* Bästa verktyg ger bästa resultat *

Del 13 - Utrustning - Huvudlag

Bokens delar
  1. «Föregående - 
  2. 1 - Ett litet förord
  3. 2 - Om ridning, säkerhet och hästhantering
  4. 3 - Om dressyrens grundtankar
  5. 4 - Om ryttarens och hästens språk
  6. 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer
  7. 6 - Om ryttarens inverkan
  8. 7 - Om hästens form
  9. 8 - Om böjande, balans och övergångar
  10. 9 - Om rörelserna
  11. 10 - Om vändningar och ryggning
  12. 11 - Sidvärtsrörelser
  13. 12 - Galopparbete
  14. 13 - Utrustning
  15. 14 - Osorterbart
  16. 15 - Unghästen
  17. 16 - Longering
  18. 17 - Arbete för hand
  19. 18 - Pilararbete
  20. 19 - Piaff
  21. 20 - Fristående artiklar
  22. 21 - Övningar
  23. 22 - Video
  24. 23 - Ridhandbokens bilder
  25. Nästa»
Kapitel i del 13:

Huvudlag

Först lite språkkunskap: Allt som sitter på en hästs huvud är inte ett träns. Träns heter det endast om det håller fast ett tränsbett. Det som håller fast andra bett-typer heter betsel eller huvudlag (huvudstol hette det i vissa delar av landet). Detta ger i sin tur att man endast kan tränsa om man använder ett tränsbett. Klär man på hästen t ex ett kandar är termen att betsla. Betsla heter det även om man har pelham, pessoabett, hackamore eller något annat.

Så, nog om detta

Hur ett betsel skall tillpassas står i de flesta böcker och lärs ut på alla hästskötarkurser. Intressant är att notera att man ändå alltid ser en mängd olika varianter på temat. Ofta kan man få ordning på mycket som anses som olydighet genom att rätta till betslingen.

Bettet hör man ofta att det skall ligga högt upp i munnen. Min erfarenhet är att hästen själv lägger bettet på en plats i munnen, där det är bekvämt att ha det. Tränsbett kan därför hellre ha något för långa sidtycken så att hästen kan flytta runt det i munnen. Idealet är att sidstyckena slakar när hästen själv nöjt håller bettet i munnen. För den ovane hästen kan det emellertid vara svårt att hålla i bettet om sidstycken är alltför långa. För stångbett kan det vara mer noga att sidstyckena håller bettet stilla eftersom tygeltagen drar stångbettet nedåt i munnen.

Käkremmen skall ligga an ungefär mitt på ganaschen utan att klämma. Gör den det är det ingen risk att den kväver hästen, vilket är motivet med knytnäven som skall få plats under den. Käkremmen är den mest överflödiga remmen på huvudlaget. förvisso kan man tänka sig att ett och annat huvudlag genom seklerna har hindrats från att åka av på grund av käkremmen, men eftersom remmen måste sitta så lös, är nyttan liten. Vill man ha huvudlag som tillvarje pris sitter stadigt, finns det mycket bättre lösningar. Jag har sällan käkrem på mina hästar.

Nosgrimmor

Nosgrimmor (eller ridgrimmor som det också kallas) finns av några olika modeller och spänns i och med det på lite olika sätt.

Syftet med nosgrimma råder det delade meningar om. Den vanligaste uppfattningen är att den skall förhindra hästen från att gapa. I den stillsamma ridning under trygga förhållanden finns det ingen anlending att hindra hästen från att gapa. Det är bättre att rerda ut varför hästen gapar och åtgärda probemet. Hästen gapar aldrig för att trilskas utan på grund av något obehag.

I äldre tider där man red under vildare förhållanden, som krig, kan det vara motevierat att förhindra atty hästen gapar. I sådana situationer kan tygeltagen bli rätt yviga och i stridens hetta kan hästen såklart vara ofokuserad på ryttaren, kanske rädd och helst vill gå där ifrån. Då kan det av ren säkerhet för både häst och ryttare vara motiverat med en nosrem som håller bettet kvar i munnen och gör att hästen måsrte fortsätta lyssna. Där säger jag inget om en nosgrimma.

Det framförs ibland att nosgrimman är en rest från det militära och att den sitter där för att soldaten skall kunna släpa fram sin dödströtta häst i den. Detta stämmer inte. Den som vill hävda det som sanning får gärna visa mig källan för påståendet. Militären hade främst nosgrimma på sina fält-huvudlag för att kunna binda hästen. Det var träns och grimma i ett. Man kunde plocka av bettet och låta grimman sitta kvar. Där hittar vi mycket av grunden runt alla traditionella remmar vi har på hästens huvud.

Jag tror att nosgrimman sitter på de flesta hästar enbart av tradition, och att man därför har letat efter en användning för den för att motivera sitt bruk. I en del kulturer, t ex westernrining, används inte nosgrimma. Inte heller satt det någon nosgrimma på böndernas åkerkampar. Nosgrimman är alltså mera betingad av kultur och tradition än av funktion.

Som prydnad kan dock nosremmen fungera utmärkt.

Nosremmen behöver sällan spännas särdeles hårt. Jag lärde mig som barn att man skulle få plats med två fingrar ovanpå varandra mellan nosrem och nosrygg. En bra regel är att man skall kunna få in en liten tändsticksask under nosgrimman. Om nosremmen spänns hårdare blir hästen oftast olycklig och irriterad på den. Jag har sett framgångsrika ryttare som med två händer spänner allt vad de kan för att hästen inte skall kunna gapa. Jag ser hellre att hästen kan gapa, åtminstone måttligt. Om man har problem med gapande hästar, är det oftast bättre att hitta ett bättre bett eller bättre ridning än att dra åt nosgrimman.

Den engelska nosgrimman

Engelsk nosgrimma

Den engelska nosgrimman skall enligt många sitta 2 fingrar nedanför kindbenen. Jag tycker att det är bättre att den sitter så nära kindbenen som möjligt utan att klämma på dem. Det är också här de flesta sätter den. Om nosgrimman sitter så högt är det ingen risk att mungipan hamnar i kläm mellan nosgrimman och bettet. Jag har sett hästar med sår i mungipan orsakade av att bettet klämmer fast mungipan mot nosgrimman i varje tygeltag. Dessa hästar brukar ofta (så klart) vara besvärliga i munnen, vilket i ett huj rättas till när man höjer upp nosgrimman dit den skall sitta, eller tar av den.

Remontgrimman

Remontgrimma, som den skall sitta

Remontgrimma eller tysk grimma som den också kallas, föll ur modet på 80-talet år sedan, mycket för att den ansågs ful, men den börjar åter bli på modet. Ful är den också de gånger den är felsydd eller sitter fel. Den del som ligger över nosen skall inte vara längre än ca 22 cm för att nosgrimman skall sitta bra. Ofta är den 27 cm lång. Då hamnar nosgrimman fel och ligger och trycker på bettet. En rätt sydd remontgrimma kan också sättas tillräckligt högt upp utan att klämma fast bettet, och då är det inte längre en ful betsling.

Jämfört med andra ridgrimmor har remontgrimman en stor fördelar: Den trycker inte på tänderna. Många av munproblemen hos hästar beror på vassa hakar på tänderna. När nosgrimman trycker på från utsidan blir det ännu värre. En remontgrimma ligger inte i närheten av kindtänderna, och kan därför inte irritera hästen där heller. (om hästen "plötsligt" får munproblem skall man låta en veterinär undersöka tänderna på den).

Samtidigt kan väl påpekas att remontgrimmans stora nackdel är att spännet på den hamnar mitt i dreglet som blir när hästen tuggar på bettet. Det kan vara svårt att hålla lädret mjukt och fint här, varför det ibland blir besvärligt att spänna nosgrimman.

Aachengrimman

Aachennosgrimma.

Aachennosgrimman; en engelsk grimma med en extra rem att spänna nedanför bettet, är nog den vanligaste nosgrimman idag. Den blev modern samtidigt som remontgrimman försvann i slutet av 70-talet. Jag har sett många unghästar som är mer irriterade än hjälpta av den nedre remmen. Det finns ingen anledning att spänna ihop hästens mun i onödan, och på hästar som tycker illa om bettet föreslår jag att man först provar att lätta på nosgrimman innan man spänner den ännu hårdare, och kanske tar bort den nedre remmen.

Micklem bridle

Micklem bridle

Plötsligt fanns Micklem bridle överallt. Den kom i samma alternativ-rörelse där bettlöst blev populärt. Man kan använda ett Micklem som ett sidepull, och det var väl därför den först blev populär.

Till skillnad från sidepull och de flesta andra bettlösa betslingar så trycker den inte mot tänderna. Det beror på att den övre remmen, just som på pullagrimman, sitter så högt att den ligger över ganaschen och inte över tänderna. Den nedre remmen ligger tillräckligt lågt för att inte trycka på tänderna.

De flesta som använder micklen gör det idag tillsammans med ett bett, och då får micklem-huvudlaget samma funktion som en betydligt billigare men inte lika moderiktig pullargrimma.

Pullargrimman

Pullargrimma

Pullargrimman är rätt okänd och jag skulle inte förvånas över att det beror på det underliga namnet. Att rida med något som heter pullargimma kan kanske signalera att ens häst inte är uppfostrad. Jag tycker det är dumt, för pullargrimman är bra!

Till skillnad från dess släkting aachengrimman så sitter den övre remmen högre. Om grimman är rätt anpassad ligger den övre remmen runt ganaschen och trycker alltså inte på tänderna. Den nedre remmen löper som på en remontgrimma och ligger inte heller och trycker på tänderna.

Tidigare var pullargrimman inte tillåten i dressyr vilket jag tror ledde till aahcnegrimmans stora frammarsch under 80-talet. Hade pullargrimman varit tillåten då hade vi nog sett fler sådana. Traditionen är emellertid en envis spelare och eftersom vi är ovana att se pullargrimmor är det ingen som köper sådana, såvida vi inte skulle få en stor kampanj runt dem, och det har vi nästan fått, men då heter de micklem bridle.

Nacktryck

Just nu designas många huvudlag som skall förhindra tryck i nacken. Detta är modernt till och från, och däremellan är tryck i nacke högsta mode. Just nu pratas det om hur irriterande det är för hästen med tryck i nacken. Jag skall inte säga emot där. Det är möjligt att tryck i nacken är irriterande för hästen, men det finns i så fall enklare sätt att bli av med det än att specialdesigna huvudlag.

De flesta gånger man ser sådana huvudlag används de med tränsbett, vilket visar på hur ologisk tanken är. Tränsbett trycker inte i nacken. Är huvudlaget väl tillpassat - vilket det ju skall vara - håller hästen själv bettet i munnen. Det hänger alltså inte i nacken. Detta ser man genom att bettets mundel inte är mitt under sidstyckena, utan hästen har själv lyft up bettet så mundelen ligger framför sidstyckena.

Vad händer då när vi sträcker tygeln? Då åker ju tränsbettet än längre upp i munnen, mot mungipan, och belastningen blir om möjligt än mindre.

Dock finns det en risk att få belastning i nacken även vid ridning på träns, och det är om man har dragit åt nosgrimman alldeles för hårt. Hästens huvud är ju kilformat, så en hårt åtdragen nosgrimma strävar efter att glida nedåt, och då blir såklart nosgrimmans sidstycken belastade och vi får en belastning även i nacken. Men detta råder vi ju bättre bot på genom att öppna eller ta bort nosgrimman, än att betala dyrt för ett design-träns. Jag tror hästen blir lyckligare också, om vi öppnar nosgrimman istället.

Vid ridning med tränsbett är det enda som möjligen kan trycka i nacken alltså huvudlaget egna vikt, och det mildrar man enklast genom att göra huvudlaget så lätt som möjligt, inte nödvändigtvis genom specialdesign.

Vid ridning med hävstångsbett blir saken lite annorlunda. Där får man ett fullt mätbart tyck i nacken när tygeln sträcks. Det kan man erfara genom att sätta ett finger under nackstycket och sedan sträcka tygeln. Detta brukar emellertid betraktas som positivt, eftersom det är en uppmaning till hästen att sänka huvudet, vilket ju är en sak vi ofta vill få hästen att göra. När vi lättar på stångtygeln, minskar desutom trycket igen. Detta tryck på nacken betraktas alltså ofta som något positivt, men lika ofta anses det som negatvit och skadligt för hästen.

Nej, jag tror inte att de dyra designtränsen skapar något bättre för hästen. Den som vet annat, får gärna höra av sig.

Tyglar

En normal tygel är ca 320 cm lång. Till ponnyer finns kortare tyglar. Förr, och speciellt på stångtyglar, var tyglarna olika långa så att den vänstra tygeln gjordes 3 cm längre än den högra. Det gör att tygeländarna ligger snyggt bredvid varandra när de faller ner på hästens högra sida. Dessa tyglar hade också en liten läderslejf sittande om båda tyglarna. Normalt hade man den längst ut på tygeländan. Men när man red med en hand sköt man fram den här läderslejfen och hade den alldeles bakom fingrarna. Då var det ingen risk att tyglarna gled i handen på ryttaren och blev längre och längre. Denna slejf fanns fortfarande på 90-talet kvar på en del stångtyglar, om än i rudimentärt skick, men nu är det länge sedan jag såg en sådan.

Vad man skall tänka på när man köper tygel är vilken typ av beläggning man vill ha, och vilken bredd. En vuxen person med normala händer håller bäst i en tygel som är 16 - 20 mm bred. Män med stora händer kan ha bredare tyglar. Att rida med en onödigt smal tygel är inte bra. Den är svårare att hålla fast och man får ta i med mer muskler för att hålla fast den, vilket leder till en okänsligare hand. Har man två tyglar som vid kandar, brukar man ha den ena smalare, 14-16 mm. Detta för att det inte skall bli för mycket att hålla i handen, och för att man lätt skall kunna skilja dem åt.

När man köper ett träns får man oftast med en vävribbtygel, en textiltygel med tvärslåar (ribbor) av läder med 13 cm mellanrum. Man rider länge och bra med en sådan tygel, men jag irriterar mig alltid på att det är så långt mellan ribborna. Det borde sitta dubbelt så många ribbor på dem. Ribbtyglar ger ett bra grepp i alla väder.

Gummityglar är enklare att reglera längden på, eftersom man inte måste hålla vid en ribba som på ribbtygeln. Likadant så upplever många ryttare med dragiga hästar att det inte gör lika ont i handen med en gummitygel som med en vävribbtygel. Nackdelen med gummitygeln är istället att det är svårt att veta hur lång den är och att man har båda lika långa, just för att det inte finns några utsedda greppställen på den. Nuförtiden finns det även rätt tunna och fina gummityglar

Nu behöver inte en lädertygel vara slät. Jag har gjort mig några lädertyglar med läderribbor var sjätte centimeter. Det finns numera läderribbtyglar att köpa, men där sitter ribborna, precis som på vävribbtyglarna, för glest enligt min uppfattning. Jag vill ha dem med cirka 5 centimeters avstånd

Kommentarer