Vid slaget vid Poiters år 732 mötte morerna hårdare motstånd än de väntat. Detta var första gången de mötte europeiska ryttare med stigbyglar. Det lär vara första slaget där ryttarna på båda sidor red med stigbyglar. Karl Martell och hans styrkor vann slaget, och det brukar anses att detta stoppade den moriska invasionen.
Med stigbygeln får ryttaren större möjlighet att röra sig på hästen, och han sitter även stadigare. Han kan röra sig mer och åker av mera sällan. Detta är onekligen bra, men stigbygeln skapar även nya typer av olyckor, som inte drabbar barbackaryttare.
Alla tänker då direkt på att bli sittande kvar med foten och släpad efter hästen. Det är en av de saker som vi är mest rädda för att det skall hända. Jag har varit med om det och det var inget kul, även om mitt släpande inskränkt sig till några få meter.
Dock vill jag hävda att stigbygeln orsaker fler skador än man tror. Att vi har stigbygeln på foten när avtrillningen börjar, gör att foten kommer sist i marken. Den är ju kvar i luften längst, även om vi inte blir kvar med foten när vi väl är i backen. Titta på bilderna härr. Ryttaren har foten kvar i stigbygeln när nedfärden börjar, och ingen hävdar nog något annat än att rumpan eller i värsta fall huvudet når först i marken.
Med freejump x-up, en stigbygel där man sitter fast med ett clips, är risken minimal att man blir hängande efter hästen, men foten lossnar inte heller förrän det blir en belastning, alltså när vi väl ligger på marken. Freejump x-up är extrem, men många säkerhetsstigbyglar arbetar efter samma princip: när vi blir hängande och belastningen blir tillräckligt stor skall de lösa ut.
Detta är bättre än att inte lösa ut, men förhindrar inte de situationen jag visar på bilderna.
Jämför nu med bilden där en barbackaryttare trillar av. Foten först i marken och sedan rullar resten av kroppen efter. Skall man trilla av, är nog detta idealet. Så blir det även om man tappar eller släpper stigbyglarna innan nedfärden börjar. Därför fick jag i min barndom lära mig att börjar hästen bocka, eller liknande, skyndar man sig att släppa stigbyglarna för då slår man sig inte lika mycket.
Nåväl. Utan stigbyglar druttar man emellertid av oftare, varför man riskerar att skada sig oftare. Dock tror jag att antalet allvarliga skador per avtrillning är lägre om stigbygeln inte är i vägen.
Detta är en problematik jag grunnat på ända sedan 70-talet. Hur skall stigbygeln se ut, för att vara optimal? Än vet jag inte svaret. Tåhätta är bra så foten inte kommer för långt in, men hur man får stigbygeln att släppa när det behövs och bli kvar när det behövs, det har jag inte kommit på än.
Bilderna har jag hämtat på nätet. Om ägarna tycker illa om att de är med här ber jag er höra av er.