Del 11 - Sidvärtsrörelser

Bokens delar
  1. «Föregående - 
  2. 1 - Ett litet förord
  3. 2 - Om ridning, säkerhet och hästhantering
  4. 3 - Om dressyrens grundtankar
  5. 4 - Om ryttarens och hästens språk
  6. 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer
  7. 6 - Om ryttarens inverkan
  8. 7 - Om hästens form
  9. 8 - Om böjande, balans och övergångar
  10. 9 - Om rörelserna
  11. 10 - Om vändningar och ryggning
  12. 11 - Sidvärtsrörelser
  13. 12 - Galopparbete
  14. 13 - Utrustning
  15. 14 - Osorterbart
  16. 15 - Unghästen
  17. 16 - Arbete för hand
  18. 17 - Pilararbete
  19. 18 - Piaff
  20. 19 - Övningar
  21. 20 - Video
  22. 21 - Ridhandbokens bilder
  23. Nästa»
I del läser du följande kapitel:
Kapitel i del :

Sidvärtsrörelserna

Öppna på volt
Sluta på volt
Förvänd sluta
Öppna
Sluta

Sidvärtsrörelse kallas varje övning där hästen följer en linje samtidigt som den går "på snedden". Fram- och bakdel går alltså inte på samma spår utan liksom bredvid varandra, ungefär som en rallybyíl som sladdar runt i snön. Man brukar prata om fyra sidvärtsrörelser: Skänkelvikning, öppna, sluta och förvänd sluta.

Många har svårt att förstå skillnaden mellan öppna och sluta, och att se skillnaden dem emellan. Detta kan bero på de underliga namnen på dessa rörelser. På tyska och engelska heter de motsvarande "framdelen in" för öppna och "bakdelen in" för sluta. Så enkelt är det tyvärr inte på svenska, men använder man dessa utländska begrepp förväxlar ryttaren snart begreppen in och ut...

Nu finns det emellertid mycket få saker inom ridsporten som har logiska namn. De flesta lär man sig att förstå ändå. (tänk bara på det underliga uttrycket att ställa hästen i hörnen. Varför skall den stå där?)

För att förstå skillnaden mellan rörelserna, kan man använda sig av en banan. Rita ögon i ena ändan av bananen, och en svans i den andra. Lägg sedan bananen på fönsterbrädan, med ytterkurvan mot fönstret. Tänk dig nu att bananen är på väg längs med fönsterkanen, i sin böjda form.

Tryck nu svansen mot fönstret, och se hur framdelen av bananen åker in. Du har åstadkommit en öppna.
Tryck istället bananens huvud mot fönstret, så att bakdelen åker in, och du har åstadkommit en sluta.

Och så till det underligaste av allt: Förvänd sluta.

Tänk er att man rider sluta på en volt, alltså med baken lite innanför. Därifrån kan man, faktiskt, byta volt och ändå bibehålla böjning och tvärning, så att man rider hästen "utåtböjd" med baken utanför sig. Detta är förvänd sluta. Sluta i fel varv, helt enkelt. Oftast ser man förvänd sluta efter långsidan, men på rakt spår är det ingen större skillnad på rättvänd eller förvänd sluta. På volten är det däremot en rätt svårare sak för hästen att klarar av en förvänd sluta, det vet alla som har försökt.

Man kan på samma grunder rida förvänd öppna, en rörelse det sällan pratas om.

Öppna, sluta och förvänd sluta brukar man kalla skolorna. Den enklaste sidvärtsrörelsen för hästen (och för ryttaren), skänkelvikningen, betraktas av outgrundlig anledning inte som en skola. Medan skänkelvikningen bara förekommer i lätta dressyrklasser, rids skolorna hela vägen upp till de svåraste klasserna. Sluta är den enda sidvärtsrörelsen som på tävling rids i galopp, men på träning är det mycket nyttigt att rida även öppna i galopp.

Med tvärning menas hur mycket på snedden hästen går. Det kan man se rätt tydligt om man står vid den punkt som ryttaren är på väg till, eller om man som ryttare rider sidvärts mot ridhusspegeln. Men pratar ofta om tre- resp. fyrspårig tvärning.

Det mesta man brukar tvära är så att det är lika långt mellan alla fötter, framifrån sett (eller det tänkta spåret på marken efter dem), dvs. att längst åt ena sidan är en framfot, sedan nästa framfot, sedan en bakfot och längst ut den sista bakfoten. Detta kallar vi att hästen är 4-spårig.

Ofta rider man bara med så mycket tvärning att hästen är 3-spårig, dvs. att ett bakben och ett framben går i samma spår. Man kan även rida en rörelse med så lite tvärning att en bakfot går på ett spår mellan framfötterna.

Det är inte bättre att rida med för mycket tvärning . Däremot skall ryttaren lära sig att veta hur mycket han tvärar och att lära sig att variera hur mycket han tvärar.

Man kan även ride 90 grader åt sidan. Det gör man i western och equitation, ofta med en bom mellan fram- och bakben.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Övning: Titta snett

En sidvärtsrörelse är en rätt komplicerad övning, som består av många delar som måste fungera tillsammans. Bäst är att öva dem var för sig, och sedan lägga ihop dem. Lyckas vi bygga de olika delarna på ett sådant sätt att vi kan rida dem med endast en hjälp, brukar vi kunna få ett bra resultat.

I en sidvärtsrörelse skall bakbenen gå i sidled, frambenen gå i sidled, framdelen gå på en linje och bakbenen på en annan, och dessutom skall hästen oftast inte gå dit näsan pekar, utan just sidvärts. Ovanpå detta skall vi se till att komma dit vi vill.

Det sista, att styra, har jag beskrivit flera övningar för.

Att få bakdelen att gå i sidled, övar vi i framdelsvändningen.

Att få framdelen att knata i sidled, finns det inte lika bra övningar för, och inte heller att få hästen att gå åt ett annat håll än den tittar. Det sista har jag mer och mer förstått, att det är den största utmaningen.

Detta kan vi initialt öva efter staketet.

Så: Rid efter staketet, gärna något innanför. Be därefter hästen att titta diagonalt in över ridbanan medan den följer staketet, eller vilken linje du nu valt. Hur mycket snett hästen tittar är inte så viktigt, till en början kan man nöja sig med det lilla. Även om detta låter enkelt, vet jag att de ovana får kämpa en hel del med det. Vi vrider in hästens huvud med tyglarna, och skall samtidigt styra genom att flytta händerna höger eller vänster (utåt eller inåt), beroende på vilket håll hästen försöker ta vägen. Den ovana hästen tror gärna att snedtittandet betyder att den skall styra snett inåt, men det är lika ofta att hästen försöker att kliva utåt med bogen. Därför måste vi veta vilken linje vi tänkt rida på och se var hästens bogar är i förhållande till den, så vi kan styra på lämpligast sätt, antingen inåt eller utåt.

Den första tiden låter vi hästen se ut helt hur den vill i kroppen. Bry dig inte om ifall den böjer på fel ställe, eller inte alls, eller skjuter ut baken och går sidvärts, eller så. Det enda som är viktigt är att hästen tittar dit vi vill, och håller framdelen på den linje vi vill. Om frambenen går rakt fram eller i sidled, kan vi strunta i. Det är svårt att strunta i allt detta, för vi är så vana att vi skall knåda med skänklarna, och en massa annat. Tänk på att skänklarna snart, i mer avancerade övningar, kommer behövas till att kontrollera bakbenen.

Ni har lyckats med övningen när ni inte längre behöver styra aktivt utan märker att hästen av sig själv går dit vi hade tänkt oss. Då lättar vi på tyglarna, och undersöker om hästen förstått fullt ut. Fortsätter hästen med huvudet åt sidan och på den linje vi tänkt, har vi lyckats och vi behöver inte öva mer idag.

När övningen sitter bra efter staketet, flyttar vi in till platser utan staket, förslagsvis med framdelen 1-2 steg innanför spåret, och övar samma sak. Fortfarande låter vi bakdelen göra vad den vill.

Lyckas vi även innanför spåret, kan vi så smått börja begära en svårare rörelse genom att bättre kontrollera bakbenen med skänklarna och böjningen med sits och tyglar. Då kan vi, beroende på hur vi väljer att göra, döpa övningen till öppna eller skänklevikning.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Skänkelvikning

Skänkelvikning från ett lite ovanligt perspektiv. Vi ser utsidan av hästen, som är på väg snett över banan mot en punkt till vänster om fotografen. Yttre örat är närmast oss betraktare. Inre framfot kommer att sättas ned framför den yttre och ytter bak är duktigt på väg framåt med vinklade leder. Betyget blev 7. Foto: P Holst

Att definiera skänkelvikning är inte helt lätt. Det finns en definition av en stilistisk skänkelvikning i tävlingsreglementet, men mycket mer än vad som ryms i denna definition kan betraktas som en skänkelvikning.

Man kan rida skänkelvikning med olika tvärningar, och även med olika böjning. Ändå är det att betraktas som skänkelvikning. Jag vill jag därför definiera skänkelvikning på det enkla sättet, att skänkelvikning kallas varje sidvärtsrörelse som inte kan definieras som öppna eller sluta.

Det som hjälpgivningsmässigt skiljer skänkelvikning från framdelsvändning, är att vi nu också skall kommendera hästens framdel, så att vi, med önskad tvärning, kommer dit vi hade tänkt oss.

Hur mycket på tvären skänkelvikningen skall gå, finns det bara regler om på tävling. I working equitation rider man 90 grader åt sidan, och det klarar alla hästar med lite träning. Idealet är att vi själva väljer vilken tvärning hästen skall gå i, och ser till att hästen gör det. Man kan såklart länge diskutera vid vilken tvärningsgrad som hästen gymnastiserar bäst, men den diskussionen kan vi ta senare. Först skall vi lära oss att behärska och variera rörelsen.

Skänkelvikningen rids ofta på en diagonal, men man kan like bra rida den längs med långsidan eller på en volt. Jag brukar säga, att om man rider på medellinjen, diagonalen eller långsidan, beror på var och åt vilket håll ridhuset är byggt. Skillnaden mellan till exempel medellinje eller diagonal handlar ju endast om väderstreck. Hade man byggt ridhuset i ett annat väderstreck, hade även diagonalen gått åt annat håll.

Rider man efter långsidan är det oftast mest praktiskt att vända huvudet inåt och baken ut mot staketet. Rider du i vänster varv skal du alltså rida skänkelvikning efter långsidan undan vänster skänkel. Det finns tillfällen när det är vettigt att sätta ut hästens huvud mot staketet och tvära, til exempel på hästen som springer ifrån övningen, men jag tycker det måste kännas instängt för hästen att gå med huvudet mot väggen. Det blir svårt med framåtbjudningen.

Gör så här:

Innan du alls försöker att tvära, skall du har klart för dig vart du är på väg. Du måste känna att du har bjudning efter den linje du vill rida. Rid alltså inte bort från långsidan, utan mot en punkt på andra långsidan, i änden på diagonalen och känn att hästen förstår vart den skall.
När detta är klart, kan du antingen flytta upp bakdelen med innerskänkeln, eller bromsa upp och leda in framdelen. Båda varianterna gör att hästen vrider sig och börjar tvära.

Glöm till en början allt prat om att ställa hit och dit. Var hellre noga med att hästen rör sig mot den punkt du sett ut som mål, och att du och hästen håller ungefär lika mycket i båda tyglarna. Det vanligaste nybörjarmisstaget är att dra för mycket i innertygeln (alltså tygeln på den sida med den aktiva skänkeln). Då blir oftast resultatet att hästen böjer halsen och går rakt fram med fötterna.

När man kommit till detta läge, märker man ofta att hästen:

  • inte längre är på väg dit man hade tänkt sig
  • eller har minskat tempot
  • eller har ökat tempot
  • eller går åt fel håll (kanske en meter mer till vänster än vad du siktade)
  • eller inte har baken bredvid sig utan kvar bakom sig
  • eller böjer halsen och springer med bogen åt sidan
  • eller tvärar för mycket
  • eller har hittat på något annat. Listan kan säkert göras längre.

Nu börjar en intressant lek som vi har i alla rörelser och vad vi än hittar på med hästen. Vi skall ta reda på vilken bit som inte fungerar, och hur vi skall åtgärda den.

  • Om hästen ökar tempot, har den ofta slutat tvära och går dit nosen pekar, vilket inte sammanfaller med den riktning du hade tänkt rida. Du får bromsa (proa, det funkar bäst) och styra. Får vi rätt på detta, hamnar oftast också bakdelen där vi hade tänkt oss.
  • Om hästen tvärar för mycket (går för mycket på snedden) beror detta ofta på att den har minskat tempot och går åt fel håll (utåt). Åtgärden är alltså, att styra dit man vill igen, och återta det tempo man ville rida i. Smacka är en bra sak.
  • Om hästen bara flyttar iväg bogen åt sidan och "glömmer" baken har den oftast även ökat tempot och förböjt halsen. Åtgärd är oftast att räta ut hästen till ursprunglig form med yttertygeln (kolla att sitsen är mitt i sadeln och inte hamnat galet).
  • Om hästen inte vill tvära hjälper det inte att smacka. Smackning är en drivande hjälp, inte en sidförande. Smackar du, tar hästen mera fart framåt istället och tvärar förmodligen ännu mindre. Däremot fungerar det utmärkt att proa i det läget.


När skall du vara nöjd med din skänkelvikning? Det beror lite på var i din och hästens utbildning ni befinner er men generellt kan man säga att om hästen går dit du vill i den tvärning du vill i det tempo du vill på den linje du vill, så har du lyckats. Prova i det läge att lätta på tyglarna och se om hästen fortsätter att gå i samma skänkelvikning. Gör den det, får du guldstjärna av mig. När hästen accepterar skänkelvikningen väljer den själv lämplig form och böjning. Det är inget du behöver lägga dig i.

Skänkelvikning i trav ingår i LA. Från tid till annan rider man skänkelvikning i skritt i LB. I LA red man förr skänkelvikning efter hela diagonalen. Detta är onödigt länge. Jag rider hellre många korta skänklevikningar. Det ger bättre inlärnings- och träningseffekt.

Relaterade kapitel:
Flytta bakdelen

[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Skänkelvikning - the movie

Blixten och jag rider skänkelvikning åt lite olika håll, såväl på diagonalen som längs med långsidan. Vi rider även motställt ibland, en enklare variant av sluta. Notera hur hans rumpa och svans gungar avslappnat i rörelsen.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Sidvärts efter staketet

Escyro och jag rider skänkelvikning efter staketet. Eftersom han vill kliva tillbaka med framdelen till spåret blir han motställd när jag försöker hindra det med yttertygeln.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Öppna

Knabstrupperhingsten Faust visar att öppna inte är något krångligt.
På hästar med tätt mellan bakbenen blir det inte mycket tvärning i den trespåriga öppnan.
Sträckning av ytterbogen...
och av innerbogen

Öppna påminner om skänkelvikning och trots ett helt liv inom hästeriet har jag inte hittat en entydig förklaring om var gränsen går mellan skäkelvikning och öppna.

I öppna skall det inre bakbenet sätts ned mitt under hästens tyngdpunkt, vilket även är mitt under ryttarens rumpa. I öppnad är hästen mer böjd än i skänkelvikningen. Oftast kommer böjningen av sig självt, som ett resultat av att hästen vill hitta ett enkelt sätt att få inner bakben in under magen. Enklast är att föra fram inner höft, varvid böjningen kommer (eftersom hästen då måste föra bak ytter höft och för att klara av det måste hästen slappna av i yttermuskulaturen varvid yttersidan längs ut).

I öppnan får hästen en underbar gymnastik i ryggmuskulaturer och bogar. Böjningen ger ett stretchande arbete i ryggmusklerna på utsidan samtidigt som frambenen kliver i sidled och stretchar musklerna i hästens bogar.

Öppna kan ridas i alla gångarter. Den är ett underbart sätt att få hästen att balansera sig i galoppen. Öppna i galopp kan man börja träna samtidigt som man tränar öppna i trav, men man kan aldrig rida med stor tvärning i galoppen.

Det finns tre sätt att starta en öppna, och dessa blir tydliga om vi rider på en kritad linje på väg mot en spegel:

Det vanligaste är att man flyttar framdelen inåt och behåller bakdelen på den linje man utgår från.

Det andra sättet är att på den böjda hästen flytta bakdelen utåt med framdelen kvar på linjen. Det gör man för inner skänkel och genom att vrida sig i sadeln. Detta är det enklaste sättet.

Det tredje sättet är att flytta in framdelen och ut bakdelen, medan hästen vrider sig med ryttaren och sin egen tyngdpunkt som nav. Då hamnar framdelen innanför linjen och bakdelen utanför linjen.

Man kan rida öppnan med olika tvärningar. Med lite tvärning blir rörelsen enkelt för hästen. Då är det lätt att få benet in under magen och in under tyngden. Rider vi med mer tvärning, på fyra spår, måste hästen ha benen längre fram och in inder kroppen för att kunna hålla balansen, varför man kan se den tvära öppnas som mera samlande.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Öppna på volt

Öppna på volt är en lämplig övning på ogymnastiserade hästar, på olydiga hästar och oroliga, "stirriga" hästar.

Det är en flytande gräns mellan en stor framdelsvändning och en öppna på volt. Båda övningarna handlar om att få hästen att går framåt för innerskänkeln, vilket gör att det blir en volt av det hela.

Volten behöver inte vara så stor, det räcker gott om den är 6-10 meter. Ju större volten blir desto mer lik en rak linje blir den. Om man ställer något i mitten av volten blir det tydligt hur hästen förhåller sig till rörelsen

En av voltens klara fördelar är att den aldrig tar slut. Man kan öva på en stund, vilket kan vara viktigt på olydiga hästar. Man behöver inte avbryta övningen förrän man är nöjd. 

Den lilla volten underlättar för de flesta hästar att koncentrera sig. Ju större yta man rider på, desto fler intryck att "checka av". Därför är volten bra för oroliga hästar.

Den lilla volten är bra för ryttaren då det är enkelt att kontrollera att man är på väg dit man vill, och alltså har lydighet och kontroll på hästen. Därför är den lilla volten bra för den olydige, "stöddige" hästen.

Om vi ser hur öppnan på volten skiljer sig från öppnan rakt fram, kan vi konstatera att på volten rör sig framdelen inte lika mycket i sidled varför stretchingen för bogmuskulaturen inte blir lika stor. Därför är det en bra övning för den ännu inte helt vige hästen.

På bilden kan ni konstatera att hästens huvud är bredvid mitt-ringen. Hästen skall alltså inte ha voltens centrum framför sig, utan bredvid eller snett framför sig. Genom att kontrollera hur hästen "förhåller sig" till mitten kan vi konstatera hur hästen reagerar på övningen.

Om volten blir för stor beror det oftast på att vi inte har någon bjudning. Bogarna rör sig inte framåt. Då är det inga bromsande ytterhjälper som behövs, utan framåtdrivande hjälper som skapar bjudning.

Blir volten för liten kan vi vara rätt glada. Då har vi en häst som kliver fint in under magen med bakbenen, men som trots allt tar för små steg med frambenen, Då kan vi fösa ut bogen med innertygeln eller spöt på inner bog.

Om tvärningen blir för stor (att hästen tittar mot mitten av volten, inte runt volten), beror även det på för dålig bjudning. Även här beror det på att bogarna inte rör sig framåt. Oftast behöver vi då sätta fart på bogarna, vilket återigen handlar om framåtdrivande hjälper, kanske en innertygel som trycker ut bogen.

Om hästen hamnar med mittkonen snett bakom sig skjuter hästen oftast mot handen. Vi kan konstatera att vi samtidigt får en dragig mun. Då kan vi antingen använda innerskänkeln till att kommendera ut baken och få hästen att svänga igen, eller så bromsar vi. Det är dumt i detta läge att börja styra med innertygeln. Vi får då ingen tvärning, vilket var meningen, och hästen "slipper" rörelsen.

Vi skall koma ihåg, att målet med övningen är att få hästen att bjuda framåt och sätta inner bak under magen. Detta gör vi främst med innerskänkeln, och får vi något av ovanstående felresultat kan vi således konstatera att hästen av någon anledning inte lyder innerskänkeln. Ingen häst har ännu blivit lydigare för innerskänkeln genom att vi använder andra hjälper än innerskänkeln, varför vi sällan vinner något på att "korrigera" med en massa andra hjälper. Därför skall all användande av andra hjälper betraktas som nödlösningar som vi får ta till för att rätta till de grövsta missarna. Utbildande blir övningen egentligen endast om vi är envisa med innerskänkeln.

Hur länge skall vi då hålla på? Bara för att vi kan, är det sällan motiverat att snurra 17 varv. Jag brukar vara nöjd, när hästen gör övningen avslappnat, med en självvald böjning och med bjudning. Då avbryter jag övningen. Ett bra sätt att avsluta är att vända igenom volten och öva samma sak åt andra hållet.

Har vi en ovillig häst, kan det ibland hända att vi får snurra på en stund. Får vi inte resultat, fortsätter vi tills vi får det. Övningen är så gymnastiskt enkel att de flesta hästar klarar den. Det är emellertid inte ovanligt att stöddiga hästar "vägrar" att göra övningen. Att slappna av och finna sig, är inte ett bra sätt att ta över kontrollen, varför den kaxiga hästen kan ha åsikter om detta.

Vi kan öva detta i skritt och trav. Öppna i galopp är en rätt omständlig sak, varför jag sällan rider det.

Relaterade kapitel:
Flytta bakdelen
11 maj 2009

Tack för detta inlägg!

Det stämde så precis med det jag och Lilleman har övat med dina instruktioner. Jag hade fått för mig att hästen skulle ha huvudet in men med hjälp av lite filmande och korrespondans sitter jag nu med hästens huvud där det ska vara och flyttar hästen med innerskänkel och kan vid behov putta med tygeln hästens framdel innåt eller utåt. I alla fall på den lilla volten. Lite korta steg kan jag tycka men jag har tyckt att jag fått en bättre rörelse och ska nu jobba med längden.

Det lilla jag hunnit prova i trav har resulterat i en ovilja i att kliva på med inner bak och förböjd häst och mulen nära bringan istället. Nu ska jag prova mer med innerskänkeln och kanske en mer rak häst för att få honom med i rörelsen.

/Helena Remback
5 september 2009


Du skriver "Blir volten för liten kan vi vara rött glada. Då har vi en häst som kliver fint in under magen med bakbenen, men som trots allt tar för små steg med frambenen, Då kan vi fösa ut bogen med innertygeln."
Vi har detta problem med vår häst. MEN när vi försökt korrigera med innertygeln upplever jag att vi tappar övningen. När vi går in i öppnan igen hamnar vi åter på en för liten volt...... Häromdagen slog det mig att det kanske handlar om att Cessie inte är tillräckligt lösgjord i sina bogar och därför inte kan trampa tillräckligt mycket sidvärts med frambenen för att på så sätt hålla sig kvar på den önskade voltstorleken. Efter att jag läst vad du skriver verkar jag vara alldeles fel ute i mina funderingar. Jag är därför tacksam för kommentarer.

Öppnan på rakt spår fungerar bra (på vår nybörjar-nivå). Slutan är oftast lika lätt oavsett rakt eller böjt spår.
Markus 5 september 2009

Du behöver inte vara fel ute i dina funderingar. det kan vara jag som uttrycker mig otydligt, eller så har din häst begripit något som vi inte begriper.

Det kan finnas en enkel men inte särdeles klädsam förklaring till att din häst förefaller ha lättare för öppnonrna på rakt spår, än på volten, och det kan bero på hur den väljer att sköta sina framben.

Vill hästen inte gymnastisera sina bogar när man rider på volten, brukar öppnan sluta som en framdelsvändning där frambenen går framåt på en liten volt. Faktiskt är det detta som är framdelsvändnignens styrka; den gymnastiserar bara bakdelen, vilket man ibland vill. När du försöker göra om denna framdelsvändning till en öppna stöter du på patrull om hästen inte vill stretcha sin inner bog. Ofta händer då det som du beskriver som att "tappa övningen", vilket jag gissar betyder att hästen kliver iväg för mycket åt sidan med bogen och liksom blir svår att styra? Detta är det andra sättet att slippa gymnastisera bogarna: man breddar med frambenen och kan liksom gå på snedden ändå. Det är den omtalade tappade ytterbogen; den förböjda hästen.

Måhända är det så din häst lurar dig i öppnan på det raka spåret. den kliver framåt/utåt med ytter framben, istället för at kliva rakt på. Gör hästen så på en volt, märker man det tydligt eftersom det inte blir en volt längre.

Ett bra sätt att kontrollera vad som sker med öppnan på det raka spåret, är att be hästen antingen växla från öppna till framdels vändning, eller gå in på en liten volt. Om detta är gjort utan bekymmer, var öppnan bra. Behöver man 3-4 stegs "ommmöblering" av kroppen innan förändringen sker, kan vi vara säkra på att vi inte hade någon öppna utan en tappad ytterbog.

Man märker även detta tydligt, om man rider sina rätlinjiga öppna någon annan stans än vid ett staket. Prova att rida öppnan två meter innanför staketet, och se till att hålle den där hela vägen. Om öppnan strax ändå är vid staketet, har du lite pyssel framför dig med att hämta in den där ytterbogen och ordna bjudningen åt rätt håll.

14 oktober 2009

Ett stort tack för dina träningsförslag!!

Den här veckan har jag återupptagit träningen med öppnan på volten och jag har arbetat enligt ditt förslag, men än så länge bara från marken. För att kunna hålla koll på att vi är kvar på volten har jag märkt ut voltspåret med koner som vi skall hålla oss precis utanför. (Att bara ha en mittpunkt är för svårt för mig än så länge. I stället för en rund volt blir det mer ägg-format).

Det blev, precis som du svarade ovan, mycket tydligt med den tappade bogen. Naturligtvis är det så hon gjort på rakt spår också, men det har inte varit tillräckligt uppenbart för mitt otränade öga. Jag känner mig fortfarande en aning osäker på hur korrekt rörelsen är, men jag har kollat av den genom att ur öppnan gå in på en mindre volt och det har fungerat ganska bra tycker jag. Testade idag med att gå över i en framdelsvändning. Nu har vi inte tidigare tränat på den rörelsen fullt ut så det blev lite överkurs. Hur som helst ramlade hon i alla fall inte iväg med bogen före, snarare stannade hon upp för att därefter fortsätta att trampa runt med baken. Låter det som att vi är på rätt väg? Jag hoppas att vi är det. Det känns i alla fall som om rörelsen nu är mycket mer en öppna än vad det var tidigare.

Markus 14 oktober 2009

Visst är du på rätt väg!

En framdelsvändning för mig betyder inte att framdelen måste "trampa på stället". Jag vill att de går runt på en liten volt av ungefär en rockrings storlek. det viktigaste är att du i vändingen, till skillnad från i öppna, kan få frambenen att gå rakt framåt (eller lite inåt) istället för sidleds utåt.


[ 5 kommentarer | Upp ]

Dölj kommentarer


En bild av öppna

Neanstående bild är hämtad från Müselers ridlära. Den består av en farlig massa linjer och streck. En del av dem visar på saker som jag inte är övertygade om att de stämmer, och en del visar bra saker.

En del linjer känner ni igen. Det är de streckade linjerna som visar att ryttarens underkropp skall ha samma vinkel/riktning som hästens höfter. Andra linjer visar att ryttarens överkropp skall ha samma vinkel/riktning som hästens bogar. Vad dessa linjer även verkar vilja visa är att hästens bakdel skall vara vinkelrät mot färdriktningen, dvs. att bakdelen skall gå rakt fram i öppnan. Detta är ett påstående som man stöter på då och då. Jag vet inte om det alls är möjligt att rida så, eller om detta bara är en hyperkorrekt önskan.

Vi ser an annan linje som delar in hästen kropp i två delar: en streckad och en osträckad. Vad jag tror att författaren vill säga med denna linje (jag har inte boken tillgänglig just nu) är att hästen skall vara så böjd att inner bog ligger på en linje mellan nacke och svansrot. Även detta tror jag är resultatet av hyperkorrekt tänkande.

Hur det förhåller sig med dessa saker, skall jag försöka att reda ut.

Vi ser även hur ryttaren på bilden sitter tydligt på insidan av hästen. Krysset på ryttarens huvud visar nog den approximerade placeringen av tyngdpunkten. All fysisk logik säger att tyngdpunkten hamnar på insidan av en böjd kropp, och vi vet att vi bör sitta ovanför denna tyngdpunkt. Här är jag helt överens med författaren.

Den intressantaste linjen på bilden är emellertid den med pilen på. Här visas tydligt att inner bak och ytter fram går på samma linje, och även att tyngdpunkten hamnar på denna linje. Detta visar ju att bakfoten kliver i riktning mot tyndpunkten. Tittar vi noga på linjen kan vi se vad min elev Mia Bohman nyligen konstaterade och som jag aldrig tänkt på: Denna linje med pilen på fortsätter ut genom ytter bogspets!

Detta sista är en intressant upptäckt, för det ger oss en tydlig möjlighet till styrande och letande efter lagom tvärning i öppnan. På samma linje, den med pilen, har ju ryttaren sitt huvud. detta betyder att om vi ser till att ha ytter bogspets mitt framför oss i öppnan, hamnar nog inner bak mitt under ryttaren och vi rider en bra öppna.

Äntligen har vi därmed fått ett bra sätt att kontrollera tvärningen i öppna; vi siktar över ytter bog!

Ingela 15 januari 2010

Testade detta tankesätt med ytter bogspets för att få rätt styrning när jag red Escyro idag och  det kändes mycket bra.

Helena 16 januari 2010

Hästen på bilden ser ut att bara böja sig i bröstkorgen. Jag har som mål att rida öppnan med en jämn böjning genom hela hästen. Bröstkorgen är den styvaste delen så det verkar dumt att böja sig här och ingen annanstans. Hur gör ni?

Markus 16 januari 2010

Detta är nog en av de mest omtvistade sakerna i ridnignen, Hur böjer sig en häst?

Bröstkorgen är ju stelast. Jag gissar att den knappt är böjbar alls. Önskar Hanna läste här, så jag kunde få det bekräftat. I alla fal böjer sig kotona i bäckenet inte alls, så i stort kan man säga att de böjbara delarna är hals, kors noch svans.

Hästen är ju aldrig lika perfektionistisk och bokstavstrogen som vi är. Hästen vet inte att dcen förväntas böja sig lika mycket hela vägen, och gör det således inte heller, vågar jag påstå. Åtminstone inte i skelettet. Muskulärt torde vi kunna få en genomgående böjning, alltså att hästan har samma muskeltonus genom hela muskulaturen.

Eller?

Det vi vill åstadomma med hästens böjande är ju främst en avslappning, gymnastisering och stretching av ryggmusklerna. Således är böjningen bra när vi har åstadkommit detta.

Vi har lärt oss att vara rädda för at böja för mycket, men egentligen har ingen väl sagt vad som är så farligt med att böja för mycket? Man hör möjligen att risken är att man tappar bogen, men har hästen tappat bogen har den inte böjt för mycket; den har böjt sig fel eller snarare inte alls.

Hästen skjuter ut bogen för att slippa länga ut sina ryggmuskler. Därmed vinklar den inte heller fram inner höft och är helt enkelt inte böjd. Jag skall leta upp bilder på tappade ytterbogar och skriva om detta någon gång här.

Tyvärr har rädlsan för den tappade böjningen lett till att det knappt vågar böjas alls i en del kretsar. I den akademiska världen kan man ibland se det omvända: Hästen rids så böjd att den knappt kan balansera sig längre. tappade bogar ser man dock ungefär lika ofta bland småböjarna som bland storböjarna.

Müselers bok skrevs i början av 30-talet. Müseler var ryttare, inte fysioterapeut och drogs säkerligen med samma missuppfattningar som alla andra ryttare dras med. Bilden är nog således mera en bild av hur Müseler tror att en häst beter sig i en öppna, än att den är en faktisk bild av hur en häst beter sig i en öppna. Vi måste komma ihåg att ridläror aldrig är vetenskapliga avhandlingar, hur goda de än är.

Detta ger oss ju alltid samma svårighet, när vi läser böcker. Vad av det som skrivs i boken, stämmer med verkligheten och vad av det som skrivs, är folktro? Det skall jag nog också skriva ett kapitel om här, vid tillfälle.

18 januari 2010

Hästen kan inte böja sig i bröstkorgen, däremot kan den vicka lite på kroppen så att ryggraden hamnar mer mot insidan och revbenskorgen mer mot utsidan. Det upplevs som att den böjer sig, eftersom hästen blir rundare på utsidan och plattare på insidan. Vi kan få till den vickningen genom att sitta ner lite mer på inre sittbenet och, om det behövs, trycka till med vårt inre lår (enligt instruktioner av Bent Branderup och Hanna Engström). Jag tolkar det som att en häst som sägs vara för mycket böjd, antingen inte är jämnt böjd (inkl. vickningen) genom hela kroppen, eller att böjningen och tvärningen i öppnan inte stämmer med varandra. Vi vill ju att hästen ska trampa in till tyngdpunkten, och om hästens böjning och tvärning inte stämmer så trampar hästen antingen förbi (för liten böjning/för stor tvärning) eller inte fram till(för stor böjning/för liten tvärning) tyngdpunkten. /Susanna
Markus 18 januari 2010

Intressant. Det var en ny hypotes, som jag inte känner sedan tidigare. Bents tidigare förklaring till ryggens lägre insida har ju varit att hästen där är mer avslappnad i muskulaturen. Nu är då frågan ifall denna nya hypotes om vickningen endast är en hypotes eller om det finns forskning bakom.

Det troligaste är väl att det än så länge endast är en hypotes, men det är en betydligt bättre hypotes än hypotesen om den böjda bröstyggen, som Müseler representerar.

Jag gillar tanken. Onekligen putar magen ut på utsidan.

Huruvida hästen skall trampa in till tyngdpunkten eller inte, kan nog diskuteras länge. Så som detta ofta uttrycks i de akademiska kretsarna, låter det stundtals livsfarligt att rida på en häst som inte trampar in till tyngdpunkten. Emellertid finns det mängder med övningar där hästen inte skall göra det. Piaff är väl den tydligaste, men vi har ju i stort sett samma fenomen i den sluta som Bent beskriver som full pass.

Även får vi komma ihåg att klivet in under magen är det vi vill åstadkomma, och som hästen oftast själv väljer för att hitta en bra balans. För att åstadkomma förbättrad balans måste vi ju rätt ofta rida i situationer där hästen (ännu) inte gör rätt, för att han på det viset skall få undersöka hur man enklare kan klara av saken. Jag skriver i min bok att den stund hästen börjar göra rörelsen "perfekt", behöver vi inte längre rida rörelsen.

8 mars 2010

Att en öppna är som bilden dvs 3-spårig är väl ingen nyhet? Hästen har en liten rörlighet mellan varje kota vilket tillsammans kan bilda en ganska stor böjning till slut. Det är inte så särskilt mkt böjning som krävs för att hästen skall gå på 3 spår. Får man till denna böjning blir den jämn i hela kroppen eftersom hästen även skall vara ställd i nacken. Hästen på bilden ser faktiskt inte ut att vara ställd i nacken. Hästen skall böja sig runt (gå undan) innerskänkel och därmed så puttas bröstkorgen ut på andra sidan eftersom hästen har gett efter på hela insidan. Man ser ofta i verkligheten att bröstkorgen puttas mot innerskänkeln och då upplevs det att hästen går emot innerskänkel och det är svårt att forma insidan då hästen inte kan vinkla om i det tillståndet.

Det är inga problem alls att få bakdelen rak så som på bilden men det krävs en rakriktad häst och kontroll på yttersidan med hjälp av en mothållande ytterskänkel. Det går inte med enbart sätet för hästen kommer i det läget automatiskt att sätta ut ytterbak. Klart det är möjligt men man måste ju använda sina skänklar.

Markus 8 mars 2010

Trespårigheten har inte varit till diskussion här, varför jag inte förstår din fråga.

Jag ser jag fram emot en kort filmsekvens där du visar oss en öppna där hästen går med bakdelen rakt fram. Inte heller har det väl ovan ifrågasatts ifall detta är möjligt eller riktigt?

Ge mig även gärna en referens till dina uppgifter om kotornas rörlighet.

Varför måste man använda sina skänklar om det är möjligt utan? Jag är ingen motståndare mot användande av varken skänklar eller vikt men är förvånad över din formulering att man "måste använda sina skänklar".

8 mars 2010

Den vickning av bröstkorgen ni beskriver kallar de för bröstkorgsrotation och om ni ser på er själva så är det möjligt att rotera bröstkorgen rätt mycket och i den sida du roterar nedåt blir det lättare att böja sig.

/H

Markus 8 mars 2010

Fasen, Helena, jag måste alltså bli nästan 50 innan jag upptäcker att man vrider sig när man böjer sig. När jag nu provade märkte jag det direkt. Tack för ditt klarläggande! Då blir det ju än troligare att hästen gör likadant.

10 mars 2010

Inga problem :) men jag undrar hur du kunde veta mitt namn? Eller du kanske tror att jag är en annan Helena! Jag brukar inte skriva här...

Men i alla fall, Hanna Engström pratar som sagt väldigt mycket om det här bröstkorgsrotationerna och jag har upptäckt med min egen häst (som haft otaliga problem med både kropp och sinne) att när någonting är galet checkar jag helt enkelt bara av brötskorgsrotationen. Den är svaret till allting! Så om du vill prova att påverka den så kan man "släppa ner" låret/bäckenet på den sida där man vill att bröstkorgen ska rotera nedåt varje gång som rotationen ska vara där men uteblir.

/H

Markus 10 mars 2010

En av skribenterna här på sidan är sjukgymnast och heter Helena. Eftersom detta lät som sjukgymnastkunskap gjorde jag ett felaktigt antagande.

Helena 14 mars 2010

Ha, ha! Det blev roligt! I synnerhet eftersom jag tänkt läsa mig igenom denna tråd tidigare på året och just kommentera det ovan sagda.

I människokroppen är det så att alla assymetriska (oliksidiga rörelser) är en kombination av sidböjning och rotation. Rotationen bestäms mest av anatomin, dvs hur skelettet ser ut och blir åt olika håll beroende på om kotpelaren är böjd framåt eller bakåt. (Den klassiska liknelsen är tennisserven (Höger=racketsidan) som startar med en bakåtböjd bröstrygg, sidböjd från racketsidan och rotationen mot höger......och slutar med framåtböjd bröstrygg, sidböjning bort från racketsidan men med rotaionen åt vänster denna gång.) Jag har letat för att få referenser till att det är en kombination av rörelser även i hästens rörelser (vilket jag tror tills motsatsen är bevisad) men hittar inte. Har diskuterat med ngn professor och någon forskare på SLU men de resonerade inte som vi (läs sjukgymnast, läkare) och frågan gick i stå.

Dessutom bekriver veterinärerna rotationen motsatt till hur läkare och sjukgymnaster beskriver den, vilket ju blir väldigt förvirrande. Glädjande är ändå att forskning kommer så sakteliga om hur rörelserna ser ut, tex med olika huvudpositioner (kommenterat någon annanstans här har jag för mig) Men var inte säkra på att de beskriver rotationen som ni tänker den!


[ 12 kommentarer | Upp ]

Dölj kommentarer


Samlande öppna

Att rida den böjda hästen undan innerskänkeln – alltså utåt – definierar vi som öppna. I en del litteratur, bland annat Arméns ridinstruktion, nämns mycket om användande av ytterhjälperna i öppna, vilket känns underligt med tanke på hur man oftast rider öppnan. Med ytterhjälperna kan vi emellertid använda öppnan till att samla hästen, vilket ju ofta ses som syftet med rörelsen. Dock är jag inte säker på att detta är det enda syftet med öppnan. Enligt Craig Stevens kan man rida öppna på 16 olika sätt. Jag har inte kontrollerat den siffran, men de flesta av våra rörelser får ses som ett spektrum av möjligheter snarare än en solitär.

I den akademiska världen möter vi tidigt på uttalanden om att det är yttertygeln som skapar öppnan, genom att vi med tyglar och vikt flyttar in framdelen från spåret och på det viset skapar sidvärtsrörelsen. Det är emellertid bara ett av flera sätt att påbörja öppnan. Det jag här skall beskriva är mera hur vi kan använda ytterhjälperna i själva rörelsen för att förbättra samlingen.

Enkelt uttryckt använder vi ytterhjälperna till att minska tempot i öppnan. I öppnan är ju hästen på väg sidvärts mot våra ytterhjälper, så om vi då läger till dem blir dessa som en broms som håller emot i rörelsen, och den lydige hästen minskar tempot. Det kräver lite övning och finlir att få till det. Risken är att ytterskänkeln får hästen att svänga runt bakdelen och hamna i en sluta, så vi får vara lyhörda för hästens reaktion och anpassa hjälperna efter vad som händer.

Jag lärde mig tidigt att göra halt med ytterhjälperna i skänkelvikning, och detta är ungefär samma sak. Vi har innerhjälper som kan öka tempot i sidvärtsrörelsen, och ytterhjälper som kan minska. Vi kan då sitta och ”bolla” hästen mellan våra inner- och ytterhjälper och göra små tempovariationer. På en skolad häst kan man på detta sätt minska tempot hela vägen ned till piaff i öppnaposition, och även från piaffen öka tempot till ”vanlig” öppna igen.

Även kan vi använda vår ytterskänkel till att driva fram ytter bakben, och på det sättet samla hästen. Eftersom vi är i en öppna, kan vi få fram ytter bak utan att hästen flyttar bakdelen bort från hjälpen, vilket ju är fallet när vi använder ytterskänkeln i en sluta. Vi har många hjälper att behålla öppnan med, medan vi försöker få även ytter bakben längre in under kroppen. Inner bakben är ju redan där; annars är det ju ingen öppna.

Lyckas vi med detta märker vi hur hästen reser upp sig framför oss och får en stoltare gång. Vi har använt öppnan för att samla hästen.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Lill-öppna

Jag irriterade mig för 30 år sedan på en liten text jag läste, där det beskrevs hur en bra öppna skulle vara. Sist i artikeln stod det den irriterande raden: På den unga hästen skall man inte ställa dessa krav.

Nähä. Vilka krav skall man ställa på den unga hästens öppna, då? Det formulerades inte. Med tiden har jag förstått, att det bara är på tävlingsbanan det finns en "perfekt" öppna. I vår vardag skall vi laborera med alla typer av sidvärtsrörelser. Beroende på hur vi kombinerar tvärning och böjning får vi olika funktionen i rörelsen.

Med lillöppna menar jag en sidvärtsrörelse där vi inte bryr oss om böjningen, utan rider med så lite tvärning som bara möjligt är. Framifrån ser vi hur inner bakfot syns mitt emellan hästens framben. Det är inte enklare att rida lillöppnan än en öppna med mer tvärning. Lillöppnan har andra fördelar än stor öppna.

Gymnastiskt sett, så är lillöppnan inte mycket mer gymnastiserande än att rida rakt fram, men vi får med den lilla tvärningen en oliksidighet i hösten, som gör att vi kan bestämma vilken sida av hästen vi skall gymnastisera, och hur. Med ena bakbenet lite mer under kroppen än det andra, får hästen lite mer vikt på ena bakbenet än på det andra, och blir tvungen att leta sätt att klara ut denna uppgift.

Vad hästen strax väljer, är ofta att öka tvärningen och böjningen något för att gå i en större öppna eftersom det faktiskt är enklare.

När är det då motiverat att rida lillöppnan? Det är sällan motiverat på den helt unga hästen eftersom rörelsen blir för otydlig. Hästen skall förstå den sidförande skänkeln innan man ger sig på lillöppnan.

Lillöppnan är bra på hästar som har problem med sidvärtsrörelser. Det har ofta travare, islänningar och hästar med "för långa" ben. Då kan man be om denna lilla tvärning där gymnastiken inte blir omöjligt svår. Efter hand som hästen lär sig att balansera och koordinera denna lilla tvärning, kan man låta hästen gå i en större öppna.

Även är lillöppnan bra på hästar som inte behåller bjudningen i sidvärtsrörelser. Sådana hästar brukar gå bredbent bak i sidvärtsrörelserna för att slippa gymnastisera. Det tricket fungerar inte i lillöppnan. I lillöppnan märker ryttaren den bristande bjudningen och kan smacka fram hästen så den börjar röra sig igen. Strax får vi då återigen en häst som väljer en bra sidvärtsrörelse.

Om hästen fungerar bra i sidvärtsrörelserna, finns det ingen större anledning att kämpa med lillöppnan. Den är för hästar som av olika anledningar har problem med sidvärtsrörelserna. Vi skall inte heller leta millimetrar i lillöppnan. Det är ingen vits med att försöka åstadkomma den perfekta lilla tvärningen. Hittar vi en tvärning där hästen alls tvärar och samtidigt verkare trivas och bjuder framåt, är det bra nog.

I den akademiska världen har det nästan blivit ett adelsmärke att rida med så lita tvärning som möjligt. Det är lika galet som att alltid rida med stor tvärning. Olika tvärningar har olika gymnastiska funktioner värde och den duktige ryttaren kan välja den tvärning han själv för tillfället finner bäst.

Lillöppna är mitt namn på denna rörelse. Andra kallar den för annat.

Relaterade kapitel:
Flytta bakdelen

[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Sluta

I sluta är det ytter bakben som med bibehållen bakförd ytter höft skall nå in under tyngdpunkten (ryttarens rumpa) . Detta är ofta en större utmaning än att bära med inner bakben, och det är inte ovanligt att hästen vill vinkla om höften, så att ytterbakbenet förvandlas till ett innerdito. Det skiljer en del i längd om höften är fram- eller tillbakaförd. Med tillbakaförd höft blir sträckningen större och vi får mer stretching och gymnastik. För bakbenen är därför sluta mer gymnastik än öppna.

Ytter bog får ochså en hel del gymnastik eftersom ju ytter framben måste ta ett långt steg framåt-inåt.

I sluta skall hästen hela tiden ha "pannan vinkelrätt mot färdriktningen" som det lite krångligt står ibland. Enklare uttryckt skall hästen gå kvar med huvudet rakt fram.  Rider man mot en spegel så skall hästen "titta in i spegeln" med båda ögonen. Är hästen lagom böjd, har den huvudet framför bringan. Vill hästen inte böja sig hamnar huvudet bredvid, utanför bringan.

Det enklaste sättet att lära hästen att gå sluta är efter långsidan. Efter hörnet, eller kanske snarare i detsamma, ber man hästen att följa långsidan innan bakdelen riktigt hunnit ut till väggen. Vi får så själva sitta kvar "i böj" med vår rumpa vriden inåt (så att den syns bättre från mitten av ridhuset). Eftersom hästens bak hamnar lite innanför hamnar bogen och huvudet närmre väggen. Om man ser till att hästen hela tiden har näsan på väg rakt fram får man automatiskt rätt böjning i hästen. Vill hästen inte flytta in baken, kan man därför oftast lösa problemet genom att istället, tyglarna, flytta bogen utåt. Om hästen behåller böjningen, måste den då flytta baken inåt för att inte repa magen och baken i väggen.

Bäst är om man kan rida rakt mot en spegel och se att baken bara är lite åt sidan. Hästen skall till en början vara 3-spårig, inte mer. Har man ingen spegel får man försöka få hjälp av en person som står framför en och talar om vad hon ser.

Vill man rida sluta på diagonalen måste man först hitta sitt ögonmärke och sedan påbörja rörelsen. Allt för ofta, ser man att ryttaren först börjar trycka baken åt sidan och sedan styra in på diagonalen/hörnlinjen. Då blir det krångligt för hästen, och en oanvändbar sluta. Det blir helt enkelt för mycket tvärning. Innan du rider in på diagnonalen, eller vart du än ämnar rida din sluta, skall hästen ha pannan åt rätt håll. Är hästen samtidigt böjd, är det bara att rida dit du önskar och behålla böjningen, så går hästen i sluta.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer


Övning: Skolor och övergångar mellan dem

Idag tänkte jag ge er lite kött på benen när det gäller att leka och öva med skolorna. Jag tänker  här inte diskutera de olika skolorna. Vill ni lära er mer om dem föreslår jag att ni läser de aktuella kapitlen i min bok. Vad jag idag vill råda bot på är den ständiga idé-torka som jag upplever att mina elever lider av. Jag har ju tidigare här på bloggen beskrivit hur man skrittandes på volterna kan rida 63.252 övergångar. Det som följer här är lite mer av samma mynt.

Låt oss börja med öppna

I öppnan kan vi rida så snyggt som på ovanstående bild och göra det hela rätt ointressant, eller så kan vi, medan vi rider öppna:

  • Variera tempot
  • Växla mellan olika gångarter
  • Växla mellan olika tvärning och/eller böjning

Samma sak kan vi naturligtvis göra i sluta.

Och även i diagonal sluta

Pratar man om diagonal sluta blir strax mången nervös. Diagonal sluta är inget konstigare än "vanlig" längsgående sluta. Skillnaden är bara att man rider den åt ett annat håll. Jämför nedanstående bilder så ser nu hur enkelt det faktiskt är.

Nåväl, låt oss tala om olika sätt att växla mellan skolorna. Där kan vi leka med tre parametrar

  • Vi kan byta skola genom att ändra tvärningen, där tvärning betyder åt vilket håll hästens kropp "pekar"
  • Vi kan byta skola genom att ändra böjningen
  • Vi kan byta skola genom att ändra riktningen

Enkla övningar - vi ändrar en parameter

Den första övergången vi brukar leka med, är att efter staketet ändra hästens tvärning och på det viset byta skola
Då kan vi byta från öppna till sluta
 
Men också från sluta till öppna

Det finns även en överkurs på dessa övergångar, där vi istället för att luta oss mot staketet kan göra övergången genom att hålla kvar framdelen på samma linje och flytta bakdelen i sidled

Eller så håller vi bakdelen på samma linje och åstadkommer övergången genom att flytta framdelen i sidled

Båda dessa övergångar skall vi kunna göra såväl från öppna till sluta, enligt bilderna, eller omvänt; från sluta till öppna. Det är en bra kontroll av fram- respektive bakdel.

An annan rolig övergång är att med bibehållen tvärning byta från vänster till höger böjning (eller tvärtom) och på det viset byta från öppna till förvänd sluta.

Man kan även göra tvärtom, att man börjar med den förvända slutan och böjer om till öppna

Nästa roliga övning blir att med bibehållen tvärning och böjning byta riktning. Vi får då till exempel en trevlig övergång från öppna till diagonalsluta

Vi kan också från diagonalsluta ta oss till en längsgående öppna. På det viset kan vi bygga upp en "trappa"

 

Denna trappa leker jag mycket med. Man hinner ganska många "trappsteg" på ridbanan om man har en lyhörd häst. På min gamle Kalle klarade jag ibland att "dansa vals", dvs. tre steg i varje skola.

Kom ihåg att i början ge hästen tid att utföra övergångarna. Det behöver inte ske i ett steg. Träna övningarna i alla gångarter och gärna även med byte av gångart i samband med bytet av skola.

Svårare övningar - vi ändrar två parametrar

Den första av dessa svårare övningar är att vi på rakt spår byter från sluta till sluta genom at flytta bakdelen i sidled medan framdelen går kvar på samma linje.

Detta ägnar jag mig åt endast med unga hästar, eftersom den lätt leder till att hästen lär sig att sladda runt med bakdelen. Den är bra lydighetsträning, men inte mer

Bättre är då att rida denna övning, där vi växlar från sluta till sluta genom att flytta framdelen i sidled

Båda ovanstående övningar tränar att samtidigt förändra tvärning och böjning och är bra hjälpmedel för galoppombyten.

Den vackraste av alla övningar jag tänker ge er ikväll, är när vi behåller tvärningen men byter böjning och riktning

Det blir övergångar mellan diagonalsluta och sluta. I svår dressyr rider man denna rörelse i galopp. Det blir ju då ett galoppombyte när hästen böjer om till den nya slutan. Istället för att rida den diagonalt, som mina bilder, rider man den fram och tillbaka efter medellinjen:

I de lägre klasserna motsvarande medelsvår A och svår B (Prix St. Georg, Intermediere I) rider man "saxen" med 8 språng åt varje håll. I de allra svåraste klasserna rider man 6 språng åt varje håll. Mina bilder ger således inte en exakt bild av övningarna. Att det görs i de svåraste klasserna kan man ju antingen se som att det är skitsvårt och inte värt att prova, eller så konstaterar man att eftersom det alls rids på tävling, så går det att göra. Jag har sett Kyra Kyrklund på Kürtävling rida övningen enhändigt med endast 4 språng åt varje håll. Även det går tydligen att göra.


[ Kommentera | Upp ]

Dölj kommentarer