*Tänk så som stora ryttare har tänkt, men upphör ej att tänka själv.*

Del 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer

Bokens delar
  1. «Föregående - 
  2. 1 - Ett litet förord
  3. 2 - Om ridning, säkerhet och hästhantering
  4. 3 - Om dressyrens grundtankar
  5. 4 - Om ryttarens och hästens språk
  6. 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer
  7. 6 - Om ryttarens inverkan
  8. 7 - Om hästens form
  9. 8 - Om böjande, balans och övergångar
  10. 9 - Om rörelserna
  11. 10 - Om vändningar och ryggning
  12. 11 - Sidvärtsrörelser
  13. 12 - Galopparbete
  14. 13 - Utrustning
  15. 14 - Osorterbart
  16. 15 - Unghästen
  17. 16 - Longering
  18. 17 - Arbete för hand
  19. 18 - Pilararbete
  20. 19 - Piaff
  21. 20 - Fristående artiklar
  22. 21 - Övningar
  23. 22 - Video
  24. 23 - Ridhandbokens bilder
  25. Nästa»
Kapitel i del 5:

Allmänt om ryttarens sits

Renässans-sits. Framskjuten skänkel med ordentligt tramp i stigbygeln.

Historien såväl som samtiden har uppvisat många olika sätt att sitta på en häst. Inga av dessa kan batraktas som fel, så länge de fyller sitt syfte. Renässans-ryttaren med sina kraftigt framskjutna skänklar visste vad han gjorde. Så sitter man stadigt och bra, speciellt i en sadel med högt bakvalv, i stridens hetta där man inte vet varifrån nästa stöt kommer eller vart nästa rörelse går. Sitsen blir emellertid kraftigt fel om man försöker att hoppa höga hinder i den, vilket engelska rävjägare försökte långt in på 1900-talet. Lika fel blir den om vi vill inverka finstämt i en dansande dressyr. Men för sitt ändamål är den lika bra som andra medvetet valda sitsar är bra för sina ändamål.

Jag vill gärna se det som en brist hos ryttaren när denna inte kan variera sin sits och inta den som för tillfället är mest gynnsam, oberoende av ifall det är fältsits, balanssits, renässans-sits eller något helt annat. Detta lär man sig enkelt genom att öva. Man måste öva alla sitsar. Man måste även öva sin lättridning med målmedvetna strategier för att den skall vara användbar, och mången bland mina elever är allt för dålig på att öva sin fältsits. Det är den viktigaste och allsidigaste sitsen; den vi använder i de flesta situationer så fort vi lämnar ridbanan, och det gör de flesta rätt ofta!

På dressyrtävlingar får vi ett betyg på sitsen, och sitsen anses som så viktig att den har koefficient 2, dvs. betyget räknas dubbelt. Nu är det ingen skönhetstävling, utan bedömningsgruppen heter:

"Ryttarens sits och hållning - korrektheten och finheten samt effekten av hjälperna"

Det är detta sitsen handlar om.

  • Vi skall kunna ge hjälpen korrekt = vi skall tala tydligt till hästen.

  • Vi skall kunna använda fina, dvs. små hjälper = vi skall inte behöva "skrika" åt hästen. Han skall lyssna ändå

  • Hjälperna skall ha avsedd effekt = vi skall få hästen att förstå vad vi menar, och att utföra det.

Klarar vi dessa tre saker är vår sits bra.

Därför får den som gör en dålig uppvisning en låg poäng på sitsen, eftersom ryttaren inte har lyckats förmedla sitt budskap till hästen. Ryttarens sits är ryttarens förmåga att inverka på hästen.

Hur är då den bra sitsen? Det skiljer sig lite mellan olika ryttare, beroende på hur man är byggd, men där finns en del gemensamma egenskaper.

Innan jag pratar mer om sitsen vill jag säga att det är omöjligt att sitta rätt i en sadel som inte ligger rätt på hästen. Alla sadlar passar inte heller alla ryttare. Har du problem att sitta rätt, ligger felet väldigt ofta i sadeln.

Bekvämt och avslappnat

Ryttaren skall vara avslappnad, dvs sitta bekvämt. Det görs ofta försök att tvinga in ryttaren i en förbestämd mall: "Så här skall det se ut". Ofta leder detta till att ryttaren får spänna en massa muskler för att kunna sitta "rätt". Det vanligaste felet här är trampet i stigbygeln. Hälen skall inte tryckas ned, den skall "trilla" ner som följd av ryttarens avslappnade ben. Ett annat vanligt fenomen är att ryttaren försöker - eller blir tillsagd - att hålla sina ben på ett onaturligt sätt. Krävs det muskelspänning för att sitta är det alltid fel. Känns det obekvämt att sitta som man blir tillsagd är det också fel.

De första gångerna man försöker att åka skridskor eller lära sig att cykla är man spänd i varje muskel. Det går varken att åka skridskor eller cykla när man är spänd i kroppen. Samma sak gäller med ridningen. För att kunna utföra det vi vill uppe i sadeln, skall vi använda minsta möjliga kraft till det.

Gör ett experiment. Böj armbågen i 90 graders vinkel. Detta kan man göra utan att man "tar i". Gör man det på ett avslappnat sätt är det lätt att ändra vinkel eller riktning på armen. prova nu att återigen böja armbågen i 90 graders vinkel, och spänn armen. Nu är armen stel, och det är svårt att flytta den eller böja den mer. Denna sanning gäller med resten av kroppen också. Vi måste använda minimal muskelkraft för att kunna röra oss på hästryggen. Annars kan vi varken ge de hjälper vi vill eller följa med hästen i dess rörelser.

Knäslut

Knäslut är ett omtalat och missuppfattat begrepp. Knäslut betyder, där det omtalas i äldre litteratur, att knäet skall ligga nära sadeln. Att det skall klämmas med knäna är en missuppfattning. Det leder till att man låser fast skänkeln och inte längre kan använda den speciellt bra.

I "speciella situationer", som vid klättring eller om hästen står på bakbenen eller hittar på något annan hyss, klämmer man med knäna för att hålla sig kvar på hästens rygg. Där är det berättigat. Oftast är det emellertid lårets nedre del man klämmer med, och inte själva knät. Knäslut får man bäst om man vrider in tårna lite och även skjuter fram underskänkeln.

Vi som rider mest med sadel blir ofta dåliga på knäslut. Barbackaryttare är oftas bättre på det eftersom de ju inte ha någon stigbygel att ta spjärn i. Det blev jag varse en gång när jag skrittade Blixten i kuperad terräng och gled fram på manken i varje nedförsbacke. jag fick hålla emot med händerna. Efter några gånger kom jag på att om jag klämmer med knäna så blir jag kvar på hans rygg. I sådana situationer är alltså knäslut motiverat, men när vi skrittade hem på landsvägen lät jag benen hänga avslappnat igen.

Den sänkta hälen

Med grova stela gummistövlar blir inte hälen sänkt hur mycket du än slappnar av.
Rider du barbacka faller tårna ned om benet är avslappnat.
En överdrivet sänkt häl kan bero på ett för stelt ben eller höft, som här när jag led av höft-artros.

Det finns några saker som ryttare tidigt vill åstadkomma, eftersom de är så tydliga. Är det tydligt blir det viktigt för den okunnige. Dit hör att hästen går på tygeln och att hälen är sänkt. Därför finns det mängder med ful-knep att försöka få en sänkt häl, och de flesta missar vad den sänkta hälen visar och skapar.

Genom mitt liv har jag hört många krystade förklaring till varför hälen skall vara sänkt, och jag måste erkänna att i början av min karriär gav jag nog många krystade förklaringar till det på ridskolorna i Orsa och Avesta.

En förklaring jag någon gång hört är att hälen skall vara sänkt för att vaden skall bli slätare och därför ge en längre anläggningsyta mot hästen och en mildare hjälp. Jomen, sådant nämns, och är såklart strunt.

Så varför skall hälen vara sänkt, Då? Det finns en mängd bra förklaringar till det. Den sänkta hälen är emellertid en av få saker som gäller oberoende av sits. Vi vill ha sänkt häl i lodrät sits såväl som i lätt sits eller över hinder.

Låt oss ta jämförelsen med stegen igen: Hur upplever du att du står stadigast på stegen? Med sänkt häl eller om du står på tå? Spontant känner du nog att hälen ned ger en säkrare känsla.

Där har vi anledning till den sänkta hälen när vi rider i lätt sits: Det är stadigare och ger bättre balans.

I lodrät sits, alltså vid nedsittning blir den sänkta hälen istället ett tecken på avslappning. Hälen ramlar nedåt om lår och vad hänger avslappnat. Tån hålls upp av stigbygeln och ramlar inte nedåt. Därför hamnar hälen oftast lägre än tån när benet är avslappnat.

