* Bästa verktyg ger bästa resultat *

Del 13 - Utrustning - Den engelska sadeln

Bokens delar
  1. «Föregående - 
  2. 1 - Ett litet förord
  3. 2 - Om ridning, säkerhet och hästhantering
  4. 3 - Om dressyrens grundtankar
  5. 4 - Om ryttarens och hästens språk
  6. 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer
  7. 6 - Om ryttarens inverkan
  8. 7 - Om hästens form
  9. 8 - Om böjande, balans och övergångar
  10. 9 - Om rörelserna
  11. 10 - Om vändningar och ryggning
  12. 11 - Sidvärtsrörelser
  13. 12 - Galopparbete
  14. 13 - Utrustning
  15. 14 - Osorterbart
  16. 15 - Unghästen
  17. 16 - Longering
  18. 17 - Arbete för hand
  19. 18 - Pilararbete
  20. 19 - Piaff
  21. 20 - Övningar
  22. 21 - Video
  23. 22 - Ridhandbokens bilder
  24. Nästa»
Kapitel i del 13:

De sista tiden har det kommit en uppsjö av olika typer av sadlar på marknaden. Jag kan inte avhandla dem alla här då jag inte känner till dem alla. Jag kommer främst beskriva engelska sadlar och varianter som påminner om dem.

Med engelsk sadel menas den typ av sadel som blev på modet i England under 1700-talet. Den skilde sig från andra sadlar vid den tiden genom att man hade plockat av alla onödiga detaljer, alltså främst de höga ”gallerier” (fram- och bakvalv) som många sadlar hade på den tiden och som vi fortfarande kan se på traditionella sadlar från Spanien och Portugal, så kallade barocksadlar.

Jag vet så klart inte hur de som tog fram den engelska sadeln tänkte, men genom att plocka bort gallerierna fick man en annan typ av säkerhet i sadeln.

Gallerierna håller fast ryttaren. Det är svårt att trilla ur en sådan sadel. Det betraktas som säkert i situationer där det är farligare att hamna på marken än bli kvar på hästens rygg, till exempel i krig eller i dagens tjurfäktning. Det finns emellertid nackdelar med att sitta fast i sadeln, till exempel om hästen går omkull. Då slår man sig rätt rejält, speciellt om hästen hamnar över dig.

Engelsmännen, som säkert redan då red rävjakter i högt tempo över stock och sten, förstod att det var bättre att trilla av i tid och slungas bort från hästen när olyckan var framme, till exempel om hästen går omkull på ett hinder. Detta är fallet med engelska sadlar.

Engelsk sadel betyder alltså en sadel med små eller inga fram- och bakvalv.

De sista åren har många engelska sadlar, speciellt dressyrsadlar, börjat närma sig det gamla sitta fast-idealet från barocken, eftersom sadlarna får djupare sits med högt bakvalv och allt större vulster som håller lår och knä på plats. Om detta är bra eller dåligt överlåter jag åt andra att bedöma.

På denna planch ur Guérinières 1700-talsbok syns den engelska sadeln (fig 4) bland tre barock- eller skolsadlar.

[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Henri Saint Cyr, 50-talets största svenska dressyrstjärna som bland annat vann OS 1956, tävlingsrider i vad vi idag hade kallat för allroundsadel.
Svenska arméns skolsadel m/1946 hade idag kallats för allroundsadel.

Den engelska sadeln finns av tre huvudtyper: dressyrsadlar, allroundsadlar och hoppsadlar. Det som skiljer dem åt är främst formen på kåporna, och då hur långa dessa är och hur framskurna de är.

Några skarpa gränser mellan modellerna finns inte och hur de ser ut påverkas mycket av rådande mode. En del märken av allroundsadlar är lika framskurna som andra märkens hoppsadlar.

Dressyrsadeln skiljer sig mest från de två andra, med sina raka kåpor som gör det svårt att rida med annat än långa dressyr-läder. Jag funderar mycket på om en dressyrsadel verkligen är en nödvändighet för bra ridning i dressyr. För inte så länge sedan red man dressyr med kortare läder – och red bra ändå – och man red dressyr-OS i sadlar som vi idag skulle kalla för allround.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Storleken mäts i tum från sadelniten till bakvalvets mitt

Storleken på en engelsk sadel mäts i tum från sadelniten till bakvalvets mitt. Detta är ingen exakt vetenskap eftersom sadelnitens placering kan variera mellan olika fabrikat – och ibland även mellan olika exemplar.

Sadlar för juniorer brukar vara 16-16½”. De flesta vuxna ryttare idag rider i 17½”. Det finns även sadlar som är större, upp till 18½” är rätt vanligt.

Ju mer skålad sadeln är, desto mer obekvämt blir det att rida i en för liten sadel. På en flatare modell är storleken inte avgörande för komforten. Vi behöver ju inte olika stora cykelsadlar eller köksstorlekar.

På westernsadlar mäts storleken från ”framvalvets” bakkant, alltså strax nedanför hornet, till framkanten på bakvalvets högsta punkt Hur det mäts på barocksadlar vet jag inte.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Överst två trä-bommar. Nederst en plast-bom.

Sadelbommen är själva stommen i sadeln. Det finns en uppsjö av bommar av skiftande kvalitet. Den traditionella bommen är av trä och stål, men idag har många sadlar bommar av plast.

Det är bommen som bär upp ryttarens vikt och fördelar den över hästens rygg. En bom med bra passform är därför en förutsättning för att sadeln skall passa bra och vara bekväm för hästen. Tyvärr är det svårt som sadelägare att veta hur bommen ser ut. Man kan i viss mån klämma och känna, men någon större uppfattning om det är svårt att få.

Bommens form varierar mellan olika fabrikat och modeller. En del sadlar är rakare i ryggen än andra, och kan på en häst med svankrygg ge stor belastning fram och bak eftersom den på denne bara ligger an framtill och baktill. Detta känner man lätt om man för in handen mellan sadeln och hästens rygg. Det känns bäst när gjorden inte är spänd.

Omvänt kan en för böjd bom ligga och vicka på en rak häst med mycket glapp framtill och baktill.

Bommen har en längs-gående bärande ”skena” på varje sida. Detta är den främsta bärande delen i sadeln. Bäst skall den ligga mitt uppe på ryggfiléerna, vilket ger ett avstånd dem emellan på ungefär 3”. Ju bredare dessa skenor är, desto större är sadelns bäryta, förutsatt att de ligger än mot ryggen i hela sin bredd. Det är tyvärr långt ifrån ovanligt att de inte ligger platt an mot hästens rygg utan står lite på högkant och alltså ger en rätt smal bär-rand. Detta är mycket svårt att kontrollera när sadeln ligger på hästens rygg.

Bilden till vänster visar hur en för spetsig bom påverkar en häst med bred platt rygg. Bommen ligger bara an längst ut och ger stort tryck på en smal yta. Detta kan, som bild två visar, leda till muskelbortfall som skenbart får bommen att ligga bättre. Bilden till höger visar hur det ser ut när hästen får en flatare bom. Så skall det vara.
Bilden till vänster visar hur en för platt bom påverkar en häst med smal, spetsig rygg. Bommen ligger bara an längst in och ger stort tryck på en smal yta. Detta kan, som bild två visar, leda till muskelbortfall som skenbart får bommen att ligga bättre. Bilden till höger visar hur det ser ut när hästen får en toppigare bom. Så skall det vara.
Stradas provbom visar hur en sadelbom skall passa hästens rygg i hela sin längd - och även på bredden. Tyvärr är detta svårt att se i en färdigtillverkad sadel. Därför provas alltid Stradas bommar på ryggen först innan vi testar sadeln.

[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Med bomvidd menas hur bred sadeln är framtill. Man kan säga att det är vinkeln i framvalvet som anges. Här har olika sadeltillverkare olika system. Många har ett mått i cm, 30-31-32 eller liknande, medan andra har gett de olika vidderna namn eller nummer. Det pratas ofta om oexakta begrep som ”medium wide”.

När det anges mått i centimeter är det avståndet mellan ortspetsarna som anges. Ortspetsarna är de nedersta delarna av sadelbommens framvalv. Om man klämmer och känner på sin sadel kan man hitta ortspetsarna och sedan mäta själv med en linjal. Olika typer av bommar har olika långa ortspetsar. Därför är centimeter-måttet inte jämförbart mellan olika tillverkare och kanske inte heller mellan olika modeller av samma märke.

Vad många sadeltillverkare gör när de vill ha en bredare sadel, är att ”bända ut” framvalvel så vinkelt blir större och avståndet mellan ortspetsarna ökar. Så går det ju även till på sadlar med utbytbara koppjärn.

Är bommvidden för smal för hästen ligger inte hela bommen an mot ryggen. Då blir sadeln stående på ortspetsarna och bakvalvet. Som ryttare märker du det genom att sadeln ligger i bakvikt. Du blir då sittande för långt bak i sadeln och hamnar i stolsits. Hästen märker det genom att det blir punktbelastning fram och bak. Med tiden tappar hästen med för smal bom muskler över manken eftersom den stora belastnignen från ortspetsarna hämmar blodflödet.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Sadelyta
Gör man framvalvet smalare blir sadeln rakare. Vidgar man framvalvet blir sadeln mera böjd

Många sadlar marknadsförs nu med utbytbart koppjärn (järnet som sitter i framvalvet och avgör bomvidden) eller ställbart framvalv. Jag kan förstå mången sadelägares glädje över detta då det i tanken möjliggör att ändra bommen så den passar hästen. Om hästen är nöjd med sadeln efter ändringen finns egentligen ingen anledning till oro, men konceptet har en del brister.

Inom matematiken finns en geometrisk figur som kallas för sadelyta. Den har den egendomliga egenskapen att om man böjer den åt ett håll så rätar den ut sig åt ett annat. Våra sadlar består på många sätt av en sådan yta: Breddar vi framvalvet måste sadeln kröka sig någon annan stans istället. Det gör, att byter vi till ett bredare koppjärn blir sadeln mera böjd. Låg den slätt på ryggen före bytet är risken stor att den nu gungar som en gungstol.

Om vi istället kröker ihop framvalvet och sätter i ett smalare koppjärn vill sadeln räta ut sig i längdriktningen och blir alltså rakare i ryggen än den var nyss.

En del ställbara sadlar har bom av trä. Alla som någon gång hanterat en planka vet att allt trä är vridet, och det är alltid högervridet. Om vi ändrar vidden fram måste trät i sadeln ju vrida sig lite grand - men bara åt höger - och risken är att bakvalvet sitter snett efteråt och bara belastar ryggen på ena sidan.

Sadlar med ställbart framvalv förekommer mest i det lägre pris-sortimentet. Jag tror detta beror på att de erfarna sadeltillverkarna är medvetna om de risker som finns med konceptet.

Har har bakvalvet sågats mitt itu för att visa vilka krafter som påverkar sadeln när man ändrar framvalvet. Skruvar man ihop framvalvet åker skenorna isär och skruvar man isär framvalvet åker skenorna ihop. Hade bakvalvet varit på plats och hållt ihop konstruktionen måste såklart denna böjning ta vägen någonstans och sadeln ändrar sin längsgående form istället.

[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Smal midja är ett av de vanligaste önskemålen på dressyrsadlar idag. Jag vet inte hur mycket det pratas om hoppsadlar med smal midja. Jag kan förstå önskemålet om ryttarinnan märker att hon sitter bättre i en sådan sadel, men den smala midjan skapar bekymmer på andra håll.

Det som skiljer en sadel med smal midja från en ”normal” sadel är formen på bommen. Bommen har ju två längsgående skenor som vi vill skall ligga ovanpå de stora ryggmusklerna. När man ger sadeln en smal midja böjer man in dessa skenor så de ligger närmre varandra i den främre hälften av sadeln. Jag har tyvärr inte kunnat hitta några bra bilder på bommar som illustrerar detta.

Istället för att ligga längs med ryggmusklerna ligger alltså den främre delen av bommen närmre ryggraden. Detta gör det svårt att få en lika bra viktfördelning som med en normalbred bom, speciellt i kombination med en bred kanal mellan bossorna. Mer om detta längre ned.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Det är lätt att känna var bommen går. På denna bild kan man tydligt se hur bommens skenor syns mellan bossorna. Då blir såklart inte viktfördelningen så bra. Bara en knapp centimeter av bommen ligger an mot bossan.
Jag får ibland oroliga kommentarer om att Strada har så tätt mellan bossorna, men eftersom det är 3" kanal i bommen och bossorna ligger mitt under bommen ligger vikten dels längre ut och dels jämnare fördelead än i de flesta andra sadlar.

Stoppningen på undersidan av sadeln kallas för bossor. Det finns även ett gammalt ord ”sadelputa” men det har jag inte hört på väldigt länge. Det är ju bossorna som är i kontakt med hästens rygg och som ordnar den sista fina tryckfördelningen.

Jag tänker inte polemisera om olika material och former på bossorna. De skall vara bra för hästen och se till att sadeln inte skaver. Krångligare behöver man inte göra det. Vi kommer alltid se diskussioner runt de olika materialen som finns och dess för- och nackdelar och vi kommer alltid se att vissa material för stunden är mer moderna än andra.

Däremot vill jag skriva utförligt om bossornas placering. Ända sedan jag öppnade min första hästbok (som hette första ponnyboken) i slutet av 60-talet har jag fått lära mig att bossorna inte får lägga för nära varandra. Kanalen mellan bossorna skall vara si och så bred. Hur bred har skiftat genom åren. Den gången på 60-talet var det tre fingrar man skulle få in mellan bossorna.

Att det alls är en kanal mellan bossorna är för att mången häst har en ryggrad som sticker upp mer eller mindre högt mellan ryggmusklerna. Ryggraden har bara ett tunt skinn ovanpå sig varför det lätt blir skav på ryggraden. Att ha belastning mot ryggraden är alltså ingen bra ide och det löser man med kanalen mellan bossorna och kanal i bommen.

Så långt är allt väl, men det kan bli fel om man fokuserar för mycket på avståndet mellan bossorna och glömmer hur sadelbommen ser ut. Det som fördelar trycket är i första hand inte bossorna, utan bommens längsgående skenor. För att få bästa viktfördelningen bör därför bossorna ligga mitt under bommen. Det kan låta som en självklarhet, men det är mycket vanligt att bommen har en smalare kanal än vad bossorna har och att endast en mycket smal del av bommen ligger an mot bossan. Då blir såklart inte viktfördelningen så bra som man vill och det mesta av vikten hamnar ändå nära ryggraden, hur mycket vi än flyttar ut bossorna.

En sådan sadel skulle passa hästen bättre om bossorna flyttades in så vikten fördelades bättre.

Extra besvärligt blir detta på sadlar med smal midja. Trots att en sådan sadel har en smal bom så efterfrågas en bred kanal mellan bossorna. Jag har sett sadlar där bom och bossa inte alls har kontakt på mitten, bara framtill och baktill. Då blir det punktbelastning fram och bak och inget på mitten.

Det enda sadelmärke jag har sett de sista 10 åren som har bossorna mitt under bommen är Strada.

Bilden till vänster visar hur vi vill att det skall se ut - och tror att det ser ut. De blå bossorna ligger här mitt under bommen och fördelar vikten snyggt och bra. På bilden i mitten har bossorna flyttats isär för att ge en bred kanal. Så ser de flesta sadlar ut. Kontakten mellan bossa och bom blir då mycket smal och bärytan blir mindre med större tryck som följd. Bilden till höger visar hur bärytan minskar än mer på en sadel med smal midja och bred kanal.

[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Under mina första häst-år, på 70-och 80-talen, pratades det ofta om baksuttna sadlar. Alla varnade varandra för baksuttna sadlar, och hur viktigt det var att "rida in" sadeln rätt, så den inte blev baksutten. Det pratades lika mycket om risken att sadlar blev sneda i sitsen. Båda dessa saker ledde såklart till att ryttare blev osäkra. Man uppmanades att flitigt lämna in sadeln till omstoppning, helst en gång om året, så den baksuttna sadeln inte försämrade ens sits. Det var en sann utmaning i denna sadelmakarfattiga tid.

De sista decennierna har jag inte hört så mycket om baksuttna sadlar. Det beror säkerligen inte på någon revolution inom sadeltillverkningen. sadlar görs i stort sett på samma sätt och av samma material nu som då. Vad är det som har hänt?

Jag kände i början av 80-talet en ung flicka, som jag senare gifte mig med. Hon hade något år innan köpt en ny sadel, en mycket trevlig Passier hopp special, och varit så rädd att den skulle bli baksutten, att hon den första tiden red sittandes så långt fram i sadeln, som hon bara kunde. För säkerhets skull höll hon sig fast i framvalvet, så hon inte skulle råka hamna för långt bak. Den sadeln red vi senare in ungefär 20 hästar i, men jag tror knappast inte det beror på den smått originella "inridningen" av sadeln. 20 år senare vard et äntligen dags för omstoppning eftersom stoppningen torkat ihop och nästan multnat hort.

Vilka var det då som hade dessa baksuttna sadlar? Jo, det vara alltid någon annan, aldrig en själv. Att ha en baksutten sadel var en skymf och en vanära, ett tecken på att man var dålig ryttare. Därför hävdade man såklart alltid, att de dåliga ryttarnas sadlar hade blivit baksuttna på grund av ryttarens dåliga ridning. Även hette det att en baksutten sadel gav stolsits, på samma sätt som stolsits gav en baksutten sadel. Sådana cirkelbevis är vanliga bland ryttare.

Jag tror att den baksuttna sadeln var en myt. Istället tror jag det var så, att man då, för 25-30 år sedan, inte var lika medvetna om vikten av sadeln passform, som man är idag. Jag tror det var så, att mången häst hade en för smal sadel. Då hamnar sadeln i bakvikt, vilket leder till att ryttaren hamnar för lågt bak i sadeln och skänkeln kommer för långt fram = stolsits. Det vanligaste som sades på den tiden, var att det skulle vara gott om luft mellan manken och sadeln. helst skulle man få in en arm under sadeln. Det är klart, att då är det lätt att man väljer en för smal sadel, för en sådan ger onekligen luft mellan manken och sadeln. Inte tror jag att sadeln passade hästen bättre, genom detta flitiga omstoppande heller.

Lika ofta hörde man, att ryttare hade suttit sadeln snett. Man såg ju, att den ryttare som satt snett, hade en sned sadel. Det kände man, nä man satt upp på hästen. Sadeln låg snett. det skylldes på den sneda ryttaren. Idag skyller jag oftast detta på den sneda hästen. Det brukar bero på att hästen har ont någon stans. Bakbenshälta ger sadlar som ligger snett.

Att det blivit tyst om baksuttna sadlar, kan ju bero på att jag idag umgås i andra kretsar än jag gjorde då. Kanske pratas det fortfarande lika mycket om baksuttna sadlar i de ridskolenära miljöerna och bland tonårsflickor? Vad har ni för erfarenhet?


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

På de flesta engelska sadlar finnas knäputor å främre sidan af kåporna. Att dessa putor gifva den svagare ryttaren en ökad känsla af trygghet torde vara obestridligt. Jakt- och steeplechase-ryttare anse dem dock i allmänhet vara en onödig barlast [ ... ] Under alla förhållanden säkert är att sadlar utan knäputor äro billigare, att de håller längre samt att de - om jag får begagna ett sådant uttryck - kläda hästen bättre.

Så skriver Carl Gustav Wrangel i sin bok ”Handbok för hästvänner” år 1887. Ungefär 50 senare skriver Percy Hamilton att vulster skämmer hästen. Båda dessa herrar menar alltså att vulster är för veklingar. De gör flera liknande macho-kommentarer som visar en inställning att ju halare man sitter desto duktigare är man. Jag vill inte hålla med om det, men kan samtidigt förvånas över hur trenden idag har slagit helt åt andra hållet.

Ungefär mitt emellan Percy Hamiltons utsaga och dagens läge ligger min barndom för 50 år sedan. Då hette det att en hoppsadel skall ha stora vulster så man sitter stadigt medan en dressyrsadel skall ha små så man kan röra sig.

Idag har det blivit tvärt om. Hoppsadlar har nästan inga vulster och dressyrsadlar har enorma.

Jag vill inte ha generella åsikter om hur vulster skal se ut, men jag kan tydligt se att det går mode i dem och vågar hävda att vulster mera beror på mode än på funktion. Olika grupperingar har olika vulster, vilket inte kan härledas till att en del är klokare än andra.

Vulster finns i stort sett bara på engelska sadlar. De saknas på såväl westernsadlar som barocksadlar och även på de flesta bomlösa varianter. Att så är fallet är nog inte så konstigt. Vulstren är en återgång till barocksadelns säkrare sits där man hellre sitter kvar än kan röra sig. Dock är säkerhet alltid relativt. I många situationer, till exempel vid en rumbler på ett hinder, är det säkrare att katapulteras bort från hästen än att bli kvar i sadeln och kanske få hästen över sig. Jag upplever att moderna dressyrsadlar med jättevulster är svårare att snabbt klättra ur än vad traditionella sadlar med mera modesta vulster är.

Vulster handlar om att sitta fast eller kunna röra sig. Vad ni väljer – överlåter jag åt er. Dock är jag glad om nin väljer utifrån logik och inte efter modet.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Bommen ligger innanför den röda linjen och är alltså etydligt mera krökt än hästens rygg. För att kompensera för detta har sadeln kraftiga kilbossor.

Den djupa sitsen på dressyrsadlar dök först upp i början av 80-talet. Det hette då att sitsen gjorts djupare så man skulle komma närmre hästen. Close contact var ett modeord då. Jag funderade länge på vad man hade plockat bort för att få den djupare sitsen och förstod senare att det är inte så man har gjort.

Djup sits handlar om att göra sadeln högre i fram- och bak-kant. För detta finns det flera metoder. Man kan helt enkelt sätta på ett högre bakvalv och bygga upp sitsen mer i fram- och bak-kant så mitten blir lägre. Man kan också böja bommen så bommen mera följer ryttarens rumpa än hästens rygg. Sedan fyller man på med kilbossor så bommen inte glappar.

Den förra metoden kan jag acceptera. Den senare är inte bra.

Just som med vulstren är den djupa sitsen ett steg tillbaka mot barocksadelns uppbyggda gallerier som håller fast ryttaren. Det märker man när man försöker kliva i eller ur en sadel med djup sits. Det är svårare än med en traditionell sits.

Själv tycker jag inte om djup sits, men jag vet att många gör det. Om den djupa sitsen leder till att såväl häst som ryttare är nöjd ser jag egentligen ingen nackdel med den. Frågande är jag emellertid över det råd man ofta hör, att med djup sits skall man välja en större storlek än med en öppen sits. Det låter underligt för mig, eftersom en större sadel ju inte har de hålla fast-egenskaper som den djupa sitsen är tänkt att skapa.

Som med så mycket annat inom ridningen vet vi inte om den djupa sitsen är en utveckling mot något bättre eller bara ett övergående mode. I hoppningen gick det ju åt andra hållet. Där plockade man bort bakvalvet helt på 90-talet och red i flat back-sadlar. Det modet är ju i stort sett borta igen.

Bom med högt bakvalv för att skapa en djup sits
Krökt bom för att skapa djup sits

[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer