande, balans och övergångar
  10. 9 - Rörelserna
  11. 10 - Piaff
  12. 11 - Utrustning
  13. 12 - Osorterbart
  14. 13 - Unghästen
  15. 14 - Arbete för hand
  16. 15 - Pilararbete
  17. 16 - Övningar
  18. 17 - Video
  19. Nästa»

Allmänt om ryttarens sits

Historien såväl som samtiden har uppvisat många olika sätt att sitta på en häst. Inga av dessa kan batraktas som fel, så länge de fyller sitt syfte. Renässans-ryttaren med sina kraftigt framskjutan skänklar visste vad han gjorde. Så sitter man stadigt och bra, speciellt i en sadel med högt bakvalv, i stridens hetta där man inte vet varifrån nästa stöt kommer eller vart nästa rörelse går. Sitsen blir emellertid kraftigt fel om man försöker att hoppa höga hinder i den, vilket engelska rävjägare försökte långt in på 1900-talet. Lika fel blir den om vi vill inverka finstämt i en dansande dressyr. Men för sitt ändamål är den lika bra som andra medvetet valda sitsar är bra för sina ändamål.

Jag vill gärna se det som en brist hos ryttaren när denna inte kan variera sin sits och inta den som för tillfället är mest gynnsam, oberoende av ifall det är fältsits, balanssits, renässans-sits eller något helt annat. Detta lär man sig enkelt genom att öva. Man måste öva alla sitsar. Man måste även öva sin lättridning med målmedvetna strategier för att den skall vara användbar, och mången bland mina elever är allt för dålig på att öva sin fältsits. Det är den viktigaste och allsidigaste sitsen; den vi använder i de flesta situationer så fort vi lämnar ridbanan, och det gör de flesta rätt ofta!

På dressyrtävlingar får vi ett betyg på sitsen, och sitsen anses som så viktig att den har koefficient 2, dvs. betyget räknas dubbelt. Nu är det ingen skönhetstävling, utan bedömningsgruppen heter:

"Ryttarens sits och hållning - korrektheten och finheten samt effekten av hjälperna"

Det är detta sitsen handlar om.

  • Vi skall kunna ge hjälpen korrekt = vi skall tala tydligt till hästen.

  • Vi skall kunna använda fina, dvs. små hjälper = vi skall inte behöva "skrika" åt hästen. Han skall lyssna ändå

  • Hjälperna skall ha avsedd effekt = vi skall få hästen att förstå vad vi menar, och att utföra det.

Klarar vi dessa tre saker är vår sits bra.

Därför får den som gör en dålig uppvisning en låg poäng på sitsen, eftersom ryttaren inte har lyckats förmedla sitt budskap till hästen. Ryttarens sits är ryttarens förmåga att inverka på hästen.

Hur är då den bra sitsen? Det skiljer sig lite mellan olika ryttare, beroende på hur man är byggd, men där finns en del gemensamma egenskaper.

Innan jag pratar mer om sitsen vill jag säga att det är omöjligt att sitta rätt i en sadel som inte ligger rätt på hästen. Alla sadlar passar inte heller alla ryttare. Har du problem att sitta rätt, ligger felet väldigt ofta i sadeln.

Ryttaren skall vara avslappnad, dvs sitta bekvämt. Det görs ofta försök att tvinga in ryttaren i en förbestämd mall: "Så här skall det se ut". Ofta leder detta till att ryttaren får spänna en massa muskler för att kunna sitta "rätt". Det vanligaste felet här är trampet i stigbygeln. Ett annat vanligt fenomen är att ryttaren försöker - eller blir tillsagd - att hålla sina ben på ett onaturligt sätt. Krävs det muskelspänning för att sitta är det alltid fel. Känns det obekvämt att sitta som man blir tillsagd är det också fel.

De första gångerna man försöker att åka skridskor är man spänd i varje muskel. Samma sak är det när man skall lära sig att cykla. Det går inte att åka skridskor, och inte heller att cykla, när man är spänd i kroppen. Samma sak gäller med ridningen. För att kunna utföra det vi vill uppe i sadeln, skall vi använda minsta möjliga kraft till det.

Gör ett experiment. Böj armbågen i 90 graders vinkel. Detta kan man göra utan att man "tar i". Gör man det på ett avslappnat sätt, är det lätt att ändra vinkel eller riktning på armen. prova nu att återigen böja armbågen i 90 graders vinkel, och spänn armen. Nu är armen stel, och det är svårt att flytta den eller böja den mer. Denna sanning gäller med vår kropp också. Vi måste använda minimal muskelkraft för att kunna röra oss på hästryggen. Annars kan vi varken ge de hjälper vi vill, eller följa med hästen i dess rörelser.

Knäslut är ett omtalat och missuppfattat begrepp. Knäslut betyder, där det omtalas i äldre litteratur, att knäet skall ligga nära sadeln. Att det skall klämmas med knäna är en missuppfattning. Det leder till att man låser fast skänkeln och inte längre kan använda den speciellt bra.

I "speciella situationer", som vid klättring eller om hästen står på bakbenen eller hittar på något annan hyss, klämmer med knäna för att hålla sig kvar på hästens rygg. Där är det berättigat. Oftast är det emellertid lårets nedre del man klämmer med, och inte själva knät. Knäslut får man bäst om man vrider in tårna lite och även skjuter fram underskänkeln.

Stigbygeln håller vi strax bakom tårna eller på tårnas bakersta del. Detta är ett vanligt ställe på foten att ta stöd med, och det använder vi i alla situationer när vi behöver vara lite finkänsliga med foten. Där har vi pedalerna när vi kör bil och där kliver vi på stegens pinnar. Jag tror inte att någon vid bilkörning skulle vilja bromsa eller frikoppla med hålfoten. Har vi stigbygeln här framme blir vi också mer rörliga med skänkeln, eftersom vi då kan höja och sänka hälen, vilket är mycket svårare med stigbygeln i hålfoten. Försöker vi ha stigbygeln för långt fram, vilket ibland är modernt, är det risk att vi blir spända i hela skänkeln. Troligen beror det på att stigbygeln då inte längre bär upp benets tyngd på ett bra sätt.

Tygeln hålls oftast längst in mellan lill- och ringfinger. Då kan vi använda stora muskler till att hålla tygeln, och blir mjuka i handen. Vidare skall tygeln ligga på pekfingrets mellersta del, och ovanför denna skall tummen ligga platt och hålla fast tygeln ("nyckelgreppet". Om vi håller fast tygeln med tummen blir vi mera avslappnade i handen, vilket bidrar till en mjukare hand. Om man håller tygeln rätt kan man snurra runt med handen, som när man vispar grädde eller lindar upp ett garnnystan. Detta är ett test som jag gör själv emellanåt, och som alla mina elever råkar ut för.

Sally Swift skriver att man skall hålla i tygeln som om man höll en fågelunge i varje hand. Det är en mycket bra jämförelse. Om det hade varit praktiskt genomförbart hade jag låtit mina elever hålla ett ägg i varje hand medan de red. Så skall man hålla i tygeln.

Tygeländan skall löpa fram mellan tumme och pekfinger, över pekfingrets första led och skall vid tvåhandsridning fortsätta ned mellan tygeln och hästhalsen. Enligt instruktionsboken mellan höger tygel och hästhalsen. Det kan tyckas betydelselöst på vilken sida om hästhalsen som tygeländan ligger, men detta får betydelse när vi börjar att rida på en hand. Då håller vi ju tygeln med vänster hand, och skall då ha tygeländan åt höger så att höger hand kan korta och länga tygeln åt oss. Däremot skall man när man rider tvåhändigt inte ha tygeländan liggande över tygeln, vilket är väldigt vanligt. Har man det så blir det svårt att ta ledande tygeltag på den sidan som tygeländan blockerar. Jag hade en elev som red med händerna mycket olika högt. När jag lade tygeländan rätt åt henne hamnade händerna i samma höjd.

Tyvärr ser man ofta ryttare som låter tygeländan passera upp genom handen och falla bakåt över tummen. Detta gör de naturligtvis för att ingen har talat om för dem hur man kan göra det bättre och bekvämare för sig. Förvånade nog lyckas ryttare passera genom en flerårig undervisning på ridskola utan att någon lär dem att hålla tygeln på ett bra sätt.

Kommentera


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Den lodräta sitsen

Tänk er hur ni cyklar utan händer. För att klara det måste man våga räta upp sig och balansera i sadeln. Det är först då man kan styra cykeln med små förskjutningar i sin vikt, och samtidigt själv hålla balansen. Samma grunder arbetar den lodräta sitsen efter. Genom att balansera på vår rumpa, kan vi vara mera finstämda än i fältsitsen, och påverka hästen med mer finmotorik.

Vi ser samma kropps-position i andra sitationer där vi behöver en finstämd balans, och måste kunna balansera på en liten yta. Lindansaren är i "lodrät sits", och det är även simhopparen när hon förbereder sig för hoppet, eller tennis-spelaren som strax skall serva.

Ryttaren skall balansera i sadeln, inte klamra eller klämma sig fast. I den lodräta sitsen skall hela tyngden vila i sadeln, huvudsakligen på rumpan men även på låren, och vi sitta utan att klämma någonstans. Detta betyder att ryttarens tyngdpunkt måste vara mitt över sitsen (= rumpan) men inte tvunget mitt i sadeln eller mitt över hästen. Vill vi lägga mer vikt åt ena hållet, vilket vi ofta vill, gör man det enkelt genom att sätta sig åt sidan i sadeln.

I alla situationer skall du fortsätta att sitta i balans på hästen. Det är så lätt hänt att man i sin iver att uträtta något faller ihop eller hamnar snett hit eller dit. Ofta intar man en "fighting position"; ett spänt framåtlut. Gör du detta försvårar du för hästen att göra det du vill, och du försvårar också för dig själv att göra det du vill. Fortsätt alltid att rida!

Armarna skall hållas där vi alltid håller dem när vi handarbetar: När vi virkar, diskar, läser, äter, skriver, syr, sms-ar och liknande. Då har vi oftast överarmen hängande rakt ned, och underarmen ungefär parallell med marken. Händerna skall hållas ungefär mitt framför naveln. Det står i gamla ridhandböcker att handen skall bäras buren ca en decimeter ovanför manken, och det stämmer bra på personer med långa armar, för vilka ju de flesta ridhandböcker är skrivna. Många får hålla armen närmre kroppen än så helt enkelt för att deras underarmar inte är långa nog. Gör vi rätt får vi armbågen strax framför höftknölarna, ett ställe vi ofta har dem på även i andra aktiviteter än ridning.

Flickor rider ofta med händerna för lågt och armarna för raka. Då klarar man inte att vara finstämd i handen. Flickor måste våga ta plats i sadeln, att märkas och lägga sig i. Det krävs ofta mod och känns genant att sätta sig i en "power position", räta upp sig och lyfta upp handen.

Grabbar hamnar oftare med händerna för högt och för mycket isär, och det är lika klumpigt. Eftersom det förr var mest grabbar som red, heter det i standarsinstruktionerna att händerna skall ned och ihop, trots att det idag i vår del av världen mest är flickor som rider och instruktionen därför inte stämmer.

Handen skall i sitt utgångsläge hållas stilla i förhållande till hästens mun. Detta kan tyckas svårt att åstadkomma när man rider lätt eller annars skumpar runt på hästens rygg. Emellertid blir handen stilla, när vi har kontroll på vår kropp och lärt oss att röra kroppen i takt med hästen. Du kan säkert springa i skogen med ett glas vatten i handen. Hela din kropp rör sig men handen är stilla. Se på servitrisen som snirklar mellan borden. Hela kroppen rör sig, men brickan är stilla. Om vi tillåter oss att röra oss i sadeln så hamnar handen still.

Det finns ett läge framför naveln, där vi ofta har våra händer när vi gör något med dem; när vi handarbetar, sms-ar, bär saker eller bara håller en kaffekopp. Där skall de vara även när vi rider. Där är vi gjorda för att ha handen när vi använder den finstämt.

Naturligtvis måste vi hålla fast tygeln, men detta sker i första hand genom att tummen klämmer om den. Om det är svårt att hålla i tygeln, och tygeln vill glida, är det tygeln det är fel på eller kanske snarare bettet eller hästens förståelse för bettet. Glider tygeln är det oftast för att hästen är för hård i munnen.

Hur högt handen skall hållas varierar. Ett normalt utgångsläge är att den skall vara på en linje mellan hästens mun och armbågen. Det finns emellertid många olika situationer när detta inte gäller. Till exempel så har jag oftast handen liggande på manken när jag rider riktigt unga hästar.

13 juni 2010

En lodrätt sits fans faktiskt innom western ridningen fram till ca. 1940, om man ser på westernsadlar tillverkade up till den tiden, konstatera man att en modern western sits (stol-toa sits skulle inte vara mögligt.  Dessa gamle sadlar är mera proportionerade som en barocksadel. på den tiden var bomen i sadeln ochså lättare. man praktiserade ofta den gamla californiska skolan och roping var rätt så minimal.

När spaniolerna kom till amerika använde dom 2 olika ridstilar samtidigt, a la brida (långa låder djup sits) och a la ginetta (mauriska- arabiska ridstilen) med kortare läder.

Den moderna westernsitsen är influenserat av roping disciplinen och av amerikanernas utbilnings niveau. Westernrytttare i USA rider för det mesta mycket med händerna och betet, framsträkta fötter kompeseras med stora sporar: för det mesta arbetar sporrar och händerna,  annars finns det inte mycket till hjälper.

Man måste ochså tar hänsyn till att westernsadeln har blivit mera en platform att binda fast en ko, bommen är sopass kraftig och tjock att det ärnästan utteslutet att använda låren eller att sänka sinna knä

En av mina bekanta i USA beskrev det som : Americans often do not ride very well and they are not in the least interested to learn something - their only goal is to get a ribbon.

PåLouvre museet i Paris finns deten enorm samling av tavlor fråm 15,16, 17 hundra talet, nästan alla ryttare vissas med en bra loträtt sits.

Sitsen som visas i Pluvinels bok verkar vara både och, kanske red vissa av dom adliga herrarna inte alls så strålande?? (jag äger ett exact duplicat av denna boken skrivit på gammlefranska och tyska sammtidigt.)

Om man gör vidare, i Camarque regionen i s. Frankrike används fortfarande samma sadeln som användes  hela Europa på 12 /13 hundratalet. Vissa av dom lokala rytttare använder fortfarande en lodrätt spaltsits. (som min före detta arbetsgivare M. Jalabert) dom flesta gör sig livet enklare och kortar av sinna stigläder - it looks like shit but it works. 

Själv använder jag en loträtt sits, försöker rida helst helt som i dela Guerinieres bok tycker denna sitsen är mera modern och förmedlar en bättre kontakt med hästen.

Kommentera


[ 1 kommentar | Upp ]

Dölj kommentarer


Stiglädrenas längd och skänklarnas placering

Här beskriver jag stiglädrenas längd vid lodrät sits. Vid fältsits gäller andra regler, där längden avpassas efter hur högt vi vill kunna lyfta rumpan och alltså lyfta oss ur sadeln. Där kan vi ha den enkla regeln att ju kostare läder desto mer oberoende blir vi av hästens rörelser, vilket ju är hela vitsen med fältsitsen.

Det är rätt sällan som jag engagera mig i elevers längd på stiglädren eftersom de flesta automatiskt förstår det viktigaste: Man skall sitta bekvämt. Det är oftast mera kultur och rådande mode, dvs. estetiska skäl, än praktiska skäl som råder när stigläderlängder diskuteras. I dressyrvärlden dyker det då och då upp moden där stiglädren blir fånigt långa. I akademiska kretsar har jag de senaste 10 åren sett samma sak. Man ser även bland oerfarna ryttare att de jättelånga lädren blir ett signum för dressyren, speciellt bland sådana som inte tycker om dressyren.

Benen skall hänga nedåt. Det är fel att pressa ned benen för att försöka sänka hälen. Den sänkta hälen är ett bevis på att  benet är avslappnat, och har inget egenvärde. Hur sänkt hälen är varierar mellan olika ryttare. För en del ryttare är det på grund av deras kroppsbyggnad omöjligt att få ner hälen men de kan mycket väl ha en bra sits med avslappnade ben ändå.

Ibland tar jag tag under ryttarens fot och lyfter deras ben uppåt. Har man en vettig sits låter detta sig göras och benet viks smidigt ihop. Ibland känns ryttarens ben som en stel stolpe och resultatet av mitt lyftande blir nästan att jag puttar ryttaren ur sadeln. Då har ryttaren en spänd skänkel som det är omöjligt att göra ett finstämt arbete med. Efter en sådan manöver väljer de flesta ryttare att sätta stigbygeln något längre in på foten, och att korta sina läder.

Det är lika fel att spjärna med fötterna framåt som att spjärna bakåt med dem. Endast vid fältsits skall vi bli stående i stigbygeln så att rumpan lyfts ur sadeln. I lodrät sits skall vi ha vikten på rumpan.

För långa läder blir inte bra eftersom man får svårt att röra sig, och oftast sitter ganska obekvämt. En elev kortade jag lädren fyra hål på, och vi fick lagom långa dressyrläder.

För korta läder har nackdelen att man inte längre kan röra på knäet. Vi skall ha så fria ben att vi obehindrat kan flytta underskänkeln fram och tillbaka.

Många är vi som genom åren på ridskolor och andra tillställningar har fått trava utan stigläder, för att i slutet på lektionen, när vi får ta på stigbyglarna igen, upptäcka att lädren känns korta. Så är det. Rider vi utan läder länger vi oftast ut våra ben. Vad jag den senaste tiden har försökt reda ut är ifall detta egentligen har något värde, mer än att det ur ridlärarens perspektiv kan ses som en fjäder i hatten med ett "vad var det jag sa"-argument. Utan stigbyglar blir det så klart att om benen slappnar av så hänger fötterna lägre. Med stigläder kan vi ju emellertid slappna av även om lädren är korta och benen inte blir längre. Det finns en risk att man lurar sig här. Jag är inte säker vad som är rätt och fel.

Med det ridmode som föddes på 1800-talet kortades lädren. Idealet var den tappre husaren som red snabbt över stock och sten. Ridning handlade om att ta sig snabbt fram i terrängen och hästens dressyr fick inte påverka denna brukbarhet. (Det är detta 1800-talsmode som har fött många av de åsikter och fördomar vi har om hur en häst skall utbildas.) För att kunna vara en tapper och vild husar behövde man korta sina stigläder så man kunde stå upp över hästen emellanåt. Med kortare läder blir underskänkeln liggande nära hästen och benen får en vinkel med hälen mitt under höften. Det var således fältridningen som födde den lodräta sits som vi förknippar med dressyren! Innan dess red skolryttare med längre läger där underskänkeln hängde rakt ner från knäet. Stolsits kallas det av dem som är emot, balans-sits av dem som är för. Det är också detta mode, alltså övergång från balans-sits till lodrät sits, som är grunden för det ständigt återkommande pratet om att underskänkeln skall flyttas bakåt.

I kulturer där fältsits och lättridning aldrig varit aktuella, t ex westernridningen, rider man fortfarande med underbenen hängandes avslappnat rakt ned från knät, framför "lodlinjen". Detta blir också självklart när vi rider barbacka. Vi kan mycket väl tillåta oss att hälarna hamnar framför "lodlinjen", så länge detta känns bekvämt och är funktionellt. Själv sitter jag ofta på det viset. Jag tror att man rider lika bra med båda modellerna. Mina egna stigläder har åkt upp och ner ganska många gånger under de 40 år jag har ridit och jag varierar längden rätt frist efter vilken häst och vilket arbete jag skall utföra. Vi skall sitta bekvämt; vi skall kunna röra oss och det är ingen nackdel om vi kan rida lätt eller stå lite i fältsits.

Vi får också komma ihåg att vi som ryttare ju kan flytta skänkeln efter behov. Ytterskänkeln brukar vi ofta ha längre bak än innerskänkeln. Detta måste man tänka på, när man ser och bedömer bilder av ryttare.

Jenny 16 mars 2011

Inom islandshästridningen var det ett tag så långa stigläder att ryttaren fick stå på tå för att nå!
Ibland ser man också ryttare som trycker fram hela foten, detta händer ofta om man ber eleven att sänka hälen. Därför har jag lär mig att säga till eleven att lyfta tån, det ger rätt respons.
Jag tror att man bör fundera på vad som händer med ryttarens muskler vid korta respektive långa stigläder.

Markus 16 mars 2011

Det är en islandsryttare jag skrev om ovan, som jag kortade fyra hål för att få lagom dressyrläder. Om jag vill få ner hälen på en ryttare brukar jag be dem sänka knät.

Kommentera


[ 2 kommentarer | Upp ]

Dölj kommentarer


Fältsits

Fältsitsens kroppshållning med böjda ben, låga händer, framåtlutad överkropp och balansen på foten är inget som uppfunnits av ryttare. Vi intar samma kroppshållning när någon ropar BU bakom oss, när vi måsta balansera på ett rörligt föremål, och även när vi förbereder oss på oväntade kroppsrörelser. Fältsisten är alltså samma kroppshållning som tennisspelaren som väntar på en serve har, och som slalomåkaren har, och som man ser när folk buggar!

Det förvånar mig ofta att ryttare har så dålig fältsits och att så många inte verkar bry sig om att träna sin fältsits. Jag tror att detta mycket beror på missuppfattningar runt fältsitsen. Ofta rätar folk upp benen för mycket och lutar sig för mycket framåt, så all balans går förlorad.

Den fördel fältsitsen bjuder oss framför den lodräta sitsen är att vi i fältsitsen kan fjädra i alla kroppens leder och bättre kan anpassa oss till stora rörelser hos hästen utan att vår egen tyngdpunkt behöver flyttas upp och ned. En god fältsist är därför bästa sitsen vid oväntade situationer, i ojämn terräng, på bockande hästar och vid snabb ridning, alltså i alla situationer där vi inte har full kontroll på vilken rörelse som strax kommer.

Var är det då för skillnad mellan lodrät sits och fältsits? Den mest markanta skillnaden är att vi i fältsitsen inte belastar rumpan. Vikten lägger vi på fötterna. Vi står, helt enkelt. I de flesta lugna situationer kan vi även ha vikt på låren. Låren behöver alltså i normalläget inte lätta från sadeln. Det framåtlutade överlivet gör av sig självt att axlarna blir kvar i samma höjd över marken även om hästen rör sig upp och ned. Detta är hela syftet med fältsitsen.

I början kan man uppleva det som svårt att stå på fötterna över den breda hästen. Svårt är det så länge vi låter knäna peka mer ut än fötterna. Vi får alltså flytta ut underskänkeln från hästen så fötterna kommer under eller utanför knäna. Man har en känsla av att man vrider in knäna, när det är rätt.

För balansen och orkens skull kan man alltså så länge som möjligt ha kvar låren i sadeln. Händerna kan man låta vila på hästens hals, vilket ger ett extra stöd för balansen.

Med axlarna längre fram, blir det bäst balans om handen flyttar lika mycket fram. Vi får alltså ha kortare tyglar och handen länge fram i fältsitsen än i den lodräta sitsen. Det brukar sägas att handen skall vila mitt på halsen, men där får vi ju anpassa resultaten efter hur långa armar ryttaren har och hur lång hals hästen har. Är handen på rätt ställe hänger överarmen rakt ned, eller är riktad svagt framåt. Där är ingen skillnad mot den lodräta sitsen, men eftersom axlarna är framför höften kommer även armbågarna framför höften.

Viktigt för att behålla balansen över fötterna, är att komma ihåg att vi, för att behålla balansen med axlarna framme, måste flytta bak rumpan så att vikten kommer över foten. Där gör mången fel och hamnar för långt fram i sadeln medan fötterna glider ohjälpligt bakåt. Då har vi ingen balans.

Medan man i den lodräta sitsen ofta pratar om en lodlinje genom axel, höft och häl (alltså att axeln skall vara rakt över höften som i sin tur är rakt över hälen), kan man i en god fältsits se en liknande linje där axlarna är rakt över knät, som i sin tur är rakt över tårna. Detta har egentligen inget självändamål, men resultatet ser ofta ut så.

När vi reser oss ur sadeln måste vi även då ha kvar vikten på fötterna. Resandet måste därför komma ända nere från vristen, inte bara från knäet och uppåt. Gör vi fel hamnar vikten framför fötterna. Ju högre upp vi vill ha rumpan, desto längre bak i sadeln måste knäet komma. Ju högre vi har rumpan, desto mer lodrät blir alltså vår vad.

Kommentera


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Fältsits - the movie

I fältsits ser det gärna vingligt och ostadigt ut, men det skall det göra! Vitsen med fältsits är att kunna röra sig oberoende av hästryggen eller att kunna vara stilla oberoende av hästryggen. Jämför man med Escyros rygg ser jag ut att studsa väldigt mycket upp och ned, men jämför man istället med horisonten ser man att min gamla kropp är stilla och fin, just som det skall vara. Detta är syftet med fältsitsen: Att kunna vara stilla och inte störa hästen.

Kommentera


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Övning: Övning för fältsits

Patrik och jag leker att de små björkarna efter ridbanan har stora grenar. Nu kommer han i vild galopp och måste ducka för dem så han inte blir hängande i en gren. Det senare har faktiskt hänt mig och var inget roligt. En viktig sak med ridning är att träna för oförutsedda saker, som detta. Att kunna röra sig i sadeln utan att tappa balansen är viktigt.

För att hålla balansen i denna övning behöver du stödja dig på dina händer. Bäst gör du det genom att hålla ena tygeln genom båda händerna, så du får en liten brygga att stödja dig på.

Kommentera


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Lättridning

Genom lättridningen kan man påverka hästen mycket mer än många tror. Med små ändringar i balans, takt och storlek på rörelse kan man förändra hästen på många sätt och antingen hjälpa den eller försvåra för den. Att man rör sig upp och ned i takt med hästen, rider lätt, behöver inte betyda att något blir lättare för hästen. Fel utförd kan lättridningen belasta hästen onödigt mycket. Lättridningen uppfanns på 1800-talet för att minska påfrestningen på ryttaren under långa marscher. När lättridningen etablerades kunde man hålla ett högre tempo under längre sträckor.

Balansmässigt tillhör lättridningen fältsitsen. Man kan inte rida lätt i lodrät sits. De som försöker, trillar mest runt på hästryggen. Ha axlarna framför höften hela tiden, och vikten på stigbygeln, även i det moment du sitter ner. Då kan du få en bra och balanserad lättridning.

Vid lättridning belastar man hästen oliksidigt. Ryttaren "väger" ju olika mycket på väg upp ur sadeln och på väg ned i sadeln. För att jämna ut denna snedbelastning under hästens livstid, skall man variera sittben, så att man ibland sitter ned när hästen har höger framben i marken, och ibland sitter ned när hästen har vänster framben i marken.

Att man vid ridning på böjt spår sitter ned på det yttre fram är en av de första saker vi lär oss på ridskola, men tyvärr lär vi oss inte varför. Grundanledningen är naturligtvis att vi skall variera sittben, och därför måste vi lära oss att se och känna skillnaden på vilket ben vi sitter ned på. Det känns faktiskt skillnad, kan jag meddela de ovana ryttarna. Sedan är det ju praktiskt med ett enhetligt system, så att instruktören kan se huruvida ryttaren är medveten om vad han gör eller ej, och därför har det blivit bestämt att det är yttre framben som gäller. Jag har hört en mängd andra förklaringar genom åren, men egentligen ingen som jag tycker ger en vettig förklaring på varför det skall vara just yttre fram.

Den bästa förklaringen jag har hört är, att om vi sitter ned när ytter fram är i marken, sitter vi ju ned när inner bak är i marken. Det betyder att hästen får bära oss mest när den har inner bak i marken vilket är det ben som vi oftast väljer att ha under hästen. Om jag rider lätt i en sluta, vilket faktiskt har hänt, brukar jag byta sittben och sitta ned på inner fram istället.

Vänj dig vid att alltid kontrollera vilken ben du sitter ned på, och var för enkelhetens skull konsekvent med att sitta ned på yttre fram. I skog och mark försöker jag variera vilket ben jag rider lätt på. Ibland börjar jag på vänster, och ibland börjar jag på höger. Du behöver inte se hästens fötter för att kontrollera detta. Du tittar på hästens bogar. Den bog som rör sig bakåt, är samma som den fot hästen har i marken. Om du således är på väg ned i sadeln när höger bog går bakåt, sitter du ner på höger fram.

Skall jag byta sittben, vilket man ju gör regelbundet, gör jag oftast så nuförtiden, att jag står upp i två steg istället för att sitta ned i två steg. Det känns enklare på något sätt, och jag stör hästen mindre.

Lättridningen består av 4 faser:

  1. den resande
  2. den stående
  3. den sättande
  4. den sittande

Kanske låter det här väl krångligt och hyperkorrekt, men utför man lättridningen bra, så har man en väldig användning av den i ridningen. Dåligt utförd är den mest ett hinder för god ridning.

  1. Den resande fasen

Den här fasen är det väl inte så mycket att orda om. I början är det lätt att man reser sig för högt. Det är oftast bättre att vara kvar rätt nära sadeln och inte räta ut benen helt. Vanligt är att ryttare reser sig för fort, har för bråttom upp i luften helt enkelt. Rörelsen är den samma som när du från sittande skall resa dig till fältsits.

  1. Den stående fasen

Här skall ryttaren bli just stående en liten stund. Ofta ser man att ryttaren inte blir stilla i luften, utan bara rör sig upp och ned i lättridningen. Men man skall alltså bli stående här ett kort ögonblick, och känna hur hästen gungar till när inner framben sätts ned i marken. I detta läge är det viktigt att komma ihåg att lättridning är fältsits. Behåll axlarna framför höften; stå i fältsits en liten stund helt enkelt.

  1. Den sättande fasen

Det är lätt att man här bara slappnar av och trillar ned på hästen, men det är viktigt att ryttaren själv sätter sig ned i den takt som hon vill, och inte låter hästen sköta detta. Tanken med lättridningen är ju att skona ryttarens bak och hästens rygg, och det är här vi kan påverka detta genom att ta det lugnt så vi landar mjukt i sadeln, istället för att bara "ramla" ner igen, som är nybörjarens naturliga reaktion. Ofta sätter sig ryttare för fort. Om man kan dröja kvar lite i luften och ta det lugnt när man sätter sig, blir oftast hästens gång lugnare.

  1. Den sittande fasen

På samma sätt som att vi skall bli stående en stund, skall vi bli sittande en stund, och känna hur hästen gungar till när det yttre frambenet sätts ned i marken. Här skall vi vara kvar i balans så vi snabbt kan resa oss igen. Det är olämpligt att resa upp överlivet för mycket, då är det svårt att komma upp igen. Man skall ha nästan hela kroppsvikten vara kvar i stigbyglarna. Vi skall inte inta "lodrät sits" den korta stund vi har rumpan i sadeln, utan vara kvar i en mera fältsitsbetonad ställning.

Man skall i lättridningen inte räkna ett-två-ett-två, utan ett-å-två-å-ett-å-två, för att få in gunget.

Ofta ser man att ryttare har för bråttom i sin lättridning. Om man lugnt sätter sig, och till och med sätter sig lite efter hästen i takten, får man en häst som blir balanserad i sina rörelser. Genom att sätta sig långsamt åstadkommer man att hästen måste vänta på ryttaren, och på det enkla viset kan vi åstadkomma en förhållning eller halvhalt.

Skänkelhjälper i lättridning fungerar bäst om man ger dem när man är på väg nedåt (fas 3). Därför kan vi i lättridning bara använda skänkeln i vartannat steg och bara, egentligen påverka ena bakbenet. Därför bör man vara noga med vilket ben man sitter ned på under t ex skänkelvikning. Där är det bäst att sitta ned på det yttre frambenet eftersom det ju är det inre bakbenet vi vill påverka.

Ett bra sätt att träna sin balans i lättridningen är att rida lätt över tre steg, där man sitter ned på steg ett och står upp på steg 2 och 3. Det är svårt för många, eftersom den normala upp-ned-rörelsen går förlorad. Räkna upp-upp-ned, upp-upp-ned. Vanligt är att ryttaren blir sittande två steg i den här övningen, därför att man rätar upp sig för mycket den lilla stund man sitter i sadeln. Då är det svårt att hinna upp igen.

Jag brukar låta elever med klumpig lättirdning få rida lätt utan att nudda sadeln med rumpan. Då är man tvungen att behålla sin balans hela tiden. Annars klarar man inte detta.

Kommentera


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Lättridning - the movie

Kommentera


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Sitt still!

Hur ofta har inte folk skrikit detta åt oss? Och hur många gånger har inte vi instruktörer sagt detta till våra skumpande elever? Ujujuj, den stackaren som skumpar runt blir inte klokare av den tillsägelsen. För faktiskt skall vi inte sitta stilla.

När hästen rör sig så rör sig sadeln upp och ned. Det har vi alla konstaterat. Att sitta stilla på något som rör sig går inte. Vi måste röra oss på samma sätt som hästen, och i takt med denne. Jämför med att dansa. Även om ena parten för, så står ju inte andra parten stilla. Hon ser till att röra sig, att följa med. Det är det vi skall göra när vi rider, vi skall följa med hästen i dess rörelser. För att lyckas bra med detta måste vi aktivt se till att röra oss i takt med hästen, dvs. huvudsakligen upp och ned.

I skritt är det ganska enkelt att följa med, för då rör sig sadeln ganska lugnt fram och tillbaka och inte så mycket upp och ned. I fältsitsen, och framför allt lättridningen klarar vi det också rätt bra med bara lite övning. Men: vi skall ju kunna sitta ned också.

Viktigt att påpeka är att på en häst som rör sig orytmiskt och i dålig balans är det omöjligt att sitta ned, åtminstone i traven. Som tur är har man inget för att göra det heller, för den hästen mår bättre av att vi rider lätt på den. Det är ju därför lite tråkigt, om än svårt att göra annorlunda, att vi måste lära våra ryttare att sitta ned på "stapplande" lektionshästar som i alla fall just då inte anstränger sig speciellt.

Det är ju sällan svårt att ha kontakt med sadeln när den är på väg uppåt. Lättar man gör man det när man är på väg nedåt. Alltså är det här vi skall lägga vår energi. Vi måste aktivt jobba oss nedåt. Det eftersträvansvärda är ju att hålla vår tyngdpunkt i samma nivå och inte låta hästen flytta den upp och ned. Det klarar vi om vi är rörliga i höften.

Om vi låter vår rygg vara lite böjlig och ser till att våra höfter följer med sadeln uppåt-framåt (rätar ut höftleden), och sedan trycker oss nedåt lyckas man ganska bra. Om vi istället väntar på att trilla nedåt när sadeln har försvunnit får vi en liten luftfärd. Det är alltså inte på väg uppåt som vi skall försöka att sitta, utan på väg nedåt. När sadeln sedan är på sin lägsta punkt gör vi bäst i att jobba oss uppåt igen, innan hästen skjutsar oss uppåt.

Man kan se rätt duktiga ryttare få luft under baken i varje galoppsprång. Detta för att de, vilket på många sätt är helt riktigt, lägger den största koncentrationen i den del av språnget där hästen är på väg uppåt. Det är rätt logiskt på många sätt, för det är i det momentet som skänkelhjälpen skall verka. För att vara i takt med hästen och kunna vara nära den hela tiden, och på det viset spara dess rygg och ben, skall man lägga mera vikt vid att "pressa" sig nedåt när sadeln är på väg nedåt. Tränar man koncentrerat på det ett tag blir sitsen strax betydligt bättre.

Tittar man noga ser man att problemet att sitta ordentligt lever kvar väldigt länge. Det har de flesta av oss så fort vi skall göra något extra eller ovant. Se till exempel hur mycket normalryttaren lättar med rumpan i ett galoppombyte. Och de flesta ryttare som lyckas bevara sin sits genom mellantraven eller ökningen, ser obekväma ut under upptagningen (upptagning betyder minskning till ett lägre tempo). Tro således inte, käre skumpande nybörjare, att alla andra sitter som gjutna. Jag känner ingen som gör det.

I början lider vi alla av att handen far runt så farligt. Det är inte underligt att det är svårt att hålla ordning på den när inte resten av kroppen är i balans. För att handen skall kunna vara stilla måste vi röra kroppen aktivt, i takt med hästen. När vi klarar detta, märker vi att handen blir stilla. Du kan säkert springa i skogen med ett glas vatten i handen. Hela din kropp rör sig men handen är stilla. Tappar du däremot balansen far vattnet ur glaset. Se på servitrisen som snirklar mellan borden. Hela kroppen rör sig men brickan är stilla. Om vi låter oss röra oss i sadeln gör vi det möjligt att hålla handen stilla

När jag rider, oberoende av om det är unghästar eller äldre hästar, funderar jag aldrig på om jag rider lätt eller sitter ned. Jag tränar heller aldrig nedsittning på unghästar. Jag är inte heller någon hängiven lättridare, utan jag bara rider, så att säga. Om jag rider en unghäst kan jag ibland upptäcka att jag sitter ned, därför att det blev lättare att utföra vad-det-nu-är då. De flesta hästar trivs bättre med att ryttaren rider lätt än att den sitter ned. Det är främst därför som man vid gångartsbedömningar (såsom kvalitetstävlan och hingstarnas bruksprov) rider lätt. Hästen, speciellt en omusklad unghäst, har lättare att röra sig bra då. Som min käre major Koch sade: Lättridning sliter inte på ryttarens rumpa, och då sliter det inte heller på hästens rygg.

Kommentera


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Klättring

Att rida uppför och nedför branta backar kallas för att klättra. Var gränsen går mellan en klätterbacke och en "vanlig" backe kan nog inte enkelt sägas. Kanske att man kan lägga gränsen någonstans där ryttaren bekvämt kan sitta kvar i sadeln. Blir det obekvämt, är det klättring.

När vi klättrar använder vi fältsitsen. Jag har hört sägas att vi skall göra det för att vi skall göra oss lättare och för att hästen skall få plats att höja ryggen mm. Jag har svårt att tro att sådana kommentarer är genomtänkta. Oberoende av om vi står eller sitter, så väger vi lika mycket. Att vi klättrar i fältsits är dels för att vi skall kunna behålla vår egen balans och inte halka av hästen, men lika mycket för att vi i fältsits kan röra oss framåt eller bakåt och därmed behålla vår tyngdpunkt ovanför hästens. Om vi själva kan hålla balansen, underlättar vi för hästen att behålla balansen i backarna.

Skall man träna klättring behöver man inte alls leta upp den brantaste backen. De klätterbackar som bjuds i min närhet är tämligen obranta och korta, men ger ändå en bra träning för hästen.

Kommentera


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Klättra uppför

När vi nu skall uppför backen, reser jag mig i fältsits och sänker händerna så de hamnar där hals och bog möts. Där finns en liten kant som jag kan klämma om. När det går uppför är det min uppgift att stå på mina fötter. Jag kan behöva gå långt fram med överlivet för att klara det. Ibland känner man sig nästan liggande på hästhalsen. Förlorar jag balansen tar jag tag om hästhalsen med en eller båda händer. Jag tar alltså inte mantag, för då hamnar handen för högt upp och jag får svårt att följa hästen framåt. Istället omfamnar jag min häst. Då blir samtidigt tygeln längre, och hästen får full rörelsefrihet för sitt huvud.

Svårt vid klättring uppför är att reglera tempot. Emellertid försöker jag att här, precis som alltid annars, att vara noga med att hästen lyder mig. Åtminstone så skall jag bestämma gångarten. Oftast vill hästen ta sig uppför i ett raskt tempo, vilket även vi vill när vi måste upp för en brant. Det är lättare att göra det småspringandes. Som ryttare har vi då två möjligheter beroende på vårt syfte. Antingen låter vi hästen skynda uppför slänten. Då spar han på krafter och har god balans. Eller så säger vi till honom att ta det långsamt. Då får han anstränga sina muskler och leta efter sin balans på ett annat sätt. Här har vi alltså en träning av hans kropp liknande den vi ger honom under dressyrpassen.

Går det brant uppför kan skänkeln hamna högt upp och bak på hästen sidor. Har man otur lossnar stiglädret från sadeln. Någon bra lösning på detta har jag aldrig hört talas om, mer än att fälla upp stigläderkrampan ordentligt och kanske till och med snöra ihop den. Istället får man då ett stigläder som inte kan lossna alls, varför man får väga de olika säkerhetsaspekterna mot varandra.

Kommentera


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Klättra nedför

Att klättra nedför frestar inte på frambenen. Man behöver inte vara rädd för att klättra brant nedför. De flesta ryttare har en spärr som säger stopp långt innan hästens förmåga gör det. Viktigt när man klättrar nedför, som alltid annars, är att ryttaren är i balans över hästen, så hästen inte behöver ägna kraft och energi åt att "inte tappa ryttaren". Vad man som ryttare skall göra, är att skjuta fram fötterna, flytta knän och rumpa bakåt, och resa sig upp. Överlivet vinklar vi så att vi står balanserat. Ju brantare det är, desto mera måste vi räta upp oss. Det är fel att luta sig bakåt, och det är fel att luta sig för mycket framåt. Det viktiga är att man hela tiden står på fötterna. Ofta tycker man att fötterna åker bakåt inunder en, och då får man helt enkelt flytta fram dem, och ha knäna längre bak i sadeln. En lätt kontakt i sadeln med rumpan är naturligtvis ok. I och med att ryttaren flyttar sig bakåt och hästen behöver sänka huvudet för att se sig för, så får man länga ut tygeln.

Sedan rider vi nedför, och det skall vi göra sakta. Hästen kan bromsas med tygeln när så behövs, men däremellan ha full möjlighet att röra huvudet. Rösten är dock att föredra då den ju inte påverkar hästens balans. Om man bromsar och går långsamt, så lär man hästen att balansera sig nedför backen, och att bromsa. Det gör han med bakbenen om han har chansen. Om ryttaren är och stör i tygeln, så måste han bromsa med frambenen istället, eftersom han då inte kan välva ryggen. Hästens sätt att bromsa med bakbenen är att sätta dem längre fram under magen, sänka baken och bromsa, så som en dragkampare gör ungefär. I denna position får hästen mycket muskelträning i ryggen, och vi har nytta av klättringen. Att sätta bakbenen under kroppen för att bära upp densamma, är ju det vi kallar för samling. När vi klättrar nedför, tränar vi alltså hästens bärförmåga, samling.

Om man själv tappar balansen och faller framåt, så tar man stöd med händerna i manen eller manken. Jag brukar hålla ena tygeln genom båda händerna, så att jag får en bro att stödja mig på. Den häst som lär sig att ta det lugnt nedför och vara i balans hela tiden, kan man snart göra roliga saker med. Min gamle Kalle och jag brukade imponera på medryttare genom att långsamt galoppera upp och ner för våra klätterbackar. Det kan man och törs man om man hela tiden har full kontroll på hästen, och han har lärt sig tekniken i lugnt tempo.

Kommentera


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Rida på en hand

I alla situationer där jag rider på lång tygel, rider jag med båda tyglarna i en hand. Jag har gjort så i alla år, förmodligen därför att det är så jag fick lära mig på ridskolan i Partille. Genom åren har jag märkt att jag är rätt ensam om det, åtminstone i "engelska" kretsar. Westernfolket gör det oftare. Faktiskt har jag aldrig diskuterat med dem hur de gör. Mitt sätt att rida på en hand är helt enkelt - mitt.

Många gånger har jag märkt att jag har bättre kontroll på min häst tack vare enhandsfattningen än vad de flesta andra ryttare som envisas med att rida med delade långa tyglar har.

  • Jag kan korta tygeln snabbare

  • Jag har alltid ena handen fri för spöt

  • Med den fria handen kan jag, utan att först behöva "fippla", flytta undan grenar och liknande, klia mig eller äta ett äpple. (Fast att äta ett äpple i sadeln kan betraktas som ett onödigt riskmoment fullt jämförbart med att tugga tuggummi. Man kan sätta saker i halsen om hästen hittar på bus.)

  • Jag kan spänna sadelgjorden och fortfarande rida min häst

  • Jag sitter bekvämare och kan röra mig friare.

Den handen som håller tyglarna kallas styrhand medan den andra kallas hjälphand.

Den klassiska enhandsfattningen vid ridande på en hand är att man håller tyglarna i vänster hand. Vänster tygel löper som vanligt och höger tygel ligger ett eller två fingrar högre upp. Här blir det plötsligt självklart varför tygeländan skall ligga åt höger; till höger har jag ju högerhanden, som skall kunna greppa om tyglarna även den, för att länga eller korta en eller båda tyglar. Vill jag korta tygeln greppar jag med höger hand bakom vänster och drar med höger hand så att tygeln glider genom fingrarna i vänster hand.

Vill jag länga dem, greppar jag även då med höger hand ovanför vänster och skjuter tyglarna framåt genom vänsterhanden. Eller så öppnar jag bara vänsterhanden och låter tyglarna glida framåt.

Ibland har jag tyglarna i höger hand (när jag spänner sadelgjorden t ex) och då går de åt andra hållet i handen. Vänster tygel kommer in under tummen, och höger tygel mellan pek-och långfinger. Tyglarna fortsätter sedan rätt genom handen och hänger rakt ned. Vill jag nu korta tygeln tar jag helt enkelt tag med vänster hand framför höger, så är saken biff.

Jag har också en "höjd bromsberedskaps-tygelfattning". Om jag tror att jag strax behöver korta tyglarna, tar jag tag med höger hand en bit bakom vänster, så jag bara har att hala in tygeln. Snabbt och effektivt. Så sitter jag alltså med båda händerna om båda tyglarna en stund. Det kan gärna vara en halv meter tygel mellan händerna. På westernfilmer ser man ibland hur ryttaren sitter med tyglarna i vänster hand med handen framför magen, medan höger hand håller om tyglarna samtidigt som den vilar på låret. Så ser alltså även jag ut ibland här i de västgötska skogarna. När hästen blåser faran över, släpper jag med ena handen.

När jag vill styra gör jag det för vikt, ytterskänkel och trängande tygeltag. Inom westernridning (i alla fall i USA) kallas det neck reining. Vad man gör är att man låter yttertygeln trycka lätt mot hästhalsen och på det viset få hästen att kliva åt sidan med framdelen. Ett trängande tygeltag är en av de hjälper som inte går att förstärka. Har inte hästen lytt direkt, kan man inte få lydighet genom att försöka tränga med en sträckt och belastad tygel. Så fungerar det inte. Istället får man greppa med hjälphanden om inner tygel (framför styrhanden) och leda. Detta kan man göra utan att släppa "dubbeltaget" med styrhanden. Man kan även förstärka med ett spö på halsens utsida.

Det trängande tygeltaget är en underbar uppfinning och en nödvändighet vid all ridning på en hand. Det har funnits med inom skolridningen under århundraden och har försvunnit först under de senaste årtiondena, när ridning på en hand inte längre anses vara comme il faut. Tidigare var ju ridningen på en hand en nödvändighet, eftersom högerhanden skulle användas till sabel eller pistol (eller, för att citera Branderup, till det jag föredrar: ett sherryglas).

Rent praktiskt går det nog till så, att jag vid promenadridning oftast låter handen ligga på manken eller framvalvet. Behöver jag använda tygeln, sträcker (kortar) jag den genom att lyfta handen och ta upp den till midjan. Då blir tygeln så kort att jag kan använda den.

Faktiskt är jag så invand vid att långa tyglar skall vara en hand, att jag ibland har missat inne på tävlingsbanan. Det har hänt att jag av gammal vana visat fri skritt med enhandfattning. Av någon fånig anledning är det förbjudet.

Kommentera


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Är det enklare att rida enhändigt?

Frågan fick jag för ett tag sedan. Nej, blev mitt svar, men det är roligare. Det tycker jag att det är. Det är roligt att rida enhändigt på samma sätt som det är roligt att cykla utan händer.

Är det svårare att rida enhändigt då? Ibland, ibland inte. Att så få gör det beror nog på att de flesta tycker det är svårare att rida enhändigt. Naturligtvis blir det svårt om man aldrig gör det. Kom ihåg hur vi alla en gång i tiden tyckte det var vansinnigt svårt att rida lätt. Då övade vi, och plötsligt kunde vi varefter det inte var svårt längre. Så fungerar det även att rida enhändigt. Öva, så lär du dig! Ingen av oss rider väl heller för att det är enkelt? Att kunna rida med en hand är onekligen ridkunskap!

Det är egentligen rätt festligt att ”alla” anser att man skall göra så lite som möjligt med tygeln, och samtidigt gör stora ögon över att man kan rida enhändigt. Om man strävar efter att inte använda tygeln, borde man ju inte behöva någon hand.

En fördel med att rida enhändigt är just att man inte kan göra så mycket med handen. Man måste därför koordinera sina hjälper bättre än med två händer. Det är främst därför man till en början tycker det är så svårt att styra med bara en hand.

Diamanten föredrog jag tidigt att rida enhändigt eftersom det fungerade bäst på honom. Med en hand kunde jag inte störa honom lika mycket, och Diamanten är en häst som inte uppskattar att bli störd. På honom är det mycket viktigt att man kan synkronisera hjälperna för att det skall bli bra.

På unga hästar som ännu inte fullt förstått styrning och böjning är det enklare med två händer än med en. Då behöver man kunna leda, och vara extra tydlig med böjande tygeltag. Det kan man inte med en hand. Min store Robust som fortfarande har en rätt klumpig betthantering, fungerar därför bäst med två händer.

En fördel med enhandsfattning är att man enklare och snabbare kan ändra längden på tygeln. Därför rider jag nu enhändigt på min unge Taekwondo som lätt hamnar bakom hand. Om jag kan ge efter tillräckligt mycket och tillräckligt fort, så tygeln hänger, kommer han inte bakom. Dock måste jag fortfarande ibland korta tygeln rätt mycket för att få igenom tygeltagen, just eftersom han gärna överbetslar sig. Därför blir det att tygeln åker en halvmeter in eller ut, beroende på ifall det är tygeltag eller eftergift. Det fungerar bättre enhändigt än med två händer.

Detta sammantaget gör att jag tycker ni skall öva på att rida med en hand, så ni kan det när det behövs. Öva på promenader i skogen, och liknande ställen, där det är gott om tid.

Kommentera


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Varför vänster hand?

Ofta har jag fått höra att det känns så konstigt att rida med vänster hand, när vi rider med en hand. Mången vill slippa det och istället rida med höger, vid enhandsridning. Det får ni i och för sig gärna.

Som motiv för att rida med vänster, hör man ofta att det är för att man skall kunna fäkta med höger hand. Det argumentet faller ganska platt eftersom ju ganska få av oss idag fäktas från hästryggen. Förvisso har jag träffat ryttarinnor med den fäblessen.

Det finns mer vardagsnära anledningar att rida med vänster hand. En av dem är att det är rätt svårt att få de flesta av er att hålla spöt i vänster hand. Jag får erkänna att jag sällar mig till den skaran. Av någon hand håller man hellre spöt i högerhanden och tyglarna i vänster när man använder spöt, än tvärtom. Om vi betänker vilken hand vi har på styret när vi cyklar med en hand, hittar vi fler anledningar till vänsterhandsridandet. Vi håller vänster han kvar på styret, eftersom vi cyklar med en hand för att göra något med vår göra-hand, som ju för de flesta av oss är höger.

Av den anledningen håller de flesta av oss också telefonen i vänster hand, när vi pratar med någon, Då kan vi dricka kaffe och/eller skriva en anteckning samtidigt.

Kan vi hantera hästen, med vänster hand, klarar vi många vardagliga situationer bättre.

Kommentera


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer