* First think, then ride *

Del 3 - Om dressyrens grundtankar

Bokens delar
  1. «Föregående - 
  2. 1 - Ett litet förord
  3. 2 - Om ridning, säkerhet och hästhantering
  4. 3 - Om dressyrens grundtankar
  5. 4 - Om ryttarens och hästens språk
  6. 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer
  7. 6 - Om ryttarens inverkan
  8. 7 - Om hästens form
  9. 8 - Om böjande, balans och övergångar
  10. 9 - Om rörelserna
  11. 10 - Om vändningar och ryggning
  12. 11 - Sidvärtsrörelser
  13. 12 - Galopparbete
  14. 13 - Utrustning
  15. 14 - Osorterbart
  16. 15 - Unghästen
  17. 16 - Longering
  18. 17 - Arbete för hand
  19. 18 - Pilararbete
  20. 19 - Piaff
  21. 20 - Övningar
  22. 21 - Video
  23. 22 - Ridhandbokens bilder
  24. Nästa»
Kapitel i del 3:

Det verkar vara en allmänt spridd tanke att dressyr är något man sysslar med för att tävla. En del verkar anse att det är uppvisningen på tävlingsbanan som är dressyr, och att det man gör hemma kallas träning.

Jag kan inte hålla med om det.

Svenska akademins ordbok definierar dressyr som ”handling(en) att dressera”. Första belägg är från 1822. Vid den tiden var dressyrtävlingen inte uppfunnen, och ändå pratades det om dressyr.

I standardverket ”Handbok för hästvänner” av C.G. Wrangel har han ett kapitel om ”ridhästens dressyr”. Denna bok skrevs ju på 1800-talet när den ädlaste ridningen var att ta sig fort fram i terrängen med minsta möjliga ansträngning. Gamla tiders manegeridning hade Wrangel inget till övers för. Wrangel skrev inte till några tävlingsryttare, ändå beskriver han ridhästens dressyr. Han talar inte om dressyrhästar, för sådana fanns ju inte, utan om ridhästens dressyr.

Så har jag alltid tänkt på dressyr: Ett metodiskt sätt att träna och utbilda en ridhäst. För mig är dressyr inget mål, något vi gör på uppvisningar inför publik. För mig är dressyr den process som skapar en ridhäst.

Om ryttare med ordet dressyr menar uppvisningar och träning för att åstadkomma uppvisningar förstår jag varför jag så ofta verkar tala förbi folk.

De dressyrövningar vi rider använder vi för att träna hästen. Även alla övergångar och liknande vi vill kunna göra med stor noggrannhet är övningar för att skapa en bra ridhäst. Att från halt kunna galoppera åtta språng för att stå still igen är något som en utbildad ridhäst kan. Hur man väljer att använda sin väldresserade ridhäst bryr jag mig inte om. Där finns många val, men det gemensamma med dem alla är att de görs bäst på en häst som är lydig, välgymnastiserad och angenäm att rida. Detta stod förr som dressyrens syfte i tävlingsreglementet för dressyrtävlingar.

Det står inget i TR om att dressyrens mål är att rida uppvisningar. Det står inte att målet är att framhäva hästens förtjänster och försöka dölja dess svagheter. I gällande reglemente beskrivs dressyren mål som ”att utveckla hästen till en atletisk individ genom harmonisk utbildning. Resultat blir en lugn, mjuk, lösgjord och smidig häst. Den blir också förtroendefull, uppmärksam och villig så att perfekt samförstånd med ryttaren kan uppnås.”

Jag kan inte tycka att det är dressyr att rida en uppvisning där man gör sådant som hästen redan kan. Det kräves en dressyrutbildning av hästen för att göra det, men det är inte dressyr. Att rida en övning med sådan kvalitet att den ger ett högt poäng på tävling är, ur min dressyr-synpunkt, onödigt eftersom övningen inte förbättrar hästen. Dressyr handlar om att förbättra hästen – inte att visa upp den.

Ibland använder jag ordet ”dressera” om det jag gör med hästarna när jag rider dem. Detta brukar möta ont blod. Dressyr anses OK, dressera inte OK. SAOB förklarar dressera som ”bringa i tillbörligt skick, göra i ordning o. d.” Dressyr och dressera är substantiv- resp. verbformen av samma ord. Jag tycker gott vi kan använda dem båda.

13 maj 2017

Tack. Dressyr är ju samma som dressera, ett substantiv och ett verb, och är ju ett av verktygen vi har för att gymnastisera hästen. Tävlingen kan vara ett sätt att få hjälp med vad man kan förbättra, kanske.

Markus 13 maj 2017

Det hävdas ofta, men alla argument man hör där finns det bättre sätt att lösa än att åka iväg på tävling. Vill du veta vad domaren tycker om din ridning är det ju bättre att rida en lektion för denne. Då får du ett mycket fylligare svar än de korta noterna på protokollet.

Tävling är ett folknöje, varken mer eller mindre. Säkerligen är tävlandet in inspiration för många att rida. För mig har det alltid varit tvärt om.


[ 2 kommentarer | Upp ]

Dölj kommentarer

En bra förklaring finns i ordförklaringar för naturvårdsverkets meddelande nr 1/1978, som handlar om ridanläggningar:

Ridning för att få hästen gymnastiserad, lydig och i balans. Ett antal rörelser av bestämd utformning och stigande svårighetsgrad skall successivt läras hästen.

Om vi använder detta som rättesnöre när vi tränar vår häst förstår vi att de olika rörelserna tjänar ett syfte; att få hästen gymnastiserad, lydig och i balans. Därav kan vi förstå att den rörelse som vi rider kan vara bra och fylla sitt syfte även om den inte har utförts med tävlingsmässig precision.

En väldresserad, stark och balanserad häst är angenäm att rida. Den rör sig bekvämt, och lydigheten gör att man kan hitta på mycket roligt som man inte kan med en olydig häst, t ex att rida fort på fälten. Det är samma skillnad som för en hund som lyder inkallning, och en hund som inte gör det. Den senare får aldrig gå lös.

Bent Branderup beskriver dressyrens, ridkonstens, syfte som att:

Genom konsten ge hästen en livsuppgift som den kan utföra med värdighet även i hög ålder

Om dressyren sliter ut eller skadar hästen, eller blir en traumatisk upplevelse för hästen, är den felaktigt utförd.

En tredje förklaring fann jag i en broschyr en arrangör gjort för mina kurser:

När hästen tränas enligt de klassiska idealen, ökar dess gymnastiska förmåga. Ridning skall framhäva hästens naturliga skönhet och förstärka intrycket av hästens rörelser i frihet. Med bibehållen självkänsla och stolthet arbetar hästen för oss och utvecklar sin styrka och sitt självförtroende.

 Enkelt - naturligt - vackert - otvunget
 som om hästen själv gjorde valet


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

I full frihet kan man ofta se hästen göra de rörelser som verkar så svåra för oss ryttare. Här en öppna

Förutom att vara en trevlig sysselsättning för ryttaren, skall ridningen även vara en trevlig sysselsättning för hästen. Med dressyrarbetat skall vi få hästen att med ryttare på ryggen och på kommando kunna utföra allt det här som hästen klarar av sig själv, naturligt, i hagen. Alla har sett hästen göra både piaffer och passager, och tittar man noga och ofta kan man även se rörelser som öppna, sluta, levader, courbetter och caprioler i hagen.

Ett bra dressyrarbete ökar hästens hållbarhet, och ger hästen möjlighet att vara aktiv hela livet. Om hästen får skador eller förslitningar är det alltid ridningens och ryttarens fel. Det är aldrig fel på hästen. Ibland hör man att "den hästen höll inte för dressyr". I ett sådant fall är det inte hästen som inte höll för dressyren, det var dressyren som var felaktigt anpassad till hästen!

Dressyr kräver inga dressyrhästar. Dressyr skapar dressyrhästar!

Det finns ingen idé att utveckla ett system som kräver bra hästar för att vi skall kunna dressera dem. Hälften av alla hästar kommer alltid vara sämre än genomsnittet, och det är ju främst dessa hästar som behöver vår hjälp för att bli friska, starka, viga och hållbara. Det är främst dessa hästar som behöver god dressyr! En god ryttare behöver aldrig en bra häst för att rida bra.

Den häst som är stolt över det den kan, går med glädje till dressyrbanan. Om vi ger vår häst positiva minnen från dressyrpassen, upplever hästarna dressyren som ett trevligt arbete. Mer om detta i kapitlet "feed back och ledarskap". Det är ryttarens ansvar att se till att hästen inte tar skada av det arbete vi ger den, och det är ryttarens ansvar att ge hästen  positiva minnen från ridbanan.

Häst och ryttare har tillsammans egenskaper som kan bli en mäktig enhet. Hästen ger oss styrka, rörlighet, snabbhet. Vi ger hästen vår intelligens och snabba tanke. I den grekiska mytologin talas det om kentauren, som var till hälften människa och till hälften häst. Under korta stunder kan vi som ryttare uppleva hur vi smälter ihop med hästen och bildar en enhet, en magnifik enhet. Den som har upplevt den känslan slutar aldrig rida.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Utbildningen av en häst beskrivs ofta som bilden till höger, som en stege. Den unga hästen är längst ner i början på stegen och skall sedan klättra uppåt, lära sig nya saker och till slut kunna det den duktiga hästen kan. Unghästen och den duktiga hästen kan olika saker och gör olika saker. I olika miljöer beskriver man olika mellanstationer på vägen, beroende på om vi utbildar till exempel en hopphäst, en tävlingshäst eller en akademisk häst.

Jag tycker inte om den liknelsen. För mig kan den utbildade hästen mer än den unga hästen, mer i alla riktningar, som på bilden nedan.

Därför vill jag inte beskriva en i förväg bestämd utbildnings-skala. Den största målet är att vi skall växa i alla riktningar. Vilken riktning vi väljer att gå för att nå allt, beror på vårt intresse, våra färdigheter och hästens möjligheter. 

Det svåra är för oss alla, att förstå skillnaden mellan kunskap och okunskap; att förstå skillnaden mellan vad som är inriktningsspecifikt och vad som är allmänt god hästkunskap. Scharlataner finns i alla inriktningar, och gott hästkunnande finns även det överallt.

 

Ovanstående gula kunskap kan vi beskriva som den stora kunskap som är gemensam för alla ryttare och hästmänniskor. Det handlar om att utbilda en häst, och hästar är vad de ä, oberoende om vi är distans- eller hoppryttare. Den största kunskapen är gemensam för alla. Alla hästar har sina muskler och leder på samma ställe. De fungerar likartat, "hästigt", mentalt också.
De olika inriktningarna kan ses om små utbuktningar på ytan på denna stora gemensamma kropp. Beroende på vart man vill, finns det en del specialsaker som hästen behöver tränas på, och kunna. Även om dessa specialsaker tar tid att lära ut och in, är ändå den största delen av kunskapen gemensam. Det finns en risk att man, som ny i en inriktning, bara letar efter det som skiljer denna inriktning från alla de andra och fokuserar sin träning på det egna lilla röda fältet. Man missar då det centrala: En häst är en häst är en häst. Den genomtränade hästen klarar att utföra de röda fälten, men tränar man bara dessa, missar man att träna hästen. I alla inriktningar finns det saker som hästen bör vara vältränad för att utföra. För att utföra dessa, skall vi först träna och gymnastisera vår häst. Det är det som sker, i det gula fältet, och det sker likadant med alla hästar.

[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

I de beskrivning av rörelserna som vi oftast möter i böcker och tävlingsreglemente, beskrivs oftast den ideala rörelsen. Vad som sällan beskrivs, ens med de enklare rörelserna, är syftet med att rida rörelsen eller vilka krav som skall ställas på rörelsen för att den skall vara funktionell. All ridning är ju uppkommen i ett bruks-syfte, men rörelserna beskrivs oftast efter hur de skall visas upp. Ibland beskrivs rörelserna från ett kavalleri-perspektiv där öppna används i den ena krigs-situationen och sluta i en annan. Ingen av oss rider emellertid rörelser för att kriga. Vad som intresserar mig mest är ju att bygga en atletisk häst, och jag saknar utförliga beskrivningar om på vad sätt rörelserna tränar hästen.

Dessa frågeställningar har dykt upp igen hos mig sedan jag de senaste åren har börjat ägna mig åt lite svårare rörelser än vad jag gjort förr. Efter att ha sett en film om en portugisisk nu levande mästare och hur han använde levaden, blev det klart för mig att han tänkte helt olika om denna rörelse, än vad jag lyckats läsa mig till. Det var mycket intressant att se, och gav mig en rad saker att fundera över. Han beskrev kort och gott levaden som en rörelse som förberedde skolsprången och verkade kalla det levad om hästen helt enkelt lyfte upp frambenen från marken.