Så beroende av sits är den sänkta hälen viktig av olika anledningar.

Rider du barbacka eller utan stigläder blir det en annan sak. Är du avslappnad i benet hänger då hela foten ned och då hamnar tån lägst. Det är fel att försöka hålla upp tårna eftersom det skapar en spänning, den spänning som den sänkta hälen normalt är ett bevis på att du är fri från.

Hur sänkt häl du får beror på en mängd faktorer. En viktig orsak är hur styva stövlar du har. När jag rider i mina rejäla stall-stövlar på vintern blir inte min avslappnade häl sänkt eftersom stöveln håller emot. Då får det vara så. Det är viktigare at benet är avslappnat än att jag får beröm för en sänkt häl.

Rider du med för långa stigläder, vilket till och från är modernt, blir det också svårt med den sänkta hälen. Det finns säkerligen också människor som av olika kroppsliga anledningar inte får ned hälen så det ser elegant ut. Då kan man glatt rida vidare ändå och veta att man ändå är avslappnad i benet.

När hälen åker upp

Det anses som tecken på dålig ryttare när benen åker upp. Till viss del stämmer det. Att benen åker upp är ett tecken på att vi har tappat balansen – men också på att vi anstränger oss att hitta balansen.

Vi människor verkar ha en gammal ap-gen som gör oss lämpliga att klättra träd. Därför vill vi, när vi tappar balansen, göra oss krokiga. Tänk att vi faller i ett träd. Böjer vi armar och ben ökar chansen att vi hakar tag i någon gren och lindrar fallet. Att våra ben åker upp när vi känner oss osäkra på hästryggen är alltså ett bevis på att vi är mänskliga.

När vi rider är emellertid detta inte den bästa lösningen. För att balansera på en hästrygg bör vi inte dra ihop oss utan breda ut oss. Det tar tid för oss att vänja sig vid att blir det obekvämt skall vi räta ut och hållas isär benen. När vi får in den rutinen, vilket tar tid, har vi inte samma problem med att hälen åker upp och vi känner oss mer balanserade på hästryggen.

Fortfarande efter 45 år som ryttare märker jag ibland att naturen tar över min ridning, och då mest i situationer jag inte är så van vid. Jag hoppar inte så ofta längre, så när jag hoppar känner jag ofta att jag står på tå i stigbygeln, vilket ju är ett sätt att försöka klamra mig fast. Bästa sättet att komma till rätta med det är att hoppa mer. Rutin skapar vi genom att göra, och göra ofta.

Stigbygeln

Passa på nästa gång du klättrar upp för en stege att känna efter var under foten du sätter stegpinnarna. Du har den inte på tårna och inte i hålfoten, utan någon stans där emellan. Du har dem antingen på fotens bredaste del, fotbladet, alltså den främre trampdynan, eller strax bakom fotbladet. Det kvittar egentligen var du har den. Det enda du behöver veta är att samma ställe är bäst att ha stigbygeln på.

Du sätter foten som du gör när du går på en stege för att känna dig vig, stadig och säker. Det är bra egenskaper när du rider också. Låt ingen centimeterpassa stigbygeln åt dig, utan ha den där det är bekvämt, där du känner dig balanserad och känner att du kan röra ditt ben och hela dig..

Det finns ställen där det inte är bekvämt, och det märken man när stigbygeln hamnar där. Det känns klumpigt att ha den i hålfoten och det känns dumt att inte alls ha den på foten.

Att det pratas så mycket om var stigbygeln skall vara beror på att det för ovana ryttare och i besvärliga situationer är lätt att förlora kontakten med den. Vi har en klättergen som gör att vi vill böja på benen när det blir obalans. Då åker fötterna upp och stigbygeln far obelastat runt. Antingen far den in i hålfoten eller så tappar vi den. I ett försök att råda bot på detta vill ovana ridlärare ha jättelånga diskussioner om stigbyglarna med sina elever. Stigbygeln hamnar rätt inte genom instruktioner utan genom många timmar i sadeln.

Tygeln

Tygeln hålls oftast längst in mellan lill- och ringfinger. Då kan vi använda stora muskler till att hålla tygeln, och blir mjuka i handen. Vidare skall tygeln ligga på pekfingrets mellersta del, och ovanför denna skall tummen ligga platt och hålla fast tygeln ("nyckelgreppet". Om vi håller fast tygeln med tummen blir vi mera avslappnade i handen, vilket bidrar till en mjukare hand. Om man håller tygeln rätt kan man snurra runt med handen, som när man vispar grädde eller lindar upp ett garnnystan. Detta är ett test som jag gör själv emellanåt, och som alla mina elever råkar ut för.

Sally Swift skriver att man skall hålla i tygeln som om man höll en fågelunge i varje hand. Det är en mycket bra jämförelse. Om det hade varit praktiskt genomförbart hade jag låtit mina elever hålla ett ägg i varje hand medan de red. Så skall man hålla i tygeln.

Tygeländen

Sally Swift skriver att man skall hålla i tygeln som om man höll en fågelunge i varje hand. Det är en mycket bra jämförelse. Om det hade varit praktiskt genomförbart hade jag låtit mina elever hålla ett ägg i varje hand medan de red. Så skall man hålla i tygeln.

Tygeländan skall löpa fram mellan tumme och pekfinger, över pekfingrets första led och skall vid tvåhandsridning fortsätta ned mellan tygeln och hästhalsen. Enligt instruktionsboken mellan höger tygel och hästhalsen. Det kan tyckas betydelselöst på vilken sida om hästhalsen som tygeländan ligger, men detta får betydelse när vi börjar att rida på en hand. Då håller vi ju tygeln med vänster hand, och skall då ha tygeländan åt höger så att höger hand kan korta och länga tygeln åt oss. Däremot skall man när man rider tvåhändigt inte ha tygeländan liggande över tygeln, vilket är väldigt vanligt. Har man det så blir det svårt att ta ledande tygeltag på den sidan som tygeländan blockerar. Jag hade en elev som red med händerna mycket olika högt. När jag lade tygeländan rätt åt henne hamnade händerna i samma höjd.

Tyvärr ser man ofta ryttare som låter tygeländan passera upp genom handen och falla bakåt över tummen. Detta gör de naturligtvis för att ingen har talat om för dem hur man kan göra det bättre och bekvämare för sig. Förvånade nog lyckas ryttare passera genom en flerårig undervisning på ridskola utan att någon lär dem att hålla tygeln på ett bra sätt.

Den lodräta sitsen

Tänk er hur ni cyklar utan händer. För att klara det måste man våga räta upp sig och balansera i sadeln. Det är först då man kan styra cykeln med små förskjutningar i sin vikt, och samtidigt själv hålla balansen. Samma grunder arbetar den lodräta sitsen efter. Genom att balansera på vår rumpa, kan vi vara mera finstämda än i fältsitsen, och påverka hästen med mer finmotorik.

Vi ser samma kropps-position i andra sitationer där vi behöver en finstämd balans, och måste kunna balansera på en liten yta. Lindansaren är i "lodrät sits", och det är även simhopparen när hon ... Läs mer

Fältsits

Fältsitsens kroppshållning med böjda ben, låga händer, framåtlutad överkropp och balansen på foten är inget som uppfunnits av ryttare. Vi intar samma kroppshållning när någon ropar BU bakom oss, när vi måsta balansera på ett rörligt föremål, och även när vi förbereder oss på oväntade kroppsrörelser. Fältsisten är alltså samma kroppshållning som tennisspelaren som väntar på en serve har, och som slalomåkaren har, och som man ser när folk buggar!

Det förvånar mig ofta att ryttare har så dålig fältsits och att så många ... Läs mer

Lättridning

Genom lättridningen kan man påverka hästen mycket mer än många tror. Med små ändringar i balans, takt och storlek på rörelse kan man förändra hästen på många sätt och antingen hjälpa den eller försvåra för den. Att man rör sig upp och ned i takt med hästen, rider lätt, behöver inte betyda att något blir lättare för hästen. Fel utförd kan lättridningen belasta hästen onödigt mycket. Lättridningen uppfanns på 1800-talet för att minska påfrestningen på ryttaren under långa marscher. När lättridningen etablerades kunde man hålla ... Läs mer

Sitt still!

Hur ofta har inte folk skrikit detta åt oss? Och hur många gånger har inte vi instruktörer sagt detta till våra skumpande elever? Ujujuj, den stackaren som skumpar runt blir inte klokare av den tillsägelsen. För faktiskt skall vi inte sitta stilla.

När hästen rör sig så rör sig sadeln upp och ned. Det har vi alla konstaterat. Att sitta stilla på något som rör sig går inte. Vi måste röra oss på samma sätt som hästen, och i takt med denne. Jämför med att dansa. Även om ena parten för, så står ju inte andra parten stilla. Hon ser till att röra sig, att följa med. Det är det vi skall göra när vi rider, vi skall följa med hästen i dess rörelser. För att lyckas bra med detta måste vi aktivt se till att röra oss i takt med hästen, dvs. huvudsakligen upp och ned.

I skritt är det ganska enkelt att följa med, för då rör sig sadeln ganska lugnt fram och tillbaka och inte så mycket upp och ned. I fältsitsen, och framför allt lättridningen klarar vi det också rätt bra med bara lite övning. Men: vi skall ju kunna sitta ned också.

Viktigt att påpeka är att på en häst som rör sig orytmiskt och i dålig balans är det omöjligt att sitta ned, åtminstone i traven. Som tur är har man inget för att göra det heller, för den hästen mår bättre av att vi rider lätt på den. Det är ju därför lite tråkigt, om än svårt att göra annorlunda, att vi måste lära våra ryttare att sitta ned på "stapplande" lektionshästar som i alla fall just då inte anstränger sig speciellt.

Det är ju sällan svårt att ha kontakt med sadeln när den är på väg uppåt. Lättar man gör man det när man är på väg nedåt. Alltså är det här vi skall lägga vår energi. Vi måste aktivt jobba oss nedåt. Det eftersträvansvärda är ju att hålla vår tyngdpunkt i samma nivå och inte låta hästen flytta den upp och ned. Det klarar vi om vi är rörliga i höften.

Om vi låter vår rygg vara lite böjlig och ser till att våra höfter följer med sadeln uppåt-framåt (rätar ut höftleden), och sedan trycker oss nedåt lyckas man ganska bra. Om vi istället väntar på att trilla nedåt när sadeln har försvunnit får vi en liten luftfärd. Det är alltså inte på väg uppåt som vi skall försöka att sitta, utan på väg nedåt. När sadeln sedan är på sin lägsta punkt gör vi bäst i att jobba oss uppåt igen, innan hästen skjutsar oss uppåt.

Man kan se rätt duktiga ryttare få luft under baken i varje galoppsprång. Detta för att de, vilket på många sätt är helt riktigt, lägger den största koncentrationen i den del av språnget där hästen är på väg uppåt. Det är rätt logiskt på många sätt, för det är i det momentet som skänkelhjälpen skall verka. För att vara i takt med hästen och kunna vara nära den hela tiden, och på det viset spara dess rygg och ben, skall man lägga mera vikt vid att "pressa" sig nedåt när sadeln är på väg nedåt. Tränar man koncentrerat på det ett tag blir sitsen strax betydligt bättre.

Tittar man noga ser man att problemet att sitta ordentligt lever kvar väldigt länge. Det har de flesta av oss så fort vi skall göra något extra eller ovant. Se till exempel hur mycket normalryttaren lättar med rumpan i ett galoppombyte. Och de flesta ryttare som lyckas bevara sin sits genom mellantraven eller ökningen, ser obekväma ut under upptagningen (upptagning betyder minskning till ett lägre tempo). Tro således inte, käre skumpande nybörjare, att alla andra sitter som gjutna. Jag känner ingen som gör det.

I början lider vi alla av att handen far runt så farligt. Det är inte underligt att det är svårt att hålla ordning på den när inte resten av kroppen är i balans. För att handen skall kunna vara stilla måste vi röra kroppen aktivt, i takt med hästen. När vi klarar detta, märker vi att handen blir stilla. Du kan säkert springa i skogen med ett glas vatten i handen. Hela din kropp rör sig men handen är stilla. Tappar du däremot balansen far vattnet ur glaset. Se på servitrisen som snirklar mellan borden. Hela kroppen rör sig men brickan är stilla. Om vi låter oss röra oss i sadeln gör vi det möjligt att hålla handen stilla

När jag rider, oberoende av om det är unghästar eller äldre hästar, funderar jag aldrig på om jag rider lätt eller sitter ned. Jag tränar heller aldrig nedsittning på unghästar. Jag är inte heller någon hängiven lättridare, utan jag bara rider, så att säga. Om jag rider en unghäst kan jag ibland upptäcka att jag sitter ned, därför att det blev lättare att utföra vad-det-nu-är då. De flesta hästar trivs bättre med att ryttaren rider lätt än att den sitter ned. Det är främst därför som man vid gångartsbedömningar (såsom kvalitetstävlan och hingstarnas bruksprov) rider lätt. Hästen, speciellt en omusklad unghäst, har lättare att röra sig bra då. Som min käre major Koch sade: Lättridning sliter inte på ryttarens rumpa, och då sliter det inte heller på hästens rygg.

Stolsits

Stolsits till följd av för smal sadel
Stolsits till följd av stel höft.

I min ungdom på ridskolan i Partille var få saker lika förolämpande som att anklaga någon för stolsits. Det var värre än att sitta ned på fel ben i lättridningen, värre än att inte ha hästen på tygeln och värre än att hästen rusade in i galoppen och vilka fler saker det nu kan ha varit för en lektionsryttare att göra rätt för att visa att man kunde det här med ridning. Stolsits var höjden av genans.

Idag blir jag inte lika upprörd över stolsits, för idag vet jag vad det kommer sig av. Stolsits beror på en olämplig sadel eller på att ryttaren har en besvärlig kropp.

Om sadeln är för smal för hästen lufts sadeln upp i framkanten. Det gör att djupaste punkten kommer för långt bak. Därför hamnar stiglädret för långt fram i förhållande till sätet och därmed hamnar såklart också den avslappnade skänkeln långt fram eftersom den ju hänger i stiglädret.

Detta är den absolut vanligaste orsaken till stolsits: Sadeln passar inte hästen. Jag tror att på de 40 år jag ridit har medvetandet om sadelns inverkan på sitsen vuxit, varför vi idag inte ser lika många illa sittande sadlar längre och därför är inte heller stolsitsen lika vanlig.

Upplever du att du sitter i stolsits – byt sadel!

Tyvärr det inte så lätt att känna om man sitter i stolsits, och inte heller så lätt att se uppifrån hästens rygg. Bäst upptäcker man det i en spegel, men man märker det också genom att det är svårt att röra sig i sadeln. Man sitter rätt tungt på rumpan och kan inte enkelt resa sig upp i fältsits.

Den olämpliga sadeln går att byta ut till en som passar. En besvärlig kropp är svårare att byta ut.

Det finns ryttare med för ridning ogynnsamt utformade lår, bäcken eller höfter. Då kan det vara svårt att sitta enligt instruktionsboken. I ett sådant läge får man göra så gott man kan och sitta så bra man kan. I detta fall blir inte heller ryttarens sits bättre för att ni baktalar denne bakom ryggen. Felaktig fysik är felaktig fysik. I vissa fall kan vettig gymnastik (det på 80-talet så moderna stretching), men en del fysiska missgynnsamheter får man som ryttare leva med. Är man för övrigt balanserad på hästryggen och inte stör för mycket är man tillåten att rida även om det ger omgivningen en möjlighet att håna en.

När jag hade artros i min höft och betydligt nedsatt rörelseförmåga i densamme, hamnade jag i stolsits på den stela höftens sida. Jag kunde inte vinkla höften utåt så jag fick vinkla den framåt istället. Tack och lov gick höften att byta ut. Idag sitter jag symmetriskt igen.

Relaterade kapitel:
Baksuttna sadlar

Klättring

Att rida uppför och nedför branta backar kallas för att klättra. Var gränsen går mellan en klätterbacke och en "vanlig" backe kan nog inte enkelt sägas. Kanske att man kan lägga gränsen någonstans där ryttaren bekvämt kan sitta kvar i sadeln. Blir det obekvämt, är det klättring.

När vi klättrar använder vi fältsitsen. Jag har hört sägas att vi skall göra det för att vi skall göra oss lättare och för att hästen skall få plats att höja ryggen mm. Jag har svårt att tro att sådana kommentarer är genomtänkta. Oberoende av om vi står eller sitter, så ... Läs mer

Rida på en hand

I alla situationer där jag rider på lång tygel, rider jag med båda tyglarna i en hand. Jag har gjort så i alla år, förmodligen därför att det är så jag fick lära mig på ridskolan i Partille. Genom åren har jag märkt att jag är rätt ensam om det, åtminstone i "engelska" kretsar. Westernfolket gör det oftare. Faktiskt har jag aldrig diskuterat med dem hur de gör. Mitt sätt att rida på en hand är helt enkelt - mitt.

Många gånger har jag märkt att jag har bättre kontroll på min häst tack vare enhandsfattningen än vad de flesta andra ryttare som envisas med att rida med ... Läs mer

Kommentarer