* Ride for the love of the horse and the art *

Del 1 - Ett litet förord

Bokens delar
  1. 1 - Ett litet förord
  2. 2 - Om ridning, säkerhet och hästhantering
  3. 3 - Om dressyrens grundtankar
  4. 4 - Om ryttarens och hästens språk
  5. 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer
  6. 6 - Om ryttarens inverkan
  7. 7 - Om hästens form
  8. 8 - Om böjande, balans och övergångar
  9. 9 - Om rörelserna
  10. 10 - Om vändningar och ryggning
  11. 11 - Sidvärtsrörelser
  12. 12 - Galopparbete
  13. 13 - Utrustning
  14. 14 - Osorterbart
  15. 15 - Unghästen
  16. 16 - Longering
  17. 17 - Arbete för hand
  18. 18 - Pilararbete
  19. 19 - Piaff
  20. 20 - Övningar
  21. 21 - Video
  22. 22 - Ridhandbokens bilder
  23. Nästa»
Kapitel i del 1:

Genom de år jag har hållit på med hästar och ridning, har mången talat om för mig att jag tänker för mycket. För mig har det varit självklart att fråga varför. Min ständiga fråga, "varför", har ofta irriterat folk och har ofta blivit tagen som att jag kritiserar det de säger, men jag har bara velat få mina lärare att argumentera för sina åsikter, tala om för mig varför jag skall ta i den eller den tygeln i just den situationen, eller varför jag skall rida an fortare eller långsammare mot hindret. Det är ju först när de kan tala om för mig vari skillnaden ligger som jag har möjlighet att göra om övningen utan dem. Det vill säga: Det är först när jag har fått sakerna förklarade för mig, som jag har lärt mig något.

På det viset har jag haft svårt att lära mig rida. Jag trodde länge att jag hade svårare att förstå än vad andra hade. Men skillnaden var bara att jag inte gav mig förrän jag visste. Det var inte min melodi att göra saker på  kommando bara för att någon säger att det blev bättre så. Jag söker kunskapen, inte bekräftelsen. Jag ville veta vad som blev bättre och hur det kunde bli bättre av den och den åtgärden. Ibland har det tagit lång tid att reda ut begreppen, och jag är nog inte färdig än.

Jag har heller aldrig kunnat nöja mig med praktiska bevis på att saker faktiskt fungerar. Då har jag velat veta varför de fungerar, vad som är orsaken till att de fungerar. För mig är kunnandet om ridningen intressantare och mer spännande än att utföra ridningen.

Denna nyfikenhet har gjort att jag har haft lätt att lära ut. Jag har helt enkelt kunnat samla tillräckligt med kunskap för att dels analysera en situation och därmed hitta en lösning, men också för att kunna förklara och motivera en åtgärd.

Jag försöker, inte bara med ridning, skala av allt onödigt för att se vad som händer längst därinne. Inom ridningen har det lett till att jag har gått igenom varje delmoment av de olika rörelserna, och analyserat varje hjälp man ger.

Jag tror inte att hästen får en annan mentalitet för att man byter från westernsadel till hoppsadel, eller att man byter sin cylinderhatt mot en islandströja. En häst är en häst är en häst. Således torde det vara möjligt att luska fram en generell, eller universell, kunskap som helt enkelt handlar om hur en häst fungerar mentalt och fysiskt, och hur vi bästa sätt kommunicerar med denne, och förbättrar denne.

Det är denna stora, gemensamma och för alla likadana kunskap som jag är intresserad av att utforska.

På denna stora kunskapskropp finns det sedan en del små utskott som pekar åt olika håll. Det är de olika disciplinerna; de olika sätt som vi vill använda hästen på.

Den mesta kunskapen, och det mesta utövandet, torde vara gemensamt eftersom hästen är sig lika oberoende av vad vi vill använda den till. Att specialisera hästen till att göra en sliding stop istället för en piaff, torde vara en minimal del i den stora kunskapen.

Jag har försökt att reda ut varför vi rider de rörelser vi gör, och på vad sätt rörelserna gör nytta.  Här har man en övertro på det korrekta.

Många tror att en rörelse måste vara tävlingsmässigt korrekt för att vara användbar och därför tränas oftast rörelserna på det viset man rider dem på tävlingsbanan. Det finns en väldig iver i att centrera fram- och bakdelsvändning, och en skänkelvikning skall alltid gå från bokstav till bokstav hela vägen ut till väggen med baken lagom mycket efter...  Detta är de färdigutvecklade rörelserna. Sällan lär man sig hur en rörelse byggs upp, hur man skall lära hästen den och inte heller vilka delar av rörelsen som är det viktiga eller ens varför man skall rida rörelsen. Det finns, om man bryr sig om att ta reda på det, mycket enkla och grundläggande syften med varje rörelse och med varje övning. Om vi tar reda på vilka det är har vi en helt annan möjlighet att träna våra hästar än om syftet med skänkelvikningen är att få en skänkelvikning som ser bra ut på tävling.

Träna inte skänkelvikning, använd skänkelvikningen till att träna hästen!

Jag har kommit fram till att man ger för många hjälper. Det finns en övertro på att man, för just den hästen, skall hitta just den där kombinationen som gör att han "går på tygeln" eller klarar skänkelvikningen. 

Det finns inga hjälpkombinationer. Det finns inga avancerade kommandon som löser ens problem. Tvärtom gäller det att plocka bort allt onödigt, lära sig vad syftet är med det man gör, och att ge just den hjälpen och bara den. Man skall leta efter en hjälp, inte en kombination av hjälper. Man kan aldrig ge mer en en hjälp åt gången. Hästens hjärna klarar inte det, och knappt ryttarens hjärna heller för den delen.

Istället för att leta hjälpkombinationer skall vi öva hästen på att bli lydig för de enkla grundkommandona, vilka är fem stycken: Reglera tempo, reglera takten, flytta framdelen åt sidan, flytta bakdelen åt sidan och att böja. Om häst och ryttare behärskar dessa fem olika moment med bara en hjälp åt gången, kan man rida vad som helst.

Jag hävdar ofta att för mig är dressyr ett sätt att skapa en användbar häst. Jag är förvånad att jag ännu aldrig fått frågan vad jag tänker använda mina hästar till. Mitt svar hade blivit kort:

- Förhoppningsvis inget alls.

När en akutsköterska går på sitt nattskift hoppas hon slippa använda sina kunskaper den kommande natten. Samma sak gör brandmannen och även den vakthavande officeren på stadens regemente. Att de behöver göra nytta betyder att något tråkigt har hänt. De vill gärna slippa uppleva det, men ser till att vara beredda ifall något skall hända.

Ingen av dessa tre vet vad som kommer att hända under tjänsten. Därför ser de till att vara så tränade och förberedda att de är beredda på allt och tränade för allt.

Så är ridningen för mig. Vi vet inte vad framtiden kan behöva, alltså måste vi vara beredda på allt och hålla oss med ett brett ridkunnande. Vi är bara en kraftig solstorm (eller en kärnvapendetonation) från att vårt samhälle så som vi känner det slutar fungera. Efter en rejäl soleruption har vi ingen fungerande el längre. Efter ett krig blir det än värre. Händer något sådant kommer våra hästar behövas.

Den dagen rider alla vi ryttare fram ur dimmorna på ett led linje, i bredd som apacherna i en dålig westernfilm, och säger ”Här har ni oss! Trots att ni har hånat oss är vi här nu, beredda att göra nytta överallt där vi behövs”.

Det är vad dressyren skall skapa: Användbara hästar, användbara till vad som helst. Ridsport handlar för mig om samhällelig beredskap! Vi vet inte vilken uppgift hästen kommer få i framtiden, men vi bör se till att den dagen hästen behövs sitter vi på allmänt välutbildade hästar av användbar modell. Jättelika specialdesignade elithästar är knappast vad som kommer att behövas.

Medan vi håller våra hästar beredda på allt, skall vi naturligtvis ha roligt med dem! Rid i skogen, rid långritter, hopptävlingar, dressyrtävlingar och vad mer man kan hitta på. Men inget av detta är målet med ridning; målet är att skapa användbara hästar. Låt inte sporten förstöra användbarheten.

Det var en gång två stenhuggarelever som skulle göra sina avslutningsprov. Den ena eleven visste tidigt vad han ville göra. Han ville göra en staty utav Zeus. Han började med att leta efter en bra sten att tillverka statyn av. Han letade omsorgsfullt igenom stenhuggarskolans stenlager utan att hitta någon riktigt bra sten för sin skulptur där. Han tog kontakt med stenhandlare och letade igenom även deras lager. En del stenar provhögg han i men tyckte inte riktigt att det verkade kunna bli en bra staty av Zeus av dem. En del stenar verkade så lovande att han köpte dem. När han arbetat ett tag med stenarna han köpt märkte han snart att de inte riktigt var vad han hade tänkt sig. En del hade felaktig struktur och sprack på ett sätt han inte hade räknat med. Det bara ville sig inte. Hur han än letade hittade han inte den där stenen som kunde bli en staty av Zeus.

Men så en dag fick han genom några goda vänner höra att en stenhandlare hade en mycket fin bit marmor, som säkerligen skulle kunna bli en bra staty av Zeus. Stenhuggareleven tog sig dit och granskade stenen. Det var verkligen en mycket fin sten och i och med det mycket dyr. Efter att ha sovit på saken vågade han köpa den dyra fina stenen.

När stenen väl var på skolan var det många som berömde honom för hans fina val. Han arbetade noggrant och metodiskt med den stora stenen och i god tid inför examen var statyn färdig. Han fick fina betyg för sin staty och alla var imponerade dels av hans arbete, men också av hans förmåga att hitta en så lämplig sten för en staty av Zeus.

Hans kamrat hade lite svårare att bestämma vad han ville göra. Han hade inga planer på hur den färdiga statyn skulle se ut. Istället valde han en sten på skolans lager helt enkelt för att stenen tilltalade honom. Den var inget märkvärdig och han kunde inte riktigt förklara varför han hade valt just den stenen. Inte heller kunde han svara på vad stenen skulle bli för något. Han gick ofta och tittade på sin sten och funderade av vad för sorts staty man skulle kunna plocka fram ur den. Långsamt och försiktigt, nästan på måfå började han att hugga i den. Han var noga med att hugga försiktigt eftersom det ju inte går att sätta på bitar som man huggit av i onödan. Efter hand som han lärde känna strukturen i sin sten började han mer och mer förstå vad han skulle kunna göra av den. Hans oplanerade staty dök upp liksom av sig själv, efter hand som han högg och arbetade.

Också han blev klar till examen och fick bra betyg för sin underliga staty. Ingen hade sett en sådan staty tidigare, men alla var imponerade av att man kunde få fram en så fin staty ur en helt vanlig sten.

Den första stenhuggareleven kan vi jämföra med tävlings- eller uppvisnings-ryttaren som i förväg vet vad han vill åstadkomma och letar efter lämpligt material. Den andra eleven gör det jag vill göra med hästar; hitta vad just den här hästen kan bli och låta den bli det. Vi skall akta oss för att anse det ena bättre än det andra. Båda tillvägagångssätten kräver att man kan förstå vilka talanger som döljer sig i en rå häst.

Att utbilda sig själv, sin häst eller en elev, kan liknas vid att fylla vatten i en tunna. Vi kan se resultatet av vårt arbete som hur mycket vatten det är i tunnan. Ju mer vi lär oss, alltså fyller på tunnan, desto mer kunskap eller kapacitet, alltså vatten i tunnan, har vi.

Ibland märker vi att vattnet  i tunnan inte längre stiger, trots att vi fortsätter att hälla på mer. Vi står still, på samma nivå i vår kunskap. Då får vi laga tunnan på bästa sätt.

Det är då så lätt att man tittar på tunnan (=dagsläget) och ser de stora hålen. Naturligtvis försöker man laga de hålen som ser värst ut. Ofta märker man att detta inte hjälpte.

För tunnan håller bara mer vatten om man hittar hålet längst ner i tunnan, hålet närmast basen, och lagar det först.

Ofta är det ett litet hål längst ner i vårt bygge, som gör att toppen inte fungerar. Kommer vi inte vidare med våra hästar, beror det ofta på att det har blivit ett hål långt nere i konstruktionen, att det är något rätt basalt problem som vi måste rätta till. Ofta känns det irriterande att vi måste leta så långt ner i vårt bygge, när vi trodde att vi äntligen hade passerat nybörjarnivån med vår häst.

Som instruktör måste vi leta efter denna mest basala brist i det ekipage vi undervisar. Det kan vara en brist hos hästen, en brist i kommunikationen häst/ryttare, en brist hos ryttaren i förståelsen för hästen, eller att ryttaren har någon brist i förståelsen av det denne försöker göra, eller av ridning i stort.

Nu låter det sig inte här göras, att berätta för er hur man hittar det nedersta hålet, eller ens var man skall leta. Ridning är ju en så komplex konstruktion. Med mina hästar går jag ofta tillbaka till att rida framdelsvändningar eller "första lydighetsövningen", som ni hittar i min ridhandbok. Tillåter man sig att gå tillbaka och rida de basala övningarna, kan man enklare märka ifall det är förhållningen eller vänster skänkel som inte fungerar.


Jag hade förr en ramsa som jag ofta rabblade för mig själv, när jag själv red eller när jag letade efter bristen hos en elev: Tempo - styrning - böjning.

Om man undersöker vilka av dessa parametrar som inte fungerar, kommer man strax problemet ett steg närmre.

Hästen skall gå (bjuda) dit vi har tänkt oss, i det tempo vi har tänkt oss och i den form vi har tänkt oss. Om vi undersöker dessa saker, märker vi hur det står till med dem. Sedan vet vi i alla fall bättre i vilket fack vi skall leta efter bristen.

Jag har ju inte så många manliga elever, men de jag har följer alla, mer eller mindre, samma tema. Män rider helt enkelt annorlunda än kvinnor. Nybörjarmannen sitter i Harley Davidson-ställning, lite överdrivet bakåtlutat, med händerna brett och nästan i axelhöjd och fötterna för långt fram. Detta är förvisso en överdriven bild, men den stämmer förvånansvärt bra på många män, men inte på så många kvinnor. Män rider också med hårda grova händer som gärna tar stora hårda tag.

Och när man ser dessa män rida, stämmer plötsligt alla ridhandböcker.

Till den manlige ryttaren är det motiverat att instruera om att sänka handen, och hålla ihop händerna. Till mannen är det viktigt att meddela att vikten skall fördelas på sittben och skrev. Till mannen är det motiverat att säga att skänkeln skall längre bak och att rida med mjuka händer.

Detta är standardfraser som alla ridlärare, speciellt när vi är unga och oerfarna, säger till alla elever. Så stark är traditionen. Vi säger det vi hörde våra instruktörer säga till oss, och de sade säkert sådant som de hört sina instruktörer säga till dem för än längre sedan. Alltför sällan reflekteras över ifall instruktionen är motiverad eller inte, och alltför sällan funderas över vad som är normalläget; det som händerna skall ihop till, och skänkeln skall tillbaka till.

Nybörjarflickan sitter på ett helt annat sätt. Hon är lätt framåtlutad i hängsits, ofta med skänkeln för långt bak så hon inte kan stå på foten, och har sina händer blygt ihop, och ofta vid framvalvet. Då blir det fel att skrika de vanliga fraserna om ner med händerna och bak med skänkel. Flickorna måste vi få att våga ta plats, måste få dem att våga vara stolta där på hästryggen. Då hamnar de rätt.

Det är inte så konstigt att det är så här. Det mesta inom ridningen formulerades under en tid när det var män som red, och det var unga gängliga pojkar som skulle lära sig rida. Därför är ridutbildningen formulerad efter dem. Den ridutbildning som är ursprunget till dagens ridskolor, är ju regementena runt om i landet där unga pojkar på några månader skulle bli fältmässiga ryttare. Den riktade sig till pojkar som inte var intresserade av ridning och alltså inte heller motiverade att lära sig rida. Likväl var ridläraren tvungen att lära dem rida. Det handlade ju i slutändan om rikets försvar. Pedagogiken blev ju därför lite speciell, och resterna av den pedagogiken syns fortfarande på våra ridskolor.

Vi kan hitta många fler formuleringar som visar att böckerna är skrivna av män för män. Det brukar stå att handen skall vara buren en decimeter ovanför manken. Flickor på 155cm kan inte ha sina händer ovanför manken eftersom underarmarna inte är tillräckligt långa för det. Då hamnar handen längre bak, och skall också vara längre bak. Flickor har annan form på bäcken och lår, vilket på olika sätt påverkar deras sits i sadeln och får dem att se annorlunda ut än ridhandböckernas pojkideal.

Jag märker även att användandet av skänkeln är annorlunda för pojkar och flickor. Pojkars fötter pekar ofta lagom utåt i tio i två-position, medan många flickor rider med tårna nästan inåt. Har man sådana ben och fötter blir det ju omöjligt att hantera en vanlig sporre, och även att använda skänkeln så som det står i böckerna.

Kanske är det denna starka tradition som gör att de framgångsrikaste ryttarinnorna ofta har långa, slanka pojkaktiga kroppar? Kanske är vi instruktörer för dåliga på att hitta sits och hjälpgivning som passar en kvinnlig ryttare? För jag tror inte alls att man, egentligen, måste se ut som en pojke för att rida, om vi tänker på att inte ens för pojkar är ridning en naturlig sak utan något som mänskligheten långsamt lärt sig.

Flickor har även ett annat sätt att ta ledningen, varför mycket av det som står om hästhantering inte stämmer in på flickors sätt att vara. Där känner jag mig ofta vilsen, när jag skall försöka lära ut ledarskap.

Till vänster manlig nybörjarsits: Tillbakalutat, vikten på bakvalvet, framskjuten underskänkel, knäna för långt fram och hög hand. Till höger kvinlig nybörjarsits: Framåtlutat, knäna för långt bak, fötterna ännu längre bak och för låg hand.

Jag hör ibland önskemål om att jag skulle presentera en tydligare röd tråd för mina elever, en tydligare bild av vad jag vill med min ridning och vart eleven skall gå härnäst. Det tänker jag inte göra. Tanken om en röd tråd är byggd på en modell om att kunskapssökandets mål är att nå upp till en gemensam punkt högst upp på ett berg, eller klättra högst upp på ”kunskapens stege". Jag skriver i kapitlet "Om inriktningar" att jag i hästens utbildning inte gillar liknelsen med en stege, eller med kunskapstrappan och jag gillar den inte mer i ryttarens utbildning.

Kunskapen har inget mål. Den fulla kunskapen är inte en liten punkt högst upp på en stege. Kunskap är att ha utforska ett helt fält, och vid utforskandet av ett fält finns det mer än en väg att gå. Jag vill inte att ni alla siktar mot en enda punkt. Jag vill att ni alla siktar åt alla håll och lär er allt.

Om vi ser kunnandet som ett stort fält, förstår ni min tanke att jag inte möter mina elever när de kommit olika högt upp på en stege, utan när de gått vilse på olika ställen på ett stort fält. Alla har vi ridkunnande i bagaget, men allas kunnande ser olika ut beroende på våra erfarenheter. Så även om vi för en stund förutsätter att vi skall till den högsta punkten på ”kunskapsberget”, så blir det olika väg att gå beroende på vilken sida av bergets runda form vi har hamnat. På samma sätt blir utforskandet av mitt kunskapsfält olika, beroende på var vi har hamnat. Vi gör klokt i att utforska de närmaste omgivningarna först och göra vårt kunskapsområde större och större. Det är bättre än att planlöst hoppa till en  ny del av fältet.

Därför finns det ingen röd tråd. Det finns ingen kunskap som är bättre än någon annan, och det finns inget tydligt mål. Ert mål kan inte heller jag sätta upp. Det måste ni alla göra själva. När jag frågar mina elever om deras mål med ridningen, eller liknande frågor, får jag också mycket olika svar. Så vill jag också ha det. Jag vill hjälpa er alla på er kunskapssökande resa istället för att förestava vad ni skall lära er.

Av samma anledning kan ni inte heller bara lyssna på mig och mina råd eftersom inte jag heller har utforskat hela fältet. Det är viktigt för er utveckling att ni letar efter kunnande överallt där den kan finnas. Prata med andra ryttare, läs mängder med böcker, titta på eller rid för andra instruktörer och skaffa er input överallt där det är möjligt att få. Var sedan tillräckligt modiga för att i lugn och ro pröva det ni hört och sett för att ta reda på om det verkligen var kunskap och inte bara en del av alla de floskler som finns inom ridningen.

En nyckel till kunskap är att våga misslyckas och våga göra fel. När vi utforskar och när vi lär oss går vi vilse ibland och gör fel ibland, men att veta vilka vägar som inte leder till målet är också en värdefull kunskap. Titta på barn som lär sig gå, de trillar mest hela tiden. Om Patrik Sjöberg inte vågat misslyckas hade han aldrig satt världsrekord i höjdhopp. Han provade att hoppa 2,42 cm många gånger - men klarade det bara en. Och tänk alla gånger Zlatan missar ett mål, ändå minns vi honom för de gånger han lyckas få in bollen. Man måste våga göra fel och man måste våga misslyckas. Annars kommer aldrig någon framgång.

Att lita på sitt eget omdöme är en annan av nycklarna till ökat kunnande. Då ökar er möjlighet att veta vad ni vill göra själva, och kanske hittar ni det roligaste någon annan stans än under mitt paraply.