* Bästa verktyg ger bästa resultat *

Del 13 - Utrustning - Bett

Bokens delar
  1. «Föregående - 
  2. 1 - Ett litet förord
  3. 2 - Om ridning, säkerhet och hästhantering
  4. 3 - Om dressyrens grundtankar
  5. 4 - Om ryttarens och hästens språk
  6. 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer
  7. 6 - Om ryttarens inverkan
  8. 7 - Om hästens form
  9. 8 - Om böjande, balans och övergångar
  10. 9 - Om rörelserna
  11. 10 - Om vändningar och ryggning
  12. 11 - Sidvärtsrörelser
  13. 12 - Galopparbete
  14. 13 - Utrustning
  15. 14 - Osorterbart
  16. 15 - Unghästen
  17. 16 - Longering
  18. 17 - Arbete för hand
  19. 18 - Pilararbete
  20. 19 - Piaff
  21. 20 - Fristående artiklar
  22. 21 - Övningar
  23. 22 - Video
  24. 23 - Ridhandbokens bilder
  25. Nästa»
Kapitel i del 13:

Bett

Alla vet vad ett bett är, och jag skall därför inte förklara detta närmare. Oberoende av vilken typ av bett vi använder oss av, så tar det plats i hästens mun. Man tror gärna att bettet ligger i "munhålan", dvs fritt. Om man själv sväljer ett par gånger, så märker man att tungan tar upp all plats i munnen. Någon munhåla finns det egentligen inte.

Bettets verkan följer den logiska "gå undan för tryck"-regeln. Bettet trycker mot en punkt, och hästen väljer att flytta huvudet/munnen eller vad det nu kan vara bort från det trycket.

Där bettet ligger i munnen, kommer det i kontakt med följande kroppsdelar:

  • Tungan. Tungan betraktas ofta som relativt okänslig, och bett som mest påverkar tungan är därför svåranvända. Jag tror idag att det är tvärt om. Tungan är mycket känslig, och bett som trycker mot tungan är obehagliga för hästen, varför det blir svårt att hantera en häst där bettet trycker för mycket mot tungan. Det märks tydligt om hästen lägger tungan över bettet, för då går den knappt att påverka. Det är vanligt att hästar som inte trivs med bettet (eller ryttarens hand, nota bene)  drar upp tungan eller sticker ut den åt sidan. Tungan är ju det enda organ i munnen som hästen kan flytta på. Riden av en ryttare med dålig hand hade hästen nog gärna flyttat bort fler delar av munnen.
  • Lanen, den tandfria delen på hästens underkäke. Trycker bettet mot lanen, uppmanas hästen att sänka huvudet genom att böja in nacken eller halsen, en bra effekt på hästar som går med stel hals.
  • Mungipan. Tryck mot mungipan uppmanar hästen att lyfta huvudet, en bra effekt på hästar som går med huvudet för lågt. Har hästen redan huvudet för högt, blir istället effekten att hästen för huvudet än mer uppåt och bakåt. Behöver man tvärbromsa, är ett tygeltag mot mungipan det bästa.
  • Läpparna. Flyttar vi bettet i sidled i hästens mun, vilket är möjligt med tränsbett, åstadkommer vi ett tryc på motsatta läpp och kan på det viset styra hästarna i sidled (ledande tygeltag).
  • Kindkedjegropen. Stångbett har en kedja, kindkedja (eng. chin = haka, kan också stavas kinnkedja). När man tar i tygeln, ökar kindkedjans tryck i kindkedjegropen. Detta tryck i kombination med mundelens tryck i munnen, föranleder hästen att föra nacke och panna framåt.
  • Gommen. Alla bett känns i hästens gom. Prova själv att lägga något på tungan och stänga munnen, utan att det som ligger på tungan samtidigt tar i gommen. Det går inte. Mången är rädd för att gomtryck skall vara skadlgt för hästen. Jag tror inte att tryck mot gommen är värre än tryck någon annan stans. Det pratas också mycket om vilka tränsbett som trycker i gommen och vilka som inte gör det. Jag vill inte ha åsikter om det. Det är ytterst svårt att undersöka vad som händer i hästens mun när vi använder bettet, varför allt som sägs är gissningar. Tryck i gommen är egentligen bara problem om vi rider med allt för åtdragen nosgrimma. Om hästen kan öppna munnen kan den enkelt undvika gomtryck.

Man kan även använda gomtrycket, men det görs sällan. Stångbett med mycket hög tungfrihet, s k skedbett, ger ett tryck långt upp i gommen, som förtydligar kindkedjans signal att föra pannan och nacken framåt och sträcka ut halsen. Med sådana bett skall man leka försiktigt.

Säkerligen påverkar bettet även kindens utsida, men detta nämns sällan.

Om man vill bilda sig en grov uppfattning om hur olika bett verkar så finns det en bra övning. Du behöver en medhjälpare (men ingen häst), de bett du vill testa, samt ett par tyglar.

Ställ dig på golvet och håll fram dina händer bredvid varandra med handflatorna upp. Dina handflator föreställer hästens underkäke, tummarna överkäken och mungipan finns där tumme och hand möts. Ta sedan bettet "i munnen" och låt medhjälparen stå bakom och ta tygeltag som vanligt. Om det är ett stångbett som du skall testa så spänn kedjan under "underkäken" precis som den skall vara.

Även om den här testen inte tar hänsyn till olika hästars olika munnar så är den lärorik. Framför allt inser man vilken skillnad det är i effekt på stångbett och tränsbett.

Ofta kallas ett bett som fungerar bättre för "skarpare". Det får det att låta som om det är fel att använda ett bett som fungerar bättre. Att en häst lyder bättre med bett A än med bett B, behöver inte betyda att bett A är mer smärtsamt eller obehagligt. Det är snarare tvärtom: bett B gör ont eller är obehagligt vilket gör att hästen har svårt att förstå det eller, för att undvika smärta, måste värja sig mot det. Med bett A, som känns behagligt för hästen i munnen och på ett bra sätt förmedlar ryttarens signaler, är hästen lugn och tillfreds och kan sköta sitt jobb utan att bli störd av ett dåligt bett.

Det bett som hästen lyssnar mest på är alltså inte det "skarpaste", snarare det mest välpassande.

Det finns en uppsjö av bett. Man kan dela in dem i tre grupper: tränsbett, stångbett och lyftande bett

Tränsbett

Tränsbett är bett där tygeln sitter mitt för bettets munstycke. Hit räknas det vanliga tränsbettet och dess tunnare kamrat bridongbettet, samt en mängd olika "specialbett"

I vår del av världen, och i vår tid, är tränsbettet det som alla ryttare och alla hästar först kommer i kontakt med. I äldre litteratur, från 1600- och 1700talen, kan man istället läsa att ovana ryttare inte bör umgås för mycket med tränsbett, eftersom de då blir för stumma och grova i sina händer. Av samma anledning sade man att hästar som rids för mycket på tränsbett blir stumma i munnen. Idag har pendeln svängt. Tränsbettet är normalverktyg, och istället varnar man för att stångbetten är mycket skarpa och svåra för hästen att förstå mm.

Tar man tygeltaget

  • Uppåt påverkar man mest mungipan och lyfter hästens huvud

  • Utåt så flyttar man bettet i sidled och största påverkan blir på motsatt läpp. På det sättet kan man styra.

  • Bakåt påverkar man lan, tunga och mungipa. Hur mycket det blir av var, beror på hur hästen håller sitt huvud.

Tränsbettets verkan påverkas inte enbart av tygeltagens riktning, utan även på hästens huvudställning. På hästar som går med huvudet för högt, är tränsbettets formgivande förmåga mycket litet, eftersom ju alla tygeltag uppmanar den att ta huvudet än närmare ryttaren = bakåt. Man kan dock alltid böja hästen med ett tränsbett, även om den går med huvudet för högt.

Hur skarpt ett tränsbett är, regleras av tre olika egenskaper:

  • Tjockleken. Ett tjockt bett är mildare än ett smalt.

  • Antalet leder. Ett ledat bett verkar mer på lanen och mindre på tungan, och är därmed skarpare

  • Böjningen. Ett böjt bett verkar mer på lanen och mindre på tungan, och är därmed skarpare

Hur mycket tränsbettet verkar på tungan och hur mycket det verkar på lanen, beror på hur böjt och rörligt bettet är.

Tränsbettet är ofta ledat, men det finns även stela tränsbett. De ser ut som en grov pinne med en ring i varje ända. Är ett stelt tränsbett helt rakt ligger det enbart mot tungan och kan knappt användas. Det blir dessutom väldigt vingligt i munnen på hästen vilket knappast är behagligt.. Ju mer böjt bettet är, desto mera verkar det på lanen och blir i och med det skarpare. Till skillnad från ledade bett lyfter sig ett stelt bett från andra lanen när man tar ett tygeltag.

Ett normalt tränsbett är 2-delat med en led på mitten. Detta bett är rörligare, och tar man i ena tygeln lyfter det inte från andra lanen, vilket är fallet med det oledade tränsbettet. Även detta bett kan vara rakt eller böjt, och den böjda varianten lyder de flesta hästar bättre än den raka. Dessa bett finns också som ihåliga eller solida. Jag har hört sägas att hästar trivs olika med dem, men jag har aldrig märkt någon skillnad.

Jag gissar att 2-delade bett är de som trycker minst på tungan eftersom leden ju skapar en liten tunnel som tungankan ligga i.

3-delade tränsbett har blivit mycket populära de senaste åren. Jag var länge en vän av 3-delade bett, men när jag provade 2-delade igen märkte jag att mina hästar trivdes bättre med 2-delade. Jag tror att det 3-delade bettet trycker mer på tungan än det tvådelade. Hur mycket ett tredelat bett än böjer sig, ligger ju mittdelen kvar mot tungan.

Ovanstående bett är godkända på dressyrtävling i lätt klass, men det finns en uppsjö av andra tränsbett, bla:

  • 4-delade bett, som ser ut som 4 kulor på rad. Kallas waterford-bett
  • Saxbettet som har två munstycken fästa i samma ringar. Munstyckena är asymmetriskt delade, och lyfts därför effektivt från tungan.

  • Rullbett med ringar runt ett tunt munstycke, så att bettet kan röra sig även om hästen håller hårt i det

  • Gummibett läderbett och plastbett. Finns både ledade och oledade

  • Bett av andra metaller och även bett av två eller tre metaller. Det påstås att metallsmaken kan avgöra om hästen trivs med bettet eller inte

  • Tungfelsbett, på vilkas mitt det sitter en liten skedliknande grej, som skall ligga platt på tungan uppåt i munnen och hindra att hästen lägger tungan över bettet.

Jag är inte förtjust i något av de ovanstående.

Det finns ytterligare en egenskap att klassificera tränsbett efter, och det är utseendet på ringarna

  • Ringbett kallas den vanliga typen med runda ringar

  • D-ringbett har ringar som är avplattade mot hästens mun, så att det är svårare för bettet att glida in i munnen på hästen. Detta kan vara en fördel om man vill kunna ta kraftiga ledande tygeltag. D-bettets ringar är oftast fyrkantiga, så att tygeln sitter i ringens nedersta del. På det viset får man en effekt som liknar de lyftande bettens, fast inte lika markerad som hos dessa.

  • Eggbett kallas av okänd anledning bett, där munstycket blir bredare i ändarna, och bettet slutar i en oval ring.

  • Bett med parerstänger. Dessa bett har innanför ringen en stång som löper ca 5 cm uppåt och lika långt nedåt. Denna parerstång hindrar att bettet glider genom munnen på hästen på samma sätt som D-ringen och ger även ett tydligt tryck utanpå kinden, en funktion som liknar kapsonens.

Tränsbetten blir skarpare om munstycket blir tunnare. För tjocka bett skall man undvika, eftersom hästen inte kan stänga munnen om dem. Lagom tjocka bett är 14-18mm.

De allra flesta hästar trivs bra med ett vanligt tvådelat tränsbett. Det finns ingen anledning att leta efter sepicalbett.

Vi skall komma ihåg att det finns mycket lite forskning på hur tränsbett verklligen fungerar i hästens mun. Det mesta man hör är folks gissningar, och gissningar är det även när jag uttalar mig. Det är ju mycket svårt att titta in i hästens mun samtidigt som man använder tygeln. Och öppnar man hästens mun, ändras ju plötsligt förutsättningarna. I den tyska tidskriften Pegasus läste jag för några år sedan en artikel där de hade röntgat hästmunnar medan hästen dels var inspänd och dels reds på rullband. Det som noterades var att tränsbettet aldrig låg mitt i munnen och att lederna därför aldrig låg som man trodde. Den obelastade sidan av bettet låg rakt över tungan och den belastade delan parallellt med tygeln.

Lyftande bett

Enkelt uttryckt, kan man säga att detta är stångbett, där man har tagit bort kindkedjan. Det är inte längre något som håller fast bettet, utan när man tar i tygel lyfts bettet i hästens mun och tygeltaget går huvudsakligen mot mungipan. Vi tänker oss då alltså att hästen håller huvudet med munnen nedåt marken, så med uppåt menar jag inte mot överkäken/gommen, utan mot mungipan och örat. Bettet fungerar alltså på samma sätt som om ryttaren rider med hög hand.

De idag vanligaste typerna av lyftande bett är:

  • gags och

  • Pessoabett.

Gags är en rätt klumpig konstruktion där tränsets sidstycke är omgjort till att löpa genom 2 hål, borrade i bettringen, ett ovanför och ett nedanför mundelen. Nedanför bettringen fästs tygeln i det förlängda sidstycket. Tanken var att då man tog i tygeln skulle bettringen lyftas och rotera så att bettet lyftes uppåt i hästens mun.

I början på 90-talet kom Pessoabettet. Detta är smidigare, och man sätter det på ett vanligt tränshuvudlag. Pessoabettet är ett vanligt tränsbett, där man har svetsat på en liten ring högst upp på bettringen, medan en eller två på varandra svetsade ringar är fastsvetsade längst ned på bettringen. På det viset har man konstruerat ett bett med 2 skänklar.

I den översta ringen, sätter man sidstycket, och tygeln fästs i någon av de 2 nedersta ringarna. Man kan även sätta tygeln i den vanliga tränsbettringen, och då har man ett vanligt tränsbett. Eftersom man fäster sidstycket högre upp på ett pessoabett än på ett tränsbett måste sidstycket kortas lite när man byter till pessoabett. Bettet skall ligga lika högt upp i munnen som ett vanligt tränsbett gör.

Eftersom tygeln inte sitter i munstyckets förlängning kan vi liksom med stången inte använda ett ledande tygeltag. Det enda som händer, är att bettets skänkel eller ring rör sig i sidled, inte bettet. Det kan därför upplevas som svårare att styra med ett pessoabett än med ett tränsbett.

Till skillnad från stångbettet kan vi här ta ett lyftande tygeltag och endast lyftande tygeltag eftersom bettet alltid åker uppåt i munnen när man tar i tygeln. Tygeltagen blir lyftande, oberoende av var hästen håller sitt huvud. Alla tygeltag går mot mungiporna och mot tänderna, vilket få hästar trivs med. Bett av denna typ får betraktas som "correction bits" som kan användas under en övergångsperiod. jag har aldrg sett en häst som vill söka stöd på bett av denna typ.

Att pessoabettet effektivt lyfter hästens huvud gör att det är bra på hästar som gärna bockar.

Kombinerande bett

Att det blir svårare att styra, och att stångbett och Pessoabett/gags är skarpa, gör att man ibland kombinerar dessa bett med ett tränsbett. Detta kan man göra på två sätt: antingen genom att helt enkelt lägga in ett tränsbett också. Detta gör man ofta med hackamore, och även med stång. Har man stångbett och ett tunt tränsbett, får man ett kandar.

Man kan även göra så, att man sätter en tygel till i bettet. Denna tygel sätter man mitt för bettets munstycke, och får på det viset en tränstygel. På pessoabettet finns ju redan en vanlig tränsring att sätta tygeln i, men på stångbettet får man sätta dit en "tränsring", och får då ett pelhambett.

Pelhambettet finns av många typer. Det kan ha ett munstycke antingen som ett tränsbett, eller som ett stångbett. Det finns även i gummi, plast och läder.

Det bekymmer man då skaffar sig genom att vinna tränsfunktionen, är att man har två tyglar att tampas med. Normalt är detta inget bekymmer (tycker jag), men eftersom många tycker det, har någon uppfunnit deltatygeln.

Deltatygeln är en ca 25 cm lång läderrem som man sätter som en ögla mellan stångtygelns och bridongtygelns fästringar. På denna rem sätter man sedan fast sin tygel. Tyvärr kommer man med denna lösning bara halvvägs. Man får här en tygel, som alltid tar i båda bettfunktionerna, och eftersom inte heller denna tygel kommer mitt för bettets munstycke, kan man fortfarande inte ta ledande tygeltag speciellt bra. Det är också fortfarande svårt att lyfta hästens huvud, eftersom man alltid har stångfunktionen inkopplad. Med dubbla tyglar klarar man galant av alla dessa funktioner.

Kommentarer