* Bästa verktyg ger bästa resultat *

Del 13 - Utrustning

Bokens delar
  1. «Föregående - 
  2. 1 - Ett litet förord
  3. 2 - Om ridning, säkerhet och hästhantering
  4. 3 - Om dressyrens grundtankar
  5. 4 - Om ryttarens och hästens språk
  6. 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer
  7. 6 - Om ryttarens inverkan
  8. 7 - Om hästens form
  9. 8 - Om böjande, balans och övergångar
  10. 9 - Om rörelserna
  11. 10 - Om vändningar och ryggning
  12. 11 - Sidvärtsrörelser
  13. 12 - Galopparbete
  14. 13 - Utrustning
  15. 14 - Osorterbart
  16. 15 - Unghästen
  17. 16 - Longering
  18. 17 - Arbete för hand
  19. 18 - Pilararbete
  20. 19 - Piaff
  21. 20 - Övningar
  22. 21 - Video
  23. 22 - Ridhandbokens bilder
  24. Nästa»
Kapitel i del 13:

De sista tiden har det kommit en uppsjö av olika typer av sadlar på marknaden. Jag kan inte avhandla dem alla här då jag inte känner till dem alla. Jag kommer främst beskriva engelska sadlar och varianter som påminner om dem.

Med engelsk sadel menas den typ av sadel som blev på modet i England under 1700-talet. Den skilde sig från andra sadlar vid den tiden genom att man hade plockat av alla onödiga detaljer, alltså främst de höga ... Läs mer


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Med sadelunderlägg menar jag allt som man stoppar mellan sadeln och vojlocken. Man kan säga att sadelunderlägget används för att "finslipa" sadelläget.

Har man en sadel som inte ligger bra på hästen är det omöjligt att sitta i balans i den. De flesta som har dålig sits har det på grund av en felaktig sadel. När sadeln inte passar helt perfekt till hästen kan man lägga under ett sadelunderlägg för att få sadeln att ligga bra. Detta bör dock betraktas som en nödlösning. Idealet är alltid att skaffa en sadel som passar hästen utan extra utrustning.

Det går mycket mode i sadelunderlägg och vi ser en stor flora på marknaden. Många är bra, men ofta upplever jag att de används mer för att modet kräver det än att det är ett genomtänkt beslut. Att lägga ett underlägg under sadeln – är att underkänna sin sadel. I första hand bör man därför byta sadel. Men som med allt annat så finns det såklart tillfällen när ett underlägg gör nytta.

En padd under sadeln gör att framvalvet blir smalare. Därför lyfter padden sadeln mer framtill än bakdel. Det är därför risk att en väl passande sadel inte passar längre med pad under. Nyligen var jag med om att ta bort alla paddar under en sadel som sades inte passade hästen. Och utan paddar låg den bra - med påsarna på plats låg sadeln i brygga utan kontakt med ryggen på mitten.

Jag kan ibland le åt sadelköpare som vill ha en sadel med smal midja och ”close contact” men strax stoppar under en fårskinnspad och kanske något mer som lyfte upp sadeln från hästen och gör den bredare. Då försvinner såväl den smala midjan som närheten till hästen.

Själv använder jag underlägg på våra överbyggda hästar. Det är obekvämt att rida när sadeln lutar framåt. Då har vi ett underlägg som lyfter upp framvalvet. På vår gamle svankryggige Diamant använder vi numera ett underlägg som är extra tjockt på mitten så sadeln får kontakt hela vägen. Idealet vore så klart att hitta en ”svankryggig” sadel till honom, men det lilla han rids numer så duger padden.

Som alternativ till paddar finns det vojlockar som har en inbyggd pad, så att säga. Det kan vara ett bra alternativ. Då slipper man en extra grej under sadeln och kommer lite närmre hästen.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Vid slaget vid Poiters år 732 mötte morerna hårdare motstånd än de väntat. Detta var första gången de mötte europeiska ryttare med stigbyglar. Det lär vara första slaget där ryttarna på båda sidor red med stigbyglar. Karl Martell och hans styrkor vann slaget, och det brukar anses att detta stoppade den moriska invasionen.

Med stigbygeln får ryttaren större möjlighet att röra sig på hästen, och han sitter även stadigare. Han kan röra sig mer och åker av mera sällan. Detta är onekligen bra, men stigbygeln skapar även nya typer av olyckor, som inte drabbar barbackaryttare.

Alla tänker då direkt på att bli sittande kvar med foten och släpad efter hästen. Det är en av de saker som vi är mest rädda för att det skall hända. Jag har varit med om det och det var inget kul, även om mitt släpande inskränkt sig till några få meter.

Dock vill jag hävda att stigbygeln orsaker fler skador än man tror. Att vi har stigbygeln på foten när avtrillningen börjar, gör att foten kommer sist i marken. Den är ju kvar i luften längst, även om vi inte blir kvar med foten när vi väl är i backen. Titta på bilderna härr. Ryttaren har foten kvar i stigbygeln när nedfärden börjar, och ingen hävdar nog något annat än att rumpan eller i värsta fall huvudet når först i marken.

Med freejump x-up, en stigbygel där man sitter fast med ett clips, är risken minimal att man blir hängande efter hästen, men foten lossnar inte heller förrän det blir en belastning, alltså när vi väl ligger på marken. Freejump x-up är extrem, men många säkerhetsstigbyglar arbetar efter samma princip: när vi blir hängande och belastningen blir tillräckligt stor skall de lösa ut.

Detta är bättre än att inte lösa ut, men förhindrar inte de situationen jag visar på bilderna.

Jämför nu med bilden där en barbackaryttare trillar av. Foten först i marken och sedan rullar resten av kroppen efter. Skall man trilla av, är nog detta idealet. Så blir det även om man tappar eller släpper stigbyglarna innan nedfärden börjar. Därför fick jag i min barndom lära mig att börjar hästen bocka, eller liknande, skyndar man sig att släppa stigbyglarna för då slår man sig inte lika mycket.

Nåväl. Utan stigbyglar druttar man emellertid av oftare, varför man riskerar att skada sig oftare. Dock tror jag att antalet allvarliga skador per avtrillning är lägre om stigbygeln inte är i vägen.

Detta är en problematik jag grunnat på ända sedan 70-talet. Hur skall stigbygeln se ut, för att vara optimal? Än vet jag inte svaret. Tåhätta är bra så foten inte kommer för långt in, men hur man får stigbygeln att släppa när det behövs och bli kvar när det behövs, det har jag inte kommit på än.

Bilderna har jag hämtat på nätet. Om ägarna tycker illa om att de är med här ber jag er höra av er.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Först lite språkkunskap: Allt som sitter på en hästs huvud är inte ett träns. Träns heter det endast om det håller fast ett tränsbett. Det som håller fast andra bett-typer heter betsel eller huvudlag (huvudstol hette det i vissa delar av landet). Detta ger i sin tur att man endast kan tränsa om man använder ett tränsbett. Klär man på hästen t ex ett kandar är termen att betsla. Betsla heter det även om man har pelham, pessoabett, ... Läs mer


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Alla vet vad ett bett är, och jag skall därför inte förklara detta närmare. Oberoende av vilken typ av bett vi använder oss av, så tar det plats i hästens mun. Man tror gärna att bettet ligger i "munhålan", dvs fritt. Om man själv sväljer ett par gånger, så märker man att tungan tar upp all plats i munnen. Någon munhåla finns det egentligen inte.

Bettets verkan följer den logiska "gå undan för tryck"-regeln. Bettet ... Läs mer


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Om man med bett menar det hästen har i munnen, så är hackamore inget bett, men hur som helst så är det en betsling. Hackamoret är som en kraftig grimma eller nosrem, på vilken man har satt en hävstång på var sida Remmen om nosen sitter i samma höjd som en engelsk nosgrimma eller lägre, dock inte så att det klämmer om mungipan. I dessa hävstänger (skänklar) fäster man tyglarna på samma sätt som på ett stångbett. När man tar i tygeln, drar man åt remmen om hästens nos, och när man ger efter på tygeln öppnar sig remmen igen. Vilken sidas skänkel som spänner åt, gör inte så stor skillnad.

Hackamoret fungerar alltså som ett stångbett, och i och med det så är vi återigen där att det är svårt att styra. Det finns några få hackamore utan skänklar, och som därmed fungerar som ett tränsbett, men de är ovanliga.

Hackamore kan användas på hästar som är "krångliga i munnen". Många hästar trivs bättre när det tar om näsan. Hackamore är förbjudet på ponnytävling, och får naturligtvis inte användas på dressyrtävling (eftersom ju bara träns och kandar är tillåtna där).

Det är vanligt att man kombinerar hackamore med ett tränsbett, och då antingen med dubbla tyglar, eller med en deltatygel.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Vi lär oss att stångbettets skärpa beror på längdförhållandet mellan över- och underskänkel. Detta stämmer för stångbett eftersom tygeln sitter fästad längst ned och kindkedjan håller emot högst upp. För hackamore gäller inte detta eftersom ingen av de remmar som inverkar är fästa i överskänkeln.

Istället får vi titta på de tre punkter som blir belastade när vi sträcker en hackamoretygel. Det är såklart längst ned på skänkeln där tygel sitter, men också de två punkter där nosdel respektive hakrem sitter.

De krafter som påverkar hackamorets styrka är alltså avhängiga förhållandet mellan dessa punkter. Vi kan enkelt säga att ju längre underskänkeln är, desto skarpare blir hackamoret, och desto längre avståndet mellan nosrem och käkrem är, desto mildare blir hackamoret. Skall vi förstå detta behöver vi vrida hackamoret 30 grader, så som det sitter på hästens huvud när vi tar i tygeln.

Nu kan vi känna igen oss från alla bilder på stångbett vi har sett. Den nedersta linjen motsvarar tygeln, och de övriga två sumboliserar de krafter som påverkar remmarna. Hackamorets skärpa kan räknas ut som en kvot av avstånden A och B. Vi kan då se, att om avtåndet “på tvären”, alltså mellan punkt 1 och 2 blir kortare så blir A kortare och hackamoret alltså skarpare.

Låter vi hackamoret vrida sig lite till, får vi andra förhållanden.

Här kan vi se att om vi vrider hackamoret 45 grader har avstånd A ökat och avstånd B minskat, vilket gjort hackamoret mildare. Till skillnad mot ett stångbett blir alltså ett hackamore mildare om vi låter remmarna vara lösare. Vi kan diskutera länge vid vilken längd på remmarna som hackamoret fungerar bäst, men det överlåter jag åt er själva att känna efter.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Utöver longering kan kapsoner användas vid ridning, på samma sätt som träns- eller bridongbett. Kapsonen kan kombineras med tränsbett, och fungerar bra tillsammans med ett stångbett. Man byter alltså ut kandarets bridongbett eller stångbett.

Kapsoner används till att stanna, böja, lyfta och leda och har i stort samma funktioner som ett träns- eller bridongbett. En häst undersöker saker med mun och mule, inte med näsryggen. Det kan således vara svårt för hästen att kommunicera med ryttaren via kapsonen. En del hästar fungerar bäst med kapson, andra med träns/ bridong. För hästar med "förstörda munnar" är kapsoner ofta ett bra sätt att få hästen positiv till ridning och ryttarens hand.

Kapsonen kan ha ledat nosjärn, som de "vanliga" kapsoner vi alla känner till, men kan också ha oledade, stela nosjärn eller inget alls. Min erfarenhet är att stela nosjärn är att föredra, eftersom dessa ligger stadigare och inte kan åka runt på hästens näsa. Även om stela kapsoner alltid rör sig lite i sidled, blir de kvar på näsan och arbetar som de skall.

Kapsonens skärpa beror på följande:

  • Järnets bredd
  • Järnets form
  • Eventuell stoppnings tjocklek

Ju smalare anläggningsyta, ju skarpare kapson.

Det är enklare att på egen hand vaddera en för skarp kapson, än att försöka få en för mild skarpare

Kapsonen skall kunna lyftas 1-2 cm från nosryggen. Den får inte sitta för hårt. Kapsonen behöver inte följa nosryggens form. Den skall ligga an på nosryggens "hörn" och får inte vara trängre än att ett finger kan föras in mellan kind och kapson. Kapsonen bör sitta lågt för att ge bästa effekt, ungefär som en remontgrimma.

Kapsoner med platt nosjärn kan formas om för att passa just din häst. Det kan till exempel en hovslagare enkelt göra.

Vid ridning med kapson och träns, är risken för kläm i mungipan minst, om man sätter kapsonen som en remontgrimma, dvs. nedanför bettet.

Kapsonens ringar sitter ju längre fram på hästens huvud, än ringarna på träns och stångbett. Det är därför motiverat att använda en extra lång tygel till kapsonen, särdeles på större hästar. Med en för kort tygel blir det svårt att rida.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Hjälptyglar är ett samlingsbegrepp på olika remmar och anordningar, som på något sätt används för att reglera hästens huvudställning eller bettets inverkan. En del hjälptyglar går via ryttarens hand, medan andra är fästa direkt i hästen.

Alla skaffar sig väldigt tidigt åsikter om hjälptyglar, ofta långt innan de själva har provat att använda dem. Tyvärr är det här som så ofta i andra ... Läs mer


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

En sporres effekt beror inte enbart på hur "vass" den är utan också på hur lätt det är för ryttaren att komma åt hästen med den. Ju mindre skänkelrörelse ryttaren behöver göra för att sporren skall verka, desto finare verktyg blir sporren. Samtidigt kan ju för nära kontakt vara en nackdel på en mycket känslig häst.

När sporren används skall den inte som många betraktare tror petas utifrån och in i hästen, utan den skall arbeta nedifrån och upp och alltså glida efter sidan på hästen. Detta åstadkommes genom att ryttaren lyfter lite på hälen för att direkt sänka den igen. Att man använder skänkeln betyder alltså inte automatiskt att man använder sporren, och inte tvärtom heller för den delen. På en häst i rörelse används sporren , precis som skänkeln, i takt med hästen så att ryttaren bara förstärker det naturliga gunget i skänkeln, vilket åstadkoms genom hästens rörelse. När ryttaren rider med skänkeln i normalläge skall alltså sporren vara en bit ifrån hästen. Hur långt avståndet skall vara beror på hur snabb verkan man vill ha av sporren

Av denna anledning behöver en liten ryttare på en stor häst en kortare sporre än en lång ryttare på en liten häst. Likadant behövs det längre sporrar på hästar med välvda revben än på hästar med raka sidor. Det är av dessa anledningar som det finns sporrar av olika längd. En normal sporre är 3 cm lång och de längsta i handeln är drygt 5 cm

En längre sporre är i sig inte skarpare än en kort sporre. Det som avgör skärpan är sporrens och framför allt sporrspetsens form. Ser man sporren från sidan så finns det 3 huvudtyper

  • Böjda sporrar. Dessa skall sitta nedåtböjda och är den mildaste typen, eftersom en rätt lång del av sporrhalsen kommer i kontakt med hästen.

  • Raka sporrar. Dessa passar bra för ryttare med längre ben, och på mindre känsliga hästar. Den raka sporren är något skarpare än den böjda eftersom mindre del av den kommer i kontakt med hästen (trycket fördelas över mindre yta).

  • Svanhalssporrar. Dessa är uppåtböjda och slutar oftast i en kula, eller så hänger spetsen lite nedåt. För ryttare med mycket långa ben på hästar med välvda revben.

Medan längden (och halsens form) på sporren alltså påverkar hur lätt det är för ryttaren att komma åt hästen med den, så påverkas skärpan av profilen på sporrens spets.

  • Kulsporrar slutar som namnet anger i en kula. Det är den mildaste sporren av dem alla. Förr fansnd et sporrar med mycket stora kulor, men sådana ser man sällan idag.

  • Normala sporrar är runda och platt avskurna i slutet. Finns både raka och böjda.

  • Fyrkantsporrar är den skarpaste typen. Sporrhalsen är gjord av fyrkantigt stål istället för av runt stål. Detta gör att det är en mycket liten del som träffar hästen och därför är denna sporrtyp vass.

  • Sporrar med klingor, dvs rörliga hjul eller stjärnor längst bak. Dessa sporrar kan se hemska ut, men eftersom hjulet eller stjärnan glider efter hästen är de inte mycket skarpare än en normal sporre.

Hur högt man skall placera sporren på hälen, finns det inga bestämda regler om. Där gäller det att prova sig fram. På den tiden jag red i ridstövlar, som ju har en hög hälkappa, ville jag ha mina sporrar högt uppe på hälkappan. Numera rider jag huvudsakligen i jodpurs, och trivs bäst med klacksporrar. Jag tror att detta beror på att man är rörligare med kängor än med stövlar.

Klacksporrar sitter utan remmar. De hålls fast "av sig själv" och är därför enkla att ta av och på, så enkla att det är lätt att tappa dem när man är till fots. Därför förvarar jag alltid mina klacksporrar i fickan när jag inte rider. Eftersom man slipper krångla med remmar, är det lätt att ta av och på klacksporrar när man sitter till häst, och man kan således även lätt byta sporrar under ett ridpass.

Rider man många olika hästar gör man bra i att hålla sig med en liten samling av olika sporrar så att man alltid har rätt sporre för just den hästen. Det är inget kul att sitta på en yster eller nervös häst med för skarpa sporrar.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer

Välbalanserat spö
Dåligt spö

När jag skall köpa ett nytt spö, gör jag alltid ett enkelt test med det. Jag balanserar det horisontellt på ett finger och tar reda på var spöets tungdpunkt finns. Ett bra spö har tungdpunkten högt upp, nära handtaget.

Ju högre tungdpunkten ligger, desto lättare känns spöet att hantera. Om ett spö känns tungt och klumpigt beror det inte på att det är för långt eller tungt, utan på att det är felbalanserat. Ibland har jag satt fast en stor mutter eller liknande högt upp på spöet, för att flytta upp tyngdpunkten och få en bättre balans.

Ett väl balanserat spö svarar direkt på handens rörelse och man behöver inte vifta så mycket på handen för att få rätt rörelse i spöt. Ett felbalanserat spö reagerar på något sätt för sent och för oprecist. Det känns som om spöt är för mjukt.

Ett dåligt spö med tyngdpunkten långt ned väljer man oftast att hålla nedanför handtaget för att få rätt balans i det.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer