Del 14 - Osorterbart

Bokens delar
  1. «Föregående - 
  2. 1 - Ett litet förord
  3. 2 - Om ridning, säkerhet och hästhantering
  4. 3 - Om dressyrens grundtankar
  5. 4 - Om ryttarens och hästens språk
  6. 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer
  7. 6 - Om ryttarens inverkan
  8. 7 - Om hästens form
  9. 8 - Om böjande, balans och övergångar
  10. 9 - Om rörelserna
  11. 10 - Om vändningar och ryggning
  12. 11 - Sidvärtsrörelser
  13. 12 - Galopparbete
  14. 13 - Utrustning
  15. 14 - Osorterbart
  16. 15 - Unghästen
  17. 16 - Longering
  18. 17 - Arbete för hand
  19. 18 - Pilararbete
  20. 19 - Piaff
  21. 20 - Fristående artiklar
  22. 21 - Övningar
  23. 22 - Video
  24. 23 - Ridhandbokens bilder
  25. Nästa»
Kapitel i del 14:

Problemhästar

Det här kapitlet har jag inte skrivit själv. Det är ett inlägg på en debattsida, gjort av en kamrat till mig, Alexandra Wikner. Jag tyckte att det var så bra att jag bad om hennes tillåtelse att använda det i min ridhandbok, vilket hon accepterade.

Det som kallas "problemhästar" behöver inte vara hästar med problem, utan hästar som "faller utanför" den givna ramen och ger människan "problem". Många (kanske tom de flesta?) förväntar sig ju att hästar med jämnmod förr eller senare (helst förr) ska acceptera alla konstiga påhitt vi utsätter dem för. Ofta utan att innan tagit på oss rollen som flockledare. (tyvärr så sysslar ju större delen av hästfolk inte med NH & ledarskap etc., de nöjer sig med att hästen gör som de vill, varför är inte så kinkigt). Man förväntar sig då att hästen med jämnmod skall acceptera sadel, träns, ryttare, att bli riden i skog & mark & ridhus, hoppa grällt färgade bommar i alla de vinklar & ljus, gå in i små utrymmen (transporter) och stå stilla fastän golvet gungar. Låta oss lyfta fötterna på dem och beröva dem deras bästa "försvar" (flykten), köra läskiga klippmaskiner över kroppen på dem etc. etc. De flesta hästar finner sig också i detta med rätt stort jämnmod, och på något sätt har vi efter det satt en mall att det är så en häst "ska" reagera. Gör den inte det, då skapar den problem - det är en "problemhäst".

Ofta har man ju också en tidsram för det man sysslar med. Det "ska" ta x månader att få en häst sadelvan, det ska inte ta fem år att rida in en häst etc. Dessa ramar och tidsbegränsningar sätter man ofta utan att tänka på hästens individuella kapacitet, mognad etc. Och när hästen inte är redo, eller ifrågasätter, så går den utanför ramarna, blir annorlunda och ett problem. Ofta sneglar ryttarfolket för mycket på varandra dessutom.. "x häst kunde minsann byten när den var fem, varför ska då inte min kunna det?" ..med meningen "det måste vara något fel på mig eller min häst om den inte kan det, den/jag är "sämre". Och sämre/dålig vill ju ingen vara...

Sen funderade jag vidare och tänkte lite på de hästar jag kommit i kontakt med genom åren, både egna, andras och de jag ridit till, och kom fram till att jag nog bara mött tre typer av "problemhästar". Dels de som har dåliga erfarenheter av någonting, orsakade av människan (eller så har de olika erfarenheter av människan själv). Ett ex är ju Vision. Människan satte på honom en sadel, han accepterade detta utan knot (för det gick som en dans första inridningssvängen, när han var tre).

De satte människor på hans rygg barbacka, han accepterade det. De klängde, hängde & donade - han accepterade.

Sedan satte de sig i sadeln och bad honom om rörelse framåt, han gjorde detta och sadeln nöp honom (sen fattade han kanske inte om det var sadeln eller människan, men situationen förenades med obehag och smärta). Han kastade av folk och obehaget försvann. Självklart gör en häst sedan sitt bästa för att undvika liknande situationer i framtiden. Vision har dåliga erfarenheter av sadel + människa i en viss situation, alltså gör han allt för att inte hamna i den situationen, kanske utan att känna & tänka efter FÖRST (gör det verkligen ont?) Lättare än att vänta & se (om hästar tänker så) och ev. upptäcka att det gör ont, reagerar han ur minnet. Här är problemet klart orsakat av människan, om än av misstag och omedvetet. och enda (?) sättet att lösa det är att människan bygger upp förtroendet och ledarskapet och "börjar om". Eftersom människan (ledaren) svek, hästen accepterade och följde ledarens önskningar (gå framåt med sadel + ryttare), men det var inte ofarligt som ledaren påstod, utan farligt. Kommer att dröja innan hästen litar på ledaren i just DEN situationen igen.

Den andra typen av problemhästar är de som "ifrågasätter". Som om de kunde tala skulle fråga "varför?" efter varje order/önskning. "Varför ska jag släppa upp dig på min rygg och bryta mot mina instinkter, vad får JAG ut av det?". De hästarna blir ofta rätt bra när man "övertygat" dem om nödvändigheten och ändamålet (tex. att du ska stå still för det går så himla mycket fortare att komma ut i skogen och hoppa stockar då)

Tredje typen är de som är rädda "av naturen", som betraktar det mesta med missmod och skepsis. Där måste man nog försöka finna vägar som ger tillräcklig trygghet och som stärker hästen självförtroende, så att den "vågar", med stöd av ägare/ryttare, göra det den är rädd för och på så sätt bygga upp ett självförtroende att den visst klarar av saker och ting som ryttaren/ägaren ber om - som vid första anblicken är läskiga.

Några andra typer kommer jag inte på, har aldrig mött en genuint elak häst som varit genuint elak sedan födseln. Sen har jag mött hästar som hatat människor bara för att människorna aldrig fört något gott med sig, och som "gett upp" och bemöter alla människor som potentiella hästmisshandlare.

Tungfel

Tungproblem är ett tecken på att hästen upplever det som obehagligt i munnen. Troligen är det bettets inverkan på tungan som blir obehaglig. Alltså flyttar hästen på tungan. Det kan de göra på tre sätt:. Den kan dra upp den, den kan stoppa ut den ur munnen eller den kan lägga den över bettet. Om en sådan häst hade kunnat, skulle den säkert flyttat bort laner och mungipor från bettet också, men det låter sig inte göras.

Det finns två typer av hästar som gör så här. Den ena rätt stora gruppen är den som blir riden med "mycket stöd", stum hand eller oroliga händer. Denna hästen får konstant obehag av bettet pga. ryttarens inverkan. Den andra gruppen är hästar som redan från start tycker att bettet är otrevligt. Dessa hästar har också ofta svårt att förstå bettet, vilket lätt leder till att man hamnar i konflikt med dem.

För den första gruppen kan man lätt få bukt med problemen genom att lära ryttaren bättre ridning, dvs. ridning med lätt kontakt och följsamma händer. Den andra gruppen kan man komma till rätta med genom att avlasta munnen på hästen, dvs. låta tygeltagen verka på nosen istället. Man kan leta lämpligare bett, eller hitta utrustnins som ligger utanpå hästens mun.

Många försöker att lösa denna typ av problem med att dra åt nosremmen och stänga igen munnen på hästen. Jag har svårt att tro att en häst som redan innan tycker illa om bettet trivs bättre om man gör det ännu svårare för den att slippa bettet. På en häst med tungproblem eller andra munproblem vill jag lätta upp nosremmen, så det finns plats i munnen för hästen att undersöka bettet. Gapar hästen, vet jag att något är fel. Att förhindra gapandet gör inget bättre.

Det är upp till ryttaren att hantera bettet och hästens mun på ett sådant sätt att hästen blir positivt inställd till bettet. Viktigt är att inte överbelasta hästens mun. En häst med munproblem skall ridas med lite hängande tyglar. När man behöver ge en hjälp, så sträcker man tygeln.

För munproblem finns en del hjälpmedel. Hackamore är ett, men knappast det mest lämpliga eftersom det blir svårt att styra hästen då. Svårigheten består i att man med ett konventionellt hackamore med skänklar inte kan ta ledande tygeltag. Det finns emellertid en del lösningar som är riktigt bra.

  • Sidepull. Kan liknas vid en grimma eller nosgrimma, där tyglarna sitter fast i nosremmen. Används mycket inom westernridning.

  • Bosal. Används inom westernridningen. Jag har aldrig varit i kontakt med en bosal, och kan inte säga hur den fungerar.

  • Kapson. De kapsoner man köper i de flesta ridsportsbutiker är rätt värdelösa. De ligger inte still, och med den tjocka bolstringen mellan järn och näsa, blir det näst intill omöjligt att göra sig förstådd med hästen. Bättre är de iberiska kapsonerna, med ett oledat läderklätt järn. Dessa är lika tydliga som ett bett.

När man tömkör och får dåligt svar från hästen när man vill något med tömmen, är det lätt att man minskar på tempot eller till och med stannar i sina försök att få effekt/kraft i tömtaget. Om vi stannar, så kan inte hästen röra sig där framme längre. Den måste också stanna, och att vi då drar i en töm får den inte att börja gå igen. Var alltså noga med att du behåller samma tempo hela tiden, och vill hästen inte lyda tömmen så får du helt enkelt driva fram den mot den.

Alltså: Vill du svänga vänster, så kortar du in vänster töm, fortsätter att gå och driver hästen framåt.

Het häst

Det finns på en häst, liksom på en bil, två egenskaper som man inte kan byta mot varandra. Tänk dig att en bil har dåliga bromsar; man kan inte kompensera det genom att stoppa i en svagare motor. Lika lite kan man få en häst mindre het (vilket oftast betyder att du har svårt att få stopp på den) genom att plocka av sporrarna.

Nu förutsätter ju ovanstående resonemang att man använder sporrarna omdömesgillt, och att de inte irriterar hästen hela tiden, vilket är lätt hänt om man har en ostadig skänkel. Så på många sätt kan det nog vara motiverat att rida en het häst utan sporrar. Att den heta hästen ofta är svår att driva, är en logisk konsekvens av att den oftast har dålig förståelse för hjälperna.

Vad betyder det då att hästen är het? Man kan nog säga att det betyder att hästen lätt hetsar upp sig, och på en häst som inte lyssnar på ryttaren, betyder det bromsproblem. Det stora problemet är alltså inte att hästen hetsar upp sig, utan att den inte lyssnar. Detta får du öva på lugna platser och under lugna förhållanden.

En bra övning på hästar som inte är tillräckligt lyhörda (vilket du ju alltså oftast handlar om när vi pratar heta hästar) är att från halt skritta 5 steg och sedan göra ny halt. Då skall det vara 5 säger 5 skrittsteg, inte 4, 6 eller 7. Det är först när man får hästen att skritta 5 steg som den lyssnar noga, och som du förbereder din hjälpgivning på rätt sätt. Du kommer att märka att man måste driva hästen väldigt försiktigt, för annars är den inte beredd att stanna om 5 steg igen. Där har vi första steget mot en lydig häst: Den lätta drivningen.

När hästen efter några minuter börjat förstå vad övningen går ut på, så kommer den att, när du sätter igång den, nästan smyga framåt och undra när det är dags att stanna igen. Då har du nått ditt första mål. Där gäller det att du är lyhörd och låter den smyga och lyssna, så att du inte tycker att den inte bjuder och pushar fram den.

Så, nu kan du skritta lite längre, så länge hästen fortsätter att skritta på det här smygande, lyssnande sättet. Gör några halter igen, och befäst övningen på det viset. Sedan börjar du att trava ur smygisskritten, och om du då är balanserad själv och kan trava utan att pusha fram hästen, så kommer du att märka hur den travar lika lugnt och lyssnande. Gör den inte det, så går du tillbaks till övningens början. Viktigt när du börjar att trava är att du gör det för små lätta hjälper och inte drabbas av panik om hästen behöver fundera lite på vad du menar.

Från traven gör du ofta övergångar till skritt, och skrittar ett bestämt antal steg, någonstans mellan fem och tjugo. Saktar du av med små mjuka hjälper, kommer hästen att fortsätta i sitt lugna, lyssnande tempo. Om du tar till stora okontrollerade hjälper, så blir hästen nervös och kommer att takta iväg och koppla bort dig.

När du sedan börjar galoppera, så måste även detta komma med en lugn hjälp, utan att du lutar dig framåt och börjar smacka, vilket är väldigt vanligt. Hästen skall ha tid att fundera ut hur den på bästa sättet fattar galopp, och vilket ben som skall komma nu.

Den stora hemligheten med att rida "heta" hästar är nog att själv ha kontroll nog att ge de små hjälperna, att vara noga med tempona och att ge hjälperna i tid, INNAN hästen hetsar upp sig. Därför vill jag på det bestämdaste råda att inte galoppera i skog och mark tillsammans med andra ryttare, innan man har fått sin häst så lydig att men ensam kan ha full kontroll över den. Det är först då man kan rida säkert.

Att bota ridrädsla

(kapitlet är skrivet av Boel Zetterman)

Inatt hade jag en dröm. Jag drömde att jag och Plutten red på okända vägar. Han var jättelycklig och lugn. Plötsligt befann vi oss på min barndoms strand. Jag tänkte att Plutten aldrig sett havet och att det skulle skrämma honom. Men så insåg jag att det inte skulle kunna skrämma honom, eftersom jag var absolut orädd, bara förvånad och glad över att vara hemma igen. Havet var alldeles stilla och vänligt. Det var en märklig dröm och den är resultatet av medvetna handlingar och beslut sedan en lång tid tillbaka. Den är en inre mental bild av att komma över ridrädsla. Det visste jag med säkerhet, redan när jag vaknade.

När jag red ut imorse, vår vanliga lilla fegisrunda, var jag uppfylld av drömmen och tänkte att nu kan inget gå fel. Hur lång tid tog det mig att komma över min rädsla, ja minst tre år. Från det att jag insåg att jag faktiskt inte vågade sitta upp på min egen häst. Det är en lång och tålamodsprövande process att komma över sin ridrädsla, det går inte på en gång. När jag nu rider där ute i skogen, ensam på min häst, så måste jag säga att jag aldrig trott det var möjligt. Men vis av trial and error kan jag dela med mig av det som jag tror fungerar för att mentalt jobba med sig själv. Här följer några tips, som var och en som rider omkring i "räddträsket" kan fundera över och prova. Observera återigen: att det kan ta flera år att ta sig över "mattkanten", men om man beslutat sig för att man vill fortsätta rida och vara med hästar, och det beslutet är starkt förankrat inuti en, så finns inga hinder, annat än tillfälliga.

Först vill jag poängtera att för en del är rädslan lätt åtgärdad genom att byta häst. Det är meningslös och farligt att rida en häst som antingen är för svår för en eller som man helt enkelt inte passar ihop mentalt med. Jag bytte inte häst, men jag är ett unikum för jag var så usel ryttare att det egentligen inte kunde bli annat än katastrof med nästan vilken häst som helst, så jag kunde likaväl kämpa på med den häst jag hade.

Här följer då några råd

  • Erkänn din rädsla. Det tar ett tag att förstå att oj, jag är visst allvarligt rädd för det här, så pass att det hindrar mig att utöva det jag helst av allt vill. Nämligen rida.

  • Sök hjälp. Gå med i Rädda Ryttares Ring eller finn på något annat sätt där du kan kommunicera med likasinnade. Ni kan stödja varandra i minsta framsteg.

  • Låt det ta den tid det tar. Ta allt i din egen takt. Strunta med andra ord i grupptrycket. Du behöver inte rida distansritt, fälttävlan osv. Utan du kan börja med att sitta upp och sitta av. När jag var som räddast satt jag upp red i cirka en minut, med vilt bultande hjärta, satt av igen. Detta förusätter att din häst får röra sig ändå och inte står instängd i ett stall och är överfodrad.

  • Sök kunskap. Läs allt du kommer över, bolla med andra hästmänniskor, fundera, gå på kurs, som fotfolk och så småningom när du är modigare kan du kanske åka någonstans med din egen häst, för att utveckla just er kommunikation, ta ridlektioner och be då att få en "gammal tryggis", det gjorde jag, det var väldigt bra för då förstod jag att det fanns hästar som INTE skrämde mig och dessutom red vi i en skyddad miljö

  • Gräv djupt. Gå till botten med vad som skrämt dig. Hänger det ihop med en speciell häst, eller någon speciell erfarenhet, eller ålder eller att du fått barn (vilket är ganska vanligt). I mitt fall kan jag säga, att när jag kom över min rädsla så blev jag mindre rädd för andra saker. Spindlar till exempel, eller att tala inför publik. Överhuvudtaget har denna djupdykning ner i mitt undermedvetnas mörkare skrymslen, som rädslan sitter i, haft många positiva sidoeffekter på mitt liv i övrigt.

  • Var stark och självständig. Du behöver inte skämmas för att du är rädd, det är naturligt att vara rädd, rädslan är till för att rädda våra liv. Den som aldrig någonsin är rädd är antingen fortfarande för ung för att överblicka konsekvenser, eller saknar fantasi. Det kräver nämligen  fantasi  för att vara rädd. Dessutom krävs intelligens och känslighet. Fantasin målar upp hemska scenarios av vad som kan hända, intelligensen hjälper till att tänka ut otaliga raffinerade olycksvarianter och känsligheten gör att du lyssnar på de signalerna. Lyhördheten inför hästen kan ställa till en del dessutom. Om du lyssnar av hästen väldigt mycket, kan det bli fel. Det är ju hästen som ska lyssna på dig.

  • Räkna med bakslag. Ett steg framåt och två tillbaka. Så ser det ut på din vandring ur räddträsket. Det kan som jag tidigare skrev ta flera år att bli en orädd ryttare igen. Troligtvis kommer du på resans gång att lära dig massor om dig själv, du kommer att förstå dig själv bättre och rentav bli en bättre och kunnigare hästmänniska. Kanske blir du aldrig den ryttare du var när du var elva år och stod upp på hästen i vild galopp. Men du kan njuta av ridningen igen.

När jag kommer ut bland folk och berättar om min rädsla slår det aldrig fel att efter en kort stund står någon brevid mig och nästan viskar i mitt öra; jag är också rädd. Nå, det finns bot.

Lycka till!

Boel Zetterman

Sadeltvång

En del hästar får någon typ av panik i samband med sadlingen. Ofta kommer den när man spänner sadelgjorden. Det kallas för sadeltvång. Min Kalle led av detta besvär, och jag lärde mig en del om hur man hanterar det genom åren.
Sadeltvånget ledde till att jag trillade av Kalle innan jag ens kommit på honom. Kalle var tre och jag hade ägt honom ett par dagar. De exakta omständigheterna kommer jag inte ihåg, men när jag satte foten i stigbygel och tog sats uppåt, började Kalle att bocka. Det är rätt besvärligt när de börjar konstra när man står med bara ena foten i stigbygeln, för man kommer inte av hästen, och inte upp på den heller. Det känns otäckt och är nog inte helt riskfritt heller. När jag väl kommit bort från honom, bockade han några steg och stannade sedan lugnt.

Detta var 1984. Jag var 24 år och hade aldrig upplevt något liknande. Jag hade heller aldrig hört talas om sadeltvång. Det tog även många år innan jag hörde talas om fenomenet och förstod vad det var Kalle led av.

Ofta gick det dock bra och Kalle betedde sig som en vanlig häst, men när jag vid några tillfällen hade blivit stående sådär otäckt i ena stigbygeln på en stegrande och bockande Kalle, slutade jag att sitta upp med stigbygel utan hoppade upp på honom istället. Det gick bra när man var 23 år och vägde 52 kilo. De sista 10 åren fick jag hoppa upp från en pall eller liknande. kalle var ju 166cm. Under 18 år användes ingen stigbygel när man satt upp på Kalle. Detta ändrades inte förrän sista vintern, när Ingela en gång, mycket lugnt och fint, satt upp med stigbygel på honom.

De problem som var med Kalle, var att vissa dagar när han sadlades, fick han någon typ av panik. Han höll andan och såg spänd ut. Ofta märkte man inget speciellt förrän man bad honom att röra sig. Då märkte man hur rädd han blev, och han började antingen att bocka eller stå på bakbenen. Då fick man lugnt vänta tills detta var avklarat, och när Kalle lugnat ner sig igen, vilket tog några sekunder, kunde man sitta upp och rida utan bekymmer. Med åren lärde jag mig att inte sitta upp förrän Kalle skrittade avslappnat. Det blev inte olika resultat vid ridningen "sadeldagar" och andra dagar. Kalle var likadan att rida alla dagar, och det stämmer med vad jag lärt mig om andra hästar med sadeltvång.

Lustigt är att när man ridit en stund, kunde man riskfritt spänna Kalles sadelgjord. Då blev det aldrig någon panik. Jag spände ofta, på den tiden jag var ung och vig, den korta dressyrgjorden medan jag satt kvar i sadeln.

Tidigt slutade jag att ha Kalle bunden när jag sadlade honom. Han skulle vara lös så att han kunde leva ut sin fobi. Jag sadlade i boxen. Om han var bunden, kunde det hända värre saker, med sönderslitna stallväggar och spräckta takbjälkar. Han slog huvudet i takbjälken så det blev märken i den några gånger. Fick han vara lös, blev panikreaktionen mindre.

Genom åren fick jag en del förslag på lösningar. De flesta handlade så klart om att jag borde uppfostra min häst, men eftersom jag såg skräcken i Kalles ögon, förstod jag tidigt att det inte var där som problemet låg. Vidare har jag hört idéer om felaktiga sadlar, felaktig hästhållning och felaktiga sadelgjordar som orsak till problemet. Dock kunde jag aldrig märka någon skillnad i Kalles beteende beroende på vilken utrustning som användes. En del dagar reagerade han ju även när man lade på täcket och fixade till de lösa täckesgjordarna.

Sadeltvång har varit känt länge. Guérinière skriver att en del hästar blir spända när man spänner gjorden men att det löser sig om man leder runt hästen ett varv i ridhuset. Det stämmer. Något närmre vetenskapligt än så finns vad jag vet inte skrivet om problemet. Söker man på Internet, handlar det mest om huruvida man skall ha elastisk gjord eller icke elastisk gjord. Båda typerna av gjord har sina anhängare och argumenten för dessa låter lika starka och det verkar som om det mer är åsikter än kunskap som styr dessa diskussioner.

Jag vet fortfarande inte vad sadeltvånget beror av. Jag har haft åtminstone en häst till med liknande symtom. Den enda åtgärden genom åren som jag har sett vara relevant, är att inte spänna gjorden för mycket. Ofta spänner vi sadelgjordarna hårdare än vad som behövs. Kalle lärde mig också, att det med okända hästar är motiverat att alltid låta dem röra sig en bit mellan spännandet av sadelgjorden och uppsittandet. Man förlorar inget på att göra det. Det är först de sista åren, med mina trygga Blixten och Diamanten, jag har gått ifrån denna rutin. Likadant ledde mina eskapader på väg upp i Kalles sadel att jag generellt hellre hoppade upp på hästar, än satte foten i stigbygeln. Då kan olyckorna inte bli lika stora. Även denna rutin börjar jag nu släppa på, efter hand som minnena efter Kalle faller in i glömskan.

Jag har hört idéer om att det är den kalla sadeln som oroar sadeltvångs-hästarna, men då borde man se mer problem vinter än sommar och fler problem där det inte finns uppvärmd sadelkammare. Någon sådan statistik har jag inte, men kan inte heller minnas att jag märkt någon sådan skillnad.

Det skulle vara intressant att ta del av era erfarenheter av sadeltvång, och höra ifall någon av er vet mer om detta.

Kalles sadeltvång försvann aldrig. Även den sista vintern drabbades han av den några gånger. Man lär sig att leva och hantera denna fobi. Generellt skulle jag idag inte vara orolig, om min häst hade sadeltvång.

Varför är levad svårt?

Jag fick nyligen en fråga om varför det är svårt att göra en levad, när ju hästen själv står på bakbenen rätt ofta. Så här svarade jag:

Det finns tre självklara skäl att ställa en häst på två ben.

1) För att man kan
2) För att det är kul
3) För att imponera.

Men jag gissar att du var ute efter ett djupare svar, och där har du rätt. Hästar ställer sig ofta på två ben, men för att förstå svårigheten får vi titta på när och varför de gör det. De gör det,  på allvar eller på lek, i rangstrider. Att stå på två ben är ett sätt att hävda sig; ett sätt att imponera och att strida. Här har vi svårigheten

Av nämnda skäl ståller sig hästar ofta på två ben för att protestera (hävda sig) mot människan, och av samma anledning är det svårt att få dem att göra det på kommando. Om jag ber hästen att resa sig är det ju inte längre ett sätt för hästen att hävda sig utan tvärtom en underdånig sak. För den lydige hästen kan det således vara mentalt svårt att under sin ryttare göra de avancerade rörelserna eftersom de inte vill utmana ryttaren. Där har vi den delikata uppgiften att få hästen att visa sina machotendenser utan att han vänder dem mot oss.

Det är därför det är svårt. Fysiskt är det inte svårt.

För den medletida stridshästen krävdes dessa rörelser. De behövde kunna imponera på och skrämma såväl fientliga ryttare som hästar och skulle gärna ta striden i egna händer för att understödja ryttaren, men samtidigt utan att "gå ryttaren ur handen".

Alla rörelser i högre skolan, alltså det som ligger över nivån som rids på OS, bygger på hästens strids- och hävdelserörelser. Eftersom de flesta bara ser dessa rörelser antingen i det fria eller när hästen protesterar mot ryttaren, är det mången som tror att den mycket välutbildade hästen är olydig. Sådana roliga kommentarer hör jag rätt ofta.

Det finns ju även andra naturliga situationer att stå på två ben; om hästen vill räcka upp till något som han inte når annars, Ett äpple, till exempel. Det förekommer ju, men är mentalt ett annat sätt att stå på två ben. Låt oss kalla detta för ett passivt stående, där det handlar om att resa sig för att stå, till skillnad för det aktiva där hästen reser sig som en förberedelse för action. Det är det senare vi eftersträvar med skoldressyren, även om en del av stilistiska skäl försöker stå länge och således förlorar action.

Jag brukar likna det vid att den som spyr utanför spy bar mycket väl kan ha samma kropps-ställning som en hundrameterslöpare i startblocken. Det som skiljer är inte formen utan focus

Fyrsprång

Fyrsprånget är den snabbaste varianten av galopp, och skiljer sig rätt markant från den tretaktiga galopp vi alla är förtrogna med.

Titta gärna på en katt, hund, hare eller annat djur som springer. De galopperar inte i en tretaktig galopp med samtidig nedsättning av ett diagonalt benpar, så som vi lärt oss att hästen skall göra. Är man liten och lätt kan man enklare använda ett annat springsätt: framben-bakben-framben-bakben, med två ben åt gången. För en stor häst är detta ett transportsätt som tar mycket kraft och balans, varför hästen inte använder det lika ofta som de små djuren.

Föl, som La Gaar här, springer ofta så, med sina långa ben. Men de väger ju inte heller så mycket.

Fullvuxna hästar använder detta transportsätt rätt ofta, de med. De gör det vid snabb acceleration, som Pontus här till vänster , eller när de vill bromsa snabbt. Och så rör de sig så när det går riktigt fort. Då sträcker de så mycket på alla benen att tretakten i galoppen bryts, och de antingen lyfter upp sig med frambenen, eller skjuter sig framåt med bakbenen. Nedan visar La Gaars mamma Gerba hur man gör:

Denna gångart i högsta tempo, är fyrsprång. Hästen har aldrig mer än två ben i marken. När farten väl är etablerad kan hästen ibland ändra rörelse och ha två diagonala ben i marken, men fyrsprång är det ändå.

Detta är den gångart kavalleriet förväntades anfalla i (kavallerischock), med fällda sablar eller pikar, flera hundra ryttare tätt tätt tillsammans. Det var som en enorm, ilsken igelkott som kom farande rakt emot en. Alla som någon gång ridit förstår det omöjliga att hålla ihop en stor avdelning i en fart som denna, och det visste militärerna också. Därför startades alla anfall från stillastående, med en successiv fartökning, mesta tiden i trav, tills man red fyrsprång vid träffen. Hur lång startsträcka anfallet behövde, vet jag inte.

De gamla militärerna visste att fyrsprånget var slitsamt för hästarna och att man bara skulle öva det korta sträcker och inte regelbundet. Det var en extravagant och ovanlig övning.

Detta tvåtaktiga rörelsemönster, framben-bakben-framben-bakben, förekommer oftare än man tror. Till exempel är det ju så hästen hoppar

Man ser det också i långsammare situationer, som när två hästar busar med varandra i en hage; när de står på bakben, hoppar runt varandra, tvärvänder och liknande. Inom ridningen träffar vi på detta vid piruetter och liknande. Då kallar vi den för skolgalopp. Tyvärr hittade jag inge lämpliga bilder på detta. Att hästen byter till detta fyrtaktiga rörelsesätt vid långsamma galoppövningar visar dels att fyrtakten, med två bakben i marken, ger en stadigare balans och större vighet, men också att det är en ansträngande gångart. Så länge det är möjligt väljer hästen den kraftbesparande tretaktsgaloppen.

Förväxla nu inte den långsamma fyrtakt jag här beskriver, med lektionshästens och travarens fyrtaktiga galopp som har helt andra orsaker, Där är fotflyttningen ytter bak - ytter fram - inner bak - inner fram. Det är en rörelse besläktad med passgången och man ser därför rätt ofta galopp av denna typ även hos passgångsbenägna hästar. Det är en ovig gångart utan bjudning, men har ändå fått ett vackert namn i Guérinières bok: Aubin

Fotograf: Johan Olsson, www.fotoaction.se
Fotograf: Johan Olsson, www.fotoaction.se

Kommentarer

Markus 8 oktober 2009

Tittar man på bilderna av Gerba ser man att hon faktiskt byter från ena korsgaloppen till den andra. Jag undra om detta bara är en tillfällighet, eller om hon på det viset kan sträcka än mer på benen i en accelerationsfas.

[ Svara ]

1 mars 2010

Jag håller inte med om att levad inte är fysiskt svårt. Tvärtom är det en av de mest fysiskt krävande rörelser en häst kan utföra, och det är därför de oftast bara klarar att stå i en eller två sekunder. Jag har sett hästar darra i musklerna av ansträngning när de gjort levad. Levad är mycket mer än att stå på två ben på kommando, och man ser den sällan utförd. Det finns flera kriterier för en bra levad, t ex: - Hästen ska vara på tygeln i samlad form med sträckt överlinje. - Hästen ska tänka framåt, helst ska den piaffera in i levaden. - Hästen ska inte lyfta framdelen, i en riktigt bra levad är manken lägre än hästens ordinarie mankhöjd eftersom den är så satt på bakdelen och så stark i sin muskelkorsett runt rygg och buk. Hästen ska i princip lyfta frambenen för att den är så satt och bärig att den blir för låg för att frambenen ska få plats sträckta under den! - Hästen ska stå under sin tyngdpunkt med bakhovarna, och den får inte bredda bakbenen. - Hästen ska hålla fram sina framknän. Det är lätt att lära en häst att stegra på kommando, men levaden är kronan på en grundlig och genomtänkt dressyrutbildning. /Anna Backman

[ Svara ]

Markus 1 mars 2010

Kul att se dig här på mitt forum!

Jag har för stor respekt för ditt kunnande för att säga emot dig, men vill ändå formulera detta vidare. Det du nämner är den "klassiska" beskrivningen av  stilistiskt fulländad levad, men frågan är hur allmängiltig den är. Säkerligen har även du sett filmen av och med Tobbe Larsson där han besöker en portugisisk häst-farbror som jag glömt namnet på. I denna film pratar om och visar farbrorn levad på ett sätt som skiljer sig rätt kraftigt från den gängse uppfattningen och som fick mig satt fundera runt levad-begreppet och fundera på ifall det finns någon brukslevad utöver den klassiska levaden.

Framåtbjudning håller jag med dig om som ett kriterium för levad. Det är väl vad jag ovan nämner som aktivt och passivt stående, vilket ju är enklare begrepp att använda än framåtbjudning, när man förklarar för icke-hästmänniskor. Framåtbjudningen kanske kan formuleras som att hästen genom hela rörelsen skall vara beredd på nästa kommando. Vi skall alltså i levaden kunna kommendera en ny rörlese, och få svar! Om hästen måste landa och sedan tas i ridbart skick igen kan jag hålla med dig om att övningen var misslyckad.

Men så då sänkandet av kroppen. Varför? Vad vinner vi på detta? Jag vill höra en logisk förklaring på vad nyttan med denna sänkning är, innan jag accepterar det som ett oavhängigt krav. Hade det funnits en praktisk nytta med det torde vi ha sett detta även på fria hästar, men det gör vi aldrig. Eller gör vi? Mäster Bent rör ju till begrepen genom att prata om såväl sträckt som satt levad och den gode portugisen jag nämner ovan visar levader där hästen onekligen är högt upp i luften. (vi skulle nog kalla hans rörelse för en sträckt pesad, eller något, men detta visar ju bara ytterligare vilken förvirrning som råder om rörelsernam, deras utseende och funktion.)

Så skall sänkningen vara ett kriterium, får vi först motivera sänkningen ur ett bruksperspektiv.

Jobbigt är det för dem och därför blir de ju, som du nämner, sällan stående längre än en eller två sekunder, men finns det skäl att ha dem stående längre? Jag kan just inte se varken ett praktiskt eller utbildningsmässigt skäl till det. (frånsett skrytfaktorn, möjligen, men den räknar jag alltid bort som oviktig) Men hur jobbig är tvåsekunders-levaden jämfört med mycket annat vi ber våra hästar om? Är det jobbigare än en 120 cm trekombination? Jag får ofta höra att piaff är så enormt jobigt för hästar det också och säger gärna emot även där. Visst, en "maximal" OS-piaff i 15-20 steg kan nog få en häst lite andfådd, men om vi tittar på den mera vardagsbetonade piaff som beskrivs av Percy Hamilton blir ju saken annorlunda.

Formen du pratar om, med sträckt överlinje och liknande godsaker, är ju kriteriet för den perfekta och högst stiliserade levaden, men hur ser det ut i levadens ytterområden? Ponera att vi hade levad med på en dressyrtävling, så betyder ju allt över noll poäng att en levad faktiskt är utförd, om än mycket dåligt. Var går gränsen, så att säga, mellan noll och ett poäng?

Jag är ingen vän av de stiliserade rörelserna och ej heller vän av beskrivningar av rörelser där man inte definierar rörelsens syfte. Att vi alls rider levader måste stamma från att rörelsen har ett syfte; antingen ett praktiskt brukssyfte eller ett gymnastiskt syfte och tyvärr är din beskrivning endast en beskrivning av de yttre ramarna för idealet, inte en beskrivning av syftet med eller funktionen av rörelsen.

För mig är levaden en förberedelse för något, på samma sätt som piaffen är det. Om hästen är beredd att leverera, och lyckas, är rörelsen godkänd. Det som skall levereras ur levaden är väl oftast ett språng av något slag, varför vi inte kan bedöma kvaltiten på levaden förrän vi sett språnget. På samma sätt kan vi inte bedömma piaffen (eller halten) förrän vi sett framridningen ur densamma.

Naturligtvis skulle vi kunna roa oss med den hårklyvande debatten om skillnader mellan levad och pesad, men den skillnaden upplever jag som oviktig tills någon kan förklara för mig varför den är vesäntlig.

[ Svara ]

26 mars 2014

Mitt Arabsto har sadeltvång. Hon har en fin stark rygg och har inte ont någonstans. När jag först visar sadeln för henne börjar hon redan spänna sig. När jag lägger på den på ryggen biter hon i luften. Vi spänner bara lite i stallet och sen går vi ut på gårdsplan och spänner lite till. Han hoppar rundor och biter i luften men sen precis som du säger, blir hon lugn när ryttaren är uppe och då kan man spänna lite till utan problem. Vi spänner heller inte så hårt men denna hästen har ett bra sadelläge så den flyttar inte heller så lätt på sig. Hon blir väldigt upprörd när täcket ska på, lika dant där. Jag har fått höra att jag ska uppfostra min häst och smälla till henne när hon beter sig så. Skulle aldrig drömma om att göra det utan istället klappar jag och berömmer henne så hon blir lugn. Hon är 21 år idag och väldigt artig och väluppfostrad häst. Barn kan rida och hantera henne,förutom sadlingen förstås. Carina

[ Svara ]

Markus 26 mars 2014

Ja, så är det. Man får höra att hästen skall uppfostras. Man får le åt folks okunnighet och istället lita på det hästen försöker förmedla. Du verkar sköta din hästs sadeltvång bra.

[ Svara ]