* Bästa verktyg ger bästa resultat *

Del 13 - Utrustning - Bett

Bokens delar
  1. «Föregående - 
  2. 1 - Ett litet förord
  3. 2 - Om ridning, säkerhet och hästhantering
  4. 3 - Om dressyrens grundtankar
  5. 4 - Om ryttarens och hästens språk
  6. 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer
  7. 6 - Om ryttarens inverkan
  8. 7 - Om hästens form
  9. 8 - Om böjande, balans och övergångar
  10. 9 - Om rörelserna
  11. 10 - Om vändningar och ryggning
  12. 11 - Sidvärtsrörelser
  13. 12 - Galopparbete
  14. 13 - Utrustning
  15. 14 - Osorterbart
  16. 15 - Unghästen
  17. 16 - Longering
  18. 17 - Arbete för hand
  19. 18 - Pilararbete
  20. 19 - Piaff
  21. 20 - Övningar
  22. 21 - Video
  23. 22 - Ridhandbokens bilder
  24. Nästa»
Kapitel i del 13:

Alla vet vad ett bett är, och jag skall därför inte förklara detta närmare. Oberoende av vilken typ av bett vi använder oss av, så tar det plats i hästens mun. Man tror gärna att bettet ligger i "munhålan", dvs fritt. Om man själv sväljer ett par gånger, så märker man att tungan tar upp all plats i munnen. Någon munhåla finns det egentligen inte.

Bettets verkan följer den logiska "gå undan för tryck"-regeln. Bettet trycker mot en punkt, och hästen väljer att flytta huvudet/munnen eller vad det nu kan vara bort från det trycket.

Där bettet ligger i munnen, kommer det i kontakt med följande kroppsdelar:

  • Tungan. Tungan betraktas ofta som relativt okänslig, och bett som mest påverkar tungan är därför svåranvända. Jag tror idag att det är tvärt om. Tungan är mycket känslig, och bett som trycker mot tungan är obehagliga för hästen, varför det blir svårt att hantera en häst där bettet trycker för mycket mot tungan. Det märks tydligt om hästen lägger tungan över bettet, för då går den knappt att påverka. Det är vanligt att hästar som inte trivs med bettet (eller ryttarens hand, nota bene)  drar upp tungan eller sticker ut den åt sidan. Tungan är ju det enda organ i munnen som hästen kan flytta på. Riden av en ryttare med dålig hand hade hästen nog gärna flyttat bort fler delar av munnen.
  • Lanen, den tandfria delen på hästens underkäke. Trycker bettet mot lanen, uppmanas hästen att sänka huvudet genom att böja in nacken eller halsen, en bra effekt på hästar som går med stel hals.
  • Mungipan. Tryck mot mungipan uppmanar hästen att lyfta huvudet, en bra effekt på hästar som går med huvudet för lågt. Har hästen redan huvudet för högt, blir istället effekten att hästen för huvudet än mer uppåt och bakåt. Behöver man tvärbromsa, är ett tygeltag mot mungipan det bästa.
  • Läpparna. Flyttar vi bettet i sidled i hästens mun, vilket är möjligt med tränsbett, åstadkommer vi ett tryc på motsatta läpp och kan på det viset styra hästarna i sidled (ledande tygeltag).
  • Kindkedjegropen. Stångbett har en kedja, kindkedja (eng. chin = haka, kan också stavas kinnkedja). När man tar i tygeln, ökar kindkedjans tryck i kindkedjegropen. Detta tryck i kombination med mundelens tryck i munnen, föranleder hästen att föra nacke och panna framåt.
  • Gommen. Alla bett känns i hästens gom. Prova själv att lägga något på tungan och stänga munnen, utan att det som ligger på tungan samtidigt tar i gommen. Det går inte. Mången är rädd för att gomtryck skall vara skadlgt för hästen. Jag tror inte att tryck mot gommen är värre än tryck någon annan stans. Det pratas också mycket om vilka tränsbett som trycker i gommen och vilka som inte gör det. Jag vill inte ha åsikter om det. Det är ytterst svårt att undersöka vad som händer i hästens mun när vi använder bettet, varför allt som sägs är gissningar. Tryck i gommen är egentligen bara problem om vi rider med allt för åtdragen nosgrimma. Om hästen kan öppna munnen kan den enkelt undvika gomtryck.