Jag tror att de beskrivningar av rörelserna som vi oftast möter, är en beskrivning av en extrapolerad rörelse, en rörelse där man gör den så svår som möjligt för att verkligen kunna glänsa, att vi rider rörelsen så tydlig att den med god marginal faller inom kriterierna för rörelsen och omöjligt kan förväxlas med något annat. Men hur skall vi rida samma rörelse om vi vill ha maximalt träningsutbyte av rörelsen? Jag vågar säga att där hittar vi helt andra kriterier än på de i tävlingsreglemente och liknande beskrivna idealen.

Vidare finns det en hel del rörelser där träningsvärdet nog är lågt i förhållande till svårighetsgraden på övningen. Sådan rörelser är bland annat westernridningens rollback som har stor praktisk nytta i det dagliga livet men just ingen tydlig, i alla fall uttalad, gymnastiserande effekt. Sedan har vi rena uppvisnings- och skryt-övningar som till exempel spin och sliding stop där mången westernryttare, med rätt klent resultat hävdar brukbarheten i rörelsen men fortfarande inte kan beskriva vad rörelsen tränar eller när den är vettig att använda.

I vår egen europeiska ridning kan vi hitta flera liknande övningar. Jag älskar att tycka illa om travökningar, galoppombyten i serie och kapriol, eftersom jag aldrig har fått förklarat för mig vad i hästen (styrka, balans, elasticitet etc) som tränas i dessa rörelser. Likväl har jag heller aldrig förstått syftet med den perfekta halten. För den sakens skull har jag inget emot att rida seriebyten. De är roliga att rida.

Om vi nu då försöker att titta på rörelsernas brukbarhet ur det gymnastiserande perspektivet, vill jag dela upp rörelsen i olika stadier.

  • Rörelsen ser ut på ett sätt, medan hästen försöker att lära sig rörelsen.
  • Rörelser ser ut på ett annat sätt, när hästen använder sig av, och tränas, i rörelsen
  • Rörelsen ser ut på ett tredje sätt när hästen fullt ut har förstått rörelsen och är tillräckligt gymnastiserad för att göra rörelsen fullt ut.

Sedan finns det då ytterligare en nivå, uppvisningsnivån, där det mer handlar om att renodla och extrapolera rörelsen långt bortom användbarhetens ramar. Det ointressant om vi pratar framdelsvändning eller piaff; jag tror inte att uppvisningsformen är den mest användbara formen av någon av dessa rörelser, och efter att ha sett ovan nämnda film om portugisisk ridkonst är jag osäker på om mina diskussioner runt levad genom åren, egentligen är så värst relevanta.

Relevanta är de såtillvida att de stämmer med hur de flesta anser att rörelsen skall se ut, men jag tror inte längre de är relevanta sett ur den nytta som levaden brukar ges, nämligen som ett förstadie till skolsprången.

I förlängningen av dessa tankar kommer jag att tänka på den vanliga uppfattningen att hästen måste vara färdig för ditten och datten innan man börjar öva olika saker. Jag vill hellre se övningarna som det som skapar hästen och dess form, än att hästen först skall ha en bra form och sedan tillägna sig övningarna.

Jag skall försöka att återkomma till detta tema och beskriva hur jag funderar runt de olika enskilda rörelserna, vad som skall tränas i dessa och hur det bäst tränas. Vill ni lära er att prydligt visa upp era hästar med bra poäng eller stora applåder som mål, får ni vända er till någon annan. Den biten kan jag helt enkelt inte.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Två snygga exempel på öppna - utan stöd på yttertygeln och en massa hjälper.

Jag berättar då och då om det lilla treåriga stoet som på en kurs för mig för några år sedan visade de flesta svåra rörelser när hon en stund fick busa i hagen. Detta fick mig börja fundera över dressyr på ett nytt sätt. Jag upptäckte ju då att hästarna redan kan rörelserna varför det blir underligt att vi försöker lära dem rörelserna. Likadant upptäckte jag att hästen klarar de mest svåra saker även utan stöd på yttertygeln. Inom hoppningen har det länge varit känt att de flesta hästar hoppar bättre utan ryttare än med ryttare och lite mode har det blivit inom den akademiska världen att träna hästarna för hand, även om detta ju inte ger samma frihet för hästen att använda sin kropp, som löshoppningen gör.

Jag har även funderat ett steg längre, och försökt att förstå i vilka situationer hästen själv väljer de olika rörelserna. Sliding stop har vi alla sett när hästen springer i full fart och lite för sent upptäcker staketet, men även gör ju hopphästen en sliding stop när den stannar framför hindret.

Alla har vi sett hästar i snygg piaff när de blir lämnade själv i hagen eller stallet. Även gör hästarna en piaffliknande rörelse när de strax skall hoppa över ett dike som de tycker är lite för stort.

Passageliknande rörelser ser vi när hästar vill imponera på varandra och göra sig stora, som en katt som kröker rygg och reser ragg. Öppna ser vi ofta om hästen rör sig snabbt och samtidigt vill hålla koll åt sidan, eller vill vända samtidigt som den minskar farten

Det finns säkert många fler exempel.

Härifrån har jag funderat ifall vi kanske kan få bättre rörelser genom att formulera rätt målbild till hästen. Om vi får hästen att förstå att just nu har den bäst nytta av denna eller denna rörelse, blir det nog enklare att få den att välja rätt rörelse. Ett tydligt exempel är piaffträningen, där jag märkt att hästen får en bättre piaff om vi kan få den att ladda inför kommande aktivitet, att längta till rörelse. Det är ju det hästen gör när den ensamt och oroligt piafferar i stallet (längtar till rörelse) och före hoppet över diket (förbereder action).

Kanske kan vi få en bättre piaff om vi till hästen säger ”Var beredd!”, istället för att vi säger ”Vinkla bäckenet och sätt bakbenen bättre under dig”. Det sista gör ju hästen spontant, om den förstår syftet med övningen.

Vi kan ta ett enkelt och lite övertydligt exempel: Vilken instruktion tycker ni själva skulle vara enklast att följa! ”Böj på benen och räta sedan ut dem hastigt”, eller ”Hoppa rakt upp”?

Om vi funderar lite, kan vi nog se i vilka sammanhang hästen väljer framdelsvändning, bakdelsvändning, sluta, skolsprång och liknande. Om vi kan få hästen att se de målbilder där dessa behövs, tror jag att vi enklare kan få bra rörelser på hästen.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Halvblod
Welshponny
Saddlebred
Travhäst
 Frederiksborgshäst
 Arab 
 Fjordhäst
Islänning

Hästen är inte till för dressyren - Dressyr är till för hästen. Detta är en av de första fraser som präntades in i den tidiga akademiska miljön för 10 år sedan. Det låter snyggt, men vad betyder det? Jag har fått motargumentet att hästen nog är helt ointresserad av dressyr och hade nöjt sig med att gå i hagen och beta. Nåväl, det kan nog stämma, men om det stämmer är vi nog dåliga ryttare. Om vi rider vår häst på rätt sätt får dressyren hästen att må bra och känna sig uppskattad, saker som aldrig händer i hagen. Så länge vår ridtur är dagens höjdpunkt för oss, är det allt vår plikt att se till att den är dagens höjdpunkt även för hästen.

På vad sätt kan då dressyren vara till för hästen? Vi kommer inte ifrån att vi ju faktiskt rider för vårt eget nöjes skull och att allt vi gör med hästarna faktiskt är baserat runt vad vi vill. Det är emellertid inte svårt att trots detta vända dressyren till något positivt för hästen.

Dressyren skall gymnastisera hästen

Detta tror jag att vi alla håller med om. Dressyrens initiala syfte är ju inte att vinna OS. Dressyr reds ju långt innan man uppfann OS. Med dressyrens hjälp skall vi få hästen att hålla för de extra påfrestningar som livet som ridhäst ger den. Dressyren skall också skapa en sådan lydighet och förtroende att hästen kan känna sig trygg som ridhäst även i miljöer som hästar normalt hade valt att inte vara i.

Dressyren skall göra hästen stolt

Om vi är duktiga ledare finner hästen en stolthet i att få vara nära oss, samarbeta med oss och tjäna oss. Den hästen som får mycket "cred" på ridbanan, går med glädje till ridbanan. Man hör ofta ryttare säga att deras hästar tycker att det är så tråkigt att vara på ridbanan. Jag tror att detta mera speglar vad ryttaren tycker om ridbanan. Om man som ryttare har svårt att motivera sig för dressyren, blir det naturligtvis än svårare att motivera hästen för den. Om man som ryttare har dålig fantasi på ridbanan och även glömmer att ge hästen positiv feedback (stavas eftergift) så blir naturligtvis hästens uppfattning att arbetet på ridbanan, ja det är inget kul.

Dressyren skall bejaka hästen

Ofta säger jag till mina elever att man ju bäst bör träna det som inte fungerar. Detta är en sanning med modifikation. Vi gör klokt i att röna ut vad hästen har lätt för och trivs med och fokusera arbetet runt att förbättra dessa förmågor. Då ger vi hästen möjlighet att få mycket belöning på ridbanan och han känner sig stolt över att arbeta där. Om hästen har uppenbara svårigheter med någon rörelse, någon övergång eller någon gångart finns det ingen anledning att överdrivet tvinga fram detta. Till exempel finns det många många hästar som av olika anledningar har svårt med galopp. Dit hör travare och en hel del grova raser. Vi kan då tillåta oss att inte öva svåra saker i galopp, och kanske till och med att inte öva galopp alls. Andra hästar kan ha svårt med travökningar. En del hästar har mentalt svårt med ryggningen. Även om vi hoppar över de övningar som hästen har svårt för har vi en enorm palett av övningar att rida. Det finns ingen anledning att tvinga fram det omöjliga.

När vi pratar om den höga skolan, alltså skolsprång och konstgångarter som passage och terre a terre, handlar mycket av träningen av att röna ut vilka av dessa övningar som hästen klarar att utföra, och sedan specialisera hästen på dessa. Ingen häst utför alla skolsprången.

Dressyren skall ge hästen ett meningsfullt liv

Vi håller våra hästar i fångenskap. Hur fritt hästen än går hos oss har vi tagit ifrån den dess naturliga liv och därmed också tagit ifrån hästen dess naturliga livsuppgift. Det är vår uppgift att ge hästen en ny livsuppgift, en uppgift som den kan trivas med, känna sig stolt över och kan utföra hela sitt liv. För avelsston är det lätt att hitta en livsuppgift. Med ridhästen får vi anstränga oss lite mer, och se till att hästen känner sig betydelsefull och stolt över det den kan

Dressyr är lämpligt för varje häst - Dressyr förbättrar varje häst.
Dressyr kräver inga dressyrhästar - Dressyr skapar dressyrhästar!


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Något man ofta glömmer idag är att dressyr i gammal, ursprunglig mening inte hade något med tävling att göra. Om du vill ta dig framåt på tävlingsbanorna idag ska du satsa på en häst med den typ och de rörelser som premieras av domare idag. Vill du däremot ägna dig åt dressyr i syfte att kunna utöva den konstform som dressyr är, kan du rida vad som helst.

Under de senaste 25-30 åren har det dykt upp mängder med nya ridstilar och -inriktningar i vårt land. Först kom western, sedan klassisk/akademisk ridkonst och nu senast working equitaion. En gemensam sak är att under uppbyggnadsfasen och "nybyggarandan" i de nya grenarna ser man stor acceptans för diverse udda hästar, men rätt snart, när det är dags för ryttarna att köpa en ny häst, väljer de en som är mera lämplig för grenen.

Det är svårt att säga att detta är fel, men jag tycker ridning är mer intressant när det handlar om att hitta ett lämpligt sätt att utbilda en häst - inte att hitta en lämplig häst som är enkel att utbilda. På mina kurser har det ridits varmblodig travare, nordsvensk travare, nordsvensk brukshäst, knabstruper, islänning, fjording, lipizzaner, ardenner, connemara, halvblod, andalusier och säkert fler därtill. Alla ryttare har varit lika glada över sina hästar och alla ekipage har gjort framsteg.

Om ditt intresse är att rida dressyr och njuta av dina och din hästs framsteg, och om det viktiga för dig är att förkovra dig inom dressyren, ja då kan du rida vilken häst som helst. Rid den häst vars ögon du förälskar dig i. Vill du tvunget tävla bör du dock välja någon form av halvblod eftersom dessa utgör normen för den sporten. Hur den lämpliga tävlingshästen skall se ut för att vinna de stora priserna vill jag inte gå in på. Det kan jag inget om och jag är inte säker på att det finns någon vetenskaplig formel för det.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Kapten Federico Caprilli
Genom att luta sig bakåt i nedsprånget vill ryttarna före Caprilli minska belastningen på hästens framben. Det skapade en dålig form hos hästen och ökade nog skadorna mer än det förhindrade.
Samma sak i lite värre tappning. På engelska kallas det hunting seat

De flesta av oss har hört talas om Caprilli, och då i samband med hoppning. Caprilli var en av 1800-talets många nyskapare inom ridningen, kanske den viktigaste av dem alla. Jag tycker att hans namn och metoder har berättigande även inom dressyren

Caprilli föddes i Livorno, Italien 1868 och var verksam inom det italienska kavalleriet. Han brukar anses som mannen bakom den moderna hoppsitsen; fältsitsen. Innan dess var det vanligt att man försökte hitta sätt att få hästen att hoppa utan att denne belastade sina framben. Rädslan att förstöra hästens framben har alltid funnits och förklaringar till förstörda framben har varit många. Man försökte alltså, i stort sett, få hästen att landa på bakbenen efter hindret, att liksom göra en courbette över hindret. Resultatet måste ha blivit underligt.

Caprilli tog kameran till hjälp för att undersöka hur hästen hoppade i frihet. Han märkte då det jag tror att alla egentligen redan visste: När hästen hoppas landar den på frambenen. Därefter drog Caprilli en slutsats som inte ens förr i tiden var vanlig: Hästen vet nog själv bäst hur den behandlar sin kropp på bästa sättet och om naturen får hästen att landa på frambenen kan detta knappast vara farligt för honom. Som ett resultat av denna tanke började Caprilli utveckla ett system och en teknik där ryttaren följde med hästen istället för att försöka forma om den. Han märkte att hästen hoppade bättre om ryttaren gick fram med kroppen i språnget.

Strax fick han såklart belackare som hånade honom för ”apsitsen”. Extra kraftigt ljud i skällan blev det nog när Caprillis elever med sin apsits började vinna de stora tävlingarna.

Ur dessa enkla uppfattningar skapades ett helt ridsystem kallas Caprillis system eller än hellre fältskolan. Här finns mycket som vi alla känner igen, som är enkelt att uttrycka men i all sin enkelhet svårt att utföra.

Med Caprilli föddes sakta tanken att inverka utan att störa. Caprilli ville ge hästen information om vad denna skulle göra och sedan se till att inte störa. Därför tog han bort alla krav på samling hos hästen och därför deltog hans elever aldrig i fälttävlan; den gren som hans system annars torde vara mest ägnat för. Som kavalleriofficer ville han hitta ett sätt där hästen gick fram överallt, och dessutom ett sätt där man kunde utbilda hästen snabbt. Bort med allt onödigt!

Därför red Caprilli alltid med en lätt kontakt med bettet. Signalen framåt var inte skänkel utan att helt enkelt själv röra sig framåt. Han angav inte gångart hos hästen utan bara tempo. Hästen visste nog själv hur han bäst färdades i angivet tempo, inget för ryttaren att lägga sig i. Han tränade inte piruetter utan vände under rörelse, på en liten volt. Om jag minns rätt var minimimåttet 9 meter.

Ofta anses Caprilli stå i motsats till dressyren, men ju mer jag rider desto mer gillar jag Caprillis idéer även för dressyren. Vi kan behålla grundtanken (inverka utan att påverka), men be hästen om även mer tekniska grejer. Vi behöver bara se på våra hästar i hagen för att få bevis på att de redan kan allt vi försöker lära dem. Därför finns egentligen ingen anledning att försöka lära dem, bara att försöka få dem vilja göra.

Jag blir mer och mer övertygad om att ju mindre vi lägger oss i, desto lättare blir det för hästen att göra det vi ber om. Detta tror jag gäller även för de mycket samlade rörelserna, som piaff och piruetter. Hästar gör piaff och piruetter i hagen. Vår utmaning är att hitta sätt dels att förmedla till hästen vad vi vill, dels att få honom att vilja göra och dels att inte störa när han väl gör.

Jag tänker ofta på Caprilli, när det diskuteras saker i ridningen. Ofta hör vi ju diskussioner om hur vi skall få hästen att bära oss på rätt sätt. Mitt svar är enkelt: Ge hästen plats, så bär den oss ordentligt. Även tänker jag på Caprilli när man hör sägas att hästen måste landa på bakbenen efter capriolen. Det gör hästen inte i hagen, lika lite som han landar på bakbenen när han hoppar ut ur densamma. Ärligen har jag aldrig sett en häst, varken fritt eller på uppvisning, som landar på bakbenen efter capriolen. Därför törs jag ifrågasätta nyttan med det. Troligen är det en hyperkorrekt önskan från domptörens sida, lika hyperkorrekt som önskan att få hästen att landa på bakbenet efter hindret.

Men även tänker jag på Caprillis belackare som tidigt dömde ut apsitsen trots framgångarna med den. Vi är idag lika duktiga på att döma ut allt nytt, ofta bara för att det strider mot vårt eget kunnande eller egna idéer och traditioner. Jag kan inte heller svära mig fri där.

Nå. Vad behöver då vår ridhäst hjälp med om den redan kan allt? Den behöver vår hjälp med att motivera sin träning. Hästar stretchar sällan i hagen, och styrke- eller konditionstränar inte heller sådär vidare värst. Där har vi vår främsta anledning att lägga oss i.

Vår utmaning skall alltså inte vara att fysiskt få hästen att göra, utan att mentalt få honom att göra. Trots att hästen fritt så enkelt gör rätt svåra rörelser är det ofta oändligt svårt att uppmana honom till det. Där har vi vår utmaning. Våra hjälper är inte i första hand signaler till hästens kropp, utan signaler till hästens själ.

Det finns mer att läsa om Caprilli på http://en.wikipedia.org/wiki/Caprilli. Även står det en hel del om honomn och hans revolution i den underbara boken Ridkonstens Historia av Charles Chenevix Trench.

9 januari 2011

Jag har haft turen att hitta en bok av en av Caprillis elever (och vän?), Riding Reflections av Piero Santini (1936 andra upplagan). Det är en Bok med stort B och med massor av information :/

Markus 9 januari 2011

Roligt!

Jag hoppas att du vid tillfälle kan berätta mer om boken.

9 januari 2011

Till våren (när det är bättre körväder) kanske jag tar mig till en av dina kurser för att titta, kan ju ta med den då så du kan få se den IRL. :)


[ 3 kommentarer | Upp ]

Dölj kommentarer

Jag fick en mycket intressant fråga på min ovanstående text om Caprilli, så intressant att jag lägger ut den i sin helhet.

Hej!

Det här en mycket intressant, nästan filosofisk, diskussion som du tagit upp i många andra sammanhang.

Jag är mycket kluven till tanken att hästen nog själv väljer hur den på bästa sätt ska bära oss för att må bra. Min grundtro har alltid stött den tanken. Dock kan man ju se många exempel som tycks motbevisa den. Inte bara det att många hästar faktiskt får problem, människan är ett bra exempel på motsatsen. Hur många av oss lyfter inte t ex en tung havresäck helt felaktikt även om vi mycket väl vet hur vi borde göra? I de flesta fallen går det ju alldeles utmärkt, men så helt plötsligt smäller det till i ryggen. Gör vi det tillräckligt ofta under lång tid får vi såsmåningom belastningsskador/problem. Jag är däför benägen att ge dem rätt som menar att människan måste "lära" hästen att bära oss på rätt sätt eftersom det inte är en kunskap som de föds med.

Du skriver "Ge hästen plats, så bär den oss ordentligt". Jag är som sagt beredd att hålla med dig, men det känns samtidigt lite för förenklat. Det skulle vara intressant om du kunde utveckla vad du menar. Vad är det, enligt din mening, som gör att hästen  t ex "väljer" att bära med sänkt rygg och gå med "hjorthals. Ett bättre exempel kankse är varför den, när den går ner för en brant backe (enligt min erfarenhet) gärna gör det utan att använda bakbenen för att bära. Istället skjuter de på så att det känns som om man ska stå på öronen vilken minut som helst. Min erfarenhet är att så fort man förmått hästen att ta det lite lugnare så att den kan balansera kroppen genom att "sätta sig" lite så är chansen stor att den väljer att göra så även nästa gång. Man skulle ju kunna resonera som så att hästen kanske faktiskt mår bättre av att skjuta sig nerför backen, men det har jag själv svårt att tro.

Jag skulle tro att det finns en uppsjö av exempel av den här typen. Jag vet att jag har fler, men i skrivande stund vill de inte komma fram:(.

Hoppas på en givande diskussion omkring detta ämne!


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Jag förstår din tanke, och kan i mycket hålla med dig. Nog finns det hästar som inte förstår sitt bästa, och i de fall får vi ju hjälpa dem med det. Men det vi skall hjälpa den med är att förstå sitt bästa, inte att hålla fast dess kropp. Vi kommer inte ifrån att de flesta hästar som går i fel form rids i fel form, helt enkelt eftersom ryttaren är okunnig och/eller använder fel utrustning (vilket ju får betraktas som okunnighet).

De flesta hästar som går med huvudet för högt och sänkt rygg, för att ta ett exempel, gör det oftast på grund av en översträckt tygel i kombination med ett tränsbett. Motivet för detta brukar vara att annars "skenar" hästen. Otaliga gånger har jag mött sådana ekipage, och nästan lika ofta har jag fått hästen i rätt form genom att lära såväl den som ryttaren att våga slappna av och ta det lugnt. Detta har ofta kommit genom omsorgsrik träning av bettets inverkan, så hästen lär sig förstå vad bettet betyder och ryttaren lär sig förstå hur man bäst använder det. När ryttaren lärt sig att känna hästen lydighet av bettet (känna när hästen accepterar förhållningen) och lär sig att ge efter när hästen lyder, lugnar hästen snart ner sig och väljer en bra form. Inte på grund av en massa hjälper utan på grund av att den törs lyda den enkla hjäpen och, med eftergiften, får plats att göra rätt.

En gång undervisade jag en ryttare på ett stort travarsto, som även tränas för banan. Alla vet vi hur travare kan se ut, speciellt i ridhus. De har liksom inte plats att svänga. Och uj vad fort och obalnserat det gick även med detta ekipage! Vi löste problemet genom att ryttaren travade stående i fältists och med hängande tyglar, styrandes med endast kroppsivkten. Plötsligft gick det att trava på en volt i lugn trav. Inte på grunds av tusen hjälper utan genom att ge hästen ro och plats att vara sig själv. Utan en massa oförstående inverkan uppifrån blev hästen lugn och vågade lyda.

För att på sommaren komma ner till bäcken och dricka måste mina hästar ta sig ned för en brant slänt. Nu är den inte så brant längre eftersom de trampat upp den, med för några år sedan var den det. Jag såg då ofta hästarna, av alla de typer jag haft, först stå uppe på kanten och fundera en stund, för att sedan långsamt och koncentrerat masa sig ner, med bromsande bakben så den inte skulle tappa balansen. Hade jag suttit på och bett hästen gå ner där hade han säkert valt samma strategi, om inte jag varit i vägen. Dock är det så lätt att man i detta läge börjar bromsa med tyglarna och lutar sig bakåt, bortom alla balans. Med den sträckta tygeln kan hästen inte bära sig rätt nedåt och då kommer ju påskjutandet.

Jag har ofta sett ryttare klättra nedför med en sträckt tygel i iver att få hästen att ta det lugnt, men utan att se till att hästen lyder tygeln, och där har du problemet. Lugnt hade det blivit antingen med hängande tygel, eller genom att se till att få igenom förhållningen. Min gamle Kalle tränade jag på att stanna i nerförsbacke. Det gick bra så länge jag red, men med obalanserade ryttare pågick det inte. Denna lydighet och vana att ta det lugnt gjorde att jag lugnt kunde galoppera honom ner för klätterbackarna. Det hade inte gått om jag var tvungen att bromsa honom. Han visste vad jag ville och gjorde det därför.

Här kan inflikas att jag ofta blir förvånad när jag ser vilken dålig balans många ryttare har i sin fältridning. Om du inte i alla lägen kan balansera stående på dina fötter i stigbyglarna, är du allt som oftast ivägen för hästen. Det skall du klara även brant uppför och nerför och man lär sig genom att öva.

Detta är några exempel på vad jag menar med att kommunicera med hästens själ, inte dess kropp. Att förmå hästen att ta det lite lugnare, som du skriver, är att kommunicera med dess själ. Ett annat sätt, för att återgå till Caprilli, är att lära hästen att hoppa höga hinder. Det gör vi genom att igen och igen låta hästen prova och misslyckas, ofta genom löshoppning, så hästen själv får rutin på uppgiften och själv kan utföra den. Caprillis samtida ansåg att lösningen var att trycka här och klämma där och rida an så långsamt att vi hade full kontroll på hästens kropp. Caprillis system att peka på hindret och säga hopp, lite grovt uttryckt, fungerade bättre.

Tänk gärna återigen på piaffen eller passagen, som jag skrivit lite om den sista tiden. Om vi kan ge hästen samma "mentala upplevelse" som när han själv väljer rörelsen får vi ju rörelsen utan en massa vickande på rumpan och skänklar i rätt ögonblick. Återigen kommunicerar vi med hästens själ istället för dess kropp.

Notera att jag inte menar att vi inte skall ta kommandot och inverka, men vår inverkan skall vara att ge hästen en målbild av vad vi vill den skall prestera. De allra flesta ryttare som misslyckas gör det på grund av att deras inverkan inte står i överensstämelse med målbilden. Ett tydligt exempel är att om hästen inte vill hoppa hindret kvittar det hur du bär dig åt om du inte får hästen att vilja hoppa hindret.

För att ta din liknelse med havresäcken, så uppkommer problemet genom långtida överbelastning, och ofta genom att inte vara kroppsligt förberedd på övningen. Därför poängterade jag att vi måste hjälpa hästen med dess gymnastik, men inte genom att göra gymnastiken åt den, utan genom att få hästen att gymnastisera. Jämför med friskis och svettis. Hur mycket gymnastik hade det varit för oss, ifall någon annan viftat på våra armar och ben? Hur mycket bättre koordination hade vi fått av det?

11 januari 2011

Tack för att du beskriver saker så avskalat och enkelt. Det gör du väldigt ofta!

Jag håller helt med dig. Tänk om jag kunde lära mig att också hålla det så avskalat. Det funkar ibland, men så plötsligt upptäcker jag att jag travar på i traktorspåren igen och det är bara att bryta ihop och börja om igen.


[ 1 kommentar | Upp ]

Dölj kommentarer

 "Tysk tygelfattning" 
 3+1 
 Blank stång.

Vi har de sista åren fått en språkförbistring runt ordet kandar. I svenskan har detta begrepp en längre tid betydd att vi rider med två bett: Stång och bridong. I äldre tider hade man lite andra uttryck för det hela. På tyska och danska betyder "kandar" det samma som vi på svenska kallar stångbett. Tyvärr har denna betydelse börjat tränga in i svenskan och "kandar" har börjat användas liktydigt med stångbett inom akademiska kretsar. Detta tycker jag inte om eftersom det är helt onödigt, och när jag nedan eller annorstädes i boken använder ordet kandar menar jag det svenska begreppet kandar, alltså stång plus bridong.

Kandaret är ett huvudlag som har två bett: Bridongbettet som ser ut som ett tunt tränsbett och ett stångbettet. Varje bett har sin egen tygel. Kandar anses som den skarpaste betslingen som idag används, men med sina två bett är det samtidigt det mest allsidiga.

Bridongen ser ut som och är ett tunt tränsbett, och var gränsen går mellan tränsbett och bridong är inte klart angivet. Med bridongen kan vi ta alla tygeltag precis som med tränsbettet. Stångbettet är mer begränsat. I stort sett kan man förhålla, ställa, och tränga med stången, inget mer.

Stångbettets fördelar är att det ligger stadigt i hästens mun och att det verkar på hela munnen. Samtidigt är det ett skarpt bett eftersom hävstångsmekanismen gör att det verkar i hästens mun starkare än vi tar i tygeln. Stången använder vi alltså i stort sett enbart när vi vill förhålla eller ställa/böja.

Stångbettets skänkel gör att stångtygeln sträcks mer än bridongen om hästen kör fram/upp huvudet. Om hästen tar ned huvudet eller viker in det, blir stångtygeln lösare. Detta är en tillfällighet som ser ut som en tanke. Eftersom stångbettet med sin hävstångsmekanism verkar på lanen oberoende i vilken riktning tygeln kommer från, har vi en verkan mot lanen även när hästen kör upp huvudet. I det läget verkar ju bridongen mest mot mungipan. Stången har på det viset en riktigare och mildare inverkan på det höga huvudet än vad bridongen har och vi kan fortfarande rida vår häst.

Om vi är noga med att låta stångtygeln ge efter när hästen sänker huvudet har vi en underbar hjälp av stångtygeln på hästar som gärna går med huvudet för högt.

Samtidigt har vi automatiskt den omvända effekten. På hästar som kör huvudet nedåt eller inåt har vi bäst nytta av bridongen, och när hästen gör så med huvudet slaknar stångtygeln ju automatiskt. På hästar som gärna knäcker av och går bakom hand kan det därför vara motiverat att rida med längre stångtygel. Bäst är naturligtvis att använda träns på den hästen, men om vi måste tävla kan ju kandaret vara påtvingat.

Stångbett uppkom när man började behöva rida med bara en hand och ändå snabbt kunna styra och bromsa sin häst. Kulturer som huvudsakligen sköt med pilbåge från hästryggen red med tränsbett eftersom de red med ingen eller två händer. Spjutkastare, lansiärer, sabelfäktare och liknande red på en hand och med stångbett. Det är när man rider på en hand som man bäst åtnjuter stångbettets fördelar.

När man passar till kandaret skall man först se till att bridongen ligger på rätt plats. Den skall ligga på samma ställe som ett vanligt tränsbett. Stången skall ligga strax under bridongen. Öppnar man munnen på hästen, brukar den ha bridongen liggande ovanför stången. Detta kan se obekvämt ut, men det rättar till sig när man tar i tygeln. Kindkedjan skall spännas så hårt att när man "drar i stångtygeln" skall stångbettets skänklar röra sig bakåt men får inte komma mer bakåt än i 30-45 graders vinkel mot hästens mun. Vrider sig bettet mer, kortar man kedjan. Ju lösare man spänner kindkedjan, desto mer lyfts stångbettet när man använder det. Spänner man kedjan för mycket verkar bettet enbart mot lanen och ligger väldigt stumt i hästens mun. Detta brukar hästen tycka illa om. Är kindkedjan för lös, blir stångbettet obekvämt för hästen, och han brukar protestera mot det.

Även pelham kan man ha två tyglar på. Rider man med de delta som finns, inskränker man sig till att enbart använda bettet som en stång med korta skänklar. Då har man inte längre tränsbettets fördelar. Man kan inte längre varken leda eller lyfta, och har dessutom ingen bra "panikbroms", eftersom ju de mest effektiva bromsande tygeltagen går mot mungipan.

Tänk så här första gången du skall ta delade tyglar med ett kandar:

  1. Fatta bridongtygeln som den vanliga tränstygeln, mellan lill- och ringfinger. Sedan tar du stångtygeln, och lägger den ett finger högre upp, dvs. mellan ring- och långfinger. Har du gjort rätt, korsar tyglarna varandra framför din hand. Skall det vara riktigt elegant, skall stångtygeln ligga närmast hästhalsen i korset.

    (Förr, och kanske fortfarande på en del håll, lärde man sig att stångtygeln skulle ligga på den vanliga tygelplatsen i handen, och att bridongen skulle ligga utanför lillfingret. Jag tycker att det är bättre att ha dem ett finger högre upp som jag beskrev ovan, för då får man bridongen där man är van att ha en tygel, och det blir naturligt att använda den mest. Under senare tid har jag valt att rida med tyglarna på var sin sida av lillfingret, men har tidigare under 20 år ridit med tyglarna på var sin sida om ringfingret.)
  2. Tyglarna ligger ovanpå varandra över pekfingret, och tummen ligger platt ovanpå dem, på samma sätt som med en vanlig tygel.
  3. Sedan reglerar du längden på dem så att bridongtygeln är sträckt, och stångtygeln hänger i en liten båge på ca 1-2 cm. På det viset blir det automatiskt så att bridongbettet verkar först, och först när det har rört sig en bit i hästens mun verkar stångbettet. Om hästen höjer huvudet och protesterar sträcker den stångtygeln och betslingen blir skarpare. Om ryttaren höjer handen blir stångtygeln kortare än bridongen, och betslingen starkare.
  4. Träna att länga och korta tyglarna. Jag har sett många ryttare som tycker att detta är så krångligt att de hellre låter bli.

Om jag öppnar lill- och ringfinger lättar jag på bridongen men inte på stången. Om jag öppnar pek- och långfinger lättar jag på stången men inte på bridongen.

När man rider på blank stång (kallas ibland blankt kandar) har man bara ett stångbett. Detta är vanligt i westernkretsar, men har helt försvunnit i den moderna dressyren. Antingen kan man ha bridongen kvar i munnen på hästen och låter den tygeln löpa fritt genom handen, eller också har man bara stångbettet i hästens mun. Man håller båda tyglarna i vänster hand, åtskilda av ett finger, vanligast lill- eller ringfinger. (Westernryttarna har en del andra tygelfattningar, men dem lämnar vi därhän) Vill jag hålla hästen rak, har jag lika långa tyglar. Vill jag ställa vänster, kortar jag in vänster tygel några centimeter. Vill jag ställa höger, kortar jag in höger tygel några centimeter. Mer än så behöver inte göras, och man har enkel och god kontroll på ställning och böjning.

Med denna tygelfattning, och med stångbett, är jag rätt begränsad i antalet tygeltag. Jag kan inte leda, jag kan inte understödja, jag kan inte lyfta. Ridning på blank stång kräver därför en häst som är så pass lydig och utbildad att man inte behöver använda dessa tygeltag. Vill jag svänga, får jag göra det med vikt, skänkel och med trängande tygeltag, vilket i westernkretsar kallas för neck reining.

Ett annat sätt att använda kandaret är med tygelfattningen 3+1. I vänster hand håller man vänster bridong och båda stångtyglarna. Jag tycker mest att detta är ett krångligt sätt att hålla tyglarna och har aldrig sett någon ryttare göra ett bra arbete med det, men en del tycker att det fungerar.

Det tar tid att lära sig att rida med två tyglar, och i början måste man ofta kolla att de har rätt längd sinsemellan. Att lära sig att länga och korta önskad tygel tar tid. Ett tag hade jag ett gummiband som höll ihop tyglarna, ungefär där jag håller tummen. På det viset var det ingen risk att någon av tyglarna gled för mig. Jag till och med tävlade på det viset. Enda nackdelen är att man inte kan länga tyglarna var för sig, så vid långa tyglar blev alltid stångtygeln kortare, men det är ett överkomligt problem. Detta fungerar bara om man rider med "tävlingsfattning".

Det är aldrig fel att sätta kandar i en normalt lydig hästs mun, men det som förvånar mig är att man inom dressyrsporten envisas med att det skall vara obligatoriskt med kandar i de högre klasserna. Detta ser jag ingen anledning till, lika lite som det finns anledning till att man måste rida med sporrar. (Eller alla dessa klädselbestämmelser vi dras med).

En del hästar trivs med kandaret, andra trivs bättre med andra bett.

Jag skall nämna en del andra sätt att hålla tyglarna som man ser ibland.

  • Tysk fattning (OBS min beteckning) Stången mellan lill- och ringfinger och bridongen ett finger högre upp, dvs. tvärt om mot det normala. Denna fattning är vanlig framför allt bland tyska ryttare. Jag upplever att man får lättare att reglera längden på stångtygeln med denna tygelfattning. Man kan länga eller korta den 1-2 cm genom att föra den fram eller tillbaka med tummen. Ibland rider jag så här och ibland med vanlig tygelfattning.
  • Fillis tygelfattning, som numera ofta kallas rysk tygelfattning efter den ryska dressyrryttarinnan Nina Menkova. Stången mellan lill- och ringfinger och bridongen mellan tumme och pekfinger. Bridongen löper alltså så att säga åt fel håll i handen. Denna fattning ger stor möjlighet att aktivt variera mellan de olika betten. Det är en ovanlig känsla att rida med denna tygelfattning, och man får träna ett tag för att göra ett bra jobb med den. Det är inget för den oerfarne.
  • Vid kür-tävling blir det vanligare att ryttarna vill briljera med att rida på en hand. Då hålls tyglarna av tradition i vänster hand (för i höger höll krigaren sitt vapen). Man lägger då, om man gör det på "klassiskt vis", vänster bridong utanför lillfingret, och sedan följer med ett finger mellan varje tygel: vänster stång, höger stång och höger bridong. Det blir en tjock lunta med tyglar att klämma fast under tummen. Vad dock de flesta gör när de byter till enhandsfattning under ett program (vilket vi alla gör när vi skall hälsa) är att helt enkelt lägga högertyglarna "omvänt" i vänsterhanden, dvs. med bridongtygeln under tummen och stångtygeln under pekfingret, och tygeländan ut under lillfingret. Naturligtvis, om man rider med "tysk tygelfattning" så hamnar tyglarna tvärt om. Med alla fyra tyglarna i samma hand, och alla fyra tyglarna sträckta, red soldaterna kavallerichocker. Detta var, utanför tävlingsbanan, den rådande tygelfattningen vid kandar i Sverige ända tills armén avhästades.

[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer