Del 15 - Unghästen

Bokens delar
  1. «Föregående - 
  2. 1 - Ett litet förord
  3. 2 - Om ridning, säkerhet och hästhantering
  4. 3 - Om dressyrens grundtankar
  5. 4 - Om ryttarens och hästens språk
  6. 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer
  7. 6 - Om ryttarens inverkan
  8. 7 - Om hästens form
  9. 8 - Om böjande, balans och övergångar
  10. 9 - Om rörelserna
  11. 10 - Om vändningar och ryggning
  12. 11 - Sidvärtsrörelser
  13. 12 - Galopparbete
  14. 13 - Utrustning
  15. 14 - Osorterbart
  16. 15 - Unghästen
  17. 16 - Longering
  18. 17 - Arbete för hand
  19. 18 - Pilararbete
  20. 19 - Piaff
  21. 20 - Övningar
  22. 21 - Video
  23. 22 - Ridhandbokens bilder
  24. Nästa»
Kapitel i del 15:

Att arbeta med en unghäst skiljer sig i grunden inte från att arbeta med en mera erfaren häst. Den enda, men ack så viktiga skillnaden ligger däri, att en unghäst (eller övrigt otränad häst) många gånger upplever det vi ber den att göra för första gången, och således inte har något att "referera till" när vi ber den utföra saker. Detta ger oss två viktiga förhållningsregler:

  • Vi måste vara tydliga i våra hjälper. Inte på det viset att vi tar i mer, utan att vi använder ett minimalt antal hjälper, och ger hästen gott om tid att tänka mellan dem.

  • Gör hästen fel, är det inte av ovilja utan av oförstånd. Att hästen alls har reagerat på hjälpen skall betraktas som positivt, även om det blev galet. Vi får försöka igen, och när hästen gör rätt berömmer vi. På en äldre och mer erfaren häst kan vi, om vi känner hästen, veta att han ibland försöker smita undan, helt enkelt, och då kan vi "gå på" honom. Detta kan vi aldrig göra på en unghäst


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

En häst har inte alls vår förmåga att fundera ut saker och ting. Han kan bara planlöst prova den ena varianten efter den andra, tills att han äntligen och av en tillfällighet hittar rätt lösning på problemet. Även om problemen är snarlika, kan hästen sällan se sambandet mellan dem, utan måste på nytt prova en massa metoder tills han av en tillfällighet igen hittar rätt lösning. Denna inlärningsmetod kalls på fackspråk "trial and error", vilket på svenska kan kallas "försöka och misslyckas"

Detta betyder att så banala och för oss människor självklara saker som att spegelvända saker görs på samma sätt men tvärtom, inte alls är självklara för hästen. Har han t ex lärt sig att göra framdelsvändning åt ena hållet, kommer det oftast att ta lika mycket tid att lära honom det åt andra hållet. För hästen finns det inget logiskt samband dessa rörelser.

Därför måste vi lära hästen alla rörelser, moment och hjälper en i taget. Därför försöker jag här i boken ge exempel på hur man lär hästen de mest elementära saker, så att vi sedan kan sätta ihop dem till mer komplexa saker.

För att citera Kyra Kyrklund så fungerar våra olika hjälper som ett alfabet. Först måste vi lära oss vad de olika bokstäverna betyder, och sedan kan vi sätta ihop dem till ord. För hästen betyder detta att det är först när han förstår betydelsen av varje enskild hjälp, som han kan förstå kombinationer av hjälper. Därför börjar vi rida moment som bara kräver en hjälp i taget, givna med långt mellanrum. Som exempel får vi på den unga hästen nöja oss med att ge en impuls att trava på ena långsidan, och en impuls att sakta av på den andra. På den välutbildade hästen kan vi rida t ex passage, där det ibland kan behövas en hjälp i varje steg.

Just detta att ge tydliga och klara hjälper, och inte för många, är mycket viktigt på den unga hästen.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

När jag var barn och långt in på 80-talet fanns det i alla hem en Röda Klara. Det var en väggfast konservöppnare som satt i närheten av spis och diskbänk. På den tiden krävde alla burkar en konservöppnare så rödan klaran användes flitigt. Alla kände igen dess karaktäristiska tickande ljud. Detta var även före torrfodrets tid, så all kattmat köptes i konservburkar som öppnades med klaran. Det gjorde att även katten lärde sig känna igen klarans ljud. Vevade man på klaran, med eller utan burk i, var snart husets katter i närheten med hoppfyllda ögon. Detta fenomen fanns det många skämt om.

I vår sommarstuga fanns när jag var barn inte bara en röda klara utan även ett fotogenkök där all mat lagades så man slapp elda i vedspisen. Fotogenkök ger en speciell lukt, och på samma sätt som katterna förknippade klarans tickande med mat, förknippar min bror och jag fortfarande lukten av brinnande fotogen med mat. Det luktar mat, barndom och hemtrevligt.

Båda dessa saker går under begreppet klassisk betingning och är något vi skall använda när vi utbildar våra hästar. Det är med detta system vi lär dem nya saker och det är med detta system vi lär dem vad hjälperna betyder.

Metoden är mycket enkel: Vi ser till att något händer strax innan något annat, välkänt, händer. Hästen, och vi med, liksom katten, kommer då snart att sätta ihop dessa saker varför till slut bara den första delen behövs.

Ett enkelt exempel på hur vi kan använda klassisk betingning är vid inlärning av nya hjälper. Tänk att vi vill lära den unga hästen vad skänkeln betyder. Vi gör då enkelt så att vi lägger skänklarna efter hästen för att strax därefter ge den en signal som den redan förstår betyder framåt. Om den signalen är smackning eller spö eller att hästen bredvid börjar röra sig, saknar betydelse så länge vi vet att det får vår häst att röra sig. Om vi sedan konsekvent under en tid alltid lägger till skänkeln innan ”gå-signalen” kommer, börjar hästen snart, det tar inte många gånger, att röra sig framåt redan för skänkelhjälpen och vi har lyckats med vår föresats.

Som motsats till detta brukar jag berätta om historien om farbror’n som hade en skotträdd hund. För att vänja hunden vid skott smällde han av ett skott varje gång han gav hunden socker. Det ledde till att hunden slutade äta socker. Hunden förknippade socker med smällen och i ett försök att slippa smällen tog den inte sockret.

Det omvända hade kanske gjort resultat. Om hunden efter varje skott fått en sockerbit hade kanske skottet blivit som min barndoms fotogenkök och hunden glatt sig åt ljudet. Först det okända, sedan det välkända. Det är i den ordning man skall göra för att få det att fungera.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Inridningen, precis som allt annat inom ridsporten, finns det många idéer om. Viktigt att komma ihåg är att hästen inte har några förutfattade meningar om detta, utan oftast tycker att det är ganska kul med all uppmärksamhet. De skräckscener man får uppmålade för sig om vad hästar kan vara besvärliga att rida in förekommer säkert vid en inridning av 100 eller så. De allra flesta hästar accepterar med glädje allt nytt och kul som händer under denna fas av deras liv, helt utan krumsprång och rodeo-fasoner. De flesta okunniga åskådare blir förvånade över hur odramatisk en inridning är.

Viktigt är att man har en medhjälpare som man litar helt på. Båda måste vara helt överens om hur hela inridningen skall gå till, och man skall aldrig arbeta under konflikt. Det föder osäkerhet. När det är dags att börja hänga och sitta på hästen är det personen på hästen som har kommandot. Det är alltid lättare att vara kaxig om man står på marken, och personen på marken kan då provocera ryttaren att göra moment som han inte känner sig mogen för. Ur sådana moment kan farliga situationer uppstå.

När jag har fått hästar till mig för inridning har jag alltid gått tillväga på samma sätt med dem, oberoende av vad de har haft för förkunskaper. Det är ingen idé att överdrivet träna olika saker på dem inför en inridning.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Det är fel att se den första uppsittningen som startsignal för hästens utbildning. Denna börjar redan när hästen får kontakt med människan för första gången, dvs redan som föl. Eftersom jag här främst vill behandla ridning och hästens fysiska träning, skall jag inte gå in på stallträning och liknande av den unga hästen. Det finns inget direkt samband mellan att det, till exempel, går att binda hästen eller lyfta dess fötter å ena sidan, och dess ridbarhet å den andra. Dock är det ur andra perspektiv bra om just sådana saker som bindning och fotlyft tränas tidigt för att underlätta daglighanterandet av hästen.

Tillbaka till ämnet. Innan vi försöker att sitta på hästen, måste den kunna följande:

  • Gå fot Hästen skall vara så förtrogen med människan, att den följer denne som en hund, på hängande grimskaft/tygel/ledtygel.

  • Kommandon för skritt, trav, avsaktning och halt. Detta lärs bäst in under longering, men man kan även använda sig av en round pen (som på svenska heter longerings-ring. Ordet har dock fallit i rätt så stor glömska).

  • Bära en sadel. När hästen kan skritta, trava och helst även galoppera på kommando och utan krumbukter med sadel på ryggen, kan vi rätt lugnt sätta oss på den.

Härutöver kan inte nog poängteras att hästen måste vara kroppsligt och själsligt mogen när vi börjar att arbeta med den. Förvisso kan en mycket ung häst bära en ryttare korta stunder om dagen, men det är frågan värt ifall detta verkligen leder någonstans. En ung häst skall inte, lika lite som ett barn, utsättas för muskelträning.

Hästen måste även vara så pass mentalt mogen, att den är mottagen för mer avancerad träning, som kräver att den måste kunna hålla koncentrationen under en längre tid, och även förstå snabba och skiftande kommandon.

Låt unghästen vara barn. Sätt den inte i träning förrän den är mogen för det. Vänta hellre ett år för länge, än börja ett år för tidigt.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Detta är en delikat fråga, som väl egentligen inte har något svar. det är fullt möjligt att utbilda en häst genom hela dressyrarbetet ända upp till högre skolan utan att ens rida in den. Man kan arbeta hästen vid hand, i lina med longering, från sidan, genom tömkörning eller med långa tyglar (där man går bakom, utan att ha tömmarna genom en däckel). Således behöver vi egentligen aldrig rida våra hästar. De kan dresseras, gymnastiseras och musklas ändå. Dock finns det en hållhake: Vi vill rida dem. Jag tror även att de flesta hästar uppskattar att bli ridna jämfört med att bli arbetade från marken. När vi rider våra hästar, kan vi bli en enhet, Hästen ger oss sin stora, starka och smidiga kropp. Vi ger hästens vår intelligens och intellekt. Tillsammans kan vi bli en kentaur, en gemensam varelse där våra styrkor smälter samman. Det måste vara en stor sak även för hästen att vara en del av något sådant.

Frågan är alltså inte när vi måste rida hästen, utan när vi kan rida den. Svaret på den frågan är inte heller så enkelt. Mycket av det vi vill lära våra hästar, är lättare att lära dem från marken än uppsuttet, varför vi bör träna framför allt den unga hästen mycket från marken. Man kan förenklat säga, att det man inte kan göra från marken med sin häst, kan man inte heller göra uppifrån. Detta resonemang faller när det handlar om höga tempon, men allt som går långsamt (Röstkommandon, böjning, sidförande hjälper öppna, sluta, piaff, passage) kan och till viss del bör läras in från marken.

Så, nu börjar vi


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Innan jag lägger på sadeln vänjer jag hästen vid att ha saker på ryggen genom "vojlockleken". Jag vänjer först hästen vid att den alls får en vojlock på sig genom att låta honom nosa på den nya tingesten och sedan lugnt lägga den på hans rygg. Därefter använder jag några dagar till att lägga vojlock på honom igen och igen och igen. Jag skall kunna "kasta" på vojlocken utan problem och på såväl hals som rumpa.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

När hästen accepterar vojlockleken, försöker jag lika försiktigt lägga en sadel på honom. Först får han bekannta sig med sadeln genom att lukta på den, och sedan lägger jag lugnt upp den på hans rygg. När den ligger där tar jag av den igen, bara för att lägga tillbaka den. Jag lägger sadeln på halsen, på rumpan, jag dunkar den mot magen och vad mer man kan hitta på, allt för atts adeln inte skall vara konstig någon stans. Så håller jag på tills han är lika bekväm med sadeln som med vojlocken.