Man kan även använda gomtrycket, men det görs sällan. Stångbett med mycket hög tungfrihet, s k skedbett, ger ett tryck långt upp i gommen, som förtydligar kindkedjans signal att föra pannan och nacken framåt och sträcka ut halsen. Med sådana bett skall man leka försiktigt.

Säkerligen påverkar bettet även kindens utsida, men detta nämns sällan.

Om man vill bilda sig en grov uppfattning om hur olika bett verkar så finns det en bra övning. Du behöver en medhjälpare (men ingen häst), de bett du vill testa, samt ett par tyglar.

Ställ dig på golvet och håll fram dina händer bredvid varandra med handflatorna upp. Dina handflator föreställer hästens underkäke, tummarna överkäken och mungipan finns där tumme och hand möts. Ta sedan bettet "i munnen" och låt medhjälparen stå bakom och ta tygeltag som vanligt. Om det är ett stångbett som du skall testa så spänn kedjan under "underkäken" precis som den skall vara.

Även om den här testen inte tar hänsyn till olika hästars olika munnar så är den lärorik. Framför allt inser man vilken skillnad det är i effekt på stångbett och tränsbett.

Ofta kallas ett bett som fungerar bättre för "skarpare". Det får det att låta som om det är fel att använda ett bett som fungerar bättre. Att en häst lyder bättre med bett A än med bett B, behöver inte betyda att bett A är mer smärtsamt eller obehagligt. Det är snarare tvärtom: bett B gör ont eller är obehagligt vilket gör att hästen har svårt att förstå det eller, för att undvika smärta, måste värja sig mot det. Med bett A, som känns behagligt för hästen i munnen och på ett bra sätt förmedlar ryttarens signaler, är hästen lugn och tillfreds och kan sköta sitt jobb utan att bli störd av ett dåligt bett.

Det bett som hästen lyssnar mest på är alltså inte det "skarpaste", snarare det mest välpassande.

Det finns en uppsjö av bett. Man kan dela in dem i tre grupper: tränsbett, stångbett och lyftande bett

Tränsbett är bett där tygeln sitter mitt för bettets munstycke. Hit räknas det vanliga tränsbettet och dess tunnare kamrat bridongbettet, samt en mängd olika "specialbett"

I vår del av världen, och i vår tid, är tränsbettet det som alla ryttare och alla hästar först kommer i kontakt med. I äldre litteratur, från 1600- och 1700talen, kan man istället läsa att ovana ryttare inte bör umgås för mycket med tränsbett, eftersom de då blir för stumma och grova i sina händer. Av samma anledning sade man att hästar som rids för mycket på tränsbett blir stumma i munnen. Idag har pendeln svängt. Tränsbettet är normalverktyg, och istället varnar man för att stångbetten är mycket skarpa och svåra för hästen att förstå mm.

Tar man tygeltaget

  • Uppåt påverkar man mest mungipan och lyfter hästens huvud

  • Utåt så flyttar man bettet i sidled och största påverkan blir på motsatt läpp. På det sättet kan man styra.

  • Bakåt påverkar man lan, tunga och mungipa. Hur mycket det blir av var, beror på hur hästen håller sitt huvud.

Tränsbettets verkan påverkas inte enbart av tygeltagens riktning, utan även på hästens huvudställning. På hästar som går med huvudet för högt, är tränsbettets formgivande förmåga mycket litet, eftersom ju alla tygeltag uppmanar den att ta huvudet än närmare ryttaren = bakåt. Man kan dock alltid böja hästen med ett tränsbett, även om den går med huvudet för högt.

Hur skarpt ett tränsbett är, regleras av tre olika egenskaper:

  • Tjockleken. Ett tjockt bett är mildare än ett smalt.

  • Antalet leder. Ett ledat bett verkar mer på lanen och mindre på tungan, och är därmed skarpare

  • Böjningen. Ett böjt bett verkar mer på lanen och mindre på tungan, och är därmed skarpare

Hur mycket tränsbettet verkar på tungan och hur mycket det verkar på lanen, beror på hur böjt och rörligt bettet är.

Tränsbettet är ofta ledat, men det finns även stela tränsbett. De ser ut som en grov pinne med en ring i varje ända. Är ett stelt tränsbett helt rakt ligger det enbart mot tungan och kan knappt användas. Det blir dessutom väldigt vingligt i munnen på hästen vilket knappast är behagligt.. Ju mer böjt bettet är, desto mera verkar det på lanen och blir i och med det skarpare. Till skillnad från ledade bett lyfter sig ett stelt bett från andra lanen när man tar ett tygeltag.

Ett normalt tränsbett är 2-delat med en led på mitten. Detta bett är rörligare, och tar man i ena tygeln lyfter det inte från andra lanen, vilket är fallet med det oledade tränsbettet. Även detta bett kan vara rakt eller böjt, och den böjda varianten lyder de flesta hästar bättre än den raka. Dessa bett finns också som ihåliga eller solida. Jag har hört sägas att hästar trivs olika med dem, men jag har aldrig märkt någon skillnad.

Jag gissar att 2-delade bett är de som trycker minst på tungan eftersom leden ju skapar en liten tunnel som tungankan ligga i.

3-delade tränsbett har blivit mycket populära de senaste åren. Jag var länge en vän av 3-delade bett, men när jag provade 2-delade igen märkte jag att mina hästar trivdes bättre med 2-delade. Jag tror att det 3-delade bettet trycker mer på tungan än det tvådelade. Hur mycket ett tredelat bett än böjer sig, ligger ju mittdelen kvar mot tungan.

Ovanstående bett är godkända på dressyrtävling i lätt klass, men det finns en uppsjö av andra tränsbett, bla:

  • 4-delade bett, som ser ut som 4 kulor på rad. Kallas waterford-bett
  • Saxbettet som har två munstycken fästa i samma ringar. Munstyckena är asymmetriskt delade, och lyfts därför effektivt från tungan.

  • Rullbett med ringar runt ett tunt munstycke, så att bettet kan röra sig även om hästen håller hårt i det

  • Gummibett läderbett och plastbett. Finns både ledade och oledade

  • Bett av andra metaller och även bett av två eller tre metaller. Det påstås att metallsmaken kan avgöra om hästen trivs med bettet eller inte

  • Tungfelsbett, på vilkas mitt det sitter en liten skedliknande grej, som skall ligga platt på tungan uppåt i munnen och hindra att hästen lägger tungan över bettet.

Jag är inte förtjust i något av de ovanstående.

Det finns ytterligare en egenskap att klassificera tränsbett efter, och det är utseendet på ringarna

  • Ringbett kallas den vanliga typen med runda ringar

  • D-ringbett har ringar som är avplattade mot hästens mun, så att det är svårare för bettet att glida in i munnen på hästen. Detta kan vara en fördel om man vill kunna ta kraftiga ledande tygeltag. D-bettets ringar är oftast fyrkantiga, så att tygeln sitter i ringens nedersta del. På det viset får man en effekt som liknar de lyftande bettens, fast inte lika markerad som hos dessa.

  • Eggbett kallas av okänd anledning bett, där munstycket blir bredare i ändarna, och bettet slutar i en oval ring.

  • Bett med parerstänger. Dessa bett har innanför ringen en stång som löper ca 5 cm uppåt och lika långt nedåt. Denna parerstång hindrar att bettet glider genom munnen på hästen på samma sätt som D-ringen och ger även ett tydligt tryck utanpå kinden, en funktion som liknar kapsonens.

Tränsbetten blir skarpare om munstycket blir tunnare. För tjocka bett skall man undvika, eftersom hästen inte kan stänga munnen om dem. Lagom tjocka bett är 14-18mm.

De allra flesta hästar trivs bra med ett vanligt tvådelat tränsbett. Det finns ingen anledning att leta efter sepicalbett.

Vi skall komma ihåg att det finns mycket lite forskning på hur tränsbett verklligen fungerar i hästens mun. Det mesta man hör är folks gissningar, och gissningar är det även när jag uttalar mig. Det är ju mycket svårt att titta in i hästens mun samtidigt som man använder tygeln. Och öppnar man hästens mun, ändras ju plötsligt förutsättningarna. I den tyska tidskriften Pegasus läste jag för några år sedan en artikel där de hade röntgat hästmunnar medan hästen dels var inspänd och dels reds på rullband. Det som noterades var att tränsbettet aldrig låg mitt i munnen och att lederna därför aldrig låg som man trodde. Den obelastade sidan av bettet låg rakt över tungan och den belastade delan parallellt med tygeln.

Med tränsbettet kan vi föra bettet i de flesta riktningar: bakåt, uppåt och åt sidan. Stångbettet kan vi bara föra bakåt eller nedåt. Med stångbettet kan vi också föra hästens nacke framåt.

Namnet har stångbettet fått av de två hävstängerna, en på varje sida, som är idén med hela bettet.  Stången består av två skänklar, överskänkeln ovanför munstycket och underskänkeln nedanför munstycket Högst upp i överskänkeln sitter en kedja, kindkedjan, fast. Längst ned i underskänkeln sitter tygeln fast. Det är kindkedjan, som löper under hakan i kindkedjegropen, som skiljer stångbettet från de lyftande betten.

När man tar i stångtygeln, sträcks kindkedjan, och trycker i kindkedjegropen. Samtidigt trycker mundelen mot tunga och laner. För att neutralisera detta tryck ("gå undan för tryck") Väljer hästen att skjuta fram nacken och sänka halsen. Med stångbettet, kan vi altså länga ut hästens hals. Blir trycket för långvarigt, viker hästen in näsan och hamnar bakom hand.

Man kan prova hur ett stångbett fungerar genom att hålla det i en eller båda händer. Man vänder handflatorna uppåt, lägger mundelen i handflatorna och tummarna ovanpå bettet. Sedan spänner man kindkedjan under handlederna. Låter man sedan någon dra i tyglarna, känns det i handen som det annars hade gjort i hästens mun. (Detta enkla experiment kan även göras med andra bett.) Man blir förvånad över hur mycket kindkedjan känns. Den tar nästan kraftigare än vad bettets mundel gör. Detta tryck under hakan får hästen att sträcka ut halsen och gå framåt med nacken.

Stångbettets fördelar är att det ligger stadigt i hästens mun, och att man med det kan länga ut hästens hals. Mundelen för huvudet nedåt, och kindkedjan för nacken framåt. På hästar som ofta hamnar med huvudet för högt, är därför stångbettet ett bra redskap, gärna kombinerat med en bridong eller kapson. Samtidigt är det ett skarpt bett, eftersom hävstångsmekanismen gör att det verkar i hästens mun starkare än vi tar i tygeln. Stången använder vi alltså i stort sett enbart när vi vill förhålla, ställa eller understödja.

Ett stångbett rör sig inte i sidled i hästens mun och skall därför vara lika brett som hästens mun. Är bettet för brett vill hästen hålla det snett ( i sidled) i munnen. Då hamnar tungfriheten snett i hästen mun. Det är alltid den snälla delen av stångbettet som sticker ut utanför munnen på hästen.

Stångbettets konstruktion gör att det fungerar dåligt att leda med det. Ett ledande tygeltag skall ju flytta bettet i sidled, men försöker man detta med ett stångbettet  åstadkommer man bara att bettet hamnar snett i munnen på hästen. Han uppfattar det inte som ett ledande tygeltag. Ett lyftande tygeltag skall ju gå uppåt mot hästens mungipa, men eftersom stångbettet bara klämmer åt om underkäken, oberoende åt vilket håll vi tar tygeltaget, uppfattar hästen inte att vi lyfter.

Hur skarpt ett stångbett är, regleras av tre olika egenskaper:

  • Tjockleken på munstycket. Ju tjockare, desto mildare. Det är ingen bra ide att ha ett alltför tjockt munstycke, eftersom hästen då får väldigt mycket i munnen, och det blir bökigt för honom. En del bett är så tjocka att hästen har svårt att stänga munnen om dem.

  • Storleken på tungfriheten, dvs "böjen" mitt på munstycket. Ju högrestörre denna är, desto mindre verkar bettet på tungan och mer på lanen.

  • Längdförhållandet mellan bettets över- och underskänkel. Ju större skillnad här, desto större är hävstångseffekten

Till gruppen av stångbett hör enkelt uttryckt alla bett som har en kindkedja. Den vanligaste är väl  förutom den vanliga "kandar-stången", jaktstången. Även westernryttarnas stångbett hör hit, samt en uppsjö av olika bett med underliga namn (Liverpool-bett, bristol-stång mm) som förekommer i stort sett enbart inom körning.

Bettens form är ju alltid en kompromiss eftersom ju ingen hästmun är gjord att ha bett i. Hästens mun är gjord för att äta med. Att få ett fullt fungerande bett blir därför en omöjlighet. Vi får göra en så bra kompromiss som möjligt.

Tungfrihetens bredd är smalare än tungan. Till vår glädje kan vi dock konstatera att tungor är rätt formbara och sällan är det problem för en avslappnad tunga att "slinka in" i tungfriheten. Tungfriheten går inte att göra bredare eftersom den ju måste vara smalare än vad lanerna är breda. Annars hamnar ju tungfiheten bredvid lanerna och sjunker ner och vips så ligger den på tungan igen. En man vid namn Segundo försökte lösa problemet genom att göra breda tungfriheter som smalnade av nedtill. Tanken är god så långt, men risken är stor att "insmalningarna" missar lanerna och blir skarpa hörn som trycker på demsamma. Inget bra.

Mycket av min högport-fobi försvann när jag en gång träffade en flicka med tre stora runda kulor piercade i tungan. På frågan hur det kändes berättade hon lugnt att hon efter hand hade fått matschande gropar i gommen där kulorna bekvämt låg. Samma sak är det nog med betten; hästens mun formar sig odramatiskt efter dem.

Höga tungfriheter är sällan mer än en centimeter högre än en normal, oftast skiljer det 4-5mm. Risken för skav i gommen, och vad man oroar sig för, är således inte särdeles stor. Skillnaden blir emellertid stor; hästarna reagerar kraftigt olika på dem. En del trivs med det, andra gör det inte. Förmodligen finns orsaken till detta att finna i hur hästarna i sin tur ser ut i munnen. En del har kaftigare tunga och gillar högre tungfrihet.

Vill man vara säker på att undvika gom-olyckor plockar man av nosremmen, Då kan hästen enkelt gapa ifall det skaver någonstans.

En allt för hög tungfrihet riskerar att bli ett otrevligt redskap eftersom hästen inte har samma möjlighet att undersöka och gosa med en hög port som med en låg. Vi vill ju kunna kommunicera med hästens tunga (den första muskel vi skall få hästen att vilja slappna av i) och då är det bäst om bettet tillåter hästen att hålla i bettet. Vad som är lagom där, får man prova sig fram till.

Om man någon gång kikar in i hästen mun,  ser man att den smala tungan som vi oftast ser i hästen mun endast är tungspetsen. Längre in i munnen blir tungan markant kraftigare. Övergången mellan den smala och tjocka delen av tungan är tvär och markerad. Om en häst har denna övergång långt fram i munnen,  måste en låg tungfrihet inskränka rätt avsevärt på möjligheten att "hålla tungan rätt i mun".

Om man rider på kandar, alltså stång plus bridong, finns det en risk att betten trasslar ihop sig om porten är för hög. Hästen lägger oftast bridongen ovanpå (mot gommen) stången varför det nog kan bli trixigt att hålla isär betten med hög port.

Lösa skänklar kan ju vara lösa på olika sätt. Om de är lösa så att man kan dra den ena bakåt medan den andra inte följer med, är jag inte förtjust i dem. Sådana bett kallas i westernkretser för "correction bits" och skall användas just till det: Att under en övergång få stumma munnar medgörliga. Vad som händer om man drar i ena tygeln med ett sådant bett är att den andra skänkeln roterar framåt genom kindkedjans dragande. Samma sak händer med månget hackamore. När elever kommer in med sådana bett brukar jag binda ihop underskänklarna med ett höbalsnöre. Då får man skänklar som åtminstone nästan samarbetar med varandra och alla ryttare har hittils märkt att hästen är nöjdare med den inrättningen. Samma sak med samma resultat har jag mången gång gjort med hackamore.

Blixten visar bettets vinkel när tygeln är sträck. Då är även kedjan sträckt. Om kedjan är för löst spänd, roterar bettet för mycket (rött). Är den för hård, roterar det för lite eller inte alls (blått). Robusten visar hur det alltid ser ut när tygeln hänger (till exmpel vid eftegift). Då är skänklarna oftas i linje med hästens mun, och kedjan glappar. Av en tillfällighet är det samma bett på båda bilderna.

Ibland här man sägas att man skall få in två fingrar mellan kindkedjegropen och kedjan. Dessa två fingrar kommer från en annan kontroll. Det är hur man kontrollerar om nosremmen är lös nog. Ofta hör man att samma princip skulle gälla för kindkedjan, men den har vi andra "regler" för.

Ett stångbett fungerar lite olika beroende på hur mycket bakåt skänklarna kan röra sig när man sträcker tygeln. Bäst effekt får man om bettet kan röra sig till maximalt 45 graders vinkel mot munnen. Om bettet vrider sig mer, kortar man kedjan och om det rör sig för lite, länger man ut den.

Således sätter man på kedjan på bettet och drar rätt bestämt bakåt i skänlarna. Då kan man enkelt se hur stor vinkeln blir. Detta skall din instruktör kunna hjälpa dig med.

Det pratas mycket i akademiska kretsar om raka stångett, svängda stångbett, lyftande stångbett mm. Ofta kan detta vara svårt och förstå och jag skall försöka reda ut begreppen en bit för er.

Titta på betten på bilden nedan. Där har vi två raka och ett tillbakaböjt bett. De raka utmärker sig genom att tygel-ringen sitter fast i en linje mitt under överskänkeln. Detta gäller de två betten till vänster på bilden. Att skänkeln är rak eller svängd har ingen betydelse.

Bettet till höger skiljer sig från de andra två genom att tygelringen sitter fast en bra bit (ca 3cm) bakom lodlinjen genom bettet. Det är detta som avses med tillbakaböjda bett, som även ibland kallas för lyftande.

Ett tillbakaböjt bett får hästen att gå med munnen längre fram. Det passar således bra på hästar som ofta går bakom hand på ett normalt stångbett och är "rädd" för bettet. Vad som åstadkommer detta vet jag inte. Jag har spekulerat i det och även hört en del andra spekulationer, men vi alla gissar mest. 

Att de bakåtböjda betten betraktas som lyftande beror på att hästen genom att få fram nosen får en bättre båge på halsen och inte längre knäcker av vid tredje halskotan. Då hamnar ju huvudet högre. Man skall inte tro att bettet reser upp hästen så som man använder begreppet för att förklara samling. Till det behöver vi ett tränsbett. Det bakåtböjda bettet länger ut hästens hals.

Enkelt kan man säga att ju längre bak som tygeln är fästad, desto längre fram kommer hästens näsa.

På bilden till vänster har jag fotoshoppat fram två framåtböjda bett. Sådana beskrivs av bland annat de la Guérinière. Han rekommenderar dem på hästar med mycket hårda munnar. Med ett sådant bett hamnar hästens näsa längre bak än på ett rakt bett. Jag har hört från dem som sett sådana bett användas, att hästen mest hamnar bakom hand.

Ibland hör jag folk tro att dessa farmåtböjda bett skulle hjälpa till framåt-nedåt, men de tar alltså hästen nedåt-bakåt.

Vill man prova att rida med ett framåtböjt bett, kan man enkelt sätta på ett akademiskt bett (det längst till höger ovan) bak och fram.

Det är fler parametrar än dessa att ta hänsyn till när man väljer stångbett, bland annat skänklarnas längd och tungfrihetes form.

På bilden ovan har jag hängt upp tre andra bett för att visa hur betten roterar, beroende på vinkeln. De två vänstra betten är raka och hänger i stort sett rakt upp och ned. Betten lutar lite på grund av vikten från bland annat kindkedjekroken. Bettet till höger, samma modell som det högra bettet ovan, hänger på ett annat sätt. Här ser vi att överskänkeln lutar kraftigt tillbaka (åt höger i bild). Detta bett betraktas som tillbakaböjt eller "lyftande".

Enkelt uttryckt, kan man säga att detta är stångbett, där man har tagit bort kindkedjan. Det är inte längre något som håller fast bettet, utan när man tar i tygel lyfts bettet i hästens mun och tygeltaget går huvudsakligen mot mungipan. Vi tänker oss då alltså att hästen håller huvudet med munnen nedåt marken, så med uppåt menar jag inte mot överkäken/gommen, utan mot mungipan och örat. Bettet fungerar alltså på samma sätt som om ryttaren rider med hög hand.

De idag vanligaste typerna av lyftande bett är:

  • gags och

  • Pessoabett.

Gags är en rätt klumpig konstruktion där tränsets sidstycke är omgjort till att löpa genom 2 hål, borrade i bettringen, ett ovanför och ett nedanför mundelen. Nedanför bettringen fästs tygeln i det förlängda sidstycket. Tanken var att då man tog i tygeln skulle bettringen lyftas och rotera så att bettet lyftes uppåt i hästens mun.

I början på 90-talet kom Pessoabettet. Detta är smidigare, och man sätter det på ett vanligt tränshuvudlag. Pessoabettet är ett vanligt tränsbett, där man har svetsat på en liten ring högst upp på bettringen, medan en eller två på varandra svetsade ringar är fastsvetsade längst ned på bettringen. På det viset har man konstruerat ett bett med 2 skänklar.

I den översta ringen, sätter man sidstycket, och tygeln fästs i någon av de 2 nedersta ringarna. Man kan även sätta tygeln i den vanliga tränsbettringen, och då har man ett vanligt tränsbett. Eftersom man fäster sidstycket högre upp på ett pessoabett än på ett tränsbett måste sidstycket kortas lite när man byter till pessoabett. Bettet skall ligga lika högt upp i munnen som ett vanligt tränsbett gör.

Eftersom tygeln inte sitter i munstyckets förlängning kan vi liksom med stången inte använda ett ledande tygeltag. Det enda som händer, är att bettets skänkel eller ring rör sig i sidled, inte bettet. Det kan därför upplevas som svårare att styra med ett pessoabett än med ett tränsbett.

Till skillnad från stångbettet kan vi här ta ett lyftande tygeltag och endast lyftande tygeltag eftersom bettet alltid åker uppåt i munnen när man tar i tygeln. Tygeltagen blir lyftande, oberoende av var hästen håller sitt huvud. Alla tygeltag går mot mungiporna och mot tänderna, vilket få hästar trivs med. Bett av denna typ får betraktas som "correction bits" som kan användas under en övergångsperiod. jag har aldrg sett en häst som vill söka stöd på bett av denna typ.

Att pessoabettet effektivt lyfter hästens huvud gör att det är bra på hästar som gärna bockar.

Att det blir svårare att styra, och att stångbett och Pessoabett/gags är skarpa, gör att man ibland kombinerar dessa bett med ett tränsbett. Detta kan man göra på två sätt: antingen genom att helt enkelt lägga in ett tränsbett också. Detta gör man ofta med hackamore, och även med stång. Har man stångbett och ett tunt tränsbett, får man ett kandar.

Man kan även göra så, att man sätter en tygel till i bettet. Denna tygel sätter man mitt för bettets munstycke, och får på det viset en tränstygel. På pessoabettet finns ju redan en vanlig tränsring att sätta tygeln i, men på stångbettet får man sätta dit en "tränsring", och får då ett pelhambett.

Pelhambettet finns av många typer. Det kan ha ett munstycke antingen som ett tränsbett, eller som ett stångbett. Det finns även i gummi, plast och läder.

Det bekymmer man då skaffar sig genom att vinna tränsfunktionen, är att man har två tyglar att tampas med. Normalt är detta inget bekymmer (tycker jag), men eftersom många tycker det, har någon uppfunnit deltatygeln.

Deltatygeln är en ca 25 cm lång läderrem som man sätter som en ögla mellan stångtygelns och bridongtygelns fästringar. På denna rem sätter man sedan fast sin tygel. Tyvärr kommer man med denna lösning bara halvvägs. Man får här en tygel, som alltid tar i båda bettfunktionerna, och eftersom inte heller denna tygel kommer mitt för bettets munstycke, kan man fortfarande inte ta ledande tygeltag speciellt bra. Det är också fortfarande svårt att lyfta hästens huvud, eftersom man alltid har stångfunktionen inkopplad. Med dubbla tyglar klarar man galant av alla dessa funktioner.