Jag såg på TV idag hur Peder red ut från banan efter att ha säkrat förstapriset i lagtävlingen på Falsterbo. Han knöt lyckligt näven i skyn när han mötte lagkamraterna. Det var nog en fin stund för honom, men jag fick magknip när jag såg det.
Minnet kom över mig från alla de gånger jag skrittat ut från banan efter en dressyrtävling, och mött min lille hejarklack som ju oftast bara bestod av min hustru Lena. Det var en nervös resa. Vad skulle hon säga, och vad tyckte domaren?
Med tiden lärde jag mig att jag själv sällan hade rätt i min bedömning av ritten. Lena hade ju sett det från sidan och kunde jämföra det med andra ekipage, så hon hade ju en bättre uppfattning än jag.
Nu i efterhand kan jag minnas en liten oro för vad som skulle sägas när jag kom ut från banan. Det är ju situationer där alla försöker vara diplomatiska, och på ett snällt sätt berätta för en hur illa man ridit så man inte skulle bli ledsen.
När väl det samtalet var klart begav man sig på den tiden till sekretariatet för att vänta. Där var mer folk än vid tävlingsbanan, för vid sekretariatet dök ju resultaten upp. Så kom resultatet, och den vanliga känslan rann över mig: Jasså inte idag heller.
Först när resultatet var uppsatt på anslagstavlan visste jag hur det gått, och det gick ju aldrig bra. Varje gång hoppades jag ju på placering, och gärna flera placeringar så jag kunde sluta rida de där LA-programmen och istället starta medelsvår. Det ville jag länge: Att få flytta upp en nivå. Längtan efter medelsvår var egentligen större än längtan efter att få pris.
Detta var ju åren runt 1990, långt före mobilkameran och vid en tid när endast de rika hade videokamera. Vi hade inte ens videobandspelare. Jag har därför aldrig sett mig rida ett program och har fortfarande ingen uppfattning om hur det såg ut när jag tävlade. Fick jag idag se ritterna hade jag nog inte varit så imponerad av dem. De senaste åren har jag börjat förstå hur mycket runt dressyr och tävling som jag aldrig förstod och därför inte kunde rida programmen på ett sådant sätt att det gav höga poäng. Det i kombination med att min käre häst Kalle inte trivdes på tävlingsplatser förtog ju varje möjlighet till framgång.
Idag kom denna obehagliga känsla efter ritten över mig. Den hade jag glömt bort under de 25 år som förflutit.