Under detta lekande har jag av praktiska skäl inte gjord, vojlock eller stigbyglar på sadeln.

Härnäst kan vi prova att spänna sadelgjorden. Detta gör jag utan större åthävor i stallgången med huvudet vänt mot dörröppningen. Har jag en smal stalldörr eller en alltför lång stallgång kan det vara bättre att göra det utomhus. Hästen skall vara tränsad eller försedd med kapson och hållas i lina av min medhjälpare. Hästen skall inte vara bunden eftersom det är risk att den blir rädd. Om man har en liten avgränsad yta, till exempel en liten hage eller en round pen, kan man låta hästen vara lös under detta moment. Då slipper hästen "besvärande" lina och dess hjälper att hålla ordning på när den är koncentrerad på den mystiska sadeln. Förtsa gången spänner jag gjorden helt lätt, bara så mycket att sadeln ligger stilla.

De flesta hästar finner sig utan problem vid detta, men en del blir skrämda. Reaktionen brukar komma när man ber hästen att gå framåt. Så länge den står still händer sällan något. Se därför till att inte vara framför hästen just när den har fått sadel på, utan håll gärna några meters avstånd. Om nu hästen rusar iväg eller börjar bocka i sin rädsla för sadeln, är det fel att driva på den så att den får "bocka av sig". Bättre är att lugna och trösta hästen. Försök över huvud taget att vänja hästen vid att stanna och söka sig till människan i obehagliga situationer. Lär vi hästen att springa eller bocka sig bort från problemen, får vi inte lika angenäma ridturer när något blir fel.

Om hästen försöker att bocka av sig sadeln, försöker jag inte hindra den från detta eller bestraffa den för att den gör det. Jag talar lugnt, proar på den och försöker att verka trygg och tröstande. De flesta hästar slutar strax att bocka, och finner sig sedan i att ha sadeln på ryggen.

Efter några gånger kan jag spänna gjorden lite mera och så småningom ha ned stigbyglarna. Jag tränar sedan med sadel på tills jag har samma lydighet och lugn hos hästen vid longering, som jag har utan sadel på ryggen.

Ge hästen tid att vänja sig! En del hästar blir präktigt oroliga för fladdrande saker på ryggen. Därför skall man alltid longera hästen med dinglande stigbyglar, fladdrande kåpor och liknande saker. Låt hästen springa tills den förstår att det inte är farligt. Se till att hästen är bekväm med att du drar i sadeln, klappar i sadeln, "smäller" med spöt mot sadeln och så vidare innan du försöker sitta på den.

När detta är uppnått, kan vi börja att hänga på hästen.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

När jag börjar hänga på hästen, gör jag det alltid på samma ställe på ridbanan, som blir som en arbetsplats för hästen. Innan jag hoppar upp, skall hästen vara van vid att jag står bredvid den där man sitter upp, att jag håller och drar lite i sadeln, och att jag kan hoppa upp och ned bredvid den. Klarar den detta, kan jag ge mig upp på ryggen.

Medhjälparen, som håller hästen med vänster hand, lyfter försiktigt upp mig och släpper mig direkt när jag är uppe. Jag håller händerna på samma sätt som vid vanlig uppsittning, dvs med vänster hand i manen, så att sadeln inte frestas för mycket i sidled. Det kan hästen uppleva som otäckt. Första dagen är jag inte länge på hästen, några sekunder bara, innan jag hoppar ned igen. Sedan blir jag upplyft några gånger till, och så är arbetspasset slut.

Det är kanske lite missvisande att säga att jag hänger på hästen. Jag snarare står på mina armar, med magen på framvalvet och benen ned på vänstersidan. Jag har alltid mitt huvud högst så att jag har balansen och snabbt kan ta mig av. Blir hästen orolig, hoppar jag av direkt.

Har hästen reagerat lugnt på att jag hänger på den kan jag redan nästa dag börja gå med den medan jag hänger. Min medhjälpare sköter all kommunikation med hästen här. Jag är bara passagerare, även om jag pratar med hästen och kliar den med högerhanden. Jag går på det normala voltspåret där hästen är van att bli longerad, och gör halt några gånger under varvet. Det är viktigt att medhjälparen har full kontroll och uppsikt på hästen.

Fungerar detta, grenslar jag hästen. Enklast genom att från hängande försiktigt lägga benet över baken, och sedan försöker jag att snabbt men försiktigt komma i en riktig sits. Det är lätt att man inte riktigt får fram sina ben, utan hamnar med dessa för långt bak. Då har man ingen balans. De första gångerna sitter jag utan stigbyglar för att enkelt komma av om något skulle inträffa.

Det kan inte nog poängteras att medhjälparen som håller hästen skall vara en mycket van hästmänniska som hästen har respekt för och jag som ryttare/hängare litar på. Den som hänger på hästen är alltid chefen och medhjälparen har att lyda varje instruktion från denne. Kom ihåg att man alltid är tryggare när man står på marken än när man hänger på mage på en unghäst. Det är viktigt för självkänslan hos den hängande att denne vet att den blir åtlydd om situationen blir svår eller modet sviker.

Samtidigt som den hängande är chefen och har rätt att bli åtlydd när denne vill att övningen skall avbrytas, är dennes hästvana inte lika viktig som medhjälparens. Om jag är beroende av en elev vid inridandet av hästen, står jag själv på marken och låter eleven hänga.

De sista hästarna har jag ridit in själv, utan medhjälpare. Jag gör på ungefär samma sätt som beskrivits ovan, men jag är än mer noga med att situationen är lugn och än mer noga med att avbryta om hästen blir stressad eller rädd. Det är viktigt att alla moment under inridningen sker under förtroende. Då undviker man olyckor.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Så här ser god unghästridning ut. Fin balancerad avlastningssits/fältsits, fri lite hängande tygel, inget krav på formgivning, bara harmoni och glädje. Hästen hade mycket väl kunnat få ha näsan högre. Eva-Lena Aspelin på 4-åriga Mirabel.

När hästen har accepterat att jag sitter i sadeln,  låter jag medhjälparen leda runt mig i skritt. Det görs där hästen är van att arbeta, i lugnt tempo i skritt. Stanna ofta och beröm mycket. I detta skede är det lika viktigt att träna upp- och avsittning som att sitta på ryggen. Gå ett litet varv med hästen, sitt av och sitt upp igen.

Nu kan jag successivt ta över mer och mer av hjälpgivningen genom att smacka när den skall gå, och proa när den skall stanna. Efter hand byter jag proandet mot en lätt förhållning i tygeln, följd av pro. När hästen stannat skall tygeln längas igen. Det är ingen idé att träna en massa svängande så länge hästen är i lina. Den blir oftast bara förvillad då. Istället kan hästen kopplas loss, och får lös följa efter medhjälparen, medan jag försiktigt styr.

Det är viktigt att man är tydlig med viktshjälperna  så man inte, vilket är lätt hänt, hamnar med vikten utåt i svängen. Det vanligaste är då att hästen villrådigt stannar. Då får medhjälparen gå fram och sätta fart på den.

När hästen något så när lyder min hjälper försöker jag trava. Detta gör jag den första tiden på den volt som hästen är van att bli longerad, så jag inte behöver driva och styra samtidigt. Jag använder också de hjälper som hästen redan är van vid: Röst och smackning. Problemet här brukar vara att få hästen att trava med mig på. Den har svårt att tro att den skall göra något så svårt. Lyckats jag bara få till trav gång, märker hästen att det inte var så svårt, och brukar glatt trava på. Kom ihåg: bara korta stunder, dvs några få steg den första tiden. Hästen får inte hinna bli trött och tycka att det är tråkigt. Bestraffa inte hästen om den gör fel. Ha trevligt med hästen, och beröm den mycket.

I trav är det sedan mycket lättare att styra hästen, och då börjar jag att använda mig av fyrkant och diagonaler. Fortfarande är det vikten understödd av ledande tygeltag som styr . Det får inte bli för tätt mellan hjälperna . Det som mest tröttar hästen den första tiden är alla signaler och det tankearbete den måste göra.

I det här skedet brukar jag följa med en äldre häst på en skogspromenad. Efter att ha fått trava i mjuka böjar mellan träden i skogen brukar det var mycket lättare att styra.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

När vi rider hästen den första tiden skall vi ge mycket försiktiga hjälper. Under inridningen är hästen är alltid mycket uppmärksam på vad vi människor håller på med, så det finns ingen anledning att använda stora eller hårda hjälper. Hästen märker dem ändå. Likadant har vi här möjlighet att vänja hästen att vara lyhörd, och vid att de där små signalerna betyder något.

Redan första gången vi sitter på hästen känner den till en del hjälper. Den har ju blivit longerad, och är därför van vid röst och smackning. Dessa hjälper kan vi således använda på samma sätt som när vi longerar.

I kapitlet om grundkommandona, beskriver jag de finstämda signaler som hästen förstår rätt instinktivt, främst genom att de påverkar hästens balans. Alla dessa hjälper utgår från vår tyngdpunkt, och kallas därför ofta för viktshjälper. Under sin första tid med ryttare på ryggen, måste hästen följa ryttarens vikt, för annars tappar den balansen.

Om den unga hästen har tappat balansen, kan vi inte längre påverka den med våra viktshjälper. Då fungerar röstkommandona bäst.

När vi använder tygeln, gör vi det svårare för hästen att balansera sig (eftersom den ju använder halsen till att balansera), varför man skall vara försiktig med tygeltagen den första tiden.

Att unga hästar ofta protesterar mot den förhållande tygeln, beror nog mycket på att den upplever den som "balansförstörande". Unghästen  klarar helt enkelt inta att lyda den förhållande tygeln, eftersom den inta kan balansera sig längre när tygeln sträcks.

Vikthjälper är en hjälp som hästen instinktivt lyder. Åtminstone under den första tiden, då den ju inte har någon nämnvärd balans, måste den helt enkelt lyda viktshjälperna för att hålla balansen. Detta betyder att om vi som ryttare inte har vår vikt med oss åt rätt håll, kan unghästen inte lyda oss. Den tror att den skall trilla. Tyvärr ser man ofta att ryttare hamnar med vikten på utsidan i många situationer, t ex vid ett ledande tygeltag, och då får vi ingen effekt av det ledande tygeltaget. Dessutom gör vi hästen förvirrad med två motsägande meddelanden.

Spöet är också en hjälp som hästen lyder rätt naturligt. Det påminner i sin funktion mycket om pisken, så det kan man snart använda sig av.

Skänkel och tygel är de hjälper som hästen har minst naturlig förståelse för. Dessa måste hästen istället lära sig vad de betyder, och därför skall vi inte försöka använda dem den första tiden. Sålunda skall vi den första tiden bara precis sträcka tygeln när vi vill förhålla, och sedan proa. Som första signal använder vi alltid vikten. När hästen har förstått lättar vi helt på tygeln igen.

 Vi skall helst inte vänta med att ge efter tills hästen står still utan skall göra detta när han har förstått signalen och börjat stanna. Samma sak vid avsaktning: När hästen har förstått att den skall skritta, ger vi efter så att hästen kan använda huvud och hals till att balansera sig genom avsaktningen.

Skänkeln skall den första tiden inte användas alls. Den skall hänga rakt ned, oberoende av vad hästen gör. Eftersom hästen inte förstår den, skall vi inte heller förvilla den med att använda skänkeln. Om vi använder skänkeln på en häst som inte förstår den, leder detta bara till att hästen lär sig att ryttaren petar med benen, men att det inget är att bry sig om. Jag har märkt att många ryttare tycker att det är svårt att låta bli skänkeln. Det har blivit en naturlig reflex, som så mycket annat blir på gott och ont. Det kan därför vara motiverat att öva drivning utan skänkel på en erfaren häst så att det inte blir problem på den unga hästen. När hästen sedan har hyfsad lydighet för övriga drivande hjälper, kan vi försiktigt börja att lära den skänkeln genom att lägga den intill hästen och därefter driva på det för hästen kända sättet. På det viset lär den sig snart vad skänkeln betyder.

Det är också viktigt att vi tänker på att eftersom allt är så nytt för hästen, måste vi ge den gott om tid att tänka mellan hjälperna. Innan vi t ex förstärker vår smackning med ett spö måste vi låta det gå några sekunder.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

När vi nu första gången skall fatta galopp pirrar det i de flestas magar. Den första galoppen skiljer sig för hästen inte från allt annat nytt den har varit med om den sista tiden och den reagerar sällan mer på den än på något annat.

Ibland har jag börjat galoppera på en skogsväg bakom en annan häst och ibland har jag gjort det på ridbanan. Fortfarande är regeln den att vi använder de hjälper som hästen känner igen från longeringen, dvs röst och smackning.

Jag brukar fatta galoppen i fältsits. Då vet jag att jag är i balans. Om jag är på ridbanan fattar jag galoppen i svängen ut mot en långsida.  Jag är noga med att vara helt lätt i handen och att trava på med god fart. När hästen bjuder efter långisdan belastar jag inner stigbygel och smacker. Det brukar räcka. Om hästen har svårt att förstå kan man använda spöt på innerbogen. Blir det bara snabb trav är det ingen katastrof. Det går bättre nästa gång. Det är med galoppen som med allt annat i början av ridhästlivet: Det är första gången, och då är man som häst lite tveksam till om det verkligen är det som är meningen.

När hästen väl har fattat galoppen låter jag den galoppera på under ivriga hejarop. Den första gången brukar den galoppera långsidan ned för att sedan trava sig genom hörnet. Det kan nog verka lite svårt för en nyss inriden häst att galoppera genom hörnet med ryttare på ryggen, så det ber vi inte om första gången. Likadant struntar jag helt i om det första gången blir rätt galopp eller inte. Det lär sig hästen efter hand.

Jag brukar inte de första dagarna blanda ihop de olika galopperna. Har hästen galopperat lite i ena varvet, räcker det. Jag kan prova den andra galoppen i morgon. Det gäller hela tiden att undvika svåra tankenötter för hästen.

En del hästar får i början svårt att veta vilken galopp de skall fatta.  Viktigt är att hästen vet vart den skall så man slipper styra samtidigt som man försöker fatta galopp. Därför fattar vi galoppen i en stor båge på väg mot långsidan och först när hästen är på väg framåt i tanken, inte snett framåt. Undvik också alla yviga gester. Fatta galoppen för lugna fina hjälper, mycket röst och gärna spö. Var noga med att stå kvar i balans.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Så sitter vi där för första gången med skräckblandad förtjusning, grensle på vår lille unghäst som plötsligt blivit tre år. Nu skall det bli inridning och utbildning. Vad blir vårt nästa mål?

Det finns mängder med utbildningsmetoder, -skalor och -trappor. Jag tycker de alla missar det väsentliga: Vad skall vara vårt första mål?

Är det en framdelsvändning i LB? (jaja, jag vet att man inte gör framdelsvändning i LB längre), eller skall vi göra som akademikerna och skritta i sluta innan vi alls travar?

Nej, varken eller.

Det de allra flesta av oss gör mest, oberoende om vi är skogsmulle. Dressyrråtta eller hoppfreak, det är att rida i naturen, oberoende av ifall naturen är dressyrfältet där hemma eller en sjumilaskog.

Denna miljö är alltså det första vi skall vänja in hästen på. Så har som första mål att galoppera hästen på fältet.

När jag en gång fick frågan när det är dags att galoppera med unghästen, svarade jag ”galoppera med din häst innan den galopperar med dig". Där har vi grundtanken.

Så:

  • Trava och galoppera din häst på ridbanan så snart du kan styra och stanna tillräckligt i skritt.
  • Galoppera på ett fält och en skogs-stig innan hästen galopperar där med dig.
  • Klättra upp och ned i ett dike innan hästen gör det med dig.
  • Korsa en väg innan hästen gör det med dig.
  • Och så vidare

Denna vardags-träning kan ske parallellt med den grenspecifika träningen du vill ägna dig åt. Du kan galoppera i skogen på måndag och trava kavaletti på tisdagen, eller tvärt om. Men ridningen ute i verkligheten är den viktigaste delen för att få en trygg ridhäst. Tänk även på den som träning, något som skall göras och göras bra.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer