*Tänk så som stora ryttare har tänkt, men upphör ej att tänka själv.*

Del 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer - Lättridning

Bokens delar
  1. «Föregående - 
  2. 1 - Ett litet förord
  3. 2 - Om ridning, säkerhet och hästhantering
  4. 3 - Om dressyrens grundtankar
  5. 4 - Om ryttarens och hästens språk
  6. 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer
  7. 6 - Om ryttarens inverkan
  8. 7 - Om hästens form
  9. 8 - Om böjande, balans och övergångar
  10. 9 - Om rörelserna
  11. 10 - Om vändningar och ryggning
  12. 11 - Sidvärtsrörelser
  13. 12 - Galopparbete
  14. 13 - Utrustning
  15. 14 - Osorterbart
  16. 15 - Unghästen
  17. 16 - Longering
  18. 17 - Arbete för hand
  19. 18 - Pilararbete
  20. 19 - Piaff
  21. 20 - Övningar
  22. 21 - Video
  23. 22 - Ridhandbokens bilder
  24. Nästa»
Kapitel i del 5:
Den resande fasen. Överlivet mitt över min fot.

Genom lättridningen kan man påverka hästen mycket mer än många tror. Med små ändringar i balans, takt och storlek på rörelse kan man förändra hästen på många sätt och antingen hjälpa den eller försvåra för den. Att man rör sig upp och ned i takt med hästen, rider lätt, behöver inte betyda att något blir lättare för hästen. Fel utförd kan lättridningen belasta hästen onödigt mycket. Lättridningen uppfanns på 1800-talet för att minska påfrestningen på ryttaren under långa marscher. När lättridningen etablerades kunde man hålla ett högre tempo under längre sträckor.

Balansmässigt tillhör lättridningen fältsitsen. Man kan inte rida lätt i lodrät sits. De som försöker, trillar mest runt på hästryggen. Ha axlarna framför höften hela tiden, och vikten på stigbygeln, även i det moment du sitter ner. Då kan du få en bra och balanserad lättridning.

Vid lättridning belastar man hästen oliksidigt. Ryttaren "väger" ju olika mycket på väg upp ur sadeln och på väg ned i sadeln. För att jämna ut denna snedbelastning under hästens livstid, skall man variera sittben, så att man ibland sitter ned när hästen har höger framben i marken, och ibland sitter ned när hästen har vänster framben i marken.

Att man vid ridning på böjt spår sitter ned på det yttre fram är en av de första saker vi lär oss på ridskola, men tyvärr lär vi oss inte varför. Grundanledningen är naturligtvis att vi skall variera sittben, och därför måste vi lära oss att se och känna skillnaden på vilket ben vi sitter ned på. Det känns faktiskt skillnad, kan jag meddela de ovana ryttarna. Sedan är det ju praktiskt med ett enhetligt system, så att instruktören kan se huruvida ryttaren är medveten om vad han gör eller ej, och därför har det blivit bestämt att det är yttre framben som gäller. Jag har hört en mängd andra förklaringar genom åren, men egentligen ingen som jag tycker ger en vettig förklaring på varför det skall vara just yttre fram.

Den bästa förklaringen jag har hört är, att om vi sitter ned när ytter fram är i marken, sitter vi ju ned när inner bak är i marken. Det betyder att hästen får bära oss mest när den har inner bak i marken vilket är det ben som vi oftast väljer att ha under hästen. Om jag rider lätt i en sluta, vilket faktiskt har hänt, brukar jag byta sittben och sitta ned på inner fram istället.

Vänj dig vid att alltid kontrollera vilken ben du sitter ned på, och var för enkelhetens skull konsekvent med att sitta ned på yttre fram. I skog och mark försöker jag variera vilket ben jag rider lätt på. Ibland börjar jag på vänster, och ibland börjar jag på höger. Du behöver inte se hästens fötter för att kontrollera detta. Du tittar på hästens bogar. Den bog som rör sig bakåt, är samma som den fot hästen har i marken. Om du således är på väg ned i sadeln när höger bog går bakåt, sitter du ner på höger fram.

Skall jag byta sittben, vilket man ju gör regelbundet, gör jag oftast så nuförtiden, att jag står upp i två steg istället för att sitta ned i två steg. Det känns enklare på något sätt, och jag stör hästen mindre.

Lättridningen består av 4 faser:

  1. den resande
  2. den stående
  3. den sättande
  4. den sittande

Kanske låter det här väl krångligt och hyperkorrekt, men utför man lättridningen bra, så har man en väldig användning av den i ridningen. Dåligt utförd är den mest ett hinder för god ridning.

Den resande fasen

Den här fasen är det väl inte så mycket att orda om. I början är det lätt att man reser sig för högt. Det är oftast bättre att vara kvar rätt nära sadeln och inte räta ut benen helt. Vanligt är att ryttare reser sig för fort, har för bråttom upp i luften helt enkelt. Rörelsen är den samma som när du från sittande skall resa dig till fältsits.

Den stående fasen

Här skall ryttaren bli just stående en liten stund. Ofta ser man att ryttaren inte blir stilla i luften, utan bara rör sig upp och ned i lättridningen. Men man skall alltså bli stående här ett kort ögonblick, och känna hur hästen gungar till när inner framben sätts ned i marken. I detta läge är det viktigt att komma ihåg att lättridning är fältsits. Behåll axlarna framför höften; stå i fältsits en liten stund helt enkelt.

Den sättande fasen

Det är lätt att man här bara slappnar av och trillar ned på hästen, men det är viktigt att ryttaren själv sätter sig ned i den takt som hon vill, och inte låter hästen sköta detta. Tanken med lättridningen är ju att skona ryttarens bak och hästens rygg, och det är här vi kan påverka detta genom att ta det lugnt så vi landar mjukt i sadeln, istället för att bara "ramla" ner igen, som är nybörjarens naturliga reaktion. Ofta sätter sig ryttare för fort. Om man kan dröja kvar lite i luften och ta det lugnt när man sätter sig, blir oftast hästens gång lugnare.

Den sittande fasen

På samma sätt som att vi skall bli stående en stund, skall vi bli sittande en stund, och känna hur hästen gungar till när det yttre frambenet sätts ned i marken. Här skall vi vara kvar i balans så vi snabbt kan resa oss igen. Det är olämpligt att resa upp överlivet för mycket, då är det svårt att komma upp igen. Man skall ha nästan hela kroppsvikten vara kvar i stigbyglarna. Vi skall inte inta "lodrät sits" den korta stund vi har rumpan i sadeln, utan vara kvar i en mera fältsitsbetonad ställning.

Man skall i lättridningen inte räkna ett-två-ett-två, utan ett-å-två-å-ett-å-två, för att få in gunget.

Ofta ser man att ryttare har för bråttom i sin lättridning. Om man lugnt sätter sig, och till och med sätter sig lite efter hästen i takten, får man en häst som blir balanserad i sina rörelser. Genom att sätta sig långsamt åstadkommer man att hästen måste vänta på ryttaren, och på det enkla viset kan vi åstadkomma en förhållning eller halvhalt.

Skänkelhjälper i lättridning fungerar bäst om man ger dem när man är på väg nedåt (fas 3). Därför kan vi i lättridning bara använda skänkeln i vartannat steg och bara, egentligen påverka ena bakbenet. Därför bör man vara noga med vilket ben man sitter ned på under t ex skänkelvikning. Där är det bäst att sitta ned på det yttre frambenet eftersom det ju är det inre bakbenet vi vill påverka.

Ett bra sätt att träna sin balans i lättridningen är att rida lätt över tre steg, där man sitter ned på steg ett och står upp på steg 2 och 3. Det är svårt för många, eftersom den normala upp-ned-rörelsen går förlorad. Räkna upp-upp-ned, upp-upp-ned. Vanligt är att ryttaren blir sittande två steg i den här övningen, därför att man rätar upp sig för mycket den lilla stund man sitter i sadeln. Då är det svårt att hinna upp igen.

Jag brukar låta elever med klumpig lättirdning få rida lätt utan att nudda sadeln med rumpan. Då är man tvungen att behålla sin balans hela tiden. Annars klarar man inte detta.