*Tänk så som stora ryttare har tänkt, men upphör ej att tänka själv.*

Del 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer - Fältsits

Bokens delar
  1. «Föregående - 
  2. 1 - Ett litet förord
  3. 2 - Om ridning, säkerhet och hästhantering
  4. 3 - Om dressyrens grundtankar
  5. 4 - Om ryttarens och hästens språk
  6. 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer
  7. 6 - Om ryttarens inverkan
  8. 7 - Om hästens form
  9. 8 - Om böjande, balans och övergångar
  10. 9 - Om rörelserna
  11. 10 - Om vändningar och ryggning
  12. 11 - Sidvärtsrörelser
  13. 12 - Galopparbete
  14. 13 - Utrustning
  15. 14 - Osorterbart
  16. 15 - Unghästen
  17. 16 - Longering
  18. 17 - Arbete för hand
  19. 18 - Pilararbete
  20. 19 - Piaff
  21. 20 - Övningar
  22. 21 - Video
  23. 22 - Ridhandbokens bilder
  24. Nästa»
Kapitel i del 5:
Fältsits
Fältsits
Fältsits
Fältsits
Fältsits
Fältsits
Fältsits
Fältsits
Fältsits
Exemplarisk fältsits på den unga travande hästen. Kroppen mitt över stigbygeln och låren kvar i sadeln. Handen på hästhalsen kan hjälpa till med balansen om något händer.
I friare galopp blir det naturligt med rumpan högre upp och mindre vikt på låren. Fortfarande en låg hand, här med tag i manen för balansens skull, och överlivet mera upprätt än framåt.

Fältsitsens kroppshållning med böjda ben, låga händer, framåtlutad överkropp och balansen på foten är inget som uppfunnits av ryttare. Vi intar samma kroppshållning när någon ropar BU bakom oss, när vi måsta balansera på ett rörligt föremål, och även när vi förbereder oss på oväntade kroppsrörelser. Fältsisten är alltså samma kroppshållning som tennisspelaren som väntar på en serve har, och som slalomåkaren har, och som man ser när folk buggar!

Det förvånar mig ofta att ryttare har så dålig fältsits och att så många inte verkar bry sig om att träna sin fältsits. Jag tror att detta mycket beror på missuppfattningar runt fältsitsen. Ofta rätar folk upp benen för mycket och lutar sig för mycket framåt, så all balans går förlorad.

Den fördel fältsitsen bjuder oss framför den lodräta sitsen är att vi i fältsitsen kan fjädra i alla kroppens leder och bättre kan anpassa oss till stora rörelser hos hästen utan att vår egen tyngdpunkt behöver flyttas upp och ned. En god fältsist är därför bästa sitsen vid oväntade situationer, i ojämn terräng, på bockande hästar och vid snabb ridning, alltså i alla situationer där vi inte har full kontroll på vilken rörelse som strax kommer.

Var är det då för skillnad mellan lodrät sits och fältsits? Den mest markanta skillnaden är att vi i fältsitsen inte belastar rumpan. Vikten lägger vi på fötterna. Vi står, helt enkelt. I de flesta lugna situationer kan vi även ha vikt på låren. Låren behöver alltså i normalläget inte lätta från sadeln. Det framåtlutade överlivet gör av sig självt att axlarna blir kvar i samma höjd över marken även om hästen rör sig upp och ned. Detta är hela syftet med fältsitsen.

I början kan man uppleva det som svårt att stå på fötterna över den breda hästen. Svårt är det så länge vi låter knäna peka mer ut än fötterna. Vi får alltså flytta ut underskänkeln från hästen så fötterna kommer under eller utanför knäna. Man har en känsla av att man vrider in knäna, när det är rätt.

För balansen och orkens skull kan man alltså så länge som möjligt ha kvar låren i sadeln. Händerna kan man låta vila på hästens hals, vilket ger ett extra stöd för balansen.

Med axlarna längre fram, blir det bäst balans om handen flyttar lika mycket fram. Vi får alltså ha kortare tyglar och handen länge fram i fältsitsen än i den lodräta sitsen. Det brukar sägas att handen skall vila mitt på halsen, men där får vi ju anpassa resultaten efter hur långa armar ryttaren har och hur lång hals hästen har. Är handen på rätt ställe hänger överarmen rakt ned, eller är riktad svagt framåt. Där är ingen skillnad mot den lodräta sitsen, men eftersom axlarna är framför höften kommer även armbågarna framför höften.

Viktigt för att behålla balansen över fötterna, är att komma ihåg att vi, för att behålla balansen med axlarna framme, måste flytta bak rumpan så att vikten kommer över foten. Där gör mången fel och hamnar för långt fram i sadeln medan fötterna glider ohjälpligt bakåt. Då har vi ingen balans.

Medan man i den lodräta sitsen ofta pratar om en lodlinje genom axel, höft och häl (alltså att axeln skall vara rakt över höften som i sin tur är rakt över hälen), kan man i en god fältsits se en liknande linje där axlarna är rakt över knät, som i sin tur är rakt över tårna. Detta har egentligen inget självändamål, men resultatet ser ofta ut så.

När vi reser oss ur sadeln måste vi även då ha kvar vikten på fötterna. Resandet måste därför komma ända nere från vristen, inte bara från knäet och uppåt. Gör vi fel hamnar vikten framför fötterna. Ju högre upp vi vill ha rumpan, desto längre bak i sadeln måste knäet komma. Ju högre vi har rumpan, desto mer lodrät blir alltså vår vad.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

I fältsits ser det gärna vingligt och ostadigt ut, men det skall det göra! Vitsen med fältsits är att kunna röra sig oberoende av hästryggen eller att kunna vara stilla oberoende av hästryggen. Jämför man med Escyros rygg ser jag ut att studsa väldigt mycket upp och ned, men jämför man istället med horisonten ser man att min gamla kropp är stilla och fin, just som det skall vara. Detta är syftet med fältsitsen: Att kunna vara stilla och inte störa hästen.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Patrik och jag leker att de små björkarna efter ridbanan har stora grenar. Nu kommer han i vild galopp och måste ducka för dem så han inte blir hängande i en gren. Det senare har faktiskt hänt mig och var inget roligt. En viktig sak med ridning är att träna för oförutsedda saker, som detta. Att kunna röra sig i sadeln utan att tappa balansen är viktigt.

För att hålla balansen i denna övning behöver du stödja dig på dina händer. Bäst gör du det genom att hålla ena tygeln genom båda händerna, så du får en liten brygga att stödja dig på.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer