* Ride for the love of the horse and the art *

Ridhandboken Del 1 - Ett litet förord

Förord

Genom de år jag har hållit på med hästar och ridning, har mången talat om för mig att jag tänker för mycket. För mig har det varit självklart att fråga varför. Min ständiga fråga, "varför", har ofta irriterat folk och har ofta blivit tagen som att jag kritiserar det de säger, men jag har bara velat få mina lärare att argumentera för sina åsikter, tala om för mig varför jag skall ta i den eller den tygeln i just den situationen, eller varför jag skall rida an fortare eller långsammare mot hindret. Det är ju först när de kan tala om för mig vari skillnaden ligger som jag har möjlighet att göra om övningen utan dem. Det vill säga: Det är först när jag har fått sakerna förklarade för mig, som jag har lärt mig något.

På det viset har jag haft svårt att lära mig rida. Jag trodde länge att jag hade svårare att förstå än vad andra hade. Men skillnaden var bara att jag inte gav mig förrän jag visste. Det var inte min melodi att göra saker på  kommando bara för att någon säger att det blev bättre så. Jag söker kunskapen, inte bekräftelsen. Jag ville veta vad som blev bättre och hur det kunde bli bättre av den och den åtgärden. Ibland har det tagit lång tid att reda ut begreppen, och jag är nog inte färdig än.

Jag har heller aldrig kunnat nöja mig med praktiska bevis på att saker faktiskt fungerar. Då har jag velat veta varför de fungerar, vad som är orsaken till att de fungerar. För mig är kunnandet om ridningen intressantare och mer spännande än att utföra ridningen.

Denna nyfikenhet har gjort att jag har haft lätt att lära ut. Jag har helt enkelt kunnat samla tillräckligt med kunskap för att dels analysera en situation och därmed hitta en lösning, men också för att kunna förklara och motivera en åtgärd.

Jag försöker, inte bara med ridning, skala av allt onödigt för att se vad som händer längst därinne. Inom ridningen har det lett till att jag har gått igenom varje delmoment av de olika rörelserna, och analyserat varje hjälp man ger.

Jag tror inte att hästen får en annan mentalitet för att man byter från westernsadel till hoppsadel, eller att man byter sin cylinderhatt mot en islandströja. En häst är en häst är en häst. Således torde det vara möjligt att luska fram en generell, eller universell, kunskap som helt enkelt handlar om hur en häst fungerar mentalt och fysiskt, och hur vi bästa sätt kommunicerar med denne, och förbättrar denne.

Det är denna stora, gemensamma och för alla likadana kunskap som jag är intresserad av att utforska.

På denna stora kunskapskropp finns det sedan en del små utskott som pekar åt olika håll. Det är de olika disciplinerna; de olika sätt som vi vill använda hästen på.

Den mesta kunskapen, och det mesta utövandet, torde vara gemensamt eftersom hästen är sig lika oberoende av vad vi vill använda den till. Att specialisera hästen till att göra en sliding stop istället för en piaff, torde vara en minimal del i den stora kunskapen.

Jag har försökt att reda ut varför vi rider de rörelser vi gör, och på vad sätt rörelserna gör nytta.  Här har man en övertro på det korrekta.

Många tror att en rörelse måste vara tävlingsmässigt korrekt för att vara användbar och därför tränas oftast rörelserna på det viset man rider dem på tävlingsbanan. Det finns en väldig iver i att centrera fram- och bakdelsvändning, och en skänkelvikning skall alltid gå från bokstav till bokstav hela vägen ut till väggen med baken lagom mycket efter...  Detta är de färdigutvecklade rörelserna. Sällan lär man sig hur en rörelse byggs upp, hur man skall lära hästen den och inte heller vilka delar av rörelsen som är det viktiga eller ens varför man skall rida rörelsen. Det finns, om man bryr sig om att ta reda på det, mycket enkla och grundläggande syften med varje rörelse och med varje övning. Om vi tar reda på vilka det är har vi en helt annan möjlighet att träna våra hästar än om syftet med skänkelvikningen är att få en skänkelvikning som ser bra ut på tävling.

Träna inte skänkelvikning, använd skänkelvikningen till att träna hästen!

Jag har kommit fram till att man ger för många hjälper. Det finns en övertro på att man, för just den hästen, skall hitta just den där kombinationen som gör att han "går på tygeln" eller klarar skänkelvikningen. 

Det finns inga hjälpkombinationer. Det finns inga avancerade kommandon som löser ens problem. Tvärtom gäller det att plocka bort allt onödigt, lära sig vad syftet är med det man gör, och att ge just den hjälpen och bara den. Man skall leta efter en hjälp, inte en kombination av hjälper. Man kan aldrig ge mer en en hjälp åt gången. Hästens hjärna klarar inte det, och knappt ryttarens hjärna heller för den delen.

Istället för att leta hjälpkombinationer skall vi öva hästen på att bli lydig för de enkla grundkommandona, vilka är fem stycken: Reglera tempo, reglera takten, flytta framdelen åt sidan, flytta bakdelen åt sidan och att böja. Om häst och ryttare behärskar dessa fem olika moment med bara en hjälp åt gången, kan man rida vad som helst.

Ridningens mål - för mig

Jag hävdar ofta att för mig är dressyr ett sätt att skapa en användbar häst. Jag är förvånad att jag ännu aldrig fått frågan vad jag tänker använda mina hästar till. Mitt svar hade blivit kort:

- Förhoppningsvis inget alls.

När en akutsköterska går på sitt nattskift hoppas hon slippa använda sina kunskaper den kommande natten. Samma sak gör brandmannen och även den vakthavande officeren på stadens regemente. Att de behöver göra nytta betyder att något tråkigt har hänt. De vill gärna slippa uppleva det, men ser till att vara beredda ifall något skall hända.

Ingen av dessa tre vet vad som kommer att hända under tjänsten. Därför ser de till att vara så tränade och förberedda att de är beredda på allt och tränade för allt.

Så är ridningen för mig. Vi vet inte vad framtiden kan behöva, alltså måste vi vara beredda på allt och hålla oss med ett brett ridkunnande. Vi är bara en kraftig solstorm (eller en kärnvapendetonation) från att vårt samhälle så som vi känner det slutar fungera. Efter en rejäl soleruption har vi ingen fungerande el längre. Efter ett krig blir det än värre. Händer något sådant kommer våra hästar behövas.

Den dagen rider alla vi ryttare fram ur dimmorna på ett led linje, i bredd som apacherna i en dålig westernfilm, och säger ”Här har ni oss! Trots att ni har hånat oss är vi här nu, beredda att göra nytta överallt där vi behövs”.

Det är vad dressyren skall skapa: Användbara hästar, användbara till vad som helst. Ridsport handlar för mig om samhällelig beredskap! Vi vet inte vilken uppgift hästen kommer få i framtiden, men vi bör se till att den dagen hästen behövs sitter vi på allmänt välutbildade hästar av användbar modell. Jättelika specialdesignade elithästar är knappast vad som kommer att behövas.

Medan vi håller våra hästar beredda på allt, skall vi naturligtvis ha roligt med dem! Rid i skogen, rid långritter, hopptävlingar, dressyrtävlingar och vad mer man kan hitta på. Men inget av detta är målet med ridning; målet är att skapa användbara hästar. Låt inte sporten förstöra användbarheten.

Sagan om de två stenhuggarna

Det var en gång två stenhuggarelever som skulle göra sina avslutningsprov. Den ena eleven visste tidigt vad han ville göra. Han ville göra en staty utav Zeus. Han började med att leta efter en bra sten att tillverka statyn av. Han letade omsorgsfullt igenom stenhuggarskolans stenlager utan att hitta någon riktigt bra sten för sin skulptur där. Han tog kontakt med stenhandlare och letade igenom även deras lager. En del stenar provhögg han i men tyckte inte riktigt att det verkade kunna bli en bra staty av Zeus av dem. En del stenar verkade så lovande att han köpte dem. När han arbetat ett tag med stenarna han köpt märkte han snart att de inte riktigt var vad han hade tänkt sig. En del hade felaktig struktur och sprack på ett sätt han inte hade räknat med. Det bara ville sig inte. Hur han än letade hittade han inte den där stenen som kunde bli en staty av Zeus.

Men så en dag fick han genom några goda vänner höra att en stenhandlare hade en mycket fin bit marmor, som säkerligen skulle kunna bli en bra staty av Zeus. Stenhuggareleven tog sig dit och granskade stenen. Det var verkligen en mycket fin sten och i och med det mycket dyr. Efter att ha sovit på saken vågade han köpa den dyra fina stenen.

När stenen väl var på skolan var det många som berömde honom för hans fina val. Han arbetade noggrant och metodiskt med den stora stenen och i god tid inför examen var statyn färdig. Han fick fina betyg för sin staty och alla var imponerade dels av hans arbete, men också av hans förmåga att hitta en så lämplig sten för en staty av Zeus.

Hans kamrat hade lite svårare att bestämma vad han ville göra. Han hade inga planer på hur den färdiga statyn skulle se ut. Istället valde han en sten på skolans lager helt enkelt för att stenen tilltalade honom. Den var inget märkvärdig och han kunde inte riktigt förklara varför han hade valt just den stenen. Inte heller kunde han svara på vad stenen skulle bli för något. Han gick ofta och tittade på sin sten och funderade av vad för sorts staty man skulle kunna plocka fram ur den. Långsamt och försiktigt, nästan på måfå började han att hugga i den. Han var noga med att hugga försiktigt eftersom det ju inte går att sätta på bitar som man huggit av i onödan. Efter hand som han lärde känna strukturen i sin sten började han mer och mer förstå vad han skulle kunna göra av den. Hans oplanerade staty dök upp liksom av sig själv, efter hand som han högg och arbetade.

Också han blev klar till examen och fick bra betyg för sin underliga staty. Ingen hade sett en sådan staty tidigare, men alla var imponerade av att man kunde få fram en så fin staty ur en helt vanlig sten.

Den första stenhuggareleven kan vi jämföra med tävlings- eller uppvisnings-ryttaren som i förväg vet vad han vill åstadkomma och letar efter lämpligt material. Den andra eleven gör det jag vill göra med hästar; hitta vad just den här hästen kan bli och låta den bli det. Vi skall akta oss för att anse det ena bättre än det andra. Båda tillvägagångssätten kräver att man kan förstå vilka talanger som döljer sig i en rå häst.

Konsten att fylla vatten i en tunna

Att utbilda sig själv, sin häst eller en elev, kan liknas vid att fylla vatten i en tunna. Vi kan se resultatet av vårt arbete som hur mycket vatten det är i tunnan. Ju mer vi lär oss, alltså fyller på tunnan, desto mer kunskap eller kapacitet, alltså vatten i tunnan, har vi.

Ibland märker vi att vattnet  i tunnan inte längre stiger, trots att vi fortsätter att hälla på mer. Vi står still, på samma nivå i vår kunskap. Då får vi laga tunnan på bästa sätt.

Det är då så lätt att man tittar på tunnan (=dagsläget) och ser de stora hålen. Naturligtvis försöker man laga de hålen som ser värst ut. Ofta märker man att detta inte hjälpte.

För tunnan håller bara mer vatten om man hittar hålet längst ner i tunnan, hålet närmast basen, och lagar det först.

Ofta är det ett litet hål längst ner i vårt bygge, som gör att toppen inte fungerar. Kommer vi inte vidare med våra hästar, beror det ofta på att det har blivit ett hål långt nere i konstruktionen, att det är något rätt basalt problem som vi måste rätta till. Ofta känns det irriterande att vi måste leta så långt ner i vårt bygge, när vi trodde att vi äntligen hade passerat nybörjarnivån med vår häst.

Som instruktör måste vi leta efter denna mest basala brist i det ekipage vi undervisar. Det kan vara en brist hos hästen, en brist i kommunikationen häst/ryttare, en brist hos ryttaren i förståelsen för hästen, eller att ryttaren har någon brist i förståelsen av det denne försöker göra, eller av ridning i stort.

Nu låter det sig inte här göras, att berätta för er hur man hittar det nedersta hålet, eller ens var man skall leta. Ridning är ju en så komplex konstruktion. Med mina hästar går jag ofta tillbaka till att rida framdelsvändningar eller "första lydighetsövningen", som ni hittar i min ridhandbok. Tillåter man sig att gå tillbaka och rida de basala övningarna, kan man enklare märka ifall det är förhållningen eller vänster skänkel som inte fungerar.

Jag hade förr en ramsa som jag ofta rabblade för mig själv, när jag själv red eller när jag letade efter bristen hos en elev: Tempo - styrning - böjning.

Om man undersöker vilka av dessa parametrar som inte fungerar, kommer man strax problemet ett steg närmre.

Hästen skall gå (bjuda) dit vi har tänkt oss, i det tempo vi har tänkt oss och i den form vi har tänkt oss. Om vi undersöker dessa saker, märker vi hur det står till med dem. Sedan vet vi i alla fall bättre i vilket fack vi skall leta efter bristen.

Ridhandböcker: Av män för män

Jag har ju inte så många manliga elever, men de jag har följer alla, mer eller mindre, samma tema. Män rider helt enkelt annorlunda än kvinnor. Nybörjarmannen sitter i Harley Davidson-ställning, lite överdrivet bakåtlutat, med händerna brett och nästan i axelhöjd och fötterna för långt fram. Detta är förvisso en överdriven bild, men den stämmer förvånansvärt bra på många män, men inte på så många kvinnor. Män rider också med hårda grova händer som gärna tar stora hårda tag.

Och när man ser dessa män rida, stämmer plötsligt alla ridhandböcker.

Till den manlige ryttaren är det motiverat att instruera om att sänka handen, och hålla ihop händerna. Till mannen är det viktigt att meddela att vikten skall fördelas på sittben och skrev. Till mannen är det motiverat att säga att skänkeln skall längre bak och att rida med mjuka händer.

Detta är standardfraser som alla ridlärare, speciellt när vi är unga och oerfarna, säger till alla elever. Så stark är traditionen. Vi säger det vi hörde våra instruktörer säga till oss, och de sade säkert sådant som de hört sina instruktörer säga till dem för än längre sedan. Alltför sällan reflekteras över ifall instruktionen är motiverad eller inte, och alltför sällan funderas över vad som är normalläget; det som händerna skall ihop till, och skänkeln skall tillbaka till.

Nybörjarflickan sitter på ett helt annat sätt. Hon är lätt framåtlutad i hängsits, ofta med skänkeln för långt bak så hon inte kan stå på foten, och har sina händer blygt ihop, och ofta vid framvalvet. Då blir det fel att skrika de vanliga fraserna om ner med händerna och bak med skänkel. Flickorna måste vi få att våga ta plats, måste få dem att våga vara stolta där på hästryggen. Då hamnar de rätt.

Det är inte så konstigt att det är så här. Det mesta inom ridningen formulerades under en tid när det var män som red, och det var unga gängliga pojkar som skulle lära sig rida. Därför är ridutbildningen formulerad efter dem. Den ridutbildning som är ursprunget till dagens ridskolor, är ju regementena runt om i landet där unga pojkar på några månader skulle bli fältmässiga ryttare. Den riktade sig till pojkar som inte var intresserade av ridning och alltså inte heller motiverade att lära sig rida. Likväl var ridläraren tvungen att lära dem rida. Det handlade ju i slutändan om rikets försvar. Pedagogiken blev ju därför lite speciell, och resterna av den pedagogiken syns fortfarande på våra ridskolor.

Vi kan hitta många fler formuleringar som visar att böckerna är skrivna av män för män. Det brukar stå att handen skall vara buren en decimeter ovanför manken. Flickor på 155cm kan inte ha sina händer ovanför manken eftersom underarmarna inte är tillräckligt långa för det. Då hamnar handen längre bak, och skall också vara längre bak. Flickor har annan form på bäcken och lår, vilket på olika sätt påverkar deras sits i sadeln och får dem att se annorlunda ut än ridhandböckernas pojkideal.

Jag märker även att användandet av skänkeln är annorlunda för pojkar och flickor. Pojkars fötter pekar ofta lagom utåt i tio i två-position, medan många flickor rider med tårna nästan inåt. Har man sådana ben och fötter blir det ju omöjligt att hantera en vanlig sporre, och även att använda skänkeln så som det står i böckerna.

Kanske är det denna starka tradition som gör att de framgångsrikaste ryttarinnorna ofta har långa, slanka pojkaktiga kroppar? Kanske är vi instruktörer för dåliga på att hitta sits och hjälpgivning som passar en kvinnlig ryttare? För jag tror inte alls att man, egentligen, måste se ut som en pojke för att rida, om vi tänker på att inte ens för pojkar är ridning en naturlig sak utan något som mänskligheten långsamt lärt sig.

Flickor har även ett annat sätt att ta ledningen, varför mycket av det som står om hästhantering inte stämmer in på flickors sätt att vara. Där känner jag mig ofta vilsen när jag skall försöka lära ut ledarskap.

Till vänster manlig nybörjarsits: Tillbakalutat, vikten på bakvalvet, framskjuten underskänkel, knäna för långt fram och hög hand. Till höger kvinlig nybörjarsits: Framåtlutat, knäna för långt bak, fötterna ännu längre bak och för låg hand.

Det finns ingen röd tråd!

Jag hör ibland önskemål om att jag skulle presentera en tydligare röd tråd för mina elever, en tydligare bild av vad jag vill med min ridning och vart eleven skall gå härnäst. Det tänker jag inte göra. Tanken om en röd tråd är byggd på en modell om att kunskapssökandets mål är att nå upp till en gemensam punkt högst upp på ett berg, eller klättra högst upp på ”kunskapens stege". Jag skriver i kapitlet "Om inriktningar" att jag i hästens utbildning inte gillar liknelsen med en stege, eller med kunskapstrappan och jag gillar den inte mer i ryttarens utbildning.

Kunskapen har inget mål. Den fulla kunskapen är inte en liten punkt högst upp på en stege. Kunskap är att ha utforska ett helt fält, och vid utforskandet av ett fält finns det mer än en väg att gå. Jag vill inte att ni alla siktar mot en enda punkt. Jag vill att ni alla siktar åt alla håll och lär er allt.

Om vi ser kunnandet som ett stort fält, förstår ni min tanke att jag inte möter mina elever när de kommit olika högt upp på en stege, utan när de gått vilse på olika ställen på ett stort fält. Alla har vi ridkunnande i bagaget, men allas kunnande ser olika ut beroende på våra erfarenheter. Så även om vi för en stund förutsätter att vi skall till den högsta punkten på ”kunskapsberget”, så blir det olika väg att gå beroende på vilken sida av bergets runda form vi har hamnat. På samma sätt blir utforskandet av mitt kunskapsfält olika, beroende på var vi har hamnat. Vi gör klokt i att utforska de närmaste omgivningarna först och göra vårt kunskapsområde större och större. Det är bättre än att planlöst hoppa till en  ny del av fältet.

Därför finns det ingen röd tråd. Det finns ingen kunskap som är bättre än någon annan, och det finns inget tydligt mål. Ert mål kan inte heller jag sätta upp. Det måste ni alla göra själva. När jag frågar mina elever om deras mål med ridningen, eller liknande frågor, får jag också mycket olika svar. Så vill jag också ha det. Jag vill hjälpa er alla på er kunskapssökande resa istället för att förestava vad ni skall lära er.

Av samma anledning kan ni inte heller bara lyssna på mig och mina råd eftersom inte jag heller har utforskat hela fältet. Det är viktigt för er utveckling att ni letar efter kunnande överallt där den kan finnas. Prata med andra ryttare, läs mängder med böcker, titta på eller rid för andra instruktörer och skaffa er input överallt där det är möjligt att få. Var sedan tillräckligt modiga för att i lugn och ro pröva det ni hört och sett för att ta reda på om det verkligen var kunskap och inte bara en del av alla de floskler som finns inom ridningen.

En nyckel till kunskap är att våga misslyckas och våga göra fel. När vi utforskar och när vi lär oss går vi vilse ibland och gör fel ibland, men att veta vilka vägar som inte leder till målet är också en värdefull kunskap. Titta på barn som lär sig gå, de trillar mest hela tiden. Om Patrik Sjöberg inte vågat misslyckas hade han aldrig satt världsrekord i höjdhopp. Han provade att hoppa 2,42 cm många gånger - men klarade det bara en. Och tänk alla gånger Zlatan missar ett mål, ändå minns vi honom för de gånger han lyckas få in bollen. Man måste våga göra fel och man måste våga misslyckas. Annars kommer aldrig någon framgång.

Att lita på sitt eget omdöme är en annan av nycklarna till ökat kunnande. Då ökar er möjlighet att veta vad ni vill göra själva, och kanske hittar ni det roligaste någon annan stans än under mitt paraply.

Relaterade kapitel:
Om olika inriktningar

Övning: Öva dressyrprogrammen!

Det är nog allom bekannt att jag inte är någon vän av tävlingar, och därför har jag ju inte ridit så många dressyrprogram de senaste 20 åren. Inte heller de åren jag tävlade tränade jag program särdeles ofta, men kontrollerade naturligtvis att det som ingick i programmen fungerade. Och så red jag ju programmen på tävling och märkte vad som fungerade och inte.

Det kändes lite tråkigt när jag för ett tag sedan upptäckte att ingen av mina hästar skulle klara LC-programmet. Två av dem har dispens. Blixten klarar ju inte att galopera, och Diamanten har inte nerver nog att galoppera lugnt på en diagonal.

Nå, varför klarar de inte LC-programmet då? Jo, för att jag som alla andra rider de övningar jag gör, och glömmer allsidigheten. En av de saker jag glömt med mina hästar är dels att rida volter på bestämda platser, och dels att fatta galopp på raka linjer.

Den sista tiden har jag börjat gilla dressyrprogrammen igen. Vi skall bortse från tävlingsmentalitet och uppvisningsmentalitet och använda programmen som de nivåkontroller de är.

  • I LC skall vi utan krav på formgivning rida i stadiga tempon, på raka linjer. Det är ett vettigt krav på en oerfaren häst, och också vettiga saker att öva på.
  • I LB blir det lite snävare vägar och även galoppfattning från skritt. I LA skall du rida sidvärts i trav
  • I LA och uppåt finns det olika svårighetsprogram i samma nivå. På min tid red man LA:2 utomhus och även LA:3. I det senare har man kopplat bort ridningen från väggen och även satt ihop programmet lite klurigare. Man rider volt från medelinjen och ut, varför man inte har väggen att landa efter för att få en snygg volt. Man rider förvänd galopp på stora mittvolten istället för efter fyrkanten, o.s.v.

Använder man dressyrprogrammen på rätt sätt är de ett vettigt stöd i utbildandet av hästen. Men strunta i de fåniga uppvisningsunderligheterna som finns. Man behöver inte rida jättefort bara för man rider LA, och liknande saker.

Övning: Fjärde styrövningen - point to point

Grunden till all framgångsrik ridning, är att skapa framåtbjudning, dvs. få hästen att ta över ansvaret för den övning vi har bett den att utföra. Enda sättet att skapa bjudning är således att ge hästen en tydlig uppgift. Att trava oplanerat på en volt, vilket allt för många ägnar sig åt, är ingen tydlig uppgift. Allt för ofta ser jag ryttare som inte märker när hästen vinglar en meter åt sidan på volten, eller eljest ändrar riktning lite grand, eller för den delen ändrar tempot. Sådant gör hästen eftersom vi ofta inte ger den en tydlig uppgift om vart den skall och hur den skall ta sig dit.

Medveten om detta har jag skapat en övning som jag ibland kallar "point to point", helt medveten om att detta är namnet på en helt annan ryttarlek i England.

När vi väl lärt oss att känna när hästen är på väg åt rätt håll i Andra styrövningen, kan vi ta bort alla bommar, vedträn och koner och istället sikta mot mera subtila saker som hovavtryck, grästuvor, löv och liknande. Vi skall vara så noga att de saker vi siktar mot hamnar mellan hästens öron.

Mitt koncept är mycket enkelt: Var alltid på väg mot en bestämd punkt!

- Hitta en punkt fem meter framför hästens näsa.
- Ta dig dit och se till att hästen passerar mitt över punkten.
- Hitta då nästa punkt fem meter längre fram
- Gör om tricket

Du behöver inte stanna över punkten. Du behöver inte leta efter en extra fin punkt. Det räcker med ett hovavtryck eller visset blad. Du behöver inte ändra riktning och svänga jättemycket höger eller vänster vid letandet efter punkter. Låt dem ligga på ett enkelt och tydligt spår, så du efter ett antal punkter har ridit en volt.

Nu kan vi börja ägna oss åt en svårare styrövning: Volten. Volter är svårt för det är svårt för hästen att förstå att den skall gå runt runt runt. En volt kan vi heller aldrig rida utan att styra hästen ”hela tiden”. Man kan enkelt sätta ut sina koner i en fyrkant, ”ruter ess”, och rida en rund volt antingen alldeles utanför dem eller också alldeles innanför dem.

Detta ingick i programträningen när jag gick på ridskola. Vi fick lära oss att dela in volten i minst 4 delar, ta ögonmärke där näste del av volten börjar (oftast 1/4 volt längre fram), rida dit och där ta nytt ögonmärke. Metoden ger inte bara snygga runda volter, utan ger också hästen en tydlig bild av vart vi är på väg.

Även om man rider rakt fram, eller serpentiner eller någon annan väg på ridbanan, bör man på detta sått dela upp den i kortare sträckor och ta hästen till en punkt i taget.

Mina elever brukar tidigt märka hur mycket mera samarbetande och samarbetsvilliga deras hästar blir av detta. Och det är klart: Ger man hästen en uppgift, kan den lyda! med denna enkla femmetersövning får hästen cred var femte meter, vilket såklart är tilltalande och inspirerande. Att rida runt på volten och använda staketen som studsplank, vilket många gör utan att veta om det, ger inte hästen uppfattningen att vi är nöjda med vad den gör.

Denna övning lär oss också att känna när hästen går dit vi vill, och när den vinglar åt ett annat håll. Känner vi att hästen gör det vi vill och går dit vi vill - har bjudning, kan vi lugna ner vårt punktletande, för att plocka fram det igen i samma stund som vi känner att hästen inte förstår vad vi vill.

Jag lärde mig en gång uttrycket "send your horse", och det är samma sak som jag tänker här. Vi ber hästen inte att gå i skänkelvikning, utan pekar ut vart den skall gå i skänkelvikning.

Övning: Att styra i hörnen

Att styra genom ett hörn skiljer sig egentligen inte från annan styrning, men allt blir så mycket tydligare i ett hörn. Allt för ofta svänger hästen själv när den tycker det är dags och går emot inner tygel. Lille tre-åriga Bugatti gjorde detta nästan övertydligt varför jag plockade fram en övning jag lärde mig av Kyra för 30 år sedan.

Istället för att försöka motverka den svängande hästen, rider vi lugnt rakt fram i hörnet och stannar när hästen börjar trycka inåt. När han accepterat att stå still där ger vi hjälper som svänger honom dit han skall. Då får vi hjälper som säger vad han skall göra (positiva hjälper) istället för hjälper som förhindrar honom att göra vad han tänkt (negativa hjälper).

Redan samma dag som vi började öva detta gick Bugatti villigt ut i hörnen istället för att dra i tygeln och svänga i förtid.

Detta gäller inta bara i hörn. På dragiga, svårstyrda hästar gör jag likadant överallt. Går hästen bredvid tänkt linje, så stanna, backa och styr in i rätt fil.

Övning: Exercis

Ni vet ju hur man ofta gör. Man kämpar en halv volt, och får till slut några bra steg som man är nöjd med. På den orutinerade hästen är detta ett fullgott resultat. Så fungerar det alltid när vi lär in nya saker, när vi tränar för hästen svåra saker. Det är emellertid lätt hänt att vi betraktar detta inlärande av rörelser som normal ridning och alltid tillåter att hästen förbereder sig i lugn och ro på det vi vill. När vi gör sådant som hästen kan och förstå, skall vi istället såklart förvänta oss att hästen lyder direkt, inte "strax".

Exercis handlar om att träna soldater för krigs-tjänst. En viktig del i denna utbildning handlar om soldatens uppfattningsförmåga och snabbhet i utförandet av ordern. Begreppet användes även på ridskolan i Partille, när vi övade att få hästarna att lyda oss direkt.

Mycket av de bekymmer vi får när vi försöker göra svårare saker, beror på hästarnas ohörsamhet. Det är först när hästen lyder direkt, och för små hjälper, vi kan ha riktigt roligt och göra de riktigt roliga och svåra sakerna. Ett bra sätt att få lydighet är att träna lydighet, och det är där som exercisen kommer in.

Exercisen betyder att vi ofta förändrar övningarna. Jag ber ofta mina elever att byta övning var åttonde steg. Det behöver inte vara stora förändringar, man det skall vara en förändring. Med så täta förändringar får vi dels fördelen att vi ofta kan berömma hästen för att det gör rätt vilket leder till att hästen ökar sin lydighetsgrad, och dels till att vi enkelt märker om hästen inte lyder. Om vi bara har åtta steg på oss, märker vi om det inte blir trav, eller inte blir en öppna, eller inte blir galopp.

När vi exercerar, skall vi använda de övningar som hästen kan. Det är inte rätt sätt att lära in nya moment. Även om man bara kan styra, stanna och byta tempo eller gångart, kan man göra ganska många övningar.

Jag märker att inspirationen strax tryter hos ryttare, när de skall leka med sådana här saker. Om man övar det flitigt, hittar man snart på fler roliga, "omöjliga" kombinationer man kan göra. Inget är så nära känslan av att dansa, som dessa kvicka förändringar. Det är roligt at exercera sin häst. Jag har beskrivit många övningar av detta slag i del tolv av min Markus Ridhandbok.

För några år sedan skrev jag ned vilka övningar av detta slag jag red på mina hästar, och det såg ut så här:

Robust 4 år, riden 6 månader:

  • Jag bytte linje var åttonde steg; svängde helt enkelt.
  • Övergångar mellan skritt och trav
  • Halt med eller utan ryggning
  • Framdelsvändning med eller utan halt före och efter
  • Tempoväxlingar
  • Övergång från liten skritt till liten trav och omvänt
  • Övergång från stor skritt till stor trav
  • Övergång från stor skritt till liten trav och omvänt
  • Övergång från liten skritt till stor trav och omvänt

Diamanten, 16 år. Diamantens nerver gör att man inte så lätt byter gångart på honom, så därför red jag alla nedanstående övningar i alla tre gångarterna, men "blandade inte ihop" gångarterna. Utöver ovanstående övningar red jag:

  • Övergångar öppna/sluta och omvänt på rak linje
  • Övergångar öppna/sluta och omvänt där jag samtidigt bytte linje
  • Bakdelsvändning före och efter öppna och sluta
  • Bakdelsvänding följt av öppna eller sluta i andra böjningen
  • Små serpentingbågar med eller utan omböjning
  • Tempoväxlingar i skolorna (små tempoväxlingar, ingen ökad trav alltså)
  • Skritt-piaff-skritt
  • Trav-piaff-trav
  • Skritt-piaff trav
  • Trav-piaff-skritt

Blixten, 8 år. Blixten är den av mina hästar man kan vrida och vända på mest. Utöver ovanstående övningar red jag:

  • Gångartsbyte i skolorna
  • Bakdelsvändning-framdelsvänding-bakdelsvändning
  • Bakdelsvändning-piaff-bakdelsvändning
  • Öppna-piaff-öppna (i skritt och trav)
  • Sluta-piaff-sluta (i skritt och trav)
  • Öppna-piaff-diagonal sluta och omvänt (i skritt och trav)

Allt detta gjorde jag med 8 stegs mellanrum. Piaffen, vändningarna och ryggningarna halverade jag ibland till fyra steg. Halterna kan man istället räkna sekunder på, om man vill. Ingen av mina hästar är ju sådan att man enkelt leker till och från galopp, men på hästar som klarar det, vilket kommer att blir Robustens uppgift, kan man lägga in flitiga övningar med många fattningar och avbrott.

Andra exercismöjligheter, istället för att räkna steg, är att antingen räkna sekunder, eller att göra saker på bestämda punkter.

Om vi hittar på övningar där vi ofta byter rörelse, finns det en anledning för hästen att hålla sig alert. Ofta ber vi hästen att vara alert, och rider sedan enformigt vidare. Det blir ju svårare för hästen att förstå syftet med koncentrationen då. På slöa hästar, okoncentrerade hästar och ohörsamma hästar är övningar av detta slag mycket lämpliga. Nervösa hästar kan ibland bli än nervösare av häftigheten i övningen. På dem får vi hitta andra övnignar.

Att använda ridbanans vägar

På bilden till vänster har jag markerat ut de vanligaste vägarna på ridbanan; dem vi alla lärt oss på ridskolan: Fyrkanten, medellinjen, diagonalerna, hörnlinjerna ("vänd halft igenom"), volterna vid bokstäverna och i hörnen, och serpentinerna med tre bågar.

Det känns onekligen som ridskola, dressyr-program och ganska långtråkigt att rida alla dessa, och det behöver vi inte heller. Ni behöver inte heller kunna dem alla, men jag vill visa hur många variationsmöjligheter det finns. Dessa standardvägar kan användas som stöd för inspirationen. Vi behöver inte rida hela volter och hela långsidor, men vi kan använda de olika linjerna och vägarna som stöd för fantasin. Vi kan rida delar av en långsida, delar av volter, en ensam serpentinbåge, och så vidare och får då enkelt sådana här omväxlande övningar som dels är ganska roliga att rida, och som enkelt gör hästarna mer uppmärksamma på oss. Till höger har jag ritat hur jag tänker mig det hela, till exempel och ungefär.

Sedan finns det ju mängder med vedertagna vägar som inte är med på min lilla teckning, som vändningar genom volten, som bågar efter långsidan, korta diagonaler, lilla medellinjen, ruter ess, "carré" med mera. Endast fantasin sätter gränser.

Oftast när jag ber mina elever att rida "freestyle" så tryter strax fantasin. Använd de vanliga vägarna, så får ni strax enklare att fantisera!

Tredje styrövningen - runt och mellan

Enkelt blir det att öva styrning om vi ger oss tydliga saker att styra till och emellan. I Skåne hade jag på några hundra meters håll en ”dressyrskog” där jag ofta red unghästar. Det var en högstammig och lagom gles bokskog. Där red jag ofta slalom mellan träden. Där blev styrningen mycket tydlig för både häst och ryttare. Ryttaren märker tydligt om det blir fel och hästen förstår enkelt varför ryttaren alls styr. Jag red stundtals slalom i öppna och sluta också.

Bäst effekt får man om man rider lite fortare än vad som först känns bekvämt.

I avsaknad av bra skog kan man göra lite enklare hemmaövningar, som inte heller är lika aggresiva mot ryttarens knän. Vi använder koner eller liknande att styra till, mellan och runt. I brist på koner kan man använda vedträn. Har vi en ridbana kan vi till en början lägga ut våra vedträn med 1½ meters mellanrum på medellinjen. Sedan rider vi volter och liknande där vi i god tid bestämmer vilken ”port” vi skall rida genom.

Till en början kan vi öva i skritt, sedan i trav och galopp. Viktigt är att vi ”hela tiden” väljer olika portar att rida genom, och att vi är mycket noga med att verkligen komma genom den porten vi först hade tänkt oss. Det är så lätt att man tänker ”Äh, jag tar där istället”. Detta gör man oftast för att man känner att hästen är på väg två meter bredvid den väg vi tänkt oss. Jag har ibland varit så noga att jag då stannat, backat och ridit in genom rätt port. I avsaknad av ridbana kan man lägga sina vedträn på en äng eller en grusväg. Är man lite förslagen gör man två rader av vedträn på vägen så att man får tre ”korridorer” att rida i. sedan tar man fart och rider ömsom till höger, ömsom till vänster och ömsom mitt i. Ofta byta port, så att hästen inte i förväg kan ana utan måste lyssna på ryttarens hjälper. Ha 5-10 meter mellan portarna, det får inte bli för svängigt. Då blir det svårt för hästen. Man kan ibland gå på samma sida om två portar efter varandra.

Vid ett tillfälle slängde jag ut en massa långa ”pinnar” på ridbanan, de var väl drygt två meter och skulle senare sågas upp till ved. Dessa fick ligga huller om buller, och jag red ömsom till höger om dem och ömsom till vänster. Ävenledes använde jag dem till ”kavaletti” och red vinkelrätt över dem. Min hund Mindi använde sin fritid till att flytta runt dessa bommar, så varje dag såg utmaningen annorlunda ut.

Som ni nog redan konstaterat är dessa slalomövningar mycket besläktade med det vi utsätts för vid banhoppning.

Övning: Första lydighetsövningen - femstegsövningen

Oberoende av vad du vill göra med din häst är det viktigt att kunna förändra riktning och tempo och kunna göra detta för små och behagliga hjälper. Ett bra sätt att uppnå detta är ju att förändra riktning och tempo ofta, så hästen blir van att lugnt lyssna på vad som kommer härnäst.

Denna övning rider jag med alla hästar när jag får hand om dem. Ingen av mina elever slipper den och det är först när denna övning fungerar som vi går vidare och gör något annat. Övningen är skolande för hästar som har svårt att acceptera ryttarens hjälper och som gärna hetsar upp sig eller rusar. På hästar med oroliga huvuden och besvärliga munnar är den också bra. För flegmatiska, godmodiga hästar är det risk att den blir sövande. På sådana behagliga djur skall man endast använda den som kontrollövning.

Från halt skrittar du 5 steg och gör sedan ny halt. Då skall det vara 5 säger 5 skrittsteg, inte 4, 6 eller 7. Det är först när man får hästen att skritta 5 steg som den lyssnar noga, och som du förbereder din hjälpgivning på rätt sätt.

Du kommer att märka att man måste driva hästen väldigt försiktigt från halten. Annars är hästen inte beredd att stanna om 5 steg igen. Även är det viktigt att man planerar sin förhållning. Mången försöker bromsa på steg nummer fem, men då blir det såklart ett eller två steg till innan hästen förstår vad den skulle göra.

Upprepa nu övningen flera gånger. Halt – 5 steg skritt – halt. När hästen efter någon minut börjat förstå vad övningen går ut på kommer den att nästan smyga framåt när du sätter igång den och undra när det är dags att stanna igen. Då har du nått ditt första mål. Där gäller det att du är lyhörd och låter den smyga och lyssna, så du inte tycker att den inte bjuder och pushar fram den.

Nu kan du skritta lite längre, så länge hästen fortsätter att skritta på det här smygande, lyssnande sättet. Gör några halter igen och befäst övningen på det viset. Sedan börjar du att trava ur smygskritten, och om du då är balanserad själv och kan trava utan att pusha fram hästen kommer du att märka hur den travar lika lugnt och lyssnande. Gör den inte det går du tillbaka till övningens början. Viktigt när du börjar att trava är att du gör det för små lätta hjälper och inte drabbas av panik om hästen behöver fundera lite på vad du menar.

Från traven gör du ofta övergångar till skritt, och skrittar ett bestämt antal steg, någonstans mellan 5 och 20. Saktar du av med små mjuka hjälper, kommer hästen att skritta i sitt lugna, lyssnande tempo. Om du tar till stora okontrollerade hjälper blir hästen nervös och kommer att takta iväg och koppla bort dig. Hur ofta du skall bryta av, beror på hästens temperament. Det brukar bli för ofta och stressande för hästen att göra avbrotten efter bara femte travsteg, men gör du dem för sällan blir det ju inte så många tränignstillfällen. Någon stans mellan 10 och 20 kan vara lagom.

Du kan även lägga in galopp I övningen. När du börjar galoppera måste även detta komma med en lugn hjälp utan att du lutar dig framåt och börjar smacka, vilket är väldigt vanligt. Då tar hästen fart framåt istället för att galoppera lugnt. Hästen skall ha tid att fundera ut hur den på bästa sättet fattar galopp, och vilket ben som skall komma nu. Bryt av från galoppen ofta, kanske efter sju språng. Övningen handlar om att hålla hästen lugnt uppmärksam på att snart kommer en ny hjälp.

De vanligaste ryttarfelen vid denna övning är: 

  • För stora hjälper. Ryttaren driver så starkt att hästen överreagerar och "kastar" sig fram. Man ser ofta att det liksom går en elektrisk stöt genom hästen, när en ryttare driver. Blir det så är hjälpen för stark. Hästen skall bara lugnt åtlyda hjälpen dvs. tryggt röra sig framåt.

  • För stressad halt. Mången hinner knappt stanna, förrän de börjar att gå igen. Stå still så länge tt hästen förstår att den skall stanna, och förstår att stillaståendet är OK. Hästen måste stanna i själen, och förstå att det är OK att stå still.

  • För dålig planering. För att kunna skritta rätt antal steg måste man ge hjälper för halten några steg tidigare. Många försöker bromsa på steg nummer fem när hästen skall skritta fem steg. Då hinner hästen inte uppfatta hjälpen i tid. Det tar 2-3 steg från det att hjälpen ges tills hästen kan stå still.

  • För många hjälper. Drivning består av en, säger en hjälp åt gången, och samma sak med förhållningen. Det är vanligt att ryttare driver med skänkeln och smackar samtidigt, eller tar i tygeln samtidigt som de går bak med vikten.

  • För dålig eftergift/feedback. Många glömmer att lätta på tygeln när hästen stannar. Den stillastående hästen skall inte ha en sträckt tygel, den skall vara befriad från hjälper så den förstår att den har gjort rätt. På samma sätt skall drivningen upphöra i samma stund som hästen beslutat sig för att gå framåt.

Övning: Första styrövningen - styr även på ridbanan!

Min ridbana saknade länge staket. Många gånger svor jag över det när jag satt på någon vinglig unghäst. Det tog lång tid innan jag förstod fördelarna med det. Jag började förstå vitsen med att vara utan staket när andra ryttare red mina hästar, till exempel vid en försäljning.

Det som hände var att dessa väldigt ofta, flera gånger per ridpass faktiskt, hamnade utanför ridbanan. Jag tror att en del spekulanter tog detta som att mina hästar var outbildade eller olydiga eller något annat på o, men jag tolkade det på ett annat sätt. Jag såg att ryttaren inte svängde när de kom till slutet av långsidan. Hon var van att hästen svängde ändå, för att inte krocka med staketet. Hos mig fanns inget staket. Där var man tvungen att rida hela vägen runt.

Helt plötsligt var jag glad att jag inte hade något staket, för jag begrep snart att på det viset red jag min häst hela varvet runt, och hästen svängde när jag bad om det, inte enbart på grund av staketet. Efter denna insikt började jag fundera på hur jag som ung och nitisk instruktör för många år sedan lärde mina elever hur man skulle få ut hästen i hörnet. Lektionshästen gick ju på sin vanliga oval, och detta var hans världs centrum. Skulle man åt något annat håll, fick man styra. Därför fick vi alltså leda ut hästen i hörnet med en ledande yttertygel. Idag skulle jag göra helt annorlunda.

Hästen skall ju fortsätta rakt fram tills ryttaren ber den om något annat. Varje gång vi vill vända/svänga, så skall vi ge hästen ett kommando för det. Rider vi i vänster varv, så skall alltså vår hjälp i hörnet bestå av att styra hästen åt vänster, inte att hålla kvar den efter väggen. Samtidigt måste vi ju då få hästen att gå rakt fram, trots att väggen närmar sig, och trots att den säkerligen gissar att den snart skall svänga. Men eftersom den bara vet att det är snart, men inte exakt när, skall den inte ändra färdriktning förrän vi ber honom om det.

Jag gör alltid så numera, att jag håller mig borta från staketet så mycket det går. Då märker jag bäst om hästen lyder mig eller inte. Ta till exempel att jag rider på stora mittvolten. Om jag rider den över hela banans bredd, så märker jag dåligt om hästen har lytt min styrning. Även om hästen inte fullt ut lyder att gå på en så liten volt som jag vill, så snävar den ändå in volten när väggen eller staketet närmar sig. Det är näst intill omöjligt för mig att då veta om han egentligen gick på en volt som var en meter bredare än ridbanan. Om jag istället låter stora mittvolten vara en meter smalare än ridbanan, så märker jag ifall volten blir större än vad jag tänkt mig. Helt plötsligt finns det ju möjlighet för hästen att göra fel, och alltså inte lyda mina hjälper fullt ut. I och med det så kan jag styra hästen mera exakt.

Samma sak förhåller det sig med långsidan. Om jag rider en halv meter (ett steg) innanför, så måste jag styra hästen rakt fram. Han kan inte använda staketet som ledstång. Hörnpasseringarna hamnar då också en bit bort från väggen, varför jag som ryttare får styra hästen igenom hörnet.

Nå, vad vill jag nu vinna på detta? Jo, när hästen inte har något att luta sig mot, eller några självklara stödpunkter, så måste den på ett helt annat sätt lyssna på mina signaler istället för att gissa. Jag vänjer hästen vid att vara lydig, genom att jag vänjer den vid att jag alltid styr den. Samtidigt måste jag hela tiden vara aktiv som ryttare, och se till att ge min häst signaler om vad han skall göra.

När jag övar ”exakt styrning” med mina elever är det många som blir förvånade över hur dålig kontroll de har på sina hästar. Det är ofta svårt att orientera sig på ridbanan, varför mången inte märker att det på ridbanan inte är ryttaren som styr utan hästen som är ute på promenad.

Jag brukar berättar hur folk som skulle provrida mina hästar på min staketlösa ridbana en gång i tiden ofta fortsatte rakt ut på grannens åker i tron att hästar liksom automatiskt svängde när ridbanan tog slut. Mina hästar svängde när jag sade till dem, även på ridbanan. Därför tycker jag inte om staket, eftersom de ofta blir en ersättning för god ridning. Mina elever får sällan rida efter staketen. Om vi använder oss av staket, vilket det finns många anlednignar till, skall vi vara medvetna om att vi använder dem. De är till exempel bra på unghästar som ännu inte förstått alla hjälper, och de kan vara bra vid en del andra svårare övningar också. Bättre är att vänja sig att rida sin häst, och då behöver vi inga staket.

Dålig styrning hänger ofta ihop med dålig bjudning och det är självklart svårt för hästen att ”bjuda framåt” om vi inte genom styrning har kunnat tala om var ”framåt” är någonstans.

Övning: Andra styrövningen - Att styra med rak hals

Att ställa och böja är en av de första sakerna vi lär ryttarna på ridskolan, och vi är så noga med det att de inte får rida någonstans om inte hästen är "ställd och böjd" först. Detta leder till att hästarna (och ryttarna) svänger för dragande innertygel. Om man svänger på det viset (vilket ju är det enda sättet som bjuds när vi kör) är det mycket lätt att ytterbogen flyter utåt. På det viset blir volten/bågen större än vi tänkt oss, och framför allt svänger inte hästen där vi vill utan några steg senare. En bakåt verkande tygel är inte en signal till hästen att svänga, det är en signal att böja sig.

Därför brukar mina stackars elever få rida runt hästarna på volter och andra spår med helt raka halsar, så att de lär sig att styra för vikt, ledande innertygel och trängande yttertygel. Tyvärr visar det sig alltför ofta, att ryttarna då inte får hästen att svänga. Hästarna är så vana att svänga för dragande innertygel, att de inte förstår ledande och trängande tygeltag. Många ryttare känner sig lite kränkta av dessa övningar, vilket jag tror beror på att de plötsligt upptäcker att dessa enkla övningar inte fungerar. Jag har haft jättelånga utläggningar för sura elever varför hästen inte alltid skall vara ställd inåt. Många elever har jag förlorat här.

När vi kan styra vart vi vill med rak hals, har vi en häst som hänger ihop. Vad vi gör är helt enkelt att styra genom att flytta framdelen åt sidan, vilket är en förövning till bakdelsvändning, öppna och piruett. Klarar vi inte att rida de krumelurer vi vill med rak hals, kan vi aldrig flytta bogen åt sidan, vilket krävs för ovannämnda övningar.

Sådär. Om nu hästen kan gå vart vi vill med rak hals, så ställer vi den lite åt höger, och gör om samma sak, dvs. styra vart vi vill utan att ändra på ställningen. Vi skall mycket väl kunna byta varv utan att hästen ändrar ställning/böjning. När detta fungerar provar vi även att göra samma sak med hästen vänsterställd. Vi skall prova detta i alla gångarter. När detta fungerar är det rätt enkelt att be hästen om en liten öppna, och man kan kanske till och med börja träna en bakdelsvändning.

Som nästa moment skall vi kunna rida hästen rakt fram, med bogen innanför eller med baken innanför, utan att ändra på ställning och böjning.

Konsten att skritta på en volt

Vi har alla en strävan efter att kunna göra det perfekta, och ofta använder vi tävlingens kod för vad som är perfekt. Tidigt lär vi oss att på en volt skall hästen vara lika böjd som voltspåret. Vad som tyvärr inte sägs är att hästen föga känner till denna sanning. Tyvärr leder denna tro på den böjda hästen på volten även till att många tror att deras dragande tygel är en ”kombihjälp” som böjer hästen när den skall svänga.

Om vi endast strävar efter att rida den perfekta volten med den perfekt böjda hästem kommer vi dels att ha ganska tråkigt och dels att upptäcka att när vi väl lärt oss det har detta blivit omodernt. På samma sätt som konstnärer hela tiden försöker att bryta mot konventionen för att kunna skapa, kan även vi ägna oss åt samma sak. Låt oss en stund fundera på hur många sätt det finns att skritta på en volt.

  • Vi kan skritta med samma böjning som volten, med lite mer böjning eller lite mindre böjning.
  • Vi kan skritta i vårt vanliga tempo, lite fortare eller lite långsammare
  • Vi kan skritta i öppna med stor tvärning, normaltvärning eller liten tvärning och i alla tvärningar kan vi välja normalböjning, stor böjning eller liten böjning och de tre olika tempona
  • Vi kan skritta i sluta med stor tvärning, normaltvärning eller liten tvärning och i alla tvärningar kan vi välja normalböjning, stor böjning eller liten böjning och de tre olika tempona
  • Vi kan skritta i motställning (dvs. vänster böjning i höger varv, kallas även förvänd böjning eller kontraböjning) i olika tempi och böjning
  • Vi kan rida förvänd öppna med olika tvärning, böjning och tempo
  • Vi kan rida förvänd sluta med olika tvärning, böjning och tempo 

OK. Nu har vi en färggrann palett att leka med. 3 böjningar, 3 tempon = 9 sätt att rida rakt fram på. Det ger oss 27 varianter av öppna, 27 varianter av sluta, 9 varianter av rätt fram i kontraböjning. 27 förvända öppna och 27 förvända slutor.

Nu kan vi ha kul! Det blir faktiskt 126 sätt att skritta på en volt. I ena varvet. Vi kan naturligtvis göra alla 126 sakerna i andra varvet. Det ger 252 sätt att skritta på volterna.

Och vad vi än gör, kan vi ju strax byta till att göra något annat. Om vi rider i någon av de 252 övningarna (vilket vi alltid gör), kan vi alltså när som helt byta till någon av de 251 andra övningarna.

Det ger 252x251 övergångar = 63.252 övergångar att leka med bara i skritt!!!!!

Detta måste vara roligare än att skritta i rätt böjning. Det är också bättre träning för både oss och hästen att leka med dessa olika saker och övergångarna däremellan, än att försöka göra det där perfekta som ändå just ingen klarar

Övning: Femte styrövningen - line dance

Enslinje; På översta bilden är stängselstolpen mitt för bakdäcket. Så har jag styrt och siktat ofta den sista tiden. På de undre bilderna har jag tagit ett steg åt vardera sidan. Skillnaden blir tydlig.

Nu skall vi öva på att rida rakt fram. Då kan vi använda oss av vad som på segelspråk heter ”enslinje”. Vi siktar på två saker som står bakom varandra. Det kan vara träd i skogen, grästuvor, staketstolpar och liknande. Börjar man leta finns det mängder med saker. Sedan rider vi rakt fram så att den närmsta saken döljer den bakomvarande. Nu märken vi återigen hur vi vinglar, eftersom den bakre saken liksom flyttar sig i sidled. Kan vi rida rakt fram, håller sig sakerna bakom varandra. När vi märker att hästen har förstått vart den skall ta vägen, vrider vi på huvudet och letar efter en ny enslinje att styra efter.

Det svåra med att rida rakt fram, är att vi egentligen inte har någon hjälp som heter "rakt fram". Vi kan driva hästen, men drivningen har egentligen ingen riktning. Det är en konst att smacka på hästen på ett sådant sätt att den förstår vart den smackas. De första gångerna mina elever provar denna övning på enslinjen blir det en väldig massa styrande höger-vänster-höger. Det ser ut som när någon backar ett släp. Tricket med att få hästen rakt fram är inte att styra höger-vänster, det är att på något sätt förmedla vart vi vill, och få hästen att förstå vart vi vill. Då tar den sig gärna dit.

Dessa styrövningar håller vi på med hela livet. Till en början gör vi dem enkelt ”rakt fram”. Med tiden skall vi kunna byta gångart utan att vingla, göra halt utan att vingla, rida fram ur halten utan att vingla och även rida sidvärts utan att vingla. Vingla betyder här inte tvunget "exakt rakt" utan "exakt där jag tänkt mig".

Varje dressyrprogram börjar (i alla fall när jag fortfarande tävlade) med att rida rakt fram, att stanna på linjen och sedan fortsätta rakt fram. Denna första utmaning är svårare än den oinvigde tror.

Övning: Ruter ess

Idag hade jag en hopplektion för första gången på många många år. Det var två av mina vanliga "dressyrelever" som idag ville hoppa, så det gjorde vi. För att effektivisera framridningen ställde jag upp fyra koner i mitten av ena volten, i form av en liten diagonal ruta med 1,5 meter långa sidor.

Det blev sedan elevernas uppgift att rida mellan konerna så ofta de kunde, på så olika sätt de kunde. Från varje håll in, finns det ju tre vägar ut. Övningen blev väldigt bra. Det var två elever samtidigt så i början blev det kö, men när de väl fick upp blicken och höll koll på kamraten och började rida taktiskt, kunde de båda leka rätt flitigt där.

Strax märkte båda vad denna lilla övning gjorde med hästarna. Eftersom man hade en tydlig uppgift som krävde exakthet och samarbete, blev det tydligt för båda två när hästen löd och inte löd, och eftersom de hela tiden skulle tillbaka till samma punkt blev det mycket vändande och styrande vilket gav bra gymnastik åt hästen. Egentligen kan man säga att den gymnastiska känslan kommer när hästen börjar samarbeta och själv hjälper till att ta sig igenom övningen.

Det var ingen tillfällighet att jag ställde upp denna övning just vid en hopplektion, eftersom hopning bygger på samma tema. I hoppning handlar det ju om att få hästen att förstå en tydlig uppgift som finns på ett bestämt ställe. Men måste se till att hästen  förstår uppgiften i god tid, och själv tar sig fram till hindret i syfte att lösa uppgiften.

Dock kan man se den lilla övningen även som en bra övning för den vanliga dressyrhästen.

Är man något mer ambitiös kan man göra en liknande övning med bommar.

Där finns det från varje port in fem vägar ut. Man kan rida ut mellan två bommar eller över en bom. Man kan även rida in över en bom. Då finns det två portar ut, eller tre bommar ut. Man kan mycket väl rida diagonalt över bomarna.

Även detta är en bra styr- och vrida och vända-övning.

Ryttarlekar

När jag ett tag tappade motivationen med dressyren och letade något annat att göra med Kalle, skaffade jag mig en lång pinne att rida med; en garrocha, som spaniorerna väl kallar det. I Camargue lär det heta ungefär gardion och är samma sak.

Pinnen är säkerligen samma sak som krigarnas lans, men används mera till att putta omkull kossor med, så man kan fånga dem för att, ja, vad man nu gör med en infångad kossa.

Fast så kan man ju ha roligt med den också. Bara det att rida runt med en 4 meter lång pinne i ena handen, kräver lite övning. Strax övade Kalle och jag ringränning. Det var innan alla träd runt huset bev fällda och ridbanan byggd, så jag siktade på löv på en stor rönn som stod där ridbanan idag är.

Det var fantastiskt roligt!

Även roade jag mig med att vinkla ut pinnen i 90 grader och sätta ner spetsen i marken, sedan red jag då en volt runt pinnens spets. Ni anar inte hur vingligt och svårt det var! Ibland puttade pinnen mig utåt, ur sadeln, och ibland fick jag luta in mig för att inte tappa den. Kalle fattade nog inte riktigt vad vi gjorde, men samtidigt blev ju mitt vinglande i sadeln viktshjälper som hjälpte till att styra honom.

Vad jag önskar att jag hade kort på detta!

Pinnen ligger faktiskt kvar under snön, efter ridbanestaketet. Jag undrar hur rutten den är idag, fem år efter Kalles död. Kanske skall jag plocka fram den igen o ch leka riddare/kofösare på Blixten och Robusten.

Mitt lekande med Kalle gjorde att jag började leta efter ett "svärd" att leka med. Det slutade med att jag blev en fascinerad samlare av bajonetter, och av andra blankvapen. Upp på hästryggen har inget av mina blanka vapen ännu kommit, men kanske blir det en dag.

Övning: Träna kvicklydnad!

Jag skriver i ett annat kapitel om hur viktigt det är att kunna rida bra övergångar för att kunna lyckas med piaffen. Piaffen är inte unik där. Alla svåra rörelser kräver att vi skall kunna rida korrekta övergångar.

Vi slarvar ofta med våra övergångar, och låter även den erfarne hästen fundera på saken i 2-3 steg, innan den äntligen levererar. Och tänkt nu: Om det behövs 2-3 steg för att få en häst att fatta galopp, varför förväntar vi oss då ändå att kunna rida rena galopp-ombyten?

Vi är nog alla för dåliga på att träna ”kvicklydighet”, dvs. att hästen utför det den skall redan vid första signalen. Jag kallar det för Alfons Åberg- effekten. I något kapitel säger Alfons hela tiden ”a, jag skall bara … ” när hans pappa ber honom om något, och dagen blir nedrans seg. Detta låter vi ofta våra hästar säga. Hästen vet att det kommer en ny signal strax och bryr sig därför inte om att lyda den första signalen. Då fungerar det inte att få rena galoppombyten.

Om vi ofta behöver använda grova hjälper på vår häst, är det just för att den inte finner det mödan vårt att lyda den lilla, initiala hjälpen. Då får vi hitta på sätt att få den att göra det. Det betyder inte tvunget att vi skall slå hästen mer, men på något sätt måste vi få hästen att förstå att det inte är OK att strunta i första hjälpen. Uttryckt i positivare ordalag, så skall vi inspirera hästen till att lyda redan den lilla hjälpen.

Jag möter ofta hästar som är svåra att få till de svårare rörelserna trots att de annars gör det mesta man ber dem om. Om man granskar dessa hästar kan man se att de ofta dröjer lite med att verkställa, eller undersöker hur lite de kan leverera utan att ryttaren klagar. Vi skall uppmuntra vår häst att leverera så mycket som möjligt. Det är lydighet!

Då slipper vi ge den stora hjälpen.

Ett bra exempel på det är Diamanten, som en gång när jag skulle galoppera med honom, fattade galopp redan när jag satte mig tillrätta i sadeln, för att fatta galopp. Han märkte vart det barkade hän, och tog själv initiativet. Så skall det vara. Om vi tycker att hästen förekommer oss, får vi väl sitta still i sadeln, då, tills vi vill förmedla något.

Nu är ju inte Diamanten sådan alla dagar, men den dagen var han det.

Sedan finns det mängder med situationer där vi kan – och skall – ge hästen tid att lyda hjälpen. En sådan situation är på en behaglig skogspromenad. Om hästen då går i andra tankar, får vi acceptera att den behöver lite längre ”startsträcka” för att göra det vi vill. Där kan jag tillåta att det tar tre steg innan effekten kommer. Men på ridbanan, under ett koncentrerat arbetspass, skall hästen inte behöva väckas. Då skall den hålla sig vaken och det är vår uppgift att vara så intressanta så hästen gör det.

Vilka övningar skall vi då rida för att träna detta? Börja högst upp på min sida med övningar och rid dem alla en gång till, men med skärpta krav.

Vill du ha ett email-meddelande när jag har kurs eller sadelvisning i din närhet? Klicka här